Hitta på sidan
Hitta på sidan

Mia från Länsstyrelsen är på besök i en skolklass. Mia håller upp och visar ett vargskinn för klassen.

Här kan du läsa om vilka rovdjur som finns, hur deras spår och spillning ser ut, och vad vi som arbetar med rovdjur på Länsstyrelsen gör.

Hur ser man om det gått förbi ett rovdjur?

Varg med unge som slickar vargmamman i mungipan.

Ett par dagar efter den första snön har lagt sig, öppnas en helt ny värld. Plötsligt finns möjligheten att se vad alla djuren har haft för sig under natten när vi själva har legat och sovit gott i våra sängar! Kanske det har tassat förbi ett rovdjur? I Sverige har vi flera rovdjur och de största är björn, järv, kungsörn, lodjur och varg.

Läs mer om rovdjuren i Sverige hos Naturvårdsverketlänk till annan webbplats

Fotspår

Att urskilja vilka spår som tillhör vilket djur och hur många de var är inte alltid så lätt. Dessutom kan snön ställa till det så att spåren till exempel ser mycket större ut än vad de egentligen är. Därför är det alltid bra att spåra en längre sträcka. Ju längre man spårar desto säkrare blir man oftast på vad det är man ser.

Sedan är det alltid bra att spåra med en kompis. Då kan man resonera tillsammans om vad det är för spår man hittat.

En sak till: Se till att ta med en god matsäck, en bra spårbok, varma kläder och en vuxen om ni ska spåra långt!

Fyra vargar har gått i samma spår i snön.

Vargspår

Vargspår ser ut som stora hundspår, där framtassen (10-11 centimeter) är något större än baktassen (9-10 centimeter) i storlek.

Steglängden vid trav är 1,2–2,0 meter beroende på underlaget. Steglängden är det avstånd som blir mellan ett tassavtryck och nästa avtryck från samma tass.

Hundspår kan variera från 3 centimeter till 12 centimeter i storlek beroende på hundras.

Vargar rör sig oftast i trav och använder gärna lättframkomliga vägar. Vintertid rör de sig därför gärna över isbelagda sjöar och vattendrag, på skoterleder eller skogsbilvägar. Under ett dygn kan en varg förflytta sig 20 mil. Vargarna i en flock går ofta i varandras spår, vilket gör att det ibland är svårt att se hur många vargar det är. ​

En avtryck av en lodjurstass i snön.

En avtryck av en lodjurstass i snön.

Lodjursspår

Lodjur rör sig gärna i mycket kuperad terräng. Deras spår är något mindre (7-9 centimeter) än vargens och lämnar sällan märken efter klorna. Dessutom är spåren lite ojämna, det vill säga att tårna sitter olika långt fram ungefär som fingrarna på din hand. Steglängden vid gång är 80-100 centimeter, medan det vid språng kan vara sju meter mellan spåren!

Lodjur kan spreta med tassen så att den blir större, vilket gör att tassen kan fungera som en snösko. Detta gör att lodjur kan gå uppe på skaren där till exempel vargar trampar igenom snön.

Björnspillning.

... och andra spår

Det finns även andra spår som man kan hitta, till exempel: 

  • bajs (spillning) 
  • kiss (urin) 
  • matrester 
  • platser där djuren vilat (legor) 
  • platser där djuren bor (gryt, bon eller lya).

Gångarter

Även om man vet vilket djur som lämnat spåren så kan de ändå variera i utseende. Detta beror på att djuren har olika gångarter. Ibland går de långsamt (gång), ibland lite fortare (trav) och ibland har de bråttom (galopp) eller jättebråttom (språng).  

Ålder och riktning

Det är alltid bra att försöka lista ut hur gamla spåren är och åt vilket håll djuret gått. Genom att alltid försöka spåra bakåt (alltså inte åt det håll djuret har gått) så skrämmer man inte djuret. Framför allt om spåren är gjorda nyligen.

Även vid äldre spår kan djuret ändå vara kvar i området, speciellt om det har tagit ett byte. Både varg och lo återvänder till sitt byte under flera dagar.

Lodjursspår och spår av stövel.

Rovdjurslådan. Foto: Ulf Jonasson.

Rovdjurslådan är ett utbildningsmaterial om våra stora rovdjur framtaget av Grimsö forskningsstation. Vi har tre rovdjurslådor och vi erbjuder kostnadsfri utbildning till de lärare som vill använda lådorna i sin pedagogiska verksamhet med barn och ungdomar.

