Kulturmiljöprogram: Ystad kommun
Topografi och jordarter
Under tidernas lopp har den del av sydöstra Skåne, som idag bildar Ystads kommun, i växlande utsträckning tagits i anspråk för mänsklig bosättning och odling. En del av dessa växlingar hänger samman med områdets skiftande karaktär i fråga om topografi, jordarter och bördighet. Terrängen inom området präglas längst i sydväst av ett flackt kustland, där sandiga jordarter dominerar. Längre österut höjer sig ett långsträckt parti av markerade sand- och grusåsar - Hammars backar - Kåsebergaåsen - Löderupsåsen. I kustbältet finns även här och var dynlandskap med flygsand, till exempel i Ystads sandskog, i södra delen av Hagestad och vid Sandhammaren. En bit inåt land, öster och nordost om Ystad, utbreder sig en lågslätt (Ystadsfälten) med Öja-Herrestads mosse, som tidigare utgjort ett dominant inslag i landskapsbilden: en ursprunglig havsvik har här genom växande strandvallar omvandlats till en lagun, som efterhand vuxit igen och som i modern tid delvis blivit utdikad. Medan Ystadslätten präglas av sandjordar, har slättbygden längre österut ett annat jordartsinnehåll. Det gäller de delar av Simrishamnsslätten, som sträcker sig in i Löderups och Valleberga socknar och som huvudsakligen består av moränlera. Denna så kallad sydostmorän återfinns också i det vidsträckta backlandsområde, som med sina kuperade terrängformer dominerar landskapsbilden inom Ystads kommunområde. I norr har vi det lövskogsklädda sjölandskapet med Krageholmssjön och Ellestadssjön (tidigare även Bjärsjöholmssjön) och i nordvästra delen av Skårby socken har kommunområdet beröring med Romeleåsens sydsluttning, som präglas av den magrare skiffer-urbergsmoränen.
Variationer i bördighet inom Ystads kommun avspeglas i en modern gradering av den svenska åkerjordens avkastningsförmåga i 10 klasser. Lägst har såväl kustlandet som ås- och sjölandskapet värderats (klasserna 5-7), medan inlandet domineras av jordar i klasserna 8 och 9. En odlingsbygds avkastningsförmåga och dess attraktionskraft för mänsklig bosättning kan naturligtvis växla över tid, beroende på till exempel klimatväxlingar, förändrade brukningsmetoder och varierande intensitet i markutnyttjandes. Av allt att döma tycks den kända förhistoriska bosättningen ha haft sin tyngdpunkt i ett bälte innanför kusten.
Det förhistoriska kulturlandskapet
Även om Ystad kan uppvisa många monumentala fornlämningar - av vilka några hör till de mera kända i landet - utgör de synliga lämningarna av den för historiska bygden en mycket liten del av det totala fornlämningsbeståndet. De förhistoriska fornlämningarna - liksom även medeltida bebyggelselämningar - ligger i mark, som under lång tid varit odlad. Även om svåra skador under de senare decennierna åsamkats den förhistoriska bygden genom djupgående jordbruksredskap, är kännedomen om den förhistoriska bygden bättre beträffande Ystads kommun än grannkommunerna. Orsaken härtill är de stora bebyggelsearkeologiska undersökningarna under 1960-70-talen, som påvisat att stora delar av kommunen av allt att döma varit intensivt och kontinuerligt bebodda från början av yngre stenålder. Framför allt har undersökningarna i Hagestadområdet, kring Köpingebro samt i kvarteret Tankbåten i västra delen av Ystad varit av betydelse för studiet av Skånes bebyggelsehistoria.
Den äldre delen av mesolitisk tid (cirka 10000-4200 f Kr) är huvudsakligen belyst genom lösfynd, framför allt från Öja-Herrestads mosse. Fynden torde härröra från så kallad mossboplatser, det vill säga förmodade sommarboplatser för en liten grupp människor i vassbältet kring den igenväxande lagunen. Från den yngre mesolitiska tiden härrör ett tiotal boplatser på strandvallarna i Ystads sandskog, vilka avsattes under hela stenåldern genom de växlande havsnivåerna. Strandvallarna har sannolikt utgjort sommarboplatser för den så kallade Erteböllekulturen, varvid näringsfånget ur havet betingat valet av uppehållsplats.
