Östra Derome

Östra Derome ligger i en trakt med en kulturhistoria som går tillbaka till inlandsisens tid. Hit kom Hallands första ”sommargäster” för att jaga säl och fiska i det näringsrika smältvattnet vid isens rand.

Redan när inlandsisen ännu låg tung över Halland fanns det människor i den här trakten. Hallands, och faktiskt Sveriges, äldsta boplats har hittats vid Skatmossen nära Ås kyrka. Då var platsen en liten ö som stack upp ur havet. De som lämnat spår efter sig i form av flintavfall och en pilspets var troligen säljägare som kom hit med stockbåt från kontinenten för att jaga säl. Dessa tidiga ”sommargäster” lämnade en pilspets vid Skatmossen för 13000 år sedan, då isen i öster var en kilometer tjock och bara de högsta punkterna i landskapet var synliga i form av en skärgård.

Bondestenålder (4000 – 1800 före Kristus)

För omkring 6000 år sedan genomgick människorna här en genomgripande livsstilsförändring från jägar-/samlarkulturer till en tillvaro som byggde på jordbruk och djurhållning. Det finns gott om fynd i Östra Derome från denna tid. Yxor, pilspetsar, skrapor och spån. När gasledningen drogs på 1980-talet hittade man spår av en boplats med stolphål, eldstäder och keramikskärvor inte långt från den plats som var byns centrum på 1800-talet. Vi skulle inte känt igen landskapet vid en första anblick, dalens botten var snarare en havsvik än en å eftersom havet stod tio meter högre än idag.

Bronsålder (1800 – 500 före Kristus)

Det finns ett gravröse från bronsåldern vid gården Smörkulla och ortnamn med ”smör” visar ofta på en historia kring en hednisk kultplats från förkristen tid. En bit mot nordväst finns ytterligare en grav som troligen anlades cirka tusen år senare. Bronsålderns bönder bodde i långhus rätt nära dessa ståtliga gravmonument. Troligen där det nu är åkermark. De var bönder och odlade, även om deras främsta försörjning var boskapsuppfödning. Betesmarkerna kan ha funnits där den historiska utmarken ligger på berget eller i de blöta områdena längs ån.

Järnålder (500 före Kristus – 1050 efter Kristus)

Fornborgen i södra kanten av byns område är från järnåldern och är troligen byggd under 300–400-talet efter Kristus, tiden då byn fick sitt namn Derome. Borgen ligger strategiskt vid en relativt smal passage så att traktens folk kunde kontrollera fienders framfart eller ta upp avgifter vid handel.

Medeltid (1050 – 1525)

Ännu idag finns spår av 1100-talet kvar i Ås kyrka. Den västra delen av långhuset är kvar av den ursprungliga kyrkan som har byggts till och förändrats flera gånger. I kyrkan fanns ett triumfkrucifix från 1350 vars träskulptur numera finns på Varbergs museum. Åskloster byggdes 1194 och cistercienserbröderna ägde flera hundra gårdar i trakten och länet. Klostret stängdes efter reformationen på 1500-talet, byggnaderna revs och materialet användes till påbyggnaden i Varbergs fästning. Ingenting av klostret syntes ovan mark och det var till och med oklart var det hade legat när det ”återupptäcktes” av ett forskningsteam 2009.

När hemmansägare NP Nilsson föddes 1844 var Östra Derome fortfarande en sammanhållen by med boningshus som låg nära varandra på en gemensam bytomt. Gårdarnas små åkertegar låg utspridda på många håll och brukades mer eller mindre kollektivt av byborna. Gård nummer 7, som också kallades Kungagården, var ett skattehemman, Nilsson betalade skatt till staten och ägde själv den jord han brukade. Efter skiftesreformen flyttades gården söderut från den ursprungliga bytomten. Landsbeskrivningen från 1729 och kartor från tre århundraden berättar om stora förändringar för byn och dess invånare under de stora skiftesreformerna på 1800-talet.

Landsbeskrivningen 1729

En kunskapskälla med uppgifter om forna tiders byliv är landsbeskrivningen från 1729. Då hade Hallands län nyligen blivit svenskt territorium och listor upprättades över gårdarna för att landshövdingen ville veta vilka skatteinkomster som var möjliga att inbringa. Det här berättar Landsbeskrivningen 1729 om Östra Derome by. Sammanlagt försörjde byn 93 personer år vid den här tiden. Dessutom fanns en backstuga med två hjon.

