Kulturmiljöprogram: Helsingborgs kommun

Topografi och jordarter

Inom det område, som idag utgör Helsingborgs kommunområde, har de senaste hundra årens utveckling i viktiga avseenden tagit bort spåren av kulturlandskapet från ett mer än 6000-årigt mänskligt utnyttjande. Under denna långa period har man vid skilda tidpunkter och i delvis skilda syften tagit i anspråk olika delar av Helsingborgsområdet, bland annat beroende på dess variationer i fråga om topografi, jordarter och närhet till havet.

Kommunområdet domineras i topografiskt hänseende av ett vidsträckt och jämnt slättland, där strängt taget endast Svedberga kulle (cirka 60 m ö h) bryter av mot de flacka terrängformerna i inlandet i norr. Mot söder blir terrängen något mera omväxlande, bland annat genom vissa kuperade partier i till exempel Kropps och Mörarps socknar och genom Rååns (Kvistoftaåns) djupt nedsänkta isälvsdal. Vid kusten finns på flera håll landborgsbranter, framför allt norr om Helsingborg. Agrogeologiskt kännetecknas området av starkt växlande moräntyper, där baltisk morän, den så kallad sydvästmoränen, dominerar i Kvistofta socken.

Områdets variationer som odlingsbygd antydes genom den moderna graderingen av landets åkermark i 10 klasser: de sandjordspräglade kustområdena har i allmänhet värderats i klasserna 6-7, och det inre och norra slättlandet når upp till 8-9, medan vi längst i sydväst återfinner klass 10, det vill säga ett avsnitt av landets högst skattade odlingsjordar. Även om produktionsinriktningen i äldre tiders agrara näringsliv länge var helt annorlunda än i våra dagars jordbruk (se nedan), visar det sig, att vi finner de tydligaste spåren av förhistoriens bönder inom de områden, som ännu idag värderas högst ur växtodlingssynpunkt.

Det förhistoriska kulturlandskapet

Helsingborgs kommunområde ger en god illustration till länets förhistoriska bebyggelseutveckling så som den avtecknar sig i det tillgängliga källmaterialet. De kustanknutna socknarna är synnerligen rika på bevarade fornlämningar, som i många fall sätter markant prägel på vår tids landskap; de inre socknarna mot Söderåsens sluttningar har å andra sidan mycket få fornlämningar - i vissa socknar saknas säkra spår efter förhistorisk bebyggelse. Även om denna bild inte är fullständig torde den dock från flera synpunkter återge det förhistoriska markutnyttjandet: i första hand har den bördiga kustregionen tagits i anspråk, medan inlandet varit extensivt utnyttjat som betesmark eller som bosättningsområde under tillfälliga expansionsskeden.

Under äldre stenålder (tiden fram till cirka 4200 f Kr) har landskapets relativt fåtaliga befolkning uppehållit sig vid kuster och vattendrag, där största möjliga näringsuttag varit möjligt. Under denna långa period har jakt, fiske och insamling av ätliga växtdelar varit bestämmande för valet av uppehållsplatser. I nordvästra Skåne har framför allt Skäldervikens södra stränder utnyttjats under flera perioder av stenåldern. Omfattande kulturlager har avsatts i anslutning till de forntida strandvallarna och har undersökts på en rad lokaler från Kullaberg till Vegeåns mynning. Några ovan mark synliga lämningar har dock inte bevarats från dessa jakt- och fiskeboplatser, vars innevånare snarast torde ha förorsakat minsta möjliga ingrepp i den omgivande urskogen.

Den neolitiska tiden (cirka 4200 - 1800 f Kr) innebär att den mångtusenåriga ekologiska balansen börjar förändras genom mänskliga ingrepp. Denna period innebär del äldsta jordbrukets gradvisa etablering, varvid människan för sin försörjning övergår till påverkan och förändring av landskapet. Genom svedjebruk har den tidigare urskogen öppnats till mindre odlingsytor. som sedan lämnats i långa trädesperioder. Under denna period har de stora stenkammargravar, som i flera områden av södra Sverige bevarats till vår tid, uppförts. Helsingborgs kommunområde har i sin sydöstra del en koncentration av sådana anläggningar, av vilka framför allt den välbevarade dosen vid Gantofta kan nämnas. I det extensivt brukade landskapet kan dösarna och gånggrifterna ha utgjort central-punkter för större grupper av människor. En speciell och i övrigt mycket sällsynt fornlämningstyp från samma tidsavsnitt utgör de så kallad sliprännorna vid Allerum och Gantofta.