Från nästa förhistoriska period - den neolitiska tiden (cirka 4200- 1800 f Kr) med den äldsta bondekulturen - finns monumentala lämningar bevarade i de så kallad megalitgravarna: dosen Trollasten vid Stora Köpinge samt gånggrifterna Ramshög, Albertshög och Carlshögen i Hagestad-Ingelstorpsområdet. Genom utgrävningar vet vi, att megalitgravarna varit talrika i den östra delen av kommunområdet. Genom svedjebruk har urskogen öppnats och gradvis omvandlats till ett beteslandskap, där de små odlingsytorna cirkulerat på grund av den snabba näringsförbrukningen av det tunna humusskiktet. Boplatserna har därför flyttats regelbundet i en bygd där storstensgravarna kan ha utgjort centralpunkter för en grupp människor. Flera hustyper har påvisats genom utgrävningarna inom Hagestadprojektet och vid Köpingebro. Under den neolitiska tiden etablerades åkerbruk och framför allt boskapsskötsel som huvudnäring, medan den äldre jägar/fiskarkulturen försvann. Formerna för mötet mellan dessa levnadsformer och bondesamhällets gradvisa dominans är ännu inte helt klarlagda: jordfynden påvisar flera tidsmässigt parallella former beträffande bland annat keramik och flintredskap. Även om frågan är öppen huruvida de olika arkeologiska materialen återspeglar olika kulturmönster, är det dock bondesamhället som genom megalitgravarna lämnat ännu synliga spår i landskapet.
Beträffande bronsåldern (cirka 1800 - 400 f Kr) sätter monumentala gravanläggningar i form av runda högar ännu starkare prägel på landskapet. Det vanligaste läget är på eller strax nedanför krönet av åsryggarna såsom vid Köpinge backar och i backlandskapet norr om Ystad. I Köpingebroområdet ligger dessutom flera storhögar på de flacka åkrarna väster om tätorten. Även beträffande denna period utgör dock de synliga gravhögarna en mycket liten del av det totala fornlämningsbeståndet, som till största delen ligger i odlad mark. De senare årens utgrävningar påvisar, alt området mellan Ystad och Simrishamn måste ses som en centralbygd under bronsåldern. Omfattande gravfält och boplatser med långhus har undersökts framför allt i Köpingebro, Ingelstorp, Valleberga och i Hagestadområdet, där i stort sett alla markingrepp har givit rika arkeologiska fynd. Utgrävningarna har påvisat att boplatserna fortfarande under yngre bronsålder flyttades periodiskt: den omfattande långhusbebyggelsen i södra Köpingebro med 13-14 m långa och cirka 7m breda väst-östorienterade hus har sålunda inte utgjort en kontinuerligt bebodd by utan varit en plats, dit man återkommit med jämn intervall och nyuppfört ett eller ett par hus.
Under början av äldre järnåldern (cirka 400 f Kr-400 e Kr) sker en förändring. Bebyggelseutvecklingen avspeglas i den yngre långhusbebyggelsen som i Köpingsbro redovisar samtidigt bebodda grupper av hus med något förändrad konstruktion jämfört med bronsåldersanläggningarna. Dessa byar har hittills daterats dels till århundradena före Kristi födelse, dels till folkvandringstid, det vill säga mitten av första årtusendet e Kr. Från århundradena efter Kristi födelse har även ett rikt gravmaterial påträffats inom området mellan Köpingebro och Hagestad. Dessa gravar saknar synliga markeringar då de liksom majoriteten arv bronsåldersanläggningarna ligger i odlad mark.
