Brännerier

Brännvin har tillverkats i Sverige sedan slutet av 1400-talet. Det användes ursprungligen för kruttillverkning och som läkemedel och ansågs ha många goda egenskaper. I en läkebok från slutet av 1400-talet står det bland annat att det "är gott för kvinnor, som är ofruktsamma och hava kall natur, ty det gör dem varma och barna. Därför heter det livets vatten, ty det bevarar människorna för mångahanda krankheter och kallas av mästarna läkedomens moder."

Brännvinet framställdes av importerat, dyrbart vin, men i slutet av 1500-talet ändrades framställningen genom kontakter med Ryssland. Basen i produktionen blev säd (under 1800-talet ändrat till potatis). Den långa ofreden under 1500-talets andra hälft bör ha gjort de svenska knektarna väl förtrogna med brännvinet. Ryska krigsfångar i Sverige och svenska krigsfångar i Ryssland kan också ha fungerat som kulturförmedlare. Från exklusivt läkemedel och beståndsdel i krut blev brännvinet på drygt 100 år en allmän folkdryck. 

Husbehovsbränning

Fram till mitten av 1800-talet skedde det mesta av brännvinsproduktionen som husbehovsbränning. Ett lagförslag förbjöd husbehovsbränning 1855 och därmed var brännerinäringens industrialisering formellt fastlagd. Samtidigt möjliggjorde tekniska innovationer bränning av större kvantiteter. De första ångbrännerierna anlades i Skåne på 1830-talet. Därefter gick utvecklingen mycket snabbt och antalet ångbrännerier ökade lavinartat i jordbruksbygderna.

Råvara styrde lokalisering 

I Skåne fanns 199 av landets 670 ångbrännerier år 1852. Åtta år senare, 1860, infördes tillverkningsskatt på brännvin och därefter minskade antalet brännerier så att det år 1914 fanns cirka 100 brännerier kvar i Skåne. Dessa svarade för 75 procent av den totala brännvinsproduktionen i Sverige. Brännerierna var lokaliserade till de trakter där det odlades mycket potatis, då det var huvudråvaran för brännvinet. Detta innebar att det särskilt var på Kristianstadsslätten, på Österlen och runt den sandiga och för potatisodling lämpliga Vombsänkan som det fanns brännerier.   

I anslutning till järnväg

Fabriksanläggningarna var relativt små och gav inte upphov till samhällsbildning. Däremot var det vanligt att de anlades i nära anslutning till någon järnväg. Under 1900-talet rationaliserades driften och antalet brännerier minskade successivt, under den sista kampanjen 1970-71 var 32 brännerier i drift i Skåne. År 1930 sysselsatte ett bränneri genomsnittligt sex personer, vid sista kampanjen 1970-71 var den genomsnittliga arbetsstyrkan fyra personer, trots detta kunde en betydande produktionsökning iakttas. Detta berodde på olika tekniska förbättringar och på att vedeldade pannor ersattes av oljeeldade. Vedeldning hade krävt en arbetsinsats på en eller två personer, oljepannan skötte sig i stort sett själv. Från 1971 koncentrerades all brännvinsbränning i Sverige till de två brännerierna i Tomelilla och Nöbbelöv söder om Kristianstad. I dag, 2004, finns endast bränneriet i Nöbbelöv kvar i drift.
 
Lästips:
Skånskt brännvin. Skånes Hembygdsförbunds Årsbok 1974.