Den följande perioden, bronsåldern (cirka 180-400 f Kr), är det förhistoriska tidsavsnitt, som är lättast att identifiera och avläsa i dagens kulturlandskap. Från denna period härrör de stora, runda gravhögarna, som vanligen har ett markerat och dominerande läge i anslutning till åsar eller höjdryggar. Ett hundratal sådana anläggningar har bevarats inom kommunområdet och ger i många områden en egen karaktär och särprägel åt det uppodlade landskapet. Gravhögarnas stora antal antyder ett intensivare och jämnare nyttjande av landskapet i förhållande till äldre perioder - även om jordbruket bibehållit en extensiv karaktär i kombination med betesdrift.

Järnåldern (cirka 400 f Kr- 1050 e Kr) har i jämförelse med tidigare perioder avsatt få synliga spår i landskapet. Genom den intensiva odlingen under många sekler har eventuella tidigare synliga lämningar ovan mark försvunnit och de bevarade anläggningarna kan vanligen konstateras först i samband med matjordsavbaning. Synliga lämningar från järnåldern kan främst studeras i Hässlunda. Mörarps och Fjärestads socknar i form av domarringar, gravfält och rests stenar. En för länet unik fornlämning är fornborgen vid Vallåkra, som genom form och belägenhet daterats till järnålder. De under mark dolda lämningarna av järnåldersbebyggelsen har framför allt undersökts i Raus socken, där en vikingatids boplats med så kallad grophus har belagts vid Ättekulla

Den medeltida bygdens framväxt

Bebyggelsemönstret i Helsingborgsbygden, sådant det framträder i det äldsta, heltäckande källmaterialet från 1600-talets mitt, kännetecknas av relativt många byar, som ligger tätt och som till sin storlek kommer i närheten av genomsnittet för landskapet (10 gårdar per by). Det finns också flera småbyar och ensamgårdar, liksom några stora kyrkbyar, som dominerar sina respektive socknar, såsom Ottarp (32 gårdar), Fleninge (29). Fjärestad (20), Bärslöv (19) och Hässlunda (17). Vi finner vid denna tid också 6 större adelsgods, stadsbildningen Helsingborg och ett par fiskelägen. Man kan mot denna bakgrund ställa frågan, från vilka skeden de olika historiskt kända bebyggelserna härrör och hur bebyggelseutvecklingen i bygden har framskridit.

Man kan räkna med att en omfattande bybildning har ägt rum i de spannmålsproducerande sydvästskånska slättbygdsområdena under århundradena kring 1000-talet, en utveckling, sent tycks ha drivits fram av bland annat folkökning under vikingatid och förbättringar av redskap och odlingssystem under tidig medeltid. Det är möjligt, att vissa delar av Helsingborgsbygden kan ha genomgatt en motsvarande utveckling. Bebyggelsemönstret med småbyar och ensamgårdar skiljer sig emellertid från den rena bybygden på sydvästslätten, och i nordvästra Skåne tycks näringsinriktning och odlingssystem också ha varit annorlunda. Huvudnäringen har här, att döma av de äldsta uppgifterna från historisk tid, varit boskapsaveln. Detta gav kulturlandskapet den särprägel, som så tydligt möter oss i det äldsta kartmaterialet frän 1700-talet: de största arealerna upptogs av vidsträckta, för flera byar och gårdar gemensamma fäladsmarker i form av hedartade betesallmänningar, medan inägorna bestod av lövskog för lövtäkt - slåtterängar och spridda åkerytor i ensäde. Ett område med denna karaktär hänfördes av den tidens lantmätare till den så kallad "risbygden", belägen "mellan plogen och skogen". Därmed angav man områdets mellanställning mellan å ena sidan den rena slättbygdens och å andra sidan den utpräglade skogsbygdens olika odlingssystem. I norr sträckte sig den omfattande så kallad Kulla fälad från Öresund till Skälderviken. Den begagnades bland annat av fyra medeltidssocknar inom nuvarande Helsingborgs kommunområde, Allerum. Välinge. Kattarp och Fleninge. Längre söderut vidtog Helsingborgs allmänning med flera områden av likartad karaktär. Vi saknar ännu säker och detaljerad kännedom om det förlopp, enligt vilket den historiskt kända bebyggelsen har utvecklats.