Från yngre järnåldern, cirka 400 - 1050 e Kr har omfattande undersökningar gjorts av bebyggelse i grophus, det vill säga runda eller ovala nedgrävda hyddbottnar. Grophusbebyggelse är belagd i de tidigare undersökningsområdena vid Köpingebro och mellan Ingelstorp och Hagestad samt slutligen i den stora boplatsen vid kvarteret Tankbåten i västra delen av Ystad. Från den yngre järnåldern är gravskicket sämre belagt inom kommunen. I några fall, såsom vid Köpingebro har dock vikingatida gravar påvisats i samband med grophusbebyggelse. Ett säreget och riksintressant monument är Ales stenar, som visserligen inte varit föremål för utgrävning men sent genom analogi med stor sannolikhet kan hänföras till vikingatid. Bybildningen under järnåldern tycks ha haft sin varaktighet begränsad till ett eller ett par århundraden. Mycket tyder för närvarande på, alt etablerandet av de byar, som sedermera skulle bli permanenta och stationära genom seklerna, har skett vid övergången till historisk tid. Från denna övergångstid föreligger inom kommunområdet ett i jämförelse med övriga Skåne stort antal runstenar, vilka genom inskrifter och belägenhet i landskapet satts i samband med den danska kungamaktens etablering under 900-talet.
Den medeltida bygdens framväxt
Mot bakgrund av en kraftig folkökning under vikingatiden, tekniska förbättringar inom jordbruket (hjulplog med vändskiva) och nyheter beträffande odlingssystemen (tresäde) har det inom slättbygden och backlandskapet i Ystads kommunområde skett en omfattande bybildning. Den har av allt att döma ägt rum under århundradena kring 1000-talet, och den har på långsikt inneburit en genomgripande förändring av kulturlandskapet. De flesta av de byar, som vi känner från historisk tid, har sannolikt lokaliserats till sina senare kända bebyggelselägen vid övergången mellan vikingatid och tidig medeltid, även om några har namn, som kan ha burits av äldre, övergivna gårdar eller byar i omgivningen. Ett arkeologiskt väldokumenterat exempel härpå är Hagestads by: dess namn är av förhistorisk typ, bymarkerna döljer rester av övergivna järnåldersboplatser, men den historiskt kända, stora radbyn har etablerats först på 1000-talet och därefter kontinuerligt behållits fram till våra dagar.
Även flera andra byar har namn av typer, som kan gå tillbaka till tiden från folkvandringstid till och med vikingatid. Det gäller bebyggelsenamn med efterlederna -löv (till exempel Gundralöv), -inge (till exempel Baldringe, Glemminge), -lösa (till exempel Vallösa), -hög (ofta utvecklat till -ie, till exempel Borrie), -stad (till exempel Högestad, Herrestad, Snårestad) och -by (till exempel Skårby). En namntyp, som började användas under vikingatiden och som har brukats vid namnbildning långt in i nyare tid, är de många namnen med efterleden -torp (till exempel Baldringetorp, Folkestorp, ofta utvecklat till -arp, till exempel Fårarp, eller - under inflytande av riksdansk skrivartradition - till -(e)rup, till exempel Sjörup, Löderup). I norra delen av backlandskapet och upp mot åssluttningarna har vi exempel på något yngre namntyper, till exempel Bellingaröd (det vill säga ursprunget till det senare Bellinga slott i Sövestads socken) eller Hylleröd och Killeröd (i Skårby socken). Efterleden -röd antyder röjning i tidigare skogsbygder och kan gå tillbaka på kolonisationsfenomen under högmedeltid eller möjligen 1500-1600-tal. Det rör sig i sådana fall vanligen om ursprungliga ensamgårdar i bybygdens periferi.
Huvudresultatet av den medeltida bebyggelseutvecklingen blev emellertid framväxten av slättbygdens och backlandskapets stora, samlade flergårdsbyar, vanligen med mellan 10 och 20 gårdar per by, ibland ännu flera såsom till exempel Stora Köpinge med sina 37 gårdar vid 1500-talets början. Till bylandskapets mönster hörde, att bykärnorna låg omgivna av vidsträckta odlingsmarker, vanligtvis organiserade i tre vångar (tresäde) och med en långtgående ägoblandning och tegindelning av åkrarna. Trots godsbildningarnas och enskiftets (respektive laga skiftets) omvandlingar (se nedan) kan man ännu i flera fall urskilja de gamla bykärnornas förtätade bebyggelsebild inom Ystads kommunområde. Dessa bylägen torde alltså representera en tusenårig kontinuitet i mänsklig bosättning och döljer lämningar och kulturlager, som avsatts sedan tidig medeltid. Ovan jord kan den tidiga medeltiden ibland ge sig direkt tillkänna genom kvarstående kyrkobyggnader. I det avseendet erbjuder Ystads kommunområde flera intressanta exempel.
