Landsbygdsutveckling i strandnära lägen (LIS) i översiktsplanen
Enligt strandskyddsbestämmelserna har kommunen möjlighet att i översiktsplanen peka ut områden för landsbygdsutveckling i strandnära läge, så kallade LIS-områden. Syftet är att långsiktigt stimulera lokal och regional utveckling i områden med god tillgång till strandområden och där viss byggnation kan ske utan att strandskyddets syften åsidosätts.
Av 3 kapitlet 5§ plan- och bygglagen framgår att lämpliga LIS-områden ska redovisas i kommunens översiktsplan. Översiktsplanens redovisning ska vara vägledande när dispenser och upphävanden av strandskyddet prövas. Utpekandet ska ske på ett sådant sätt att strandskyddets syften fortfarande tillgodoses långsiktigt.
Kommunen kan peka ut LIS-områden, antingen i samband med att en ny kommuntäckande översiktsplan (ÖP) tas fram eller genom ett tematiskt tillägg till översiktsplanen (TÖP).
Planeringen för landsbygdsutveckling i strandnära lägen bör integreras i kommunens övriga fysiska planering och utgå från kommunens övergripande intentioner vad gäller landsbygdsutveckling, avsikter som bör framgå i den färdiga planen. Från detta förhållningssätt kan stråk och områden lokaliseras som kommunen önskar utveckla. Med utgångspunkt från detta samt en kartläggning av värdena i kommunens strandområden kan kommunen ta fram väl motiverade riktlinjer och styrande kriterier för vad som utgör ett lämpligt LIS-område.
Naturvårdsverket har tillsammans med Boverket tagit fram två handböcker för tillämpning av strandskyddslagstiftningen.
Strandskydd, Naturvårdsverket
Länk till annan webbplats.
Vilka områden kan pekas ut som LIS-områden?
Lämpliga LIS-områden ska följa bestämmelserna i 7 kapitlet 18e§ miljöbalken. Utgångspunkten med möjligheterna att planera för landsbygdsutveckling i strandnära lägen är att stimulera det behov av utveckling som finns främst i landsbygdsområden som ligger långt ifrån större tätorter. I Västerbottens län råder stor restriktivitet att föreslå LIS-områden längs länets kuster samt i eller i närheten av tätorter. Ju större tätort, desto längre bör avståndet till tänkbara LIS-områden vara. Inom dessa buffertzoner bör invånarnas behov av närrekreation prioriteras.
Kommunen kan själva, utifrån gällande lagstiftning, sätta upp kriterier för vilka områden de anser vara lämpliga som LIS-områden. Förutom kriterierna ska en kartläggning av kommunens strandområden och de värden som kan finnas där ligga till grund för utpekandet av LIS-områden. Även uppfyllandet av miljökvalitetsnormerna ska säkerställas vid utpekanden av LIS-områden. De områden som anges i översiktsplanen ska dessutom vara lämpliga utifrån övriga planeringsaspekter såsom möjligheten att anordna vatten och avlopp.
För att LIS-områdena enligt praxis ska uppfylla samtliga krav enligt 7 kap 18e § miljöbalken ska de varken vara för stora eller för små, t.ex. omfatta en hel sjö eller bestå av enbart enstaka tomter. Även "miljökvalitetsnormerna för vatten" ska beaktas vid utpekanden av LIS-områden, precis som andra förhållanden som till exempel förutsättningarna att anordna vatten och avlopp.