Skiftesreformer och jordbrukets rationalisering

Redan innan de moderna skiftesreformerna genomfördes i Sverige var markerna i byarna indelade i olika ägosystem. Gemensamt för ägosystemen var att de olika gårdarnas ägor var starkt uppblandade med varandra.                         

Att bereda marken, så och skörda samt släppa djuren på efterbete behövde därför samordnas. Jordbruksdriften var arbetskrävande och irrationell, samtidigt som den innebar gemensamhet och spridning av riskerna, eftersom brukarna hade del i såväl den goda som den mindre produktiva jorden. Under 1700-talet började tankar och idéer om olika skiftesreformer att spridas i Sverige. Inspirationen hämtades bland annat från England, Tyskland och Danmark, där liknande reformer redan genomförts med framgångsrikt resultat. Skiftesreformerna fick stor utbredning och endast ett fåtal byar i landet undgick att bli skiftade. 
Grundtanken med skiftesreformerna var att effektivisera jordbruket genom att begränsa antalet åker- och ängstegar för varje gård och istället samla de enskilda brukningsenheternas ägor i större skiften. Statens förhoppning var att dessa förändringar skulle resultera i ökad nyodling och höjd avkastning.

Storskifte

Den första moderna skiftesreformen som genomfördes i Sverige var storskiftet, vars förordning kom 1758. Skiftesreformen hade två huvudsakliga syften; dels skulle åker- och ängstegarna sammanföras i färre enheter, dels skulle den gemensamt ägda marken delas upp mellan brukarna för att därigenom hävdas bättre. Storskiftet genomfördes i stora delar av landet mellan 1758 och 1827. 

Enskifte

Enskiftet var den andra moderna skiftesreformen som kom till stånd och vars upphovsman var Rutger Macklean vid Svaneholms gods i Skåne. Macklean hade ärvt godset på 1780-talet. Då han inte var nöjd med godsets avkastning bestämde han sig för att reformera jordbruket. I ett antal byar under godset genomfördes därefter ett mycket strikt skifte som innebar att brukningsenheternas marker skulle samlas i ett skifte, enskifte. Gårdarna spreds likt öar ut i landskapet. Till en början var det svårt att locka brukare till de utskiftade gårdarna och många stod tomma en tid. Av andra jordägare och från centralt håll upplevdes dock enskiftet som framgångsrikt, och 1803 kom en förordning från Kungl. Maj:t om enskifte i Skåne. 1808 kom den nya skiftesförordningen att gälla resten av landet med undantag för de norra delarna. Flera hundra byar i Skåne skiftades därefter. En del brukare fick lämna bytomten för att uppföra en ny gård på den tilldelade marken, andra hade möjlighet att bo kvar. Enskiftet initierades inte bara av godsägare, utan genomfördes även i byar med självägande bönder. En förutsättning för att enskiftet skulle vara framgångsrikt var att de skiftade markerna var jämna och bördiga och att nästan all mark var möjlig att uppodla. Detta innebar att enskiftet fick störst utbredning i slättbygderna i Skåne och Västergötland samt på Öland. 

Laga skifte

Utanför slättbygderna var det laga skiftet som i störst utsträckning kom att påverka odlingslandskapet. År 1827 ersatte laga skiftet de tidigare gällande skiftesförordningarna. Skiftet kan sägas vara en modifiering av enskiftet och innebar inte fullt så radikala förändringar. Med laga skiftet fastställdes att en brukningsenhet maximalt fick omfatta tre ägolotter. För att alla brukare skulle få sin rättmätiga del av markerna krävdes att tidigare icke uppodlad mark fördelades mellan bönderna, vilket för många innebar arbetskrävande nyodlingar. För att kunna bruka de nya markerna blev vissa bönder ålagda utflyttningsskyldighet, vilket innebar att gården flyttades från bytomten. När gårdarna flyttades ut sprängdes bykärnorna sönder. Vissa gårdar låg dock kvar på ursprunglig plats och ny bebyggelse på bytomten kunde uppstå i form av gatehus.
 