Kyrkor, socknar och härader
Efterhand som sockenorganisationen under loppet av 1100-talet tagit relativt fasta former, anlades en mängd romanska stenkyrkor i området. De har ibland föregåtts av träkyrkor på samma plats, något som ännu kan skönjas i vissa detaljer på den välbevarade Bjäresjö kyrka. Till övriga av områdets lantkyrkor, som trots senare tillbyggnader har väl bibehållit sin tidigmedeltida grundstruktur, hör Borrie (restaurerad på 1920-talet), Hedeskoga, Sjörups gamla kyrka, Stora Herrestad (med tidigmedeltida brett västtorn) och Valleberga (Skånes enda rundkyrka med fristående kastal och med stora tillbyggnader i väster från 1900-talet).
Tre sockenkyrkor ersattes på 1860-talet av den då nybyggda Marsvinsholms kyrka: Skårby, som bibehölls, Snårestad, som numera är restaurerad och Balkåkra, varav ännu en kraftig ruin kvarstår. Några kyrkor har kvar vissa, betydande medeltida partier, nämligen Högestad, Stora Köpinge och Sövestad, medan endast smärre rester återstår i Baldringe, Bromma, Hörup, Ingelstorp och Löderup. Sankta Maria och Gråbrödraklostrets kyrka i Ystad är båda exempel på högmedeltida, tegelbyggda stadskyrkor. Raserade medeltida sockenkyrkor har ersatts med nybyggen på samma plats i Öja (1868) och Glemminge (vid sekelskiftet). På ny plats uppfördes Sjörups nya sockenkyrka på 1880-talet, liksom den ovan nämnda Marsvinsholms kyrka (1860-tal). Ett par medeltida kyrkobyggnader i området har blivit nedlagda.
När Marsvinsholms slott uppfördes på 1640-talet, nedlades den tidigare Borrsjö (Borsöe)huvudgård, by och kyrka. Läget för Borrsjö kyrka skall ha varit söder om nuvarande slottsparken, där dock inga påtagliga rester idag tycks vara synliga. Detsamma gäller Lilla Tvärens kapell, som omtalas på 1550-talet men som uppgives vara rivet före 1600-talets slut. Dess exakta läge har ännu inte kunnat fastställas, men preliminärt har kapellet lokaliserats kring den nedlagda byn Lilla Tvärens byplats söder om Källesjö gård vid Ystad. Fornminnesinventeringen har även utpekat platsen för ett nedlagt kapell i Kabusa. De 19 lantsocknar, som nu tillsammans med Ystads socken bildar Ystads kommun, har tidigare tillhört tre skilda härader, det vill säga de tidigt organiserade kungliga förvaltnings- och uppbördsdistrikt, som även under lång tid framåt skulle fylla viktiga funktioner i samband med rättskipningen. Till Ljunits härad hörde Balkåkra, Sjörup och Snårestad, i senare tid även Skårby, som dock på 1570-talet räknades till Herrestads härad. Dit hörde förutom Stora Herrestad - gammalt häradscentrum med tingsplats och tingshus - även Baldringe, Bjäresjö, Borrie, Bromma, Hedeskoga, Högestad, Sövestad och Öja, liksom Stora Köpinge, som tidigare hört till Ingelstads härad. Till sistnämnda härad har även räknats Glemminge, Hörup, Ingelstorp, Löderup och Valleberga socknar.
Handelcentra och fiskelägen
Ystadsområdets goda förutsättningar för jordbruk och boskapsskötsel har tillsammans med läget vid havet befrämjat uppkomsten av skilda centralorter för handelsutbyte och varudistribution genom tiderna. Under vikingatid eller tidig medeltid torde det ha funnits en föregångare till Ystad som handelsort i anslutning till Stora Köpinge kyrkby. Därpå tyder efterleden i kyrkbyns namn (-köpinge), och numera har även handelsorten preliminärt lokaliserats till den boplats med grophus och gravfält, som påträffats norr om Köpingebro och öster om Nybroån. En viktig utgångspunkt för anläggandet av köpstaden Ystad var det ökade handelsutbytet med hanseatiska köpmän under 1200-talet. Till en början baserades handeln främst på den efterfrågade råvaran sill, men den så kallad Skånemarknaden utvecklades under medeltidens lopp till en mera allmän varumarknad, där även jordbruksprodukter spelade en stor roll. Skanör och Falsterbo var marknadens ursprungliga centra, men under 1200-talet växte det fram ett antal nya köpstäder, som alla var belägna vid kusten i anslutning till gynnsamma agrara omland i Sydskåne: Malmö, Trelleborg, Ystad och Simrishamn.