1. Ett ¾ kronohemman, vilket innebar att skattekraften var nedsatt. De odlade råg, havre, blandsäd och bönor som alla de övriga gårdarna. Åborna var två och hade varsin hustru. En son och tre hjon fanns gården. (Barn under 15 år är inte med i förteckningen.) På gården fanns två stugor och två härbärgen, oeldade bostäder, uthus och en kålhage. Gärdsgårdarna var av sten. Det fanns ingen skog på gårdens marker, bara nödväxt bok på utmarken. Till gården hörde också rätten att fiska i två sjöar.
2. Kronohemman brukat av två åbor med varsin hustru. Dessutom bodde en son, en dräng, två pigor och två hjon på gården. Manhus fanns till två åbor samt uthus, en kålhage och gärdesgårdar av sten.
3. Skattehemman som brukades av tre åbor med varsin hustru. Det fanns på gården även tre drängar, en piga och fyra hjon. På fastigheten fanns tre stugor, fyra härbärgen och tre kålhagar samt stengärdesgårdar som hägnade in inägorna. De hade ingen skog men lite nödväxt bok på utmarken. Gården hade en skvaltkvarn, samt fiske i två sjöar.
4. Kronohemman som brukades av fyra åbor med varsin hustru. Här räknade man också in tre söner, två döttrar, en piga och tre hjon. Det fanns fyra stugor på gården, fyra härbärgen och ett båthus och uthus till alla fyra åborna men bara en kålhage. Här fanns också och stengärdesgårdar.
5. Ett ¾ kronohemman med två åbor med varsin hustru. En son och en dotter fanns på gården. Åborna bodde i varsitt manhus och det fanns även uthus. En kålhage och stengärdesgårdar noterades vid gården som inte förfogade över någon skog.
6. Skattehemman med två åbor med varsin hustru. Det fanns på gården en dotter, en dräng, två pigor och ett hjon. Här fanns en loftstuga och en bohlstuga, tre härbärgen och uthus. Det noteras också två kålhagar samt stengärdesgårdar.
7. Ett skattehemman där det bodde fyra åbor med varsin hustru. Det fanns även en son, tre döttrar, en piga och sex hjon på gården. De bodde i fyra stugor och sex härbärgen. Det fanns uthus, två kålgårdar samt stengärdesgårdar.
8. Ett ¾ kronohemman brukat av två åbor med varsin hustru, en dräng och tre hjon. Manhus och uthus fanns samt en kålhage, stengärdesgårdar och en skvaltkvarn.
9. (Gården Visborg nämns inte 1729.)

Äldsta kartan från 1725

Den här kartan är fyra år äldre än uppteckningarna i landsbeskrivningen. På kartan syns de åtta tomterna samlade i byns centrum. En tomt, nr 9 låg söder om bäcken från Deromesjön, strax söder om den senare utflyttade Kungagården. Ett brygghus hörde till denna gård, åtminstone är åkern strax väster om tomten benämnd ”brygghus-å” på kartan. Gården hette Visborg och dess marker tillhörde kyrkan. I gårdarna bodde 21 åbor med familjer och anställda som brukade byns marker.

Små åkerlappar och gemensam byordning

Av kartan framgår att inägomarken var indelad i smala stycken av äng och åker. Varje åbo brukade smala remsor och dessa var utspridda över hela inägomarken. Fördelningen av åkerremsorna framgår av kartan här ovanför. Här kan man också se att exempelvis gård nr 8 hade ett hampland invid sin tomt. På bergen i öster låg den stora utmarken med bete till djuren. Närmast inägomarken fanns en stor beteshage. I söder fanns några inhägnade betesmarker som användes av byn gemensamt. Det brukade finnas en byordning som reglerade hur många djur varje gård fick ha på bete och hur man, troligen gemensamt eller åtminstone i reglerad ordning, sådde och skördade åker och äng.

Laga skifte 1850 – genomgripande förändringar

Under de 125 år som gått sedan den tidigaste kartan från 1725 så har antalet gårdar på bytomten fördubblats till 16 stycken på kartan från 1850. Nu var det 24 åbor som brukade byns mark. Flera av gårdarna delades på flera familjer. Skiftet innebar att en lantmätare karterade och värderade byns marker och sedan fördelade området i sammanhängande block till varje brukare. Vissa gårdar fick sina ägor långt från bytomten och fick bygga en ny gård. Ofta flyttades husen och de övriga åborna fick bidra både med arbete och pengar. Denna nya indelning består i stora drag.

