Sjöfart och handel
Sjöfart och handel har lång tradition i Skåne. Kommunikationsleder till havs och i vattendrag har varit viktiga för att knyta kontakter och utbyta idéer.
Förhistorisk tid
Ofta var det just vattenvägar som nyttjades då vägarna på land kunde vara svårframkomliga. Det arkeologiska fyndmaterialet visar på kontakter med kontinenten redan under bondestenåldern (4 200-1 800 f. Kr.).
De många avbildningar av skepp på bronsålderns hällristningar visar att de haft en viktig funktion, förmodligen både som symbolisk och som världslig kommunikation. Först på 600-talet e. Kr. finns belägg för att man börjar använda segel, vilket måste ha revolutionerat sjöfarten. Under vikingatid (800-1050 e. Kr.) bedrevs handelsexpeditioner, kolonisationer och plundringståg i väster- och österled. Plundringstågen i väster underlättades av splittringen i frankerriket och på de Brittiska öarna.
Nya båtbyggnadstekniker, som klinkerbygge och skalteknik, gjorde skeppen mer lättmanövrerade och snabbare än tidigare. Under denna tid höll ett fastare organiserat danskt rike på att växa fram och de skånska vikingarna anslöt sig förmodligen till färder i Västeuropa. Utöver plundringstågen utvecklades även internationella handelskontakter.
I Norden fanns på 700- och 800-talen stora handelsplatser i Hedeby, Ribe, Kaupang, Birka och Åhus. Dessa var centra för långväga handel med varor som glas, vapen, silver, siden och pälsverk. I Skåne etablerades även köpingeorter under vikingatid. Orter med efterleden -köping förknippas med köpa och tyder på att de varit platser för handel. Dessa köpingeorter var belägna vid en å en bit in från kusten. Köpingeorterna utvecklades aldrig till städer utan deras funktion som handelsplats upphörde vid 1000-talet. I Löddeköpinge har det dock kommit en sentida efterföljare i och med Center Syd.
Medeltida handel
Under 1100- och 1200-talen kom Nordtyskland att bli en av Europas ledande ekonomiska regioner och de viktigaste handelsstäderna bildade Hanseförbundet. Syftet var att trygga handelsmonopol genom privilegier. Hansans makt grundades dels på skicklighet i sjöfart, dels på militär styrka. Dess inkomster kom i huvudsak från sjöburen handel mellan Östersjön och Nordsjöregionerna. Skeppen av vikingatyp hade inte den lastkapacitet som krävdes för vinstdrivande handel och kom därför att ersättas av koggen. Koggen var hög och bred vilket gjorde den svår att borda och samtidigt lastdryg. En enda kogg kunde ta upp till 80 ton last.
I Skåne hölls stora höstmarknader i samband med sillfiskesäsongen mellan den 15 augusti och 29 september. Marknaderna gick under samlingsnamnet Skånemarknaden och ägde rum på flera platser i Skåne. Skånemarknadens export utgjordes främst av sill och importen bestod framför allt av salt men även av kläder, öl, vin och kryddor. I bevarade räkenskaper för åren 1398-1400 infördes enbart till Lübeck från Malmö höstmarknad omkring 30 000 tunnor sill per år. Lübeck var endast en av många städer som Malmö handlade med. Sillmarknaderna i Skanör och Falsterbo var de mest omfattande i Skåne; minst 24 utländska städer hade här egna så kallade fit, arbetsplatser.
Hanseatisk påverkan
Kontakterna inom Hansan påverkade även byggnadstraditionerna. Tyska hantverkare anlitades i städer kring Östersjön och medförde att torg, rådhus och stadskyrka ofta fick likartad utformning. Exempel på städer med hanseatiskt inflytande i arkitekturen är Trelleborg, Ystad, Simrishamn, Åhus, Helsingborg och Malmö. S:t Petri kyrka i Malmö har Mariakyrkan i Lübeck som förebild.
Från 1400-talet skedde en stagnation i Hansan beroende dels på inre splittring, dels på att de framväxande nationalstaterna med en stark kungamakt ville kontrollera handeln i Östersjöområdet. Handelsintressena försköts alltmer mot den södra Atlantkusten.
Under 1500- och 1600-talen utvecklades skeppsbyggandet till skelettbyggnadsteknik med kravellbordläggning, en konstruktion som gjorde att fartygen kunde byggas större.
På 1660-talet var den skånska handelsflottan ganska blygsam. Efter Roskildefreden 1658 var det ekonomiska läget i Skåne ansträngt, vilket även påverkade sjöfarten. Den svenska tullpolitiken hämmade handeln. Skåne, som under Danmark handlat med Lübeck och Nederländerna, hänvisades till uppsvenska hamnar. Dessa hamnar låg infrysta under långa perioder vilket gjorde att spannmålen inte kunde levereras i tid.
Stapelstäder
Utrikessjöfarten var för Skånes del av begränsad omfattning under större delen av 1700-talet. Handeln bedrevs genom de så kallade stapelstäderna, som hade rätt till utrikes handel och sjöfart, i Skåne följande städer: Kristianstad, Ystad, Malmö, Landskrona och Helsingborg.
I varje stapelstad fanns en tullkammare, och i regel sammanföll tulldistrikten med de städer som hade rätt till utrikes sjöfart. Det var endast stapelstäderna som hade rätt att lagra och exportera stapelvaror. I slutet av 1700-talet började fiskare och bönder i nordvästra Skåne att engagera sig i inrikessjöfarten.
Landsvägarna var dåliga och spannmål, och timmer och andra tyngre varor var lättare att transportera sjövägen. Denna allmogehandel gav ibland så bra utdelning att den från att ha varit en binäring mellan fiskesäsongerna kom att bli en huvudsyssla.
Nya hamnar
"Bondeskepparnas" handel uppskattades inte alltid av städernas borgare, som därmed fick oönskad konkurrens. Hamnarna i Skåne var ålderstigna och otidsenliga, och dåliga hamnar gjorde att sjöfarten försvårades och eftersattes.
1700-talets hamnar hade fortfarande samma utformning som på 1500- och 1600- talen. Bryggorna bestod av pålverk eller kraftiga brokistor som fyllts med sten.
I Malmö började man under ledning av borgmästare Frans Suell anlägga en ny hamn 1775. Den nya hamnen medförde ett uppsving för stadens handel och sjöfart. Övriga skånska städer fick vänta en bra bit in på 1800- talet innan det byggdes nya och bättre hamnar även här.
Helsingborg var Skånes största sjöfartssamhälle vid mitten av 1800-talet, följt av Simrishamn och Råå. Åren mellan 1835 och 1895 får ses som en blomstringstid för den skånska sjöfarten. Det kraftiga uppsvinget i ekonomin ställde högre krav på kommunikationsvägar vilket kom sjöfarten till gagn. I slutet av 1800-talet var Skåne en av landets viktigaste sjöfartsprovinser och centrum för trampsjöfart (fartyg som inte gick i linjetrafik). Ångbåtar började ersätta segelfartyg, men de förra gick framför allt i europeiska vatten med last av kol och trä, medan segelfartygen fortfarande användes för långfärder.
Lästips:
Skansjö, Sten: Skånes historia (1997). Hornborg, Eirik, Oscar Bjurling och Hjalmar Börjeson: Skånska sjöfartens historia (1950).