Tegelbruk

Kanik tegelbruk

De regionala byggnadstraditionerna har utvecklats utifrån landskapets förutsättningar. I de skogrika delarna i norra Sverige har man byggt timmerhus medan man i Skåne utnyttjat lera vid uppförandet av byggnader. Den skånska leran har länge använts som byggnadsmaterial, i form av lerklining eller obränt tegel. Skåne blev ledande inom den svenska tegelindustrin vad gäller innovationer och produktion.

Medeltida tegel

Från slutet av 1100-talet behärskade man konsten att framställa bränt tegel. 1192 invigdes Gumlösa kyrka, som är Nordens äldsta byggnad uppförd i bränt tegel som säkert kunnat dateras. Under medeltiden brändes tegel i nära anslutning till byggplatsen. Det var vid denna tid endast kyrkan, adeln, stadens borgare och kungamakten som använde sig av tegel som byggnadsmaterial till kyrkor, slott och borgarhus i städerna. 

Organiserat arbete krävdes

Det dröjde in på 1800-talet innan tegel blev gängse byggnadsmaterial även i enklare hus i städer och på landsbygden. Jämfört med att bygga i natursten krävde tegel en längre produktionskedja - tillgång till bränsle, lertäkter, lerslagning, torkning, uppbyggnad av ugnar, bränning - vilket i sin tur krävde en arbetsorganisation med hierarkisk uppbyggnad, som kyrkan och kungamakten hade tillgång till. Å andra sidan var teglet mer lätthanterligt att bygga med och tillät större variation och rikare utsmyckning och artikulering av fasader. 

Valvtyper utvecklades  

Teglet lades i olika typer av förband. Det vanligast förekommande under medeltiden var munkförbandet där två löpare bryts av med en bindare i samma skift och fogarna i vartannat skift står mitt över varandra. Med teglets hjälp utvecklades också de olika valvtyperna, som kryssvalv, tunnvalv och stjärnvalv. Utöver mursten brändes även golv- och taktegel, under medeltiden kallat munk- och nunnetegel. 

Tegelbruk och järnväg

Det har genom tiderna sammanlagt funnits närmare 300 tegelbruk i Skåne. Vissa var små bruk som anlades under tiden ett bygge pågick, medan andra utvecklades till större industrier. Bruken placerades där det fanns god tillgång på råvaran och där avståndet till marknaden inte var alltför långt. För att kunna transportera teglet förlades bruken också vanligtvis i närheten av järnvägen, fram till dess att landsvägstransporten tog över allt mer från 1930-talet och framåt. 1800-talets tegeltillverkning är främst knuten till förekomsten av glacial lera, men även andra typer av leror har använts. 

Tegelbruken har förekommit över hela landskapet, men en viss koncentration av tegelbruk fanns längs den skånska västkusten och i ett stråk ner mot Ystad. Tegelproduktionen fick ett uppsving under 1870- och 80-talen när nya produktionsmetoder medgav rationaliserad drift.

Tegelindustri

Tegelframställningen övergick från att ha varit ett hantverk till att bli en industri. Ångdrift började användas vid tegelframställningen och var den huvudsakliga kraftkällan tills elektrifieringen i 1900-talets början. Maskinslaget tegel kunde brännas i kontinuerlig drift i så kallade ringugnar, där eldningszonen hela tiden flyttades runt. Dessa ugnar hade en betydligt större kapacitet än äldre tiders kupolugnar. Kockums tegelbruk i Lomma var tidigt ute med innovationer. Bruket började använda sig av ångdrift redan 1862 och 1872 installerade företaget den första ringugnen i Sverige. Efterfrågan på både mursten, fasadtegel och taktegel var stor i de expanderande städerna och järnvägssamhällena i samband med samhällets industrialisering. Förutom bostadshus uppfördes även institutionsbyggnader och fabriker. 

Dräneringsrör i jorbruket

Av tegel tillverkades också dräneringsrör som var en förutsättning för torrläggning av markerna och förändrade odlingsformer på landsbygden under 1800-talets andra hälft. Jordbruket kom att efterfråga stora mängder av dessa tegelrör. Av de eldfasta leror som bröts ibland annat Höganäs, Ekeby och Skromberga tillverkades avloppsrör. Ett modernt VA-nät var en av förutsättningarna för att skapa drägliga sanitära förhållanden i städerna. 

Konkurrens från lättbetong

Från slutet av 1800-talet och under 1900-talet minskade antalet tegelbruk kraftigt. Anledningen var bland annat sammanslagningar, rationaliseringar, ökade bränslekostnader under krigen samt konkurrens av andra byggmaterialmaterial, som till exempel lättbetong och mexisten. Kring sekelskiftet 1900 fanns cirka 500 tegelbruk i Sverige och år 1987 var antalet tolv, varav fyra låg i Skåne: Bara, Kanik, Minnesberg och Östra Grevie. Idag är inget skånskt tegelbruk i drift. 
  
Till teglets kulturhistoria hör både själva tegelbruken med tillhörande anläggningar som täkter (nu ofta dammar med rikt fågelliv), bostadshus med mera, men också den skånska bebyggelse som präglats av den stora tegelvariationen. Man kan följa det skånska teglet från de medeltida kyrkorna och adelns gods till 1800- och 1900-talets bostadsbebyggelse och stationssamhällen som till exempel Kävlinge, Teckomatorp, Skurup och Svedala. Före 1850 hade de profana byggnaderna till största del uppförts i korsvirke med fyllning av obränd lera. Från andra hälften av 1800-talet blev tegel ett vanligt byggnadsmaterial, som inte längre var förbehållet kyrkan och adeln.
 
Lästips:
Skånskt tegel. Skånes hembygdsförbunds årsbok 1984 Tegelbruk. Riksantikvarieämbetet, Sveriges Tegelindustriförening (1987). Olsson, Lars-Eric: Tegelbruk i Sverige (1987).

Kontakt

Dela sidan:

Landshövding

Anneli Hulthén

Besöksadress

Östra Boulevarden 62 A, Kristianstad eller Södergatan 5, Malmö

Postadress

205 15 Malmö

Organisationsnummer

202100-2346

Följ oss