Uppföljning av restaurerad våtmark
Det är viktigt att utvärdera om den restaurerade våtmarken gav de effekter vi önskade. För att vi ska ha material att jämföra med när arbetet är färdigt bör undersökningen planeras och helst påbörjas innan åtgärderna genomförs. Genom uppföljningen kan vi lära oss för framtida insatser.
Mätvärden och indikatorer
För att kunna jämföra effekterna av olika våtmarksåtgärder krävs likriktade uppföljningsmetoder och enhetliga mätvärden, så kallade indikatorer. Exempel på olika indikatorer som kan användas för att visa, följa upp eller bedöma ett tillstånd eller en förändring är ett områdes:
- artsammansättning
- växthusgasavgång
- pH
- halt av näringsämnen i vattnet
- grundvattennivå
Metoder för uppföljning
Det finns flera olika sätt att följa upp effekten av en åtgärd i skog och mark. Uppföljningen kan göras genom exempelvis;
- fältmätningar – direkt mätning av till exempel vattenkemi eller inventering av arter
- fjärranalys – satellitbilder eller drönare för övervakning av förändringar över tid
- modellering – datamodeller som simulerar effekter på till exempel flöden och näringsämnen
Uppföljningarna kan vara av olika slag, till exempel hydrologiska eller ekologiska. Nedan listas några exempel.
Genom att ta prover på vattnet som lämnar restaureringsområdet, helst både innan, under och efter åtgärden, kan man få reda på hur åtgärderna påverkar nedströms liggande vattendrag. En omedelbar, om än oftast tillfällig, påverkan kan vara att organiskt material sköljs ur den tidigare torrlagda marken och att vattnet blir grumligt. Det är därför lämpligt att mäta vattnets innehåll av organiskt kol och grumlighet. Andra parametrar som analyseras kan vara vattnets innehåll av näringsämnen och metaller men också pH-värde, innehåll av organiskt kol, fosfor och kväve samt alkanitet (vattnets förmåga att utstå försurning).
Grundvattennivån är intressant att mäta regelbundet för att se om vattenförhållandena har stabiliserats eller förbättrats efter restaureringen. Markvattennivån mäts vanligen i ett grundvattenrör som sätts ner i marken.
Flödesmätningar görs för att kontrollera hur restaureringen påverkar vattenflödena. I jämförelse med markavvattnande system utjämnas flödena vid ett mer naturligt hydrologiskt tillstånd, vilket innebär att flödestopparna minskar och att lågvattenflödena blir mer sällsynta.
Förändrade vattennivåer leder till stora förändringar för växter och djur. Vid höjda vattennivåer återvänder vatten- och fuktberoende arter samtidigt som träd, buskar och ris dör eller minskar i utbredning. På restaurerade myrar får vitmossan en chans att återkolonisera.
Fågellivet förändras ofta snabbt efter en restaurering. Fåglar som häckar i träd och buskar minskar generellt och ersätts av våtmarksfåglar som föredrar öppna våtmarker. Insekter, snäckor och grod- och kräldjur är andra artgrupper som kan följas upp för att se om restaureringen varit lyckad.
För uppföljning av växter och djur finns olika metoder beroende på artgrupp och naturtyp. För uppföljning av växtligheten på myrar finns en manual framtagen av Naturvårdsverket som innebär att typiska kärlväxter och mossor, täckningsgrad för vitmossor och brunmossor samt växtlighetens höjd inventeras längs transekter och i rutor. Naturvårdsverket har också tagit fram en handledning för fåglar: Förenklad revirkartering för våtmark. För mätning av vitmossans tillväxt finns en metod framtagen inom Grip on Life.
Flödena av växthusgaser påverkas på flera sätt när vattennivån i en våtmark höjs. Vanligtvis minskar läckagen av koldioxid och lustgas medan läckaget av metan ökar, samtidigt som den totala kolinlagringen i marken ökar. Flödena kan mätas genom olika metoder. Det går också att mäta innehållet av organiskt kol i marken och på så sätt beräkna det potentiella utsläppet av växthusgaser.
Val av metoder enligt kommande restaureringsplan
Den restaureringsplan som ska tas fram enligt naturrestaureringsförordningen kommer att klargöra vilka metoder vi ska använda oss av för att kunna göra likriktade bedömningar.
Läs mer om restaureringsplan och naturrestaureringsförordningen:
Finansiering av uppföljningen
En utmaning med uppföljningsarbetet är att det ofta är omfattande och därmed också kostsamt. Uppföljning kräver tillgång på utrustning, expertkunskap och kontinuerlig insamling av data över tid, ibland flera år. Men eftersom slutsatserna av uppföljningen hjälper oss att prioritera rätt insatser i framtida projekt är den viktig att genomföra.