Kultur och nöje

Under 1800-talet var kultur och nöje i en mer inskränkt mening (folkkultur och lantliga nöjen har givetvis alltid existerat) en lyx som nästan uteslutande angick det högborgerliga skiktet. Det var ståndspersoner, det högre borgerskapet och en växande grupp av tjänstemän som anlade de nya teatrarna och museerna. Denna samhällsgrupp önskade mer respektabla lokaler som speglade deras ökande makt; under loppet av 1800-talet blev de städernas styrande grupp. Såväl teatrarna som museerna var öppna för allmänheten, men frekventerades mest av borgerskapet.

Museer

I Lund byggdes ett zoologiskt museum på 1830-talet. Till stor del visades universitetets samlingar av naturalier. Detta följdes 1882 av friluftsmuseet Kulturen, som var inspirerat av Skansen i Stockholm. Här visades dels äldre gårdar och agrar miljö, samt en kyrka från Småland, dels till platsen flyttade husruiner och byggnadsrekonstruktioner som speglade stadsmiljö. Flera skånska städer följde och både Malmö och Kristianstad fick museibyggnader före sekelskiftet 1900, medan olika befintliga byggnader gjordes om till museer i andra städer. Ett av syftena med museerna var åskådningsundervisning; museerna var bildningsanstalter och komplement till läroverken. 

Teater

Representativa teatrar hörde också till den kategori av kulturella institutioner som en stad med anspråk borde ha. Teatern i Malmö var en praktbyggnad vid Gustav Adolfs torg. I Ystad, Helsingborg och Kristianstad fanns enklare lokaler som successivt ersattes under slutet av 1800-talet eller början av 1900-talet. Teatern fick en framträdande plats i staden, gärna vid dess torg eller i en centralt belägen park. Även hotell var en byggnadstyp som speglade borgerskapets allt större inflytande. Förutsättningarna för hotelletablering fanns lika mycket i det ökande resandet som i borgerskapets umgängesliv. Som samlingslokaler för borgerligt nöjesliv gestaltades de medvetet och noggrant. 1800-talets kultur och nöjeslokaler skulle ge glans åt livet i den nya borgerliga staden. Från slutet av 1800-talet och en god bit in på 1900-talet anlade arbetarrörelsen egna kultur- och nöjeslokaler, som ett slags motsvarighet till borgerlighetens offentliga miljöer. Dessa omfattade bland annat folkparker och folkets hus, som i sig ofta innehöll dansbanor, teaterscener, kaféer, restauranger med mera (se vidare under Folkrörelsernas landskap.) 

Biografer

Under 1900-talet fick de etablerade kulturinstitutionerna konkurrens av nya kultur- och nöjesyttringar, som speglade den generella välfärdsutvecklingen i västvärlden. Befolkningen fick mer tid och pengar att avsätta på den "lyx" som endast de välbeställda tidigare kunnat unna sig. I takt med samhällets demokratisering gestaltades nya byggnadstyper relaterade till kultur och nöje inte längre specifikt för en särskild kategori av besökare eller användare. Biograferna är ett sådant exempel, filmvisning vänder sig till alla. Alla är med andra ord potentiella konsumenter av kultur och nöje, då går det inte att vara exklusiv. Ett förhållande som avspeglas i de stora kulturhus som nyligen uppförts i Hässleholm (invigt 2000) och Helsingborg (invigt 2002). Dessa skall locka en bred publik och inrymmer bland annat museum, bibliotek, teaterscen, konsertsal, biografsalong, restaurang och kafé. Det är föga förvånande att flera av de inte allt för kostsamma arrangemangen även funnit en plats på landsbygden och i dess småorter under 1900-talet. Här nåddes sannolikt en kulmen på 1950-talet, innan privatbilism och inflyttning till de expansiva storstäderna slog undan förutsättningarna för ett lokalt kultur- och nöjesutbud. Biografer, kaféer och dansbanor fanns i eller i anslutning till de flesta samhällen.

Kultur eller nöje?

