Förutsättningar för arbetet med förorenade områden

Västerbottens förutsättningar

Västerbotten är landets näst största län och utgör något större än en åttondel av Sveriges totala landareal. Till stora delar består Västerbotten av skogsmark och fjäll. Länets olika regioner kan naturgeografiskt delas in i kustland, inland och högfjällsregion.

Länet har femton kommuner: Bjurholm, Dorotea, Lycksele, Malå, Nordmaling, Norsjö, Robertsfors, Skellefteå, Sorsele, Storuman, Umeå, Vilhelmina, Vindeln, Vännäs och Åsele.

Geologiska och hydrogeologiska förhållanden

Länet dräneras via ett antal älvar till Bottenhavet och Bottenviken. Avrinningen till Bottenviken sker till övervägande del via Umeälven och Skellefteälven samt i mindre grad via Åbyälven, Byskeälven, Bureälven, Rick­leån och Sävarån. I Bottenhavet mynnar Hörnån, Öreäl­ven, Lögdeälven och Ångermanälven. Ångermanälven har sitt utlopp i Västernorrland, men källflödena finns inom Västerbottens län.

Berggrunden inom Umeälven och Vindelälvens avrinningsområde kan grovt delas in i två bergartsregio­ner, kaledoniska bergarter i fjällkedjan samt sveko­fenniska bergarter i skogslandet. Fjällkedjan (Kaledoniderna) bildades för 400–510 miljo­ner år sedan och består av mer eller mindre omvandlade sedimentära bergarter. Berggrunden är här mycket upp­delad, vanligt förekommande är gnejs, glimmerskiffer, lokalt fyllit, kvartsiter och amfiboliter. Vid kusten och inlandet är den prekambriska berggrunden som bildades för 1880–1870 miljoner år sedan mer homogent upp­byggd. Den domineras av yngre granit och pegmatit i väster samt gråvacka, skiffer, kvartsit och arkos delvis migmatitomvandlade i en kustzon. I länets nordöstra del förekommer det sura vulkaniter som finns i ett stråk mellan Malå och Boliden samt i ett stråk på ömse sidor om Skellefteälven. De sistnämnda bildar det så kallade Skelleftefältet som är känt för sina rika tillgångar på kop­par, zink och guld.

Huvuddelen av jordarterna i Västerbottens län utgörs av morän och torvmark men i älvdalarna finns även glaci­fluviala sediment avsatta. Jordtäckets tjocklek varierar kraftigt inom området. I dal­gångarna finns ansamlingar av finsediment, ibland med inslag av sulfidjord (svartmocka). Då sulfidjord kommer i kontakt med luft oxideras den från sulfid till sulfat och pH sänks kraftigt. Järn fälls ut som oxider/hydroxi­der och tungmetaller kan frigöras och transporteras ut i miljön. Jordartsfördelningen tillsammans med berggrun­den utgör några av de viktigaste faktorerna som styr na­turliga bakgrundshalter av metaller i marken. Bakgrunds­halterna i Västerbotten har ibland visat sig vara högre än genomsnittet i Sverige, exempelvis vad gäller arsenik.

Industristruktur

I Västerbottens län har träindustrin och gruvbrytningen gamla anor. Båda verksamheterna börja­de i mindre skala på 1700-talet, men tog riktigt fart först under senare delen av 1800-talet och blev då mer omfat­tande och utbredda. Sågverk och senare massafabriker lokaliserades till älvdalar och älvmynningar eftersom tillgång till vatten var en förutsättning för verksamheten.

Gruvbrytningen fick sitt verkliga genombrott vid upptäckten av Bolidenmalmen och det ledde sedan till att många fyndigheter och gruvor etablerades inom Skellef­tefältet för utvinning av mineraler ur sulfidmalm. Rönn­skärsverken etablerades vid Skelleftehamn som en direkt följd av denna nya råvara och är idag ett av världens största kopparsmältverk. Det är också en av världens största anläggningar för återvinning av bas-och ädel­metaller från skrot och slagger.

I gruv-och träindustrins fotspår har även andra industrier växt upp. På så sätt har verkstadsindustrin kommit att i stor utsträckning vara kopplad till gruv-och träindustrin med tillverkning av maskindelar, kranar och skotare med mera. Det är en av förklaringarna till varför industrin i länet har sitt starkaste fäste i Skellefteåregionen.