Även om vi inte kan vara säkra på hur länge byar och gårdar kontinuerligt funnits på sina senare kända platser, finner vi till exempel att flera bebyggelser bär namn, som kan ha använts sedan förhistorisk tid. Det gäller namn av vissa typer, som anses kunna ha bildats under tiden från folkvandringstid till vikingatid nämligen sådana som slutar på -löv (Bårslöv, Välluv), -lösa (Ramlösa Katslösa), -stad (Fjärestad, Frillestad), -hög (Hjortshög), -by (Örby) och -tofta (Gantofta, Kvistofta), En något yngre namntyp, som började användas under vikingatid och som brukats vid namnbildning långt in i nyare tid representeras av bynamnen på -torp (Pålstorp med kristet personnamn som förled), ofta utvecklat till -arp, Mörarp, Ottarp. Flera av områdets ensamgårdar har -torpnamn. Som exempel kart nämnas Fjärestadtorp, Fleningetorp och Valingetorp, där namntypen indicerar att gårdarna koloniserats från äldre byar. Andra ensamgårdar eller småbyar har namn på -hult (Höghult, Hjälmshult, Kungshult) eller -röd (Sneröd, Laröd). Dessa namntyper antyder röjning i tidigare skogbevuxna trakter, och sådana bebyggelser anses huvudsakligen vara resultatet av en högmedeltida kolonisationsvåg i tidigare relativt outnyttjade marginalområden.

I några fall kan man förmoda, att den äldre, spridda bebyggelsen kan ha koloniserats under 1500 och 1600-talen. Även om det betespräglade landskapet numera nästan helt har försvunnit, kan vi på andra vägar finna spåren av den agrara bygd, som vuxit fram inom kommunområdet sedan tidigmedeltid, i vissa fall troligen med rötter i förhistorien. Många av de äldsta ensamgårdarna torde sålunda ligga kvar på ursprunglig plats, och några byar har bevarat en viss prägel av förtätad bondby trots verkningarna av skiftena och tätortsutvecklingen under 1800- och 1900-talen. Vi kan som exempel nämna bymiljöerna i Raus, Ottarp, Kvistofta och Allerum. Oavsett vad som idag är synligt ovan jord, representerar de gamla bylägena och gårdsplatserna i många fall en lång kontinuitet i mänsklig bosättning, ibland kanske upp mot 1000 år. I några byar ger sig den tidiga medeltiden oförmedlat till känna i de kyrkobyggnader, som kvarstår från denna tid.

Kyrkor, socknar och härad

Efterhand som sockenorganisationen under loppet av 1100-talet tagit relativt fasta former, anlades de 14 medeltida sockenkyrkorna i området utanför Helsingborg. De är alla till sitt ursprung romanska stenkyrkor från tiden omkring 1200 eller några decennier dess för innan. Med väl bibehållen medeltida prägel kvarstår kyrkorna i Hasslunda och Valluv. Det normala har annars varit, att senare ombyggnader och tillbyggnader har ägt rum, inte minst som en följd av den allmänna folkökningen under 1800-talet. Trots detta återstår i varierande utsträckning medeltida murpartier i kyrkorna i Allerum, Bårslöv, Fleninge, Fjärestad, Frillestad, Raus, Kattarp, Kropp, Kvistofta, Mörarp, Ottarp och Välinge. I Utvälinge, strax innanför Skäldervikens kust, har det funnits ett kapell, som tycks ha övergivits under 1500-talet, men där man kunnat iakttaga ruiner ännu in på 1900-talet. I det medeltida Helsingborg fanns det fyra sockenkyrkor, S:ta Maria, S:t Peder, S:t Clemens och S:t Olof, dessutom Heliga Korsets och S:t Mikaels kapell samt ett dominikanerkloster (vars kyrka var helgad åt S:t Nicolaus). Efter reformationstidens raseringar återstod endast S:ta Maria, som ursprungligen går tillbaka på en romansk stenkyrka från 1100-talet. Efter ombyggnader under högmedeltiden ersattes denna under 1400-talet med den treskeppiga gotiska tegelkyrka med långhus, kor och koromgång, som ännu kvarstår välbevarad.

