Kulturlandskapet fram till skiftesreformerna

Yngre stenåldern

Under yngre stenåldern (4000 f.Kr-1800 f.Kr) blev människan något mer bofast än tidigare och man kan anta att utvecklingen skedde successivt, från en samlar- och jaktdominerad ekonomi till en ekonomi med basen i jordbruk. Yngre stenålder kallas ibland också för bondestenåldern, även om jakt och insamling troligen fortfarande var huvudförsörjningen. Spannmål odlades, men endast i liten utsträckning där avkastningen inte spelade någon större roll i livsmedelsförsörjningen. Den fungerade troligen mer som tillskott i form av lyx-, kult- eller bytesvara och i stället var boskapsskötseln av större betydelse.

Bronsåldern

Under bronsåldern (1800 f.Kr-500 f.Kr) var boskapsskötseln fortfarande viktigare än åkerbruket, även om båda näringarna blev allt viktigare för människans försörjning i takt med befolkningsökningen och upprättandet av permanenta bosättningar.

Bybildningar

Byar förekom under den äldre järnåldern (500f.Kr-400 e.Kr), men det odlingslandskap som fortfarande existerar började ta form under den yngre järnåldern (400-1050 e.Kr.), då de stora skånska byarna till viss del etablerades. Åkerbruket ökade under medeltid, vilket lämningar som röjningsrösen, bandparcellerade åkrar och tegskiften visar. Ortnamn med efterled på -ryd (röjning), motsvarande -röd i Skåne, och -torp (stängsel, inhägnat område, nybygge på betesmark) är typiska för gårdar tillkomna under yngre järnålder och medeltid (1050-1500 e.Kr).

Fram till skiftena

Fram till skiftena i början av 1800-talet var byns mark indelad i inägomark och utmark. Den hägnade inägomarken bestod av åker och äng, medan utmarken främst utgjorde gemensam betesmark. I ris- och skogsbygd förekom ofta träd och buskar utmed åkrar, på ängar och utmarker. Träden och buskarna användes av bonden bland annat till ved, stängselmaterial och virke. Detta mångbruk formade ett mosaiklandskap med ett stort antal livsmiljöer för växter och djur.

Utmarken

Utmarken var från början allmänning men i samband med skiftena delades även utmarkerna upp mellan de enskilda bönderna. Delar av dessa marker såldes till lantarbetare och andra jordlösa. Fäladen är en skånsk variant av utmark och ofta belägen på sämre jord. Fäladens utseende varierar beroende på var i landskapet den är lokaliserad. En förekommande typ är ogödslad betesmark med både träd och buskar, en annan är enefäladen, som också är vanligast. Av den kustnära fäladen kvarstår endast små rester. I ris- och skogsbygd är det i resterna av utmarken ganska vanligt med stora friställda bokar, men i övrigt har fäladen en artrik flora och fauna.

Inägomarken

Inägomarken var indelad i vångar, som i övriga Sverige kallades gärden. Mycket gödsel krävdes för att åkern årligen skulle kunna sås, vilket innebar att en boskapsbesättning var förutsättningen. När åkrarna började gödslas med kreatursgödsel ökade avkastningen märkvärt. Fanns det tillräckligt med boskap kunde åkern hållas produktiv från år till år. I skogsbygden med mycket kreatur förekom inte gödselbrist som på slätten, vilket medförde att man där inte behövde experimentera med alternativa odlingssystem. Ensädessystemet levde därmed kvar i skogsbygd ända in i modern tid, då det ersattes av moderna växtföljder (se även under rubriken Örnanäs). I de södra delarna utvecklades tvåsäde och framförallt tresäde. De olika systemen fungerade dock parallellt.

Tvåsädet tillämpades främst på lätta jordar till exempel kring Vombsjön där de två vångarna i byarna växelvis såddes och låg i träda. De gödslade markerna såddes med råg och korn, de ogödslade med havre och bovete. Tresädesbyn hade tre vångar med treårig rotationsrytm där korn odlades första året och råg det andra. Tredje året låg vången i träda. Alla vångar betades under hösten. Vid tvåsäde betades en av vångarna vår och sommartid, vid tresäde likaså. Ängsmarken låg insprängd på olika ställen i varje vång, men det fanns ofta en särhägnad ängsvång. Hö skördades förutom på inägomarkerna även på produktiva delar av utmarken i små hägnade så kallade utägor. I en del områden, till exempel i Kristianstadtrakten, förekom periodvis lyckodling ,då tidigare delar av utmarken odlades. I slättbygden försvann utmarken nästan helt och all mark kom att tas till åker och äng.

Åkern var indelade i tegar där varje bonde hade flera tegar i samma vång. Under senare delen av 1700-talet och under 1800-talet krävde detta system förbättringar. Reformer genomfördes således, till att börja med genom storskifte, senare följt av enskifte och laga skifte. Systemet med tegar var en betydelsefull strategi och var fördelaktigt som riskminimering med odlingar i olika typer av jord. Alla inom byn hade tillgång till alla odlingsytor, och därmed samma avstånd från gården. Tegarna fördröjde dock arbetet då det fanns tillgång till modernare redskap uppbundna av bykollektivet.

Förutom åker och äng bestod inägomarken av tomten. Enligt generellt mönster i byar och ensamgårdars uppbyggnad och organisation låg bytomten eller gårdstomten i centrum, även om det fanns undantag. Tomten placerades gärna på svårodlad mark men i anslutning till åkermarken för att bonden skulle ha så nära som möjligt till alla delar av sin åker med redskap och gödsel. Förutom bebyggelse bestod tomten av kalvhagar, humlegård och kålgård. Tomten omgavs av en gärdsgård.

Lästips:
Larsson, Morell, Myrdahl (red.): Agrarhistoria (1997).
Claes Bergendorff, Bengt Carlsson, Urban Emanuelsson, Nils Lewan och Olle Nordell: Det skånska kulturlandskapet (1985).