Kristnandet
Den kristnande processen sträckte sig över en lång tidsperiod. De tidigaste missionsförsöken utfördes på 700-talet men kristendomen kom inte att nå Norden på allvar förrän på 1000-talet.
Kristnandet i Norden
Under vikingatiden, år 750-1050 e. Kr., gjorde vikingar och köpmän långa handelsfärder och kom i kontakt med den kristna läran och kringresande lät döpa sig ute på kontinenten. Nordens kristnande började således genom kontakter med andra kristna länder. På det individuella planet var det genom dopet man kristnades. Det övergick därefter till att bli ett kollektivt kristnande.
De tidigaste missionsförsöken utfördes på 700-talet men kristendomen kom inte att nå Norden på allvar förrän på 1000-talet. Det blev en successiv övergång från fornnordisk asalära till kristendom. Den förkristna tidens många gudar ersattes av en enda allsmäktig Gud. Missionen i Skåne skedde främst från tyskt och anglosaxiskt håll.
Kristendomens position i samhället.
Den nya religionen medförde många förändringar i samhället. Till en början hade kristendomen och kyrkan ingen stark organisation, men med tiden blev det en myndighet med allt större makt och prästerskapet fick en hierarkisk struktur. Under kristendomen började man uppföra fasta kultbyggnader i form av kyrkor. Sockenkyrkan blev symbolen för det nya kristna samhället.
Kyrkobyggnaderna kom i många fall att uppföras där de tidigare kultplatserna hade legat, dels för att man skulle hindra besök av kultplatsen, dels för att det var en plats som människan hade för vana att besöka. Vid kristnandet började begravningar ske i anslutning till kyrkobyggnaden, i kyrkogårdens vigda jord, och brännandet av kroppar upphörde. Kristnandet innebar en samhällsstrukturell förändring och medförde en begynnande utveckling av en statsmakt. En hierarkisk kyrkoorganisation och flera nordiska kungariken växte fram. En ny samhällelig organisation med mer specialiserade former utvecklades och de äldre herreväldena suddades ut och blev en del av det kristna kungadömet. Kungen, aristokratin och kyrkan fick privilegier och en del av det folket producerade skulle kontinuerligt överlåtas till denna överhet. Det danska riket enades i slutet av 900-talet och Skåne blev en del av detta nya kungarike.
Runstenar
Runstenar började resas under vikingatiden och kunde framåt 1000-talet få inskriptioner som rörde den kristna trosföreställningen. De förekom i vissa fall vid tingsplatser vilket visar på tingets påverkan på kristnandet. I Skårby socken i Skåne stod det vikingatida Hunnestadsmonumentet, bestående av åtta stenar med både hedniska och kristna motiv. Monumentet uppfördes i början av 1000-talet och vittnade om att den skånska kristnandeprocessen hade inletts. Idag återstår tre av dessa stenar och finns bevarade på Kulturen i Lund.
Jellingestenen i Danmark, som dateras till omkring år 980, är en källa till Harald Blåtands kristnande av landet. Han har på stenen nämnt sig själv med inskriptionen "den Harald som vann sig hela Danmark och Norge och gjorde danerna kristna". Helgonkulten blev en del av den kristna religionen. Kulten medförde en lokal religiös identitet och helgonen blev en länk mellan människan och Gud. Förkristen kult kunde knytas till ett helgon eller helgedom och på så sätt få kristen legitimitet. Med kristendomens helgonkult fokuserade man på den mänskliga relationen till Gud genom framstående personer istället för, som tidigare, på förhållandet till naturen.
