Försvenskningen

Under perioden, 1658 till år 1719, togs de viktigaste stegen i den process som kallas Skånes försvenskning.

Missnöje mot den svenska regimen

Även efter freden i Roskilde 1658 fortsatte den danska kyrkans starka inflytande i de skånska socknarna. De danska prästerna stannade kvar och dansk kyrkosed gällde med dess lagar och privilegier. Hos befolkningen fanns ett motstånd mot den svenska regimen, som sannolikt hade sin grund i en känsla av samhörighet med det danska riket, men även ett direkt missnöje mot de nya villkor den svenska regimen ställde. Inledningsvis var missnöjet stort och man visade viss försiktighet från de svenska myndigheternas sida.

I samband med reformer av finanser, statsmakt och styrelse infördes kungligt envälde i Sverige och med det en hårdare linje i försvenskningen av Skånes privilegier, lagar, rättskipning och kyrkoskick. Under Johan Gyllenstierna och senare Rutger von Aschenberg ersattes danskfödda adelsmän i nyckelpositioner av svenska.

Kyrkans roll i försvenskningen

När det gällde prästerskapet var biskop Canutus Hahns, Lunds stift, pådrivande. Genom dennes effektiva och kontrollerande strategi infördes svensk kyrkoordning 1686 och strax därefter svensk katekes, handbok och psalmbok. De svenska psalmerna stämde överens i melodin med de danska, och i andra fall nyöversattes danska psalmer till svenska för att uniformiteten skulle underlättas. Därmed skilde sig den skånska psalmboken från den uppsvenska. Språket ansågs vara grunden till genomförandet av försvenskningen och det var på svenska som predikan skulle hållas.

Många skånska socknar hade lidit svårt under kriget, men genom prästmöten och täta visitationer anpassades skånskt kyrkoliv till svenskt på kort tid. Det gällde dels att förmå prästerna att predika på svenska men även att lära församlingen att förstå det nya språket. När det gällde det sistnämnda spelade den svenska psalmboken stor roll. Även om prästerna höll gudstjänsten på svenska skulle befolkningen också övertygas om det nya språket och den nya gudstjänstordningen.

För att ytterligare dämpa danskinfluenserna och istället förstärka känslan för Sverige byttes den danska prästdräkten ut mot den svenska och i kyrkorna uppsattes Karl XI:s namnskiffer. Som hyllning till denne anlades parken i Östra Sallerup runt år 1680. Det yttre kyrkolivet förändrades med andra helgdagar och avskaffande av enskild bikt.

Svensk läsning och skrivning

De främsta punkterna för ett starkare svenskt fäste i de skånska socknarna var en genomgripande omvandling av det yttre kyrkolivet och folkundervisning på svenskt språk. Beslutet innebar således både en försvenskning av de danska kyrkoceremonierna och undervisning av ungdomen i svensk läsning och skrivning.

Svenska ABC-böcker och katekeser spreds samtidigt som klockarna hade barnundervisning och församlingens kunskaper kontrollerades vid förhör i kyrkan. Genom belöning och hot genomförde den svenska statsmakten sin strategi. Försvenskningen hade sitt centrum vid universitetet i Lund, där präster och ämbetsmän utbildades för tjänstgöring i den nya svenska provinsen. Tanken var att Lund skulle ersätta Köpenhamn, där det inte längre var tillåtet att studera, som prästutbildningsanstalt.

Prästutbildningen var även ett viktigt led i syftet att knyta Skåne närmare Sverige. En annan bidragande åtgärd i försvenskningsprocessen var att svenska adelsmän fick stöd från myndigheterna för att förvärva skånska gods för att på så vis "försvenska" den skånska adeln.  

Likheter i religion, språk, seder och bruk

Andra faktorer som möjliggjorde den relativt unika omvandlingen från danskt till svenskt var att båda länderna uppvisade likheter i religion, språk, seder och bruk. Under 1700-talet präglades det svenska kyrkolivet av den kärva karolinska fromheten, vars måttfullhet även kom att omfatta folkets levnadssätt. Gudsfruktan och respekt för överheten smälte samman eftersom kyrkans uppgift inte bara var att förkunna utan även att övervaka tukt och ordning.

Bestraffningar utfördes i kyrkan av både präst och myndighet. Kyrkoplikten var främst avsedd som själavårdande åtgärd då den dömde fick erkänna och be om förlåtelse inför församlingen. I praktiken blev dock följden att den dömde ställdes utanför gemenskapen, åtminstone för en tid, beroende på graden av brottslighet. Inventarier som hör tiden till var pliktpallen och skamstocken.

De svåra förhållandena med ihållande krig under det blodiga 1600-talet, och under 1700-talet även pestepidemier, innebar att många skånska kyrkor vandaliserades eller förstördes. Även byggnation och andra konstnärliga yttringar påverkades. I de flesta församlingar dröjde det fram till 1730-talet innan kyrkorna kunde upprustas, då förnyelsen ofta bestod i att måla och förgylla altare och predikstolar samt smycka bänkinredningar med bibliska gestalter. För att kyrkobesökarna bättre skulle kunna följa med i psalmboken togs större fönster upp, samtidigt som ljuskronor blev allt vanligare.

Lästips:

Fernlund, Siegrun: Kyrkor i Skåne - en kulturhistoria (1980). Skånska kyrkor. Skånes hembygdsförbunds årsbok 1997.