Skiftesreformerna, främst enskifte i Skåne och laga skifte i övriga landet, fick stor betydelse i för jordbrukets framtida utveckling och resulterade i enlighet med centrala önskemål i ökad uppodling och spannmålsproduktion. I samband med laga skiftet inleddes den genomgripande utvecklingen av det svenska jordbruket som brukar kallas för den agrara revolutionen, vilken sammanföll med den stora befolkningsökningen under 1800-talet. Till grund för utvecklingen låg en mängd olika insatser i syfte att åstadkomma en rationellare jordbruksdrift. I samband med laga skiftet infördes cirkulationsjordbruk vilket innebar ett växelbruk av olika grödor på markerna, och därmed på sikt ett avskaffande av trädesbruket. Bönderna i Skåne införde tidigt nya grödor i form av till exempel olika baljväxter och rotfrukter samt kvävefixerande ärtväxter som förbättrade produktionen avsevärt. Samtidigt utvecklades vallodlingen. Detta medförde stora förändringar av det svenska landskapet och bönderna började att producera såväl människors föda som djurens foder på åkermarken. Mångbruket avvecklades successivt och man började tala om en uppdelning i skoglandskap och odlingslandskap. Produktion av livsmedel och produktion av skogsprodukter kom att åtskiljas. 
 
Brukarna strävade efter allt större sammanhängande jordbruksenheter, och olika åtgärder vidtogs för att åstadkomma sammanhängande marker, bl.a. utvecklades en omfattande dikningsteknik som fick stor spridning. De tidigare öppna dikena försvann och ersattes med dräneringsrör i tegel. Dels dränerades befintlig åkermark, dels stora arealer fuktig mark som tidigare fungerat som ängs- eller betesmarker och som omvandlades till åker. Även mossar dikades ut. Att sänka sjöar eller torrlägga våtmarker för att komma åt ytterligare åkermark, var en annan vanlig åtgärd i samband 1800-talets jordbruksrationaliseringar. Näsbyholmssjön, som låg strax utanför Skurup, var en av de skånska sjöar som helt torrlades.

Innan olika former av konstgödsel introducerades var den foderproducerande ängen av stor indirekt betydelse för gödseltillgången. För att öka produktionen på ängsmarken infördes under 1800-talet system av ängavattning, en metod som innebar att vatten spreds ut över ängen och fuktade markerna. Med vattnet fördes också olika näringsämnen som förbättrade skördarna (se under rubriken Ängavattning). Den ökade arealen åkermark innebar samtidigt ett växande behov av gödsel. 
 
Så småningom började andra former av jordförbättringsmedel än naturligt gödsel att användas. Under 1800-talets mitt blev det vanligt att bönderna spred märgel på sina åkrar för att förbättra skördarna. Märgel, som är en kalkhaltig lera, utvanns ur märgelgravar som fanns på böndernas marker framförallt i de södra delarna av länet. Andra jordförbättringsmedel som användes var t.ex. benmjöl och guano (sjöfågelträck). I början av 1900-talet introducerades handelsgödsel, som dock inte fick något bredare genomslag förrän efter 1950. 
 
Även växtförädlingen och husdjursaveln var av stor betydelse för att höja produktionen inom jordbruket. Bland de verksamma inom växtförädlingen i länet kan nämnas Walfrid Weibull som 1870 påbörjade sin verksamhet med fröodling utanför Landskrona. Weibulls verksamhet kom så småningom att utvecklas till en stor växtförädlingsfirma. Inom husdjursaveln introducerades utländska raser, vilka även kom att korsas med inhemska raser för att få fram snabbväxande, större och mer produktiva djur. Idag återstår endast få inhemska djurraser, som kallas lantraser.
Att jordbruket effektiviserades berodde givetvis också på den moderna teknikens landvinningar i form av nya maskiner och redskap. Träredskap ersattes av järnredskap och lokal produktion ersattes av industriell produktion.
 
En av de första som att införde nya jordbruksmetoder och redskap i Skåne var godsägaren Carl Georg Stjernswärd på Engeltofta gods utanför Ängelholm. Med hjälp av skotska smeder anlade han i början av 1800-talet en redskapsfabrik, där han lät tillverka jordbruksredskap och maskiner som tidigare aldrig använts i Sverige. Stjernswärd införde den så kallade engelska plogen, och i fabriken tillverkades även tröskmaskiner, såningsmaskiner och harvar. Under 1800-talet ökade importen av framförallt amerikanska och engelska jordbruksmaskiner. Efterhand anlades fabriker för inhemsk tillverkning av maskiner. Redskapsfabriken på Engeltofta lades dock ner i ett tidigt skede på grund av bristande lönsamhet. De maskiner som tillverkades drogs till en början av hästar, förutom på de större gårdarna där man hade tillgång till ångdrivna lokomobiler. De nya maskinerna fick till en början störst spridning i slättbygden. Under 1930-talet började traktorerna att ersatta hästarna, men traktorer ersatte inte hästarna förrän efter andra världskriget. 
 
