Bruks-, industri-, och serviceorter

1800- och 1900-talens tätorter har i allmänhet tillkommit som samhällskoncentrationer för en speciell ekonomisk funktion.För tillvaratagande eller förädling av ett råmaterial - bruksort, för tillverkning av en eller flera konsumtionsvaror - industriort eller som handels-, tjänste- och trafiksamhällen med köpenskap, service och kommunikation som klart dominerande funktion - serviceort.

By blir tätort

Flera av dessa orter är äldre bondbyar, som genom folkökning, urbanisering och industrialisering vuxit till tätorter med en mer eller mindre tydlig stadsmässighet. Det vanliga är då att de nya funktionerna anlagts på lite avstånd från den gamla kyrkbyn, som i Svalöv eller Lomma. Andra tätorter är helt en skapelse av järnvägen eller någon industri, som Teckomatorp eller Nyvång.

De skånska bruks-, industri- och serviceorterna har här (se pdf-fil "Tabell över bruks-, industri- och serviceorter", siffrorna i tabellen anger antalet yrkesverksamma inom orten och uppdelat på respektive bransch) klassificerats efter äldsta, användbara och tillgängliga statistik, Folk- och bostadsräkningen år 1965. Vid denna tidpunkt hade stordrift, arbetspendling och inflyttning till städer och vissa storstadsnära tätorter ännu inte genomgående påverkat förutsättningarna för många bruks-, industri- och serviceorter.

Mer än 50% av de yrkesverksamma.

Till industriorter räknas de tätorter där minst 50 procent av den yrkesverksamma befolkningen år 1965 arbetade inom gruvor, tillverkningsindustri och byggnadsindustri. Till bruksorter räknas de industriorter där minst 50 procent av de inom gruvor och tillverkningsindustri verksamma tillhörde en enda industrigrupp. Det är med andra ord inte nödvändigtvis orter där tillvaratagande eller förädling av ett råmaterial dominerat, utan det handlar i många fall om en dominerande bransch av någon tillverkningsindustri. Till serviceorter räknas de tätorter där minst 50 procent av de yrkesverksamma arbetade inom handel, tjänsteverksamhet, samfärdsel och förvaltning.

Från det statistiska materialet har uteslutits de äldre städerna samt några tätorter av förortskaraktär där en betydande del av de yrkesverksamma arbetat i närmsta stad. Även de tätorter som inte faller under ovannämnda kategorier och med ett betydande inslag av jord- och skogsbrukare eller fiskare har uteslutits. Ett antal tätorter som inte platsar i någon kategori, men som uppstått eller vuxit till följd av järnvägen, har tagits med som blandorter. Detta är i flera fall typiska "stationssamhällen" - en term som går att applicera på många av de här redovisade tätorterna.

Dominans av ett företag i bruksorter.

Bruksorterna dominerades av ett enda företag, som ofta ombesörjde bostäder åt de anställda och många gånger var engagerat i utbyggnaden av ortens service och handel. Vanligen var det ett stort företag inriktat på förädling av viss råvara, som pappersbruk, sockerbruk, gruvbrytning, tegelbruk etcetera. Här fanns också ensidiga industriorter dominerade av verkstadsindustri, som Näsum eller Rydsgård. Dessa saknade i allmänhet en tydlig "brukskaraktär".

Differentierad företagsstruktur

Industriorterna hade en mer differentierad företagsstruktur med fabriker från olika branscher, och ofta med en betydande del av den yrkesverksamma befolkningen inom olika service- och tjänstenäringar. Industriorterna liknade mer städerna i fråga om mångfald och struktur. Här kunde det finnas företag med tillverkning av konsumtionsvaror, som möbel- eller textilfabriker, mekaniska verkstäder och livsmedelsindustri.

Serviceorterna hade i likhet med industriorterna olika industrinäringar, men här dominerade handel, samfärdsel och förvaltning. Inrättningar som banker, vårdinstitutioner, skolor, hotell, restauranger, en mängd affärsrörelser och goda kommunikationer var kännetecknande för dessa orter. En del av serviceorterna hade uppstått som komplementsamhällen till stora vårdinrättningar eller militära anläggningar; exempel på det förstnämnda är Sätofta och Orups sanatorium, exempel på det senare är Revingeby och Revingeheds övningsplats. Flera äldre fiskelägen, särskilt i nordvästra Skåne, utvecklades under slutet av 1800-/början av 1900-talet till serviceorter för ett huvudsakligen agrart omland.

Stationssamhälle

Det är i praktiken inte lätt att skilja den ena ortstypen från den andra, särskilt bland- och serviceorterna och i viss mån industriorterna hade stora likheter. Många av tätorterna uppkom, eller fick sin urbana struktur, under ungefär samma tid, slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Stationssamhällen är en god samlingsbeteckning, då bebyggelsestrukturen i många av dessa tätorter tog sin utgångspunkt i järnvägen. Nästan alla bruks-, industri-, service- och blandorter hade järnvägsförbindelser åt åtminstone ett håll.

Lästips:

Paulsson, Gregor (red.): Svensk stad (1950-53).
Vikström, Eva: Industrimiljöer på landsbygden (1995). 
Nilsson, Lars: Den urbana transitionen (1989).

Tabell över Bruks-, industri-, och serviceorter Pdf, 78.7 kB.