Ängavattning
Under 1800-talet utökades arealen åkermark på bekostnad av ängsmarken. Med mindre ängsmark reducerades foderproduktionen, vilket medförde att bönderna tvingades hålla färre djur och att gödseltillgången begränsades.
Den minskande tillgången på gödsel resulterade i sjunkande spannmålsproduktion. Detta ackumulerade en "fodersvacka", som inhämtades först när vallodlingen nått större omfattning. Ett sätt att råda bot på problemet var att införa så kallad ängavattning eller översilning av ängsmark. Med vattnet spreds olika näringsämnen över ängen, vilket resulterade i större och bättre skördar. I England anlades de första bevattningssystemen redan i slutet av 1500-talet. De hade till syfte att höja marktemperaturen och därmed öka fodertillgången, som dittills begränsat fårbesättningarna, som var av stor betydelse för den växande textilindustrin. Även i Danmark och Tyskland infördes översilningstekniken tidigt. I Sverige introducerades metoden i början av 1800-talet och i början av 1850-talet hade ängavattning på allvar börjat spridas i länet. (Det finns dock teorier om att vissa munkordnar i Skåne använde sig av översilningstekniken redan under medeltiden.)
Klågerup och Marsvinsholm tillhör de gods i länet som var först med att använda den nya bevattningsmetoden. Flera olika typer av ängavattning utvecklades beroende på rådande terrängförhållanden. I Skåne var en så kallad flack ängsbyggnad ett vanligt system. Det innebar att man dämde upp en närliggande å, från vilken vattnet spreds via ett brett tilloppsdike ut i ett nät av grävda kanaler, som silade vattnet över ängsmarken. Därifrån rann vattnet av i motsvarande system av avloppsrännor och vidare till ett avloppsdike. Översilningssystemet byggde på en avancerad teknik som krävde stora markresurser samt mycket arbetskraft för anläggning och skötsel. Det innebar i regel kostsamma projekt som i huvudsak de större godsen var beredda att anlägga, varför de flesta systemen anlades i länets godstäta mellersta och södra delar.
Sammanlagt har det funnits 33 kända översilningssystem i Skåne, som omfattat minst 500 hektar. Ett av de största översilningssystemen i länet anlades vid Vombs ängar och var i bruk ända fram till 1940-talet. På andra håll är delar av systemen bevarade som till exempel vid Björkaån där akvedukten och den nedlagda kanalen fortfarande finns kvar. Stora översilningssystem fanns även vid Övedskloster, Dybäck, Börringekloster och Hjularöd. Under perioden 1833 till 1911 ängavattnades sammanlagt cirka 33 000 hektar i Skåne. Efter sekelskiftet 1900 anlades få nya system och på 1920-talet förekom ängavattning endast i begränsad utsträckning. Metoden upphörde helt under 1940-talet.