Ett kulturarrangemang som numera lockar storpublik till landsbygden är de olika konstrundor som arrangeras under vår och sommar. Rubriken kultur och nöje rymmer som framgått en mängd företeelser och byggnadskategorier. Flera av dem är och har varit prestigefyllda byggen och grannlaga arkitektuppgifter (teatrar, bibliotek, museer), medan andra (caféer, diskotek, korvkiosker) för en mer anonym och undanskymd tillvaro. Man skulle kunna säga att skillnaden går mellan kulturinstitutioner å ena sidan och nöjesetablissement å den andra, och ändå är det svårt att skilja det ena från det andra. Går det alls att skilja kultur och nöje, och är det meningsfullt? Kanske är det så att kulturinstitutionerna generellt har en längre historia. För svensk del går den ofta tillbaka på 1800-talet, medan bebyggelsemiljöer förknippade med nöje är modernare och främst associeras med 1900-talet, kanske till och med dess senare del. Kulturinstitutioner som teatrar, museer eller konserthus är väsentligen en urban företeelse, medan bibliotek samt olika anläggningar för nöje även återfinns på landsbygden. Ytterligare en skillnad är att kulturinstitutioner vanligen är subventionerade eller bekostade av allmänna medel, medan det motsatta gäller för nöjesetablissement. Även om vi i dag känner tveksamhet mot att dela upp byggnader för kultur och nöje är detta ändå ett mönster som har färgat historieskrivningen och kulturmiljövården. Det finns förhållandevis mycket att läsa om exempelvis stadsteatern i Malmö och stadsmonografier behandlar alltid tillkomsten av stadens museum eller konsthall. Vad finns att läsa om olika nöjeslokaler, som bingohallen i Eslöv eller restaurangen/diskoteket Sväng-In i Knislinge? 
  
I fråga om kulturhistoriskt värde och bevarande är det samma tendens, med teatrar och museer högst på värdeskalan medan exempelvis rockklubbar och djurparker inte uppmärksammats alls. Även etablerad natur- och kulturmiljö som naturreservat, spektakulära naturscenerier, gamla kyrkor, slott, borgar och så vidare ingår i ett kultur- och nöjesutbud. Det är en form av upplevelseindustri som sannolikt tilltar med ökad turism. Exempelvis Kullen eller Glimmingehus är lika mycket natur- respektive kulturmiljö som det är kultur och nöje.

Lästips:
Aldskogius, Hans (red.): Sveriges Nationalatlas: Kulturliv, rekreation och turism (1993). Paulsson, Greger: Svensk stad (1953).

Exempel: Baltiska utställningen

Under slutet av 1800-talet blev det populärt att arrangera världsutställningar; den första anordnades i London 1851 och blev en stor framgång. Därefter följde utställningar ibland annat Chicago, Paris och Stockholm. Syftet med utställningarna var att visa upp industrins och handelns produkter och att lyfta fram internationellt samarbete. Utställningarna hade även en bildande funktion. Den 15 maj 1914 öppnades Baltiska utställningen i Malmö. Att anordna en internationell utställning var prestigefyllt och att lotten föll på Malmö som värdstad och inte Stockholm kunde geografiskt legitimeras genom att utställningen vände sig till länderna kring Östersjön. Malmö var dessutom en expansiv stad och år 1914 kunde staden räkna sig till de europeiska storstäderna med sina 100 000 invånare. Som deltagande länder tänkte man sig Danmark, Tyskland, Ryssland samt värdlandet Sverige. Till en början var arrangemanget tungrott. Luften hade till viss del gått ur de stora utställningsprojekten och intresset för att deltaga var svalt. Framför allt Ryssland visade en avvisande attityd och utan Ryssland kunde inte utställningen kalla sig baltisk. Efter många turer anslöt sig Ryssland, men landet kom aldrig att bli ett officiellt deltagarland i utställningen.