Orten Ystad omnämnes 1244 för första gången, och från 1260-talet är stadsfunktionerna säkert belagda. Ursprunget till Ystad och övriga kuststäder kan ha varit säsongsmässigt besökta, av kronan kontrollerade fiskelägen. Förutom Ystad omnämnes under medeltiden även Kåseberga i samband med fiske och fiskhandel under medeltiden. Man räknar med, att det först från senare delen av 1500-talet uppstod egentliga fiskelägen med en fast bosättning av en begränsad skara yrkesfiskare. På Buhrmanns skånska karta från 1680-talet markeras följande fiskelägen inom området: Skarviken, Krutboden, Brunstorp, Svarteboda (de båda sistnämnda belägna på ömse sidor om Svartån), Sannhus (vid Nybroåns utlopp) och Kåseberga.
Jordägare i äldre tid
I Ystads kommunområde sätter ett flertal privatägda storgods sin prägel på dagens landskapsbild. Dessa stordomäner har ett varierande ursprung, och de har växt fram under mycket lång tid. De äldsta uppgifterna tyder på en relativt blandad ägarstruktur i området De flesta byarna har bestått av arrendegårdar, som tillhört olika jordägare och där relativt få brukades av självägande bönder. På 1580-talet fanns det cirka 80 självägare i området, spridda på ett flertal byar, men med en viss koncentration i Valleberga (16 gårdar) och i Glemminge (10 gårdar).
Under medeltidens lopp hade mycket jord kommit i olika kyrkliga institutioners ägo. Vid 1500-talets början framstår ärkesätet i Lund som den sammanlagt största jordägaren i området med över 200 gårdar. Bland annat ägde ärkesätet så gott som ensamt följande socknar: Snårestad, Baldringe, Högestad och Stora Köpinge. Dessa utgjorde vardera ett av ärkesätets "län", där ett antal landbogårdar var organiserade kring en huvudgård (så kallad skudgård). Den danska kronans direkta godsinnehav i området var under senmedeltiden av begränsat omfång, trots att man från slutet av 1300-talet till 1500-talets början innehade Borrsjö gods (föregångaren till Marsvinsholm). Annars har det uteslutande rört sig om strögårdar i olika byar.
Genom reformationsverket på 1530-talet skulle emellertid krongodset kraftigt ökas, då största delen av kyrkogodset, bland annat ärkesätets godsmassa, indrogs till kronan. En stor del av detta nyförvärvade krongods skulle senare tillföras det privatägda frälsegodset, som emellertid redan under medeltiden varit betydande inom Ystadsområdet. Adliga huvudgårdar, det vill säga säten för riddare eller väpnare, är kända genom skriftliga källor från 1300-1400-talen i framför allt följande fall: Bjersjöholm, Krageholm, Gundralöv (föregångaren till Ruuthsbo), Borrsjö (jämför ovan om kronans gods), Sjörup, Lilla Köpinge, Herrestad. Ingelstorp, Hagestad, sannolikt även i Bussjö, Bromma och Oja. Rester av privatägda, högmedeltida borgar eller senmedeltida huvudgårdar med befästningsanläggningar kan i dag ligga dolda under mark, i några fall i anslutning till slottsanläggningar från något senare tid.
Storgods och slottlandskap
De senmedeltida huvudgårdarna var i allmänhet ganska små som driftsenheter, och de adliga jordägarna baserade sin ekonomi främst på intäkter från arrendegårdar. Med början vid mitten av 1500-talet skulle emellertid många av områdets huvudgårdar utvecklas till stordrifter, stimulerade av goda konjunkturer för jordbruksprodukter och gynnade av förmånliga adelsprivilegier. Genom byte, försäljning och så vidare avhände sig samtidigt kronan större delen av det tidigare nämnda, omfattande före detta kyrkogodset i Ystadsområdet till olika adelsmän. Följden blev att ett stort antal privatägda storgods kom att etableras, en process som successivt under de följande århundradena på flera håll skulle bidraga till en upplösning av det medeltida bylandskapet redan före enskiftesperioden (se nedan).