I spåren av den intensiva urbaniseringen av Helsingborg under senare delen av 1800-talet uppfördes Gustaf Adolfs tegelkyrka 1897. Alla socknar inom Helsingborgs kommunområde har tillhört Luggude härad, med undantag av att Kvistofta socken i äldre tid (före 1927) med något mindre än hälften av sitt område räknades till Rönnebergs härad. Häradet har fungerat som kungligt förvaltnings- och uppbördsdistrikt från tidig medeltid. Långt fram i modern tid har häradsindelningen tillämpats i samband med bland annat rättskipningen och de kyrkliga myndigheternas organisation.

Köping, stad och fiskelägen i äldre tid

Helsingborgsområdets goda förutsättningar för jordbruk och framför allt boskapsskötsel och animalieproduktion till överskott har tillsammans med läget vid havet befrämjat uppkomsten av skilda centralorter för handelsutbyte och varudistribution genom tiderna. Under vikingatid eller tidig medeltid torde det ha funnits en föregångare till Helsingborg som handelsort i anslutning till byn Köpinge i Raus socken, cirka 5 km söder om Helsingborg. Därpå tyder i varje fall byns namn, även om den exakta platsen för handelsplatsen ännu inte har lokaliserats. Det var förmodligen inte i första hand handelsfunktionen, som betingade Helsingborgs tillkomst som stad under tidig medeltid. Snarare bör man utgå ifrån platsens strategiska betydelse vid inloppet i Öresund och vid den korta överfartsleden mellan Själland och Skåne. Avgörande var sannolikt den danska kungamaktens strävan till att kontrollera och bevaka denna viktiga farled, liksom dess behov av en administrativ och militär kunglig centralort i nordvästra Skåne.

Ortnamnet Helsingborg visar i kombination med uppgifter i skriftliga källor och från arkeologiska undersökningar, att det redan under 1000-talets andra hälft fanns en kunglig borg jämte annan bebyggelse uppe på krönet av den höga strandbrinken (högstaden). Här var alltså platsen för den tillsammans med Lund äldsta ännu kvarlevande medeltida stadsbildningen i landskapet. Ursprunget till staden nere på strandremsan längs Öresund (lågstaden) har förmodligen varit säsongsmässigt besökta, av kronan kontrollerade fiskeläger. I skydd av borgen växte här sedan fram en stadsbebyggelse i anslutning till S:ta Maria kyrka. Staden tillväxte i samband med de ökade handelsaktiviteterna kring de skånska farvattnen från bland annat hanseaternas sida under 1200- och 1300-talen. Som ovan nämnts känner vi från Helsingborg fyra medeltida sockenkyrkor, ett par kapell och ett kloster. Troligen från 1300-talets början ersattes en tidigmedeltida ringmursborg med rundtorn och kapell av en modernare borganläggning med kvadratiskt kärntorn, ursprunget till den ännu kvarstående Kärnan. Borgen blev den danska centralmaktens främsta militära fäste i Skåne. Kungens länsman på Helsingborg fungerade också som chef för den civila förvaltningen av Helsingborgs län, Skånes största medeltida slottslän med upp till 8, tidvis 9 underliggande härader.

Under senmedeltiden utvecklades dessutom staden till en betydande marknadsplats och utskeppningsort för animalieprodukter och levande boskap. Det var inte sällan överskottsprodukter från Helsingborgs vidsträckta omland, som via Helsingör fördes vidare mot kontinenten. Med staden på andra sidan sundet existerade en säregen torggemenskap ända fram till svensktidens början. Under 1600-talet och i början av 1700-talet blev Helsingborg med befästningar svårt krigshärjat. Genom svensktidens tullgräns mellan Själland och Skåne minskade den ekonomiska aktiviteten. Helsingborgs betydelse som centralort vid Öresund sjönk till förmån för Malmö och Landskrona. Som tidigare nämnts hade platsen för den högmedeltida lågstaden tidigare använts som fiskeläge. Det är för närvarande ovisst, i vad mån även andra platser längs kommunområdets kuster har varit förknippade med fiskeriverksamhet under medeltiden. Man räknar allmänt med, att fiskelägen med permanent bosättning först uppkommer under 1500-talet. Från en jordebok över Helsingborgs län från 1584 har vi uppgifter om att det vid den tiden fanns ett tjugotal fiskebodar vid Råa, medan det samtidigt endast redovisas två hus vid Domsten. På Buhrmanns skånska karta från 1684 återfinner vi längs områdets kust Domstensläge, Hittarpsläge och "Rååboer" (det vill säga bodar).

