Badanläggningar
Varmbadhus uppstod vid kurorterna och badorterna i slutet av 1800-talet. De var ofta centralt belägna i städerna.
Varmbadhus och simhallar
Varmbadhus uppstod till en början i anslutning till kurorterna och de äldsta badorterna i slutet av 1800-talet. Då, vid det förra sekelskiftet, hade badhusen framför allt en hygienisk och medicinsk funktion, och var dessutom sociala inrättningar. Här fanns möjlighet till karbad medan simbassängen gavs ett ganska begränsat utrymme. Omklädningshytterna placerades intill bassängkanten. Det var viktigt att badhusen var lättillgängliga för människor och de var ofta centralt belägna i städerna. De första badhusen var privata och här fanns oftast endast några enstaka badkar. De få offentliga badhus som uppfördes var i allmänhet representativa byggnader vars exteriörer inte avslöjade något om dess funktion som badhus. 1921 bildades Svenska föreningen för folkbad. som arbetade för inrättande av badhus. Syftet var bland annat att hejda den snabba spridningen av tuberkulos.
På 1930-talet fick badhusen en annorlunda utformning än tidigare. 1935 bildades Riksföreningen för simningens främjande, senare Simfrämjandet, och simborgarmärket instiftades. Målet var att varje svensk skulle kunna simma minst 200 meter. Det ökade intresset för simsport och även den ökade simkunnigheten hos folk ställde nya krav på badhusens simbassänger. Dessa fick nu större utrymme i badhusen och även en mer central plats än tidigare. Simhallarnas utformning svarade nu bättre mot deras funktion än tidigare. Stora glasade partier, rena linjer och sparsam utsmyckning var några av de nya stilidealen. Exempel på denna typ av simhallar är Simhallsbadet i Helsingborg, uppfört 1939-41 och ritat av Mogens Mogensen. Även Trelleborgs badhus från 1939 är ljust och luftigt och simbassängerna har getts stort utrymme. Funktionen som simhall är tydlig. Badhuset har utsmyckningar med terrakottareliefer av Erik Grate, skulptur av Carl Milles och väggmålning av Hugo Gehlin. Under andra världskriget kom varmbadhusen att bli allt viktigare eftersom varmvatten var en bristvara. Samtidigt fick skolbaden en viktig betydelse. Idag finns få skolbadhus bevarade i Skåne; skolbadet i Hörby utgör dock ett typiskt exempel från början av 1930-talet. Även i Kävlinge fanns ett varmbadhus, invigt 1925 och ritat av Erik Lallerstedt, som inrymde skolbad, en mindre simbassäng, avklädningsrum, karbad, tvagningsrum och bastu. 1979 upphörde badhusverksamheten och ortens bibliotek flyttade in i lokalerna.
Ekeby varmbadhus, i Skromberga gruvsamhälle, är idag byggnadsminne. Badet byggdes 1920 och fungerar än idag som badhus. Ekeby badhus uppfördes av bruksbolaget och var ämnat för brukets arbetare. Idag är det tillgängligt även för allmänheten. Under 1970-talet kom många simhallar även att inrymma lokaler för olika typer av idrott och anläggningarna fungerade som kombinerade idrotts- och simhallar. Under 1980-talet byggdes många simhallar om för att locka fler och nya besökare, baden försågs med rutschbanor och vågmaskiner och omvandlades till så kallade äventyrsbad. Simundervisningen har kommit många barn i grundskolan till del och simkunnigheten i Sverige är generellt hög. Under några år har undervisningen varit hotad men nu tycks många kommuner återigen lägga resurser på skolans simundervisning.
Kallbad och kallbadhus
Kallbadhusen uppstod i de badorter som vid sidan av kurorterna anlades från slutet av 1700-talet. Längs Västkusten växte de första badorterna och badortslivet fram i vårt land. Ursprungligen utgjordes kallbadhusen av hus på flottar dit badgästerna roddes. Efterhand utvecklades badhusen till större anläggningar som antingen placerades i havet eller på stranden. Via långa bryggor från stranden nådde gästerna badhusen. Även så kallade badvagnar förekom, dock i mindre utsträckning i Sverige än i övriga Europa. Dessa kördes ut i vattnet och badgästerna kunde sedan stiga ned i vattnet via en trappa. Liksom vid kurorterna var det sociala umgänget en viktig del av behandlingen tillsammans med själva badet vid kallbadhusen. Vid sekelskiftet 1900 var det överlag sällan som den vuxna befolkning i landet badade kallbad. Barn och ungdomar badade desto oftare i såväl sjöar, åar som hav. Kallbadhusen och de nya badvanorna slog först igenom i de större städerna. Kallbadhusens gäster utgjordes i regel av välbärgade och sommargäster. I badhusen fanns separata avdelningar för herrar och damer. Äldre kallbadhus innehöll omklädningsrum och ett flertal bassänger. På grund av stor respekt för vattnet och dålig simkunskap samt anständighet höll sig badgästerna i bassängerna. Liksom varmbadhusen fanns det både privata och offentliga kallbadhus.
Det äldsta kända kallbadhuset som uppfördes i privat regi är det kungliga badhuset vid Drottningholm utanför Stockholm från 1790-talet. De offentliga kallbadhusen hade ofta dekorativa exteriörer med tinnar och torn, väl synliga från land. I den stilen uppfördes kallbadhus mellan cirka 1870-1910. De uppfördes i trä med dekorativa fasaddetaljer enligt rådande stilideal. Hytterna för omklädning lades i regel under ett gemensamt tak och bildade en enhetlig anläggning, med klara avgränsningar mellan de skilda avdelningarna, bassängerna och havet, men kunde också som i Pålsjöbaden i Helsingborg utformas med enskilda sadeltak för varje omklädningshytt. Pålsjöbaden har heller inga särskilt indelade bassänger utan anläggningen är öppen mot havet. I vissa fall fanns varken badhus eller bryggor utan enbart hytter eller omklädningsrum som till exempel vid Rååbaden i Helsingborg. Under 1960- och 70-talen anlades många friluftsbad i anslutning till nya bostadsområden.
Lästips:
Kindblom, Inga: Badhus, Bad och badande före 1950 (1995). Lindroth, Jan och Ann Katrin Pihl-Atmer: Idrottens platser, i: Bebyggelsehistorisk tidskrift, nr. 40.