Vid mitten av 1600-talet fanns det följande adelshuvudgårdar inom det sentida Ystads kommunområde: Marsvinsholm, Hunnestad, Snårestad (de båda senare tidvis ladugårdar under den förra) Bjersjöholm, Gundralöv, Herrestad, Krageholm, Baldringe och Högestad. Under dessa lydde sammanlagt 260 arrendegårdar i området. Fideikommissbildningen under 1700-talet kom i flera fall att verka konserverande på storgodsstrukturen. Framväxten av slottslandskapen kunde leda till olika former av regleringar i den äldre bebyggelsen. Ofta minskades byarnas storlek genom att ett antal gårdar kunde läggas till huvudgårdens odlingsareal, vilket bland annat skedde på 1600-talet i Gundralövs by, i Hunnestads by och i Lilla Tvärens by, där den senare delvis lades under Bjersjöholms gods. Tidigare olikstora bygårdar kunde göras likvärdiga beträffande areal, avgifter och arbetsskyldigheter, såsom skedde vid 1700-talets början i bland annat Skårby, Hunnestad och Bjäresjö. Vissa byar har helt avhysts och lagts in under säteriet. Vi har tidigare nämnt Borrsjö (under Marsvinsholm på 1640-talet), och ännu så sent som vid 1800-talets början lades Gundralövs by helt in under Ruuthsbo (tidigare Gundralövs säteri).
En påfallande förändring i kulturlandskapet blev uppförandet av praktfulla slottsanläggningar och större herrgårdar. De möter oss i dag i en gestalt, som ofta är resultatet av en längre process av om- och nybyggnader. På Bjersjöholm står till exempel ännu rester av huvudbyggnaderna från renässansanläggningen kvar norr om de nuvarande slottsbyggnaderna från 1850-talet. Till dagens slottsmiljöer hör dessutom områdena kring Krageholm, Marsvinsholm, Högesta, Charlottenlund (fram till 1700-talet föregånget av Snårestads säteri), Ruuthsbo och Bellinga (från 1860-talet). Bland betydande herrgårdar kan nämnas Baldringe gård, Oja gård, Rynge och Stora Herrestads gård. Vissa större gårdar har uppstått som arrendegårdar under säterierna, till exempel Karlsfält och Fredriksberg (under Stora Herrestad) och Källesjö (under Bjersjöholm).I områden, som dominerades av kronogods, uppkom genom de så kallad skatteköpen under 1700-talet successivt ett självägande bondeskikt.
Från enskiftesperioden till våra dagar
I de fall, då bylandskapet trots storgodsbildningen i området höll sig intakt, skulle skiftesreformerna i början av 1800-talet medföra stora förändringar. Till följd av enskiftesförordningen 1803 (följd av förordningen om laga skifte 1827) blev de ännu sammanhållna bybebyggelserna sprängda eller utglesade, och många gårdar flyttade ut ur de gamla byarna till sina enskiftade odlingsmarker. I Ystads kommunområde har vi haft ett antal relativt sena utflyttningar, till exempel i Borrie, Baldringe och Baldringetorp, som skiftades först efter 1860. På flera håll präglas dagens landskapsbild av den spridda gårdsbebyggelse och det vägsystem, som blev skiftenas resultat. Till följd av en kraftig befolkningsökning under 1800-talet ökade antalet gårdsbebyggelser genom en fortgående hemmansklyvning. Därigenom skedde en viss förtätning av bygden.