Genom lådan kan barnen se rovdjuren på film, känna på skinn och kranier samt undersöka tassar. Du lär dig upptäcka skillnader på spår, lyssna på hur rovdjuren låter och hur deras spillning ser ut. Dessutom finns ytterligare material som kan användas för mer studier. Rovdjurslådan är lika spännande för både barn och vuxna.

Våra rovdjurslådor har använts av ett stort antal skolor runt om i länet. I och med detta har drygt 3 000 elever per år kunnat ta del av materialet i lådorna.

Förutom i skolor och föreningar används lådorna vid marknader, som aktivitet på lov och vid informationsmöten.

Är du intresserad av rovdjurslådan? Kontakta oss!

Alfred besiktigar en råbock. Foto: Gillis Persson

Hej Alfred, du jobbar ju som besiktningsman åt Länsstyrelsen. Vad gör du?

– Om man hittar döda tamdjur (hund, får, häst, kor, getter eller höns) så kommer en besiktningsman för att undersöka vad som har hänt med tamdjuret. Ofta får man då ta av skinnet (flå djuret) för att kunna se vad som har bitit djuret.

Är det inte läskigt med alla döda djur?
– Nej, det värsta är alla flugor, myggor och knott som alltid finns på platsen.

Har du varit rädd någon gång?
– Nej, jag tycker inte att det finns något skrämmande med döda djur. Ibland är ägarna till det döda djuret ledsna och rädda och då måste man både kunna trösta och förklara vad som hänt.

När ska man ringa efter en besiktningsman?
– När man hittar ett dött tamdjur som man tror kan ha dödats av ett rovdjur. Det är bättre att ringa en gång för mycket än en gång för lite.

Hur blir man besiktningsman?
– Man går en kurs och lär sig av andra erfarna besiktningsmän vad man ska titta efter.

Är människor ledsna när du kommer för att titta på deras döda djur?
Svar: Nej, det är sällan som de gråter, men ibland kan det bli extra ledsamt när det visar sig att det var grannens hund och inte ett vilt rovdjur som dödat tamdjuret.

Anita jobbar som rovdjurshandläggare.

Hej Anita, du jobbar ju som rovdjurshandläggare åt Länsstyrelsen. Vad gör du?
– En stor del av min tid går åt till att svara på frågor om rovdjur från människor som ringer eller skriver hit till Länsstyrelsen. Ibland svarar jag på förslag eller ändringar som olika myndigheter vill göra, till exempel ändra på en lag.

Är människor mest arga när de ringer till dig?
– Nej, de flesta är faktiskt inte arga utan nyfikna och ibland ledsna. Framförallt är de ledsna om ett rovdjur har tagit ett av deras djur. Då vill de oftast veta hur man bäst ska skydda sina djur från fler angrepp.

Hur blir man rovdjurshandläggare?
– Först måste man gå ut gymnasiet och sedan läsa vidare på universitetet i minst tre år. Sen kan man söka jobb som rovdjurshandläggare på Länsstyrelsen.

Får du vara ute mycket och spåra rovdjur?
– Oftast har jag tyvärr inte tid till det, Länsstyrelsen har särskilda spårare och besiktningsmän som gör det. Får jag tid över så åker jag gärna ut jag med!

Vad är det tråkigaste med ditt jobb?
– Det tråkigaste med mitt jobb är om jag inte kan lösa ett problem på ett bra sätt!

Annica på spaning efter rovdjur. Foto: Emil Svensson

Annica på spaning efter rovdjur. Foto: Emil Svensson

Hej Annica, du jobbar ju som spårare åt Länsstyrelsen. Vad gör du?
– Jag letar spår efter djur, främst rovdjur, ute i skog och mark. Genom att spåra rovdjuren så får vi redan på hur många de är, var de har varit och vad de gjort. Ibland hittar vi även rester efter ett byte som de tagit.

Har du varit rädd någon gång ute i skogen?
– Nej det har jag inte. Jag är inte rädd för något!

Hur blir man spårare?
– Det börjar nog med att man gillar att vara ute i naturen och spana efter djur. Ju mer man är ute i skogen och letar spår, ju mer lär man sig. Sen gick jag en utbildning för att kunna bli spårare åt Länsstyrelsen.

När ska man ringa efter en spårare?
– Om någon har sett spår efter ett rovdjur så ringer de ofta oss eller Länsstyrelsen. Sedan åker vi ut och tittar på spåret för att kunna reda ut vad det är för ett djur som lämnat spåren.

Vad tycker du är det roligaste med att spåra rovdjur?
– Det roligaste är att man får lära sig så mycket om vad djuren har gjort och hur de lever. Sen träffar man ofta människor som har en massa intressanta saker att berätta.

Kontakt

Hitta på sidan