Jordägare i äldre tid

Egendomsfördelningen inom Helsingborgs kommunområde har under historisk tid genomgått olika förändringar. I några fall har dessa återverkat på kulturlandskapets utseende ända fram i våra dagar. Den första helhetsbilden av jordegendomarnas fördelning på skilda ägarkategorier får vi inte förrän vid mitten av 1600-talet. Det visar sig då, att av områdets cirka 540 gårdar var det endast drygt 10 %, som tillhörde självägande bönder, en siffra som dock ligger något över landskapets genomsnitt (8 %). Resten av gårdarna brukades av arrendatorer till kronan (drygt 30 %), kyrkan (drygt 7 %) eller adeln, som var den sammanlagt största jordägaren med över hälften av hela antalet gårdar (cirka 52 %). Genom uppgifter i äldre källmaterial kan vi få en viss inblick i de medeltida ägarförhållandena. Redan från tidig medeltid är det sålunda känt, att Helsingborg tillhörde den danske kungens egendomar (konunglev).

I det nära omlandet till den kungliga borgen ägde kronan också flera gårdar, som ingick i Helsingborgs slottslän. I en jordebok från 1584 redovisas för hela Luggude härad cirka 320 kronolandbor (jämte ett antal strandsittare) under Helsingborgs län. Av dessa gårdar hade ett trettiotal under medeltiden tillhört ärkesätet i Lund, men indragits till kronan i samband med reformationen på 1530-talet. Utifrån delar av det tidigare ärkebiskopsgodset skapades då bland annat ett godskomplex bestående av Hjälmshults kungsgård med 14 underliggande gårdar. Bland övriga kyrkliga institutioner, som ägt jord inom kommunområdet sedan medeltiden, kan nämnas Lunds domkapitel med cirka 40 gårdar, varav 15 inom Fjärestads socken.

På flera håll inom området har kulturlandskapet sedan länge präglats av adelsägda storgods. Redan från senmedeltiden är följande adliga huvudgårdar (det vill säga säten för riddare eller väpnare) kända: Bälteberga, Kulla-Gunnarstorp, Rögle och Videröra. Rester av befästa, senmedeltida huvudgårdsanläggningar kan alltså idag ligga dolda under mark i anslutning till slottsanläggningar från något senare tid.

De senmedeltida huvudgårdarna var i allmänhet ganska små som driftsenheter, och de adliga jordägarna baserade ännu vid den tiden sin ekonomi främst på intäkter från arrendegårdar. Med början strax före mitten av 1500-talet skulle emellertid några av områdets huvudgårdar utvecklas i riktning mot stordrifter, och ett par nya huvudgårdar skulle anläggas. Drivkrafter bakom denna utveckling var framför allt de goda konjunkturerna för jordbruksprodukter och de förmånliga adelsprivilegier, som rådde i Danmark. Fram till mitten av 1600-talet hade Rosendal och Rosenlund tillkommit som centra i nya adliga godsbildningar. Under senare delen av 1600-talet låg över hälften av gårdarna i respektive socken som dagsverkshemman (veckodagsbönder) till Bälteberga, Kulla-Gunnarstorp, Rosendal och Rögle.

Som manifestationer av adelns stärkta ekonomiska, sociala och politiska positioner tillkom nu ett antal praktfulla slottsanläggningar och större herrgårdar. Av dessa har främst Kulla-Gunnarstorp ("Borgen") och Rosendal bevarat karaktären av renässansslott. Framväxten av slottslandskapen ledde efterhand till regleringar och förändringar i det äldre kulturlandskapet. Som exempel kan nämnas byn Gummarp i Allerums socken med 7 gårdar, som helt ägdes under Kulla-Gunnarstorp. Byn nedlades under 1700-talet och dess tidigare odlingsmarker införlivades helt med godsets. Från 1700-talet fick många kronobönder tillfälle att friköpa ("skatteköpa") sina arrendegårdar. Genom dessa skatteköp tillväxte det självägande bondeskiktet betydligt inom området.