I början av 1900-talet kan vi notera ett maximum i antalet jordbrukslägenheter, där anläggandet av Köpingsbergs egnahem (Stora Köpinge socken) på 1920-talet representerar ett slutsteg i den agrara bebyggelsens expansion. En annan konsekvens av det ökade befolkningstrycket var en kraftig ökning av landsbygdens jordlösa befolkningskategorier. Många gamla bytomter förtätades åter med gatehusbebyggelse för hantverkare och arbetare, något som ännu ger sig till känna i dagens bymiljöer inom området (till exempel i Sövestad). På andra håll levde en växande skara människor i marginella överlevnadsekonomier. Man bosatte sig i fiskelägen eller på utmarkerna till den äldre bygden. Ofta livnärde man sig till viss del som reservarbetskraft vid godsen. Ett belysande exempel är hussamlingen Ensligheten mellan Marsvinsholms och Charlottenlunds gods. Nu växte det också fram hussamlingar på åssluttningen i norra delen av Skårby socken, där Rögla ännu cirka 1820 var ett enstaka hus, men där det vid sekelskiftet hade blivit en mindre tätort.
Till 1800-talets stora bebyggelseförändringar kommer samtidigt en omvandling av odlingslandskapet. Genom utdikning av tidigare våtmarker kunde åkerarealen utökas betydligt. Exempel på denna "jordmobilisering" har vi i torrläggningen av Bjärsjöholmssjön och utdikningar i Öja-Herrestads med flera mossar. Med bättre redskap och nya växtföljder kunde jordarnas avkastning ökas. Landskapet omvandlades sålunda under denna agrara expansionsperiod i riktning mot den fullåkersbygd, som i dag utmärker stora delar av Ystads kommunområde.
Anläggandet av järnvägar inom området markerar inledningen på den industrialiserade epoken. På 1860-talet tillkom järnvägen Ystad-Tomelilla-Eslöv, år 1874 invigdes linjen Malmö-Ystad, och på 1890-talet anlades linjen Köpingebro-Gärsnäs (-Sankt Olof). Staden Ystad hade från svensktidens början varit en betydande överskeppningsort till kontinenten och var på 1700-talet tidvis Skånes näst efter Malmö största handelsstad. Vid 1800-talets slut genomgick Ystad en jämförelsevis långsam tillväxt, bland annat beroende på att stambanan drogs till Malmö och tysklandstrafiken gick över Trelleborg. Den måttfulla utvecklingen har fortsatt under första hälften av 1900-talet, vilket har bidragit till att en stor del av stadens äldre bebyggelse har kunnat bevaras. Några orter inom området utvecklades till stationssamhällen med vissa livsmedelsindustrier och serviceverksamhet med anknytning till jordbruksnäringen, till exempel Köpingebro(med ännu fungerande sockerfabrik), Glemmingebro och Löderup (norr om kyrkbyn). Det begynnande 1900-talets agrara kulturlandskap har i sina huvuddrag levat kvar fram till och med tiden efter andra världskriget.
De tre senaste decenniernas utveckling har däremot på många håll inom området medfört kraftiga förändringar, som tenderat att snabbt sudda ut spåren av äldre tiders kulturlandskap. Man kan till exempel peka på jordbrukets tekniska modernisering och utvecklingen av fullåkersbygden inom praktiskt taget hela området, där emellertid Baldringe socken ännu framstår som en mellanbygd med bevarade rester av äldre tiders markutnyttjande (Oxhagen, Skogshejdan). Till förändringarna under senare tid hör även sammanslagningen till större, rationellt brukade jordbruksfastigheter, även om småbruken ännu omkring 1970 var relativt många. Trots en viss befolkningstillväxt i framför allt Ystad har folkminskningen länge varit påtaglig i kommunområdet som helhet. Bland nya inslag i landskapsbilden kan nämnas arealkrävande väganläggningar (till exempel E65) och utbredningen av modern villabebyggelse i anslutning till Ystad. I kustregionen har det vid till exempel Ystads sandskog, Löderups strandbad, Nybrostrand och Svarte utvecklats en fritidsbebyggelse, på de sistnämnda permanentbostäder för bilburna pendlare med yrkesverksamhet utanför bostadsorten. Trots detta kvarstår ännu stora partier med relativt oexploaterad strandmark inom området.
Om kulturmiljöprogrammet
Kulturmiljöprogrammet är från 2006 och är ett regionalt kunskapsunderlag för tjänstepersoner på kommuner, Trafikverket, konsulter och andra utövare i det skånska landskapet. Texterna upprättades kring 2003 så detaljfel kan numera förekomma, kontakta oss gärna i så fall.