Aktuella varningsmeddelanden i Skåne länJust nu är det flera vädervarningar i länet. Läs mer om dem på SMHI:s webbplats.

Vårdinstitutionernas histora

De offentliga vårdinstitutionernas historia börjar med de medeltida hospitalen. Det fanns sedan 1600-talet specialinstitutioner: krigsmanshus, barnhus,  tukthus, och spinnhus. Det första lasarettet i Skåne låg sedan 1760-talet i Lund. Där förväntades viss bättring av patienterna. Fattigstugor på landsbygden motsvarande städernas hospital. På 1860-talet kom självförsörjande fattiggårdar. 1800-talets slut fick epidemisjukhus. Mentalsjukhus och sanatorier kom under 1800-till 1900-talets början.

Medeltida hospital

De offentliga vårdinstitutionernas historia börjar med de medeltida hospitalen, särskilt avsedda för spetälska. Hospital var en benämning som kom att användas fram till 1930. Vid sidan av hospitalen fanns det sedan 1600-talet ett litet antal specialinstitutioner: krigsmanshuset för de uttjänta soldaterna, barnhuset för de föräldralösa och oförsörjda barnen, tukthuset för lösdrivare och småförbrytare och på 1700-talet dessutom spinnhuset för kvinnliga lösdrivare och brottslingar. Specialinstitutioner av detta slag förekom på många håll i Europa och verksamheten var ofta centraliserad till huvudstaden, så även i Sverige. Vid sekelskiftet 1800 fanns 26 hospital i landet, av dessa låg fyra i Skåne: Malmö, Landskrona, Helsingborg och Kristianstad. Städernas hospital hade sedan medeltiden en perifer placering i staden, men tomterna kom sedan att få ett allt mer centralt läge. Dessa institutioner tillhörde statsmakten och omhändertog kroniskt sjuka, ålderdomssvaga eller sinnessjuka.

Lasarett

Vid samma tid fanns ett lika stort antal lasarett, det första i Skåne låg sedan 1760-talet i Lund. Det första offentliga svenska lasarettet var Serafimerlasarettet i Stockholm som öppnades 1752. Lasaretten var till skillnad från hospitalen inte bara inriktade på livsuppehållande vård, utan här förväntades i bästa fall viss bättring av patienterna eller åtminstone någon lindring i lidandet.

Fattigstugor

På landsbygden, vanligtvis i närheten av kyrkorna, fanns fattigstugor med en funktion ungefär motsvarande städernas hospital. Socknarna var sedan 1571 års kyrkoordning och senare genom 1686 års kyrkolag rekommenderade att bygga fattigstugor. Genom byggningabalken 1734 blev det en skyldighet: "alle som bo i socknen skola fattigstufwa bygga och uppehålla". Förutom de av socknarna byggda fattigstugorna fanns många tidiga institutioner för fattigvård som bekostades av donationer från adeln eller andra förmögna.  

Fattiggårdar

På 1860-talet började fattiggårdar uppföras. Till skillnad från fattigstugan var fattiggården en självförsörjande och avgränsad enhet med eget jordbruk där fattighjonen fick arbeta. Fattiggårdarna hade även egna skolor etcetera. I de större städerna blev försörjningsinrättningen fattiggårdens motsvarighet. Vid Värnhem i Malmö togs en försörjningsinrättning med plats för drygt 500 fattighjon i bruk 1899. Arkitekt var stadsarkitekten Salomon Sörensen. Ståndspersoner som med åren blivit fattiga hade en annan rang än andra fattighjon, de gick under den franska benämningen pauvres honteux. Särskilda hem anlades för dessa, vanligen genom ekonomisk hjälp från en donator. Under 1800-talet var en stor del av befolkningen barn, framför allt på grund av att spädbarnsdödligheten hade minskat under en tid. En del fattiggårdar fick särskilda barnavdelningar. Det började även bli alltmer vanligt med barnhem för yngre barn och uppfostringsanstalter för de något äldre. Ett skånsk exempel på uppfostringsanstalt var Råby räddningsinstitut utanför Lund, som kunde anläggas tack vare donationer.

Offentlig sjukvård

Sjukvård i offentlig regi utvecklades under 1800-talet. Landstingen bildades 1862 och fick det övergripande ansvaret för hälsovården. Sambandet mellan ökande demokratiskt inflytande, växande offentlig administration och samhällets ansvar för de svaga är tydligt. Byggnader och miljöer avspeglar tydligt en vårdideologi, och det fanns flera olika "skolor" för hur en vårdbyggnad skulle utformas. Före 1800-talet var vårdinstitutionerna små. De institutioner som hade mer än 40 vårdplatser var med dåtidens mått stora, 10-20 platser var en vanlig storlek. Vårdinrättningarna inrymdes länge i befintliga byggnader, alternativt byggdes nya hus som dock inte skilde sig så mycket från vanliga bostadshus. Miljön på lasaretten under 1800-talets början var paradoxalt nog inte alltid hälsosam och det kunde till och med vara riskabelt att vistas där. Vid 1800-talets mitt lade man därför större vikt vid sjukhusbyggnadernas utformning än vad man gjort tidigare. Med hjälp av höga takhöjder, glesa och utsträckta planlösningar samt en rejält tilltagen luftrymd kring varje sängplats kom hygienen på lasaretten att förbättras. Lasaretten uppsöktes nu inte enbart av samhällets fattiga utan även andra sökte sig dit, vilket ställde högre krav på sjukhusbyggnaden.