Lästips:
Claes Bergendorff, Bengt Carlsson, Urban Emanuelsson, Nils Lewan och Olle Nordell: Det skånska kulturlandskapet (1985).
Möller, Jens: Godsen och den agrara revolutionen -Arbetsorganisation, domänstruktur och kulturlandskap på skånska gods under 1800-talet (Meddelanden från Lunds Universitets Geografiska institutioner, avhandling 106).
Larsson, Bengt M. P., Morell, Mats och Myrdal, Janken: Agrarhistoria (1997).      

_____________________________________________________

Exempel: Vallby

Vallby ligger i Östra Klagstorps socken, som tillhör Vemmenhögs härad. Byn är belägen i de östra delarna av Trelleborgs kommun, och är en del av den fullåkersbygd som Söderslätt utgör. Byarna på den skånska slätten bildades i regel på 1000-talet. Ett skånskt särdrag är att byarna var stora och kunde omfatta upp till 40 gårdar. Vallby anlades lågt i terrängen intill ett vattendrag, omgiven av byns bördiga marker. På 1770-talet bestod Vallbys marker till största delen av åkermark. Till byn hörde också stora arealer ängsmark medan utmark saknades, s.k. helvångssystem. Byns marker var indelade i fyra vångar, som liksom gränserna till omgivande byar var markerade av hägnader i form av jordvallar. Tre av vångarna var åkermark som odlades genom tresäde, vilket innebar att två vångar besåddes varje år medan den tredje låg i träda. Den fjärde vången utgjordes av en särskild ängsvång. Genom bykärnan flöt ett vattendrag, och byn var till stor del omgärdad av sanka marker. Bebyggelsen i byn var vid denna tid grupperad i en fyrkant kring ett ängskärr. I bykärnans nordöstra delar, i anslutning till kärret, fanns den s.k. byvanningen.

I Vallby genomfördes två skiften, storskiftet 1773 och enskiftet 1820. Storskiftet synes inte ha inneburit några större förändringar beträffande markanvändning eller bebyggelsestruktur. Enskiftet däremot resulterade i omvälvande förändringar av landskapet som därmed förvandlades till den fullåkersbygd det utgör idag. Den enda bevarade resten av ängsmark i Vallby var ängen mitt i den gamla bykärnan. Markanvändningen idag är i princip densamma som efter enskiftet. Jordbruksmarken utnyttjas intensivt, och på de omfattande och sammanhängande åkerytorna odlas främst spannmål och sockerbetor. Det tidigare ängskärret utnyttjas främst till bete för hästar. Av de sanka markerna som en gång omgav byn syns inte många spår. Byvanningen är kvar men är under igenväxning. De slingrande öppna vattendragen som tidigare korsade bygden rätades ut i samband med rationaliseringen av jordbruket, och de är idag kulverterade. I samband med skiftet anlades nya jordvallar eller pilevallar för att markera de nya ägogränserna mellan brukarna. Till viss del finns pilevallarna fortfarande kvar liksom enstaka svagt synliga jordvallar. I byns sydvästra delar återstår dessutom delar av de jordvallar som markerade bygränsen.

Enskiftet medförde att hälften av brukarna blev skyldiga att flytta ut från bykärnan. Detta innebar att bebyggelsen som tidigare legat samlad kring ängskärret nu spreds ut likt öar i landskapet, omgivna av den uppodlade åkermarken. Ett antal gårdar samt gatehus blev kvar i bykärnan på ursprunglig plats, där de är belägna än idag. Efter skiftet uppfördes tre- och fyrlängade gårdar inramade av vegetation i form av fristående träd och trädgårdar. De gröna inslagen i byn utgjordes i övrigt av pilevallar, träd i anslutning till ängen samt alléer längs landsvägar och gårdsuppfarter. Bebyggelsemönstret är idag detsamma som efter enskiftet, och bebyggelsen i byn är relativt välbevarad. Den traditionella tre- eller fyrlängade gården dominerar fortfarande. Gårdarnas ekonomibyggnader har i olika utsträckning anpassats efter jordbrukets nya behov.

(Under 1890-talet anlades järnvägen mellan Trelleborg och Rydsgård som gick precis söder om bykärnan, i öst-västlig riktning. I anslutning till järnvägen uppfördes en del ny bebyggelse för bostadsändamål och verksamheter. Även i byns östra delar, nära gränsen till Östra Klagstorp, uppfördes ny bebyggelse i form av ett antal gatehus. Idag är järnvägen borta. Ett öppet parti mellan husen och rester av den gamla banvallen vittnar om var järnvägen en gång gick fram.)

 

Kontakt