Skiften, folkökning och jordmobilisering under 1800-talet

Frånsett de ovan berörda förändringarna i samband med skapandet av slottslandskapen har kulturlandskapets grundstruktur länge bibehållits inom de delar av kommunområdet, som präglades av de sedan tidig medeltid etablerade byarna. Till följd av utskiftningen av byarna (reglerad genom enskiftesstadgan 1803 eller stadgan om laga skifte 1827), en allmän folklikning och olika agrartekniska nyheter skulle emellertid 1800-talet här medföra genomgripande förändringar i landskapsbilden. Under perioden från 1800-talets första decennium till 1860 genomfördes skiftet i de flesta av områdets byar. Därvid flyttade en mängd gårdar ut ur de gamla byarna till sina nyskapade, sammanhängande odlingsmarker. Stora delar av- området tillhörde som ovan nämnts den nordvästskånska risbygden kring Kulla fälad, Helsingborgs allmänning och så vidare. Här hade ängen och betesmarken ett långt större omfång än den uppodlade åkern. Under sådana förhållanden var det ofta problematiskt att skapa rimliga ägofigurer till de utskiftade gårdarna. Behovet av reformer inom jordbruksproduktionen gjorde sig emellertid gällande i takt med det ökande befolkningstrycket, som snart också skulle bidraga till en mobilisering av all odlingsbar jord. Följderna härav blev dels, att mycket av den spridda gårdsbebyggelse uppkom, som ännu i hög grad präglar dagens landskapsbild, dels slogs det gamla odlingssystem sönder, som var baserat på betesallmänningarna.
 
Landskapet genomgick en närmast total förvandling, när skogarna röjdes och våtmarkerna utdikades, allt i syfte att utvinna ny åkermark. Avskogningen och torrläggningen var som mest intensiv under perioden 1880-1920. Genom nya växtföljder och förbättrade jordbruksredskap kunde också jordbrukets avkastning per ytenhet stegras betydligt under loppet av 1800-talet. Snart krävdes bland annat kvarnar med större kapacitet än de ofta enkla vattenmöllor, som hade funnits här och var. Vi kan därför betrakta områdets stora väderkvarnar som minnesmärken från den agrara expansionsperioden under 1800-talet. Som välbevarade exempel kan nämnas Kulla-Gunnarstorps mölla (från 1800-talets första decennium) och möllan i Fleninge (ursprungligen från Hjälmshult). Efterhand som folkökningen fortgick företogs under 1800-talet och början av 1900-talet många hemmansklyvningar, varigenom den spridda bebyggelsen åter förtätades något. Nu uppkom också ett flertal gatehus och småställen i byarna, längs viktiga landsvägar och i storgodsens närhet. Delar av den växande skaran av människor i marginella ekonomiska omständigheter drog sig nu till fiskelägena, som genomgick en kraftig tillväxt under denna tid. Snart kunde ett befolkningsöverskott också sugas upp i den från och med 1800-talets senare del expanderande industriella verksamhet, som framför allt var koncentrerad till den växande staden Helsingborg.

Järnvägar, industrialisering och tätortsutveckling

Ännu vid sekelskiftet 1800 var Helsingborg med cirka 1750 invånare endast Skånes sjätte stad i storleksordning. Utvecklingen på kommunikationsområdet skulle tillsammans med avskaffandet av Öresundstullen - som hade gynnat Helsingör - få stor betydelse för stadens utveckling. På 1830-talet utbyggdes en verklig hamn i Helsingborg. Järnvägsförbindelse med södra stambanan etablerades 1865, då linjen Helsingborg Billeberga stod klar. En kortare stambaneförbindelse till Hässleholm invigdes 1875, och år 1885 blev järnvägsnätet utbyggt med linjen Helsingborg Ängelholm. År 1892 öppnades ångbåtsförbindelsen med Helsingör. Jämsides med denna utbyggnad av förbindelsenätet genomgick Helsingborg en mycket snabb industriell utveckling. Stadens folkmängd ökade från cirka 4150 år 1850 till cirka 24700 år 1900. Vid sekelskiftet var Helsingborg landets nionde stad i fråga om folkmängd. Bland den tidens industrier kan nämnas 2 sockerbruk, 3 kvarnar, 7 bryggerier, 3 sömnadsfabriker, 3 handskfabriker, superfosfatfabrik, gummifabrik, skeppsvarv, 5 mekaniska verkstäder osv. Staden präglades dessutom av betydande handel och sjöfart.