Som utställningsarkitekt anlitades Ferdinand Boberg från Stockholm. Detta betraktades av många malmöarkitekter som ett kontroversiellt val och en arkitekttävling utlystes. En enhällig jury beslöt sig dock för Ferdinand Bobergs utställningsförslag. Boberg hade stor erfarenhet som utställningsarkitekt dels från Stockholmsutställningarna 1897 och 1909, dels från världsutställningen i Paris 1900, där Boberg hade ritat den svenska paviljongen. Utställningsområdet förlades till Pildammarna och omfattade cirka 490 000 kvadratmeter. För att anknyta till den regionala byggnadstraditionen försågs många av utställningsbyggnaderna med trappgavlar. De flesta av utställningens byggnader var tillfälliga, med stommar av trä och uppspänd dekorerad väv. Endast ett fåtal byggnader var uppförda i tegel, däribland den danska utställningspaviljongen. Av de byggnader som uppfördes på utställningsområdet finns idag bara Margaretapaviljongen kvar på ursprunglig plats.
  
Baltiska utställningen hade två huvudinriktningar: en industriavdelning och en konstavdelning. Industriavdelningen var indelad i underavdelningar som undervisningsväsen och hälsovård, husslöjd, ingenjörs- och byggnadskonst, industri och hantverk, maskiner, redskap och transporter samt elektricitet, skeppsbyggeri, sjöfart och fiske, sport- och turistväsen, egna hem och stats- och kommunavdelning. Konstavdelningen skulle presentera samtidskonst i form av målningar, teckningar, skulpturer, grafiska blad, medaljer och dekorativa eller praktiskt användbara föremål utförda av konstnären själv. Ryssland bidrog bland annat med så kallad avantgardekonst.

Baltiska utställningen fick ett abrupt slut i och med första världskrigets utbrott i augusti 1914, och den ryska konstsamlingen magasinerades i Malmö i väntan på att världskriget skulle ta slut. Delar av den ryska konstsamlingen kom senare att införlivas i Malmö konstmuseums samlingar. I samband med utställningen anordnades även Baltiska spelen, som var de största idrottstävlingarna i Sverige efter OS, som arrangerats i Stockholm två år tidigare. Tävlingarna på Malmö Idrottsplats omfattade gymnastik, tennis, fotboll, friidrott, brottning, tyngdlyftning och hästtävlingar. I samband med tävlingarna invigdes även Malmö Simstadio på Ribersborgs kallbadhus. Herravdelningen försågs med vändplattor och hopptorn medan damavdelningen fick vänta till 1926 på liknande utrustning. Även en jubileumslantbruksutställning anordnades i samband med Baltiska utställningen. Från lantbruksutställningen bevarades en museibyggnad som efter utställningen flyttades till Alnarp.

Lästips:

Christenson, Göran, Anne-Marie Ericsson och Per-Jan Persson: Baltiska utställningen 1914. Malmö Museers årsbok 1989. Billing, Peter: Hundra år av gemenskap. Malmö Idrottsplats 1896-1996 (1996).

_______________________________

Exempel: Grand café i Harlösa

I början av 1900-talet var Harlösa ett livaktigt stationssamhälle med banor i fem riktningar, ett stort järnvägshotell, diverse affärsidkare och livsmedelsrelaterad industri som kvarn, mejeri samt en kombinerad bränneri- och stärkelsefabrik. Harlösa växte, och kring 1945 drogs väg 43 (nuvarande väg 104) genom samhället. En ny tid stod för dörren. Mellan 1939 och 1955 nedlades järnvägarna till och från Harlösa, medan bilismen fick en allt större roll. Detta syntes konkret i samhället på så vis att nya verksamheter som snickerifabrik, biograf och kafé förlades längs den planerade landsvägen och inte som tidigare i anslutning till järnvägen och stationen.

I västra delen av Harlösa byggdes i slutet av 1930-talet tre parallellställda lamellhus på stadsmässigt vis. Det var funktionalismens ideal om ljus och luft omsatt i en närmast lantlig omgivning. I en samtida och lika framtidsoptimistisk villa öppnade 1939 Grand Café, som namnet till trots varken var särskilt kontinentalt eller storslaget. Thure Görtz hette arkitekten som ritat det kubiska huset med nästan platt tak och odekorerade, släta murytor. Troligen hade Görtz även ritat lamellhusen och kanske också biografen, byggnader som gav Harlösa en modern prägel.