Institutionernas arkitekter

De stora institutionernas arkitekter var centralt anställda.Trots detta finns regionala drag i arkitekturen. Det nya lasarettet i Kristianstad, ritat av Albert Törnqvist och taget i bruk 1864, var det första i landet med genomgående sidokorridor, och denna byggnadstyp fick flera efterföljare. I Skåne byggdes under 1800-talet även lasarett i Lund, Malmö och Trelleborg. 1800-talets sjukhusområden i städerna har i de flesta fall fått fortsatt användning in i 1900-talet, så är fallet i Lund, Malmö, Kristianstad, Helsingborg med flera platser. 1900-talets tidiga sjukhusbyggande var influerat av amerikanska förebilder. 1800-talets glesa planlösningar ersattes av förtätade och högre byggnader som kunde byggas tack vare förbättrad byggnadsteknik och hissens införande. I Skåne byggdes under 1900-talets början Flensburgska barnsjukhuset i Malmö 1913 och lasarettet i Helsingborg 1927. Arkitekt var i båda fallen Salomon Sörensen. Den yttre miljön vid vårdinrättningarna var viktig. Sjukhusparkerna fungerade som en terapeutisk miljö och skulle ge lugn och frid.

Epidemisjukhus

I slutet av 1800-talet inrättades speciella epidemisjukhus för patienter med infektionssjukdomar och epidemiska sjukdomar. Den mest omfattande epidemi som drabbade Sverige var den så kallade Spanska sjukan, en svår influensa som spreds över hela världen 1918-19. De första svenska fallen upptäcktes i Hyllinge utanför Helsingborg och epidemin krävde cirka 27 000 svenska offer. Epidemisjukhus uppfördes bland annat i Malmö, Landskrona och Helsingborg. Efter andra världskriget började epidemisjukhusen avvecklas. Istället blev infektionskliniker en del av lasaretten.

Sanatorier

Under 1900-talets början byggdes även sanatorier främst för patienter med lungtuberkulos. I Skåne anlades sanatorier i Tyringe (1905, idag kurhotell), Kungshult (1919), Broby (1912), Orup (1915) och kronprinsessan Victorias kustsanatorium vid Vejbystrand. Sanatorierna var vanligen enkla, symmetriska, rymliga och ljusa byggnader som förlades i miljöer som ansågs hälsosamma och där sluten vård kunde bedrivas. Typritningar utarbetades och ett fåtal arkitekter stod bakom ritningarna till flera sanatorier, däribland Ivar Tengbom som bland annat ritade sanatoriet i Broby. Liksom epidemisjukhusen upphörde sanatoriernas verksamhet under efterkrigstiden (se vidare under rubriken Sanatorier).

Anstalter och institutioner

Förutom sjukhus för kroppsliga sjukdomar fanns olika anstalter/institutioner för psykiska sjukdomar. De medeltida spetälskehospitalen övergick ofta till att bli inrättningar för sinnessjuka. Under 1800-talet uppfördes så kallade idiotanstalter. Anstalterna var vanligen en tvåvåningsbyggnad med bland annat sovsalar och matsal. I Hässleholm byggdes en idiotanstalt 1886 efter ritningar av Ystads stadsarkitekt, danskfödde Peter Boisen. Byggnaden är idag riven. De statliga sinnessjukhusen, Helsingborgs hospital/S:ta Maria i Helsingborg från 1927, S:t Lars i Lund från 1891 samt det kommunala sinnessjukhuset i Malmö från 1935 är stora anläggningar som uppfördes för psykiskt sjuka. Medicinalstyrelsens arkitekt mellan åren 1916 och 1934, Carl Westman, ritade S:ta Maria i Helsingborg, som var ett av landetsstörsta sinnessjukhus.

Ur 1800-talets fattiggårdar utvecklades under 1900-talet ålderdomshemmen. Det nya namnet markerade att det bara var avsett för gamla och skilt från fattigvården. Genom 1918 års fattigvårdslag blev varje kommun skyldig att hålla ett ålderdomshem. I Kristianstad uppfördes ett ålderdomshem 1915 efter ritningar av arkitekt P L Håkansson. Det var i bruk fram till 1961, då det blev ett hem för lindrigt mentalsjuka. 1947 års riksdagsreform innebar att äldrevården helt skildes från fattigvården. Under andra hälften av 1900-talet utvecklades ett flertal former av äldreomsorg och äldreboende. I Malmö anlades Öresundsgården 1970 med ålderdomshem, pensionärshotell och dagcentrum. Från att den kommunala åldringsvården var något man skämdes över att vara beroende av, är ålderdomshem och servicelägenheter idag en vanlig form av äldreboende.
 
Lästips:
Åman, Anders: Om den offentliga vården. Byggnader och verksamheter vid svenska vårdinstitutioner under 1800- och 1900-talen. En arkitekturhistorisk undersökning (1976).

Kontakt