Längs de ovan nämnda järnvägslinjerna uppstod i anslutning till stationerna ofta en viss typ av industrier och serviceverksamheter med anknytning till jordbruksnäringen. Ibland kunde dessa stationssamhällen utvecklas till smärre tätorter, ofta med nybebyggelse i fabrikstillverkat tegel från något av traktens tegelbruk. Vi kan som exempel på stationssamhällen nämna Påarp och Mörarp vid järnvägslinjen Helsingborg-Hässleholm. Mörarp hade visserligen även tidigare haft en viss centralortskaraktär med tingshus för Luggude häradsting, gästgiveri med mera, men orten genomgick en expansionsfas kring sekelskiftet efter järnvägens tillkomst. Längs Helsingborg-Ängelholmsbanan utvecklades stationssamhällen bland annat vid Ödåkra, där en större spritfabrik anlades, vid Rögle med ett stort tegelbruk och vid Kattarp, som blev järnvägsknut, eftersom även linjen Åstorp-Höganäs (1885) kom att beröra orten. Längs denna linje anlades ett sockerbruk vid Hasslarps station. Utefter järnvägslinjen Helsingborg-Billeberga uppstod mindre stationssamhällen i Gantofta, Vallåkra och Ottarp. En omfattande industrialisering och urbanisering ägde rum inom Raus socken, som år 1918 inkorporerades med Helsingborgs stad. Här hade vid Råa utvecklats ett av Skånes största kustsamhällen med cirka 4000 inbyggare vid sekelskiftet och med betydande fiske och fraktfart som huvudnäringar. Storhetstiden för kustnäringarna under slutet av 1800-talet hade bland annat sin grund i att möjligheterna till avsättning ökade i takt med stadsbefolkningens tillväxt. I mindre skala bedrevs fiske vid Domsten och Hittarp.

Efterkrigstiden

Något decennium in på 1900-talet avtog den tidigare expansionen i landsbygdens folkmängd och bebyggelse. Den agrara näringen och dess starka påverkan på landskapet levde i sina huvuddrag kvar fram till tiden strax efter andra världskriget. Jordbrukspolitiken medförde efter hand en stadig men långsam trend åt sammanslagning till färre men till omfattningen större jordbruksfastigheter. Tillsammans med mekaniseringen av jordbruksarbetet ledde detta till att många miste sin sysselsättning inom jordbruket och urbaniseringsprocessen tog fart. Under andra hälften av 1900-talet ägde det rum kraftiga förändringar i landskapsbilden. Man kan som exempel peka på jordbrukets tekniska modernisering, som på flera håll strävade mot ett rationellt utnyttjat åkerlandskap, där särskilt godsbygden präglades av stora sammanhängande odlingsytor. Från 1990-talet kan man se att en omsvängning skett. Många naturvårdande åtgärder har vidtagits för att återställla bristen på småvatten och buskage i åkermark, som försvann i jakten på stora odlingsytor. Den under förkrigstiden spridda industriella verksamheten koncentrerades efter hand till färre orter. Regionen domineras i det avseendet av Helsingborg med dess rikt differentierade industri.

Under efterkrigstiden har tätortsutvecklingen i Helsingborg varit så stark att den klart överträffar all tidigare historisk utbyggnad i staden. I den bilden ingår utbyggnader av hamnområdet, stora ytor för industrianläggningar och bostadshus, stora väganläggningar för att möta transportsamhällets ökande krav och så vidare. Staden har medverkat till en befolkningstillväxt även i närbelägna landsbygdssocknar, där såväl äldre tätorter som nya villasamhällen snabbt vuxit ut till bostadsorter för pendlare med verksamhet framför allt i Helsingborg. Som exempel på sådan utbyggnad kan nämnas Ödåkra, Mörarp och Rydebäck. Fisket var fram till 1960-talet av betydelse men de gamla lägena domineras numera dels av fritidsbebyggelse och dels av permanentbostäder för personer, som företrädesvis har sin yrkesverksamhet utanför bostadsorten. Trycket på bostäder och det attraktiva läget runt Helsingborg har framförallt ökat sedan EU-medlemskapet och bron blev klar, vilket bl a lett till att man ofta talar om Örestad där Helsingborg utgör en del. Stadsbyggnadskontoret i Helsingborg har försökt motverka den starka koncentrationen till just Helsingborg bl a genom att återupprätta de så kallade stationsorterna som t ex Vallåkra och Gantofta.