Grand Café blev samhällets samlingsplats, inte minst sedan järnvägstrafiken upphörde och stationen stängde i mitten på 1950-talet. Samtidigt fick folk mer fritid, och ju mer fritid desto mer kafébesök. På Grand Café träffades man, drack kaffe och spelade kanske skivor på jukeboxen, eller så gick de sista slantarna till flipperspelet. För de värnpliktiga på Revingehed och bland fågelskådare som genomströvade markerna runt Krankesjön och besökte Vombs ängar blev Grand Café ett uppskattat tillhåll. Kaféer liknande det i Harlösa fanns i alla byar och samhällen. I början av 1960-talet fanns det cirka 5 000 kaféer och bagerier i Sverige. Men 60-talet var också det årtionde då kaféerna plötsligt började försvinna, vilket hängde samman med landsbygdens avfolkning, ökat bilinnehav, nya köpvanor, televisionens genombrott och nya umgängesformer. Grand Café överlevde längre än de flesta men kring millennieskiftet 2000 var det slut även i Harlösa. Ett kulturarv synonymt med det svenska folkhemmet försvann och Harlösa blev en kulturinstitution fattigare. Av Grand Café har det blivit pizzeria, en utveckling som var vanlig på 1970- och 80-talen men nu känns som en anakronism. Vad kommer efter pizzerian?

Lästips:

Karlsson, Jan: Harlösa byn som tågen drog ner för Harlösabacken (2000).

______________________________________________

Exempel: Palladium i Svalöv

Filmvisning var i början av 1900-talet ett nytt nöje. Till en början reste ambulerande förevisare runt och visade film, ofta i någon godtemplarsal eller frikyrkolokal. Detta var innan filmen hade fått en stämpel av synd och omoral. På 1910- och 20-talen anlades permanenta biografer i de flesta svenska städer och allt fler filmer kom från Hollywood i USA. Det fanns en likhet mellan de nya biograferna och de äldre teatrarna; särskild möda ägnades i båda fallen åt entréerna och rummet där innanför, foajén. På 1930-talet tog biografen på allvar steget ut till landsbygdens stationssamhällen. Det blev inte lika påkostade anläggningar som i städerna, men ofta med funktionstypiska entréer med baldakiner, stora fönster att fästa färggranna bioaffischer i, neon och lampor för att bygga upp en särskild "nattarkitektur" och innanför dörrarna en biljettkur i trä, konstläder och kromat stål.

I stationssamhället Svalöv öppnade den första biografen troligen på 1920-talet. Det var Röda kvarn, som tillkommit genom en om- och tillbyggnad av ett befintligt hus. I mitten på 1930-talet ansåg biografägaren Hermodsson i Eslöv att det fanns plats för ytterligare en biograf i Svalöv. Arkitekten Sigfrid Sterner, även han från Eslöv, fick uppdraget att rita den nya biografen, som skulle heta Palladium. Hermodssons biograf var således inte den första i Svalöv, men den första som byggts för ändamålet, en långsträckt, fönsterlös byggnad med entrégavel mot gatan, lite likt ett tempel.

Det uppstod dock kontroverser med den nytillträdda byggnadsnämnden, som bland annat hade till uppgift att granska ritningar så att de stämde med gällande byggnadslagstiftning (1931 års byggnadsstadga och stadsplanelag) och den lokala byggnadsordningen. Nämnden fann att Hermodsson prutat bort eternitklätt (brandsäkert) maskinrum och att ritningarna inte motsvarade lagstiftningen avseende brandsäkerhet och utrymningsvägar (vägen till maskinrummet skulle vara helt skild från publika utrymmen). Först på hösten 1937, efter fem besiktningar, slutbesiktigades och godkändes biograflokalen av byggnadsnämnden. Samma procedur hade något år tidigare utspelats i Teckomatorp, och med samma kontrahenter. I slutet av 1940-talet höjdes nöjesskatten, vilket drabbade många småbiografer hårt, och tio år senare kom nästa dråpslag i form av televisionen. Antalet biobesök hade 1954 varit 84 miljoner fördelade på 2 500 biografer, tio år senare hade siffran mer än halverats. Palladium i Svalöv har dock fortsatt att visa film.

Lästips:

Furberg, Kjell (red.): Biografen (1989).