Flodnejonöga
Flodnejonögat är en av tre förekommande nejonögonarter i svenska vatten. För den oinvigde
kan nejonögonen enklast beskrivas som ålliknande fiskar med en rad av sju distinkta gälöppningar bakom varje öga och en tandförsedd sugskiva i stället för vanlig mun. Fullvuxna flodnejonögon når vanligtvis en längd mellan 25 och 35 centimeter och en vikt kring 50 gram.
Livscykel
Eftersom flodnejonögon under sin lekvandring upp i vattendragen huvudsakligen är nattaktiva djur, är de okända för de flesta människor. För boende längs med Norrlandskusten är de mer välkända men då som rökta och under namnet ”nätting”. Flodnejonögats livscykel är mycket invecklad och innehåller bland annat en flera år lång period som grävande filtrerare följt av en genomgripande metamorfos och en period som blodsugande rovdjur. Livscykeln avslutas av en lekvandring upp i något vattendrag med lämpliga bottnar för lek och larvernas uppväxt. I samband med lekvandringen slutar flodnejonögonen att äta och samtliga individer dör därför efter att leken är över.
Hot
Flodnejonögat har under de senaste hundra åren minskat kraftigt inom hela sitt utbredningsområde. Föroreningar och vandringshinder i form av dammar anses vara de två viktigaste orsakerna till minskningen, men även kanaliseringar och övrig påverkan av
larvernas uppväxthabitat nämns som viktiga faktorer. Den långa larvperioden innebär att upp till fem årsklasser flodnejonögon kan slås ut samtidigt när dåliga förhållanden uppträder på uppväxtområdena. Nejonögonlarver är bland annat känsliga för höga järnkoncentrationer, lågt pH, saltvatten och miljögifter.
Det moderna jordbruket medför att fina jordarter i ökad omfattning rinner ut i vattendragen med följd att nejonögonens lekplatser slammar igen. Finska studier visar att utdikningar av våtmarker får till följd att humöst material sköljs ut i vattendragen, något som kan orsaka syrebrist och förhöjda järnhalter med utslagning av nejonögonlarver som följd. Motviljan att vistas i ljus medför att belysning av vattendrag från gatlyktor och liknande kan utgöra vandringshinder.
För Sveriges del är utbyggnaden av de stora norrlandsälvarna den enskilt största orsaken till flodnejonögats tillbakagång. Efter att utbyggnadsepoken avslutades i början av 1980-talet har de svenska bestånden troligen stabiliserats något, om än på en betydligt lägre nivå än tidigare.
Utbredning
I Sverige förekommer flodnejonögat längs med hela kusten samt i Vänern, Vättern och
Mälaren. De starkaste populationerna finns i Bottenhavets och Bottenvikens älvar vilket även anses vara artens kärnområde. Den svenska utbredningskartan grundar sig till stor del på uppgifter från kommersiella fisken i större vattendrag. Eftersom något sådant knappast förekommit i södra Sverige är följaktligen kunskapen om flodnejonögats spridning dålig i landets södra delar liksom i Norrlands bäckar. På Gotland har det inte tidigare utförts någon riktad inventering av flodnejonöga och de uppgifter som finns grundar sig i stort på observationer som gjorts i samband med inventeringar och biotopvårdsarbeten riktade mot havsöring. Förekomst av flodnejonöga finns från 1800-talet och framåt rapporterad från nio gotländska vattendrag. Från 1800- talet finns dessutom uppgifter om ”igelnejonöga” eller bäcknejonöga, det vill säga Lampetra planeri (Cederström 1863, Lindström 1894). Eftersom det inte finns någon modern rapportering av bäcknejonöga (se diskussion) så är det troligt att dessa observationer rör sig om unga flodnejonögon i macropthalmia-stadium och att flodnejonöga är den enda nejonögonarten som förekommer på Gotland.
Kontakt
-
Peter Landergren
Telefon 010-2239256
-
Andreas Pettersson
Biträdande enhetschef
E-post till Andreas Pettersson
Telefon 010-2239318