Kulturmiljöprogram: Kävlinge kommun
Topografi och jordarter
Det område, som idag ingår i Kävlinge sentida kommunbildning, har uppenbarligen utnyttjats för mänsklig bosättning i flera tusen år. Vi finner spåren av mänsklig verksamhet genom tiderna ganska väl fördelade över området, trots att vi kan avgränsa i huvudsak två landskapstyper med skiftande karaktär i fråga om topografi, jordarter och bördighet. I sydvästra delen av området, i Löddeköpinge, på Barsebäcksudden och norrut längs Lundåkrabukten är terrängen - bortsett från den markerade höjden vid Gillhög (27,4 m ö h)-övervägande flack och når knappast över 10 m ö h. Här finns en del sanka partier längs kusten, söder om Saxåns mynning. Området präglas av sandiga jordarter, och här påträffas även flygsandsfält, som är skogsplanterade.
Längre inåt land vidtar den så kallad Lund-Landskronaslätten, ett svagt höljande slättland med kalkrik och stenfattig moränlera som dominerande jordart. I norr höjer sig Karaby backar (57 m ö h) och den kuperade Dagstorpsåsen, vars högsta punkt ligger vid 66 m ö h. Enligt en modern gradering av landets odlingsjordar i tio klasser har vi inom de centrala och östra delarna av kommunområdet exempel på landets bästa åkerjord, värderad i klasserna 8-10. Sandområdet närmare tresund värderas något lägre (6-8). Här har de äldsta hittills kända spåren av mänsklig bosättning i området påträffats.
Det förhistoriska kulturlandskapet
Kännedomen om den förhistoriska bygden är beträffande Kävlinge kommunområde jämförelsevis god. Orsaken härtill är de omfattande arkeologiska utgrävningar, som under flera perioder av 1900-talet företagits dels på grund av exploatering, dels i rent vetenskapligt syfte. Trots omfattande skador till följd av de senaste årtiondenas intensifierade jordbruk återfinns dessutom inom kommunen ovanligt många välbevarade och monumentala fornlämningar, av vilka några hör till de mera kända i landet. De äldsta bosättningsspåren inom kommunen är de omfattande stenåldersboplatserna vid Lödde ås utlopp i Öresund. De härrör från så kallad Erteböllekultur och utgör förmodade sommarboplatser för grupper av jägare och fiskare, varvid näringsfånget ur havet betingat valet av uppehållsplats på de forntida strandvallarna. Dessa fornlämningar saknar synliga markeringar ovan jord, ehuru mängderna av bearbetad flinta i åkermarken i många fall påvisar boplatserna.
Från den följande perioden, den yngre stenåