Regenerativa metoder genererar intresse hos allt fler

I nummer 1/2019 fick vi bekanta oss med regenerativt lantbruk när vi besökte Jens Fjelkner på Sjövången utanför Kristianstad. Med hjälp av korna var målet att skapa ett klimatpositivt jordbruk, med en rik biologisk mångfald både under och ovan jord. Så hur har det gått; för Sjövången och för regenerativt lantbruk i stort?

TEXT: Ulrika Petersén FOTO: Nils Bergendal

– Intresset har ökat, både bland lantbruk med stort engagemang för miljö och klimat och bland dem som tittar efter alternativ nu när kostnaderna för insatsvaror har ökat, konstaterar Jens. Båda grupperna är viktiga. De förstnämnda eftersom de ofta är mindre lantbruk som testar nya saker som driver utvecklingen framåt och de sistnämnda för att de ofta har arealerna och därmed kan göra stor skillnad – även med små förändringar.

När det gäller hur regenerativt lantbruk kan hålla kostnaderna för insatsvaror nere tar Jens sig själv som exempel. Hans kostnader har varit konstanta de senaste tre åren, tack vare att han utnyttjar betet bättre. Från att 2019 räcka året ut, räcker nu betet ända till slutet av februari.

– Jag har visserligen ändrat strategi lite och gått från enbart bete till att ge utfodring varannan dag under vintern, berättar Jens. Korna blir bättre i magen av det. Men det förlängda betet innebär att jag numera skördar färre balar, så trots prisökningarna på diesel, el med mera är mina kostnader desamma.

Ett kärt återseende

På Sjövången är korna en viktig del av det regenerativa lantbruket. Genom att tillämpa högdensitetsbete med lång återhämtningstid, där djuren trampar ner en del av betet som därefter får möjlighet att återställa rotreserverna innan nästa avbetning, ökar mullhalten i jorden. Vilken binder kol och gynnar jordlivet.

– Till och med på mina lättaste sandjordar har det börjat dyka upp daggmask, det är en rätt häftig förändring, säger Jens. Och på mina tyngre jordar kryllar det av mask!

Att även livet ovanför mark gynnas av den regenerativa, ekologiska driften gavs ett tydligt bevis på förra sommaren. Efter 50 års frånvaro återvände den starkt hotade kornsparven till området för att häcka. En liten sensation som renderade pris från Nordöstra Skånes Fågelklubb.

– Mitt nästa mål är att få en livskraftig population av rapphöns på markerna, säger Jens. Där är jag inte riktigt än, men det går åt rätt håll.

I takt med att intresset för det regenerativa har ökat, har det också blivit lättare att hitta information och utbildningar på svenska. Jens delar med sig av sin kunskap som föreläsare, men tipsar också om Nordiskt nätverk för regenerativt lantbruk som har en aktiv Facebookgrupp för den som vill lära mer. Ett annat initiativ är Svensk Kolinlagring, som kopplar samman företag som vill betala för kolinlagring med jordbrukare som ägnar sig åt kolinlagring och jordförbättrande åtgärder.

– Att ensidigt lagra kol är inte tillräckligt, det måste kombineras med andra kloka åtgärder men Svensk Kolinlagring verkar ha rätt ambitioner, menar Jens. Regenerativt lantbruk är ju inte en särskild metod, istället är det en målsättning att vitalisera ekosystemet. Det är resultatet som räknas och hur man uppnår det varierar från gård till gård utifrån de förutsättningar man har. Det viktiga är inte själva definitionen ”regenerativ” utan att man gör det man kan. Även små förändringar kan göra stor skillnad!