Sockerbetsodling
Sockerbetsodlingen i Sverige har från 1880-talet haft sin största utbredning i Skåne. År 1996 fanns cirka 85 % av Sveriges totala sockerbetsareal i Skåne, medan resten fanns i Halland, Blekinge, Kalmar och Gotland. Av Skånes totala åkerareal användes drygt 10 procent till odling av sockerbetor, även om variationen var stor i kommunerna.
Den största koncentrationen och de största markarealerna finns i bygder som Söderslätt, Österlen och utmed västkusten, men även på Kristianstadslätten. Närmare tre fjärdedelar av den skånska betarealen återfanns år 1996 i före detta Malmöhus län, vilket visar odlingarnas koncentration till södra Skåne. Försök med framställning av socker ur vitbetor utfördes i Frankrike och Tyskland i början av 1800-talet. I Sverige anlades en sockerfabrik i Landskrona år 1854, vilket blev starten för sockerbetsodling och produktion i Sydsverige.
Säsongsarbete
Under 1880-talet anlades ett stort antal sockerbruk och odlingen utökades. Mycket arbetskraft krävdes för gallring, ogräsrensning och på hösten för upptagning av betorna. Den ökade betodlingen innebar att det uppstod brist på arbetskraft, främst på de större godsen. Detta arbete ansågs från början vara ett arbete för kvinnor, vilka hämtades från både Småland och Blekinge, men även från andra delar av Skåne när arbetskraften inte räckte i egna regionen. På de stora betodlingsarealerna i nordvästra Skåne kom många arbetare från södra Halland. På de skånska betfälten arbetade även människor från Galizien, en provins som idag är delad mellan södra Polen och västra Ukraina och som vid denna tid tillhörde kejsardömet Österrike-Ungern. Varje vår kom säsongsarbetare till de skånska hamnarna, de flesta via Sassnitz till Trelleborg, men även Malmö och Helsingborg fungerade som inresehamnar innan man reste vidare i Skåne via järnväg.
Inkomstbringande gröda
Betodlingens ekonomiska betydelse har varit stor för enskilda odlare, löntagare i jordbruk och fabriker, men även inom transportsektorn och bygg- och verkstadsindustrin. Samtidigt som odlingarna innebar stor möda för odlaren innebar de även stora inkomstmöjligheter.
Fram till 1950-talet var sockerbetsodlingen en mycket arbetskrävande gröda, bland annat i samband med betgallringen. Vändningen blev det monogena sockerbetsfröet som medförde att det arbetskrävande momentet med betgallring blev överflödigt. Intensiv forskning har också gjorts inom sockerbetsodlingen med mål att uppnå en bättre odlingsteknik och bättre teknik för skörd, lagring och transport. Samtidigt behöver sockerbetsodlingen bli mer miljöanpassad.
Lästips:
Åkesson, Gunnar: Roepiger, sockerpullor och galizier (1998). Darphin, Jean-Paul: Sockrets katedraler. En studie av sockerindustrins historia och arkitektur. Riksantikvarieämbetet (1994)