Tre gårdar kvar på bytomten

En udda detalj är att gården Visborg blev inflyttad till bytomten från sin plats i utkanten medan det vanligaste med gårdsflyttningarna under laga skiftet var att gårdar flyttades ut till sina nya marker. Även utmarken delades upp i sammanhängande ägor så att den blev privat. Man kunde börja plantera skog, vilket var viktigt för Sverige. De gårdar som finns kvar på bytomten i Östra Derome efter laga skiftet är nr 5, 6 och 9 (som alltså hade flyttats in). Nr 1, 2, 3 och 4 flyttade norrut och nr 7 flyttade söderut, medan nr 8 hamnade en bit väster om bytomten.

Utmarken 1850

Utmarken var oländig, ofta mager terräng som inte gick att odla. För djurhållningen blev det stora förändringar med skiftesreformerna. I slutet av 1800-talet fick djuren beta på odlad vall istället för att släppas på naturbete i beteshagar och på utmarken. I protokollet till akten ”Laga skifte 1849” och i beskrivningen till ”Laga skifte 1852” (Lantmäteriet) kan man få en uppfattning om hur utmarken såg ut och vad den användes till. Hämtning av en och ljung nämns och antyder att det var ett mycket öppet landskap med ljunghed och få träd. Användningen av utmarken kom att förändras i och med skiftesreformerna. Hittills hade bönderna använt utmarken gemensamt som betesmark och ett område att hämta resurser ifrån, till exempel bränsle, virke, torv och sten. När marken privatiserades och ägarna satte upp stängsel kunde djuren inte gå och beta fritt överallt och hämtning av naturresurser begränsades.

I protokollet kan man läsa:

Så länge utmarkerne äro oinhägnade är hemtning av Ljung och Eneris derå fri, men om någon inhägnar sin utmarkslott äger han sedan icke rättighet att å öfriga utmarken hemta bränsle. – Sten till hägnader i utmarken får fritt hemtas, hvar tillgång finnes. § 40. Enkan Anna Britta Nilsdotter skall för tillgång till utmarken hafva fri körväg uti skillnaden emellan Jöns Jönssons i N:o 5 hemskifte och Elias Perssons skifte i intaget, å N:ris 1991, 1984 och 1986 till häradswägen, med villkor att vårda kreaturen så att ingen skada å öfriga marken förorsakas. § 41 Betet å samfälde vägar tillhör den jordägare inom hvars skifte de ligga. Samma bestämmelse gäller för öfrige Allmänningar, så länge de ligga inhägnade, men när hägnad blifvit upprättad omkring en allmänning må betet derå af alla byemännen gemensamt gagnas, i förhållande till hvars och ens del deri.

Kartan berättar

I beskrivningen till kartan 1852 anges namn eller användning för varje bit mark. ”Fårahagen”, ”utgrävd mosse”, ”torvtäkt”, ”bokeryggen” och ”kärr” ger direkt information om markens värde medan ”backe” och ”berg” är mer allmänna beskrivningar på oduglig mark, men man kan anta att det även där förekom visst bete och hämtning av naturresurser.

1926 års karta

1926 fanns det 17 bönder i byn Östra Derome (1850 hade de varit 22). Kanske hade några blivit utlösta och kanske emigrerade några till Amerika eller tog arbete i någon stad. Borås alla väverier behövde ju arbetskraft.

Idag finns tre–fyra av de äldsta kända gårdarna kvar på bytomten, medan fyra tomter är övergivna och därmed fornlämningar. En av gårdarna som flyttades ut efter laga skiftet, Liagård, är idag en övergiven bebyggelseplats. I beskrivningen till kartan från 1926 nämns också sex torp som kan ha tillkommit under senare delen av 1800-talet. Någon gång före 1926 har alltså sex torp tilldelats olika personer. Kanske de som hade så liten andel av byns marker att det bara räckte till ett torp. I kartbeskrivningen finns också uppgifter om tre före detta båtmanstorp i sydvästra hörnet av byns marker. De kan ha funnits redan 1725 då den äldsta kartan ritades. Järnvägen invigdes 1880 och kanske torpen kan ha övergivits i samband med att järnvägen byggdes.

Gårdarna på kartan från 1926:

Nummer 1: Liagård som är borta idag.

Nummer 2: Nordgården

Nummer 3: Smörkulla som idag är två gårdar.

Nummer 4: Andersgården

Nummer 5: En gård som är kvar på bytomten

Nummer 6: En gård som är kvar på bytomten

Nummer 7: Kungagården

Nummer 8: Måns Lars-gård?

Nummer 9: Visborg. Den gård som flyttades till bytomten vid laga skiftet. Den är borta idag. Själva namnet finns kvar söder om sockengränsen; Visborg i Lindberg ser ut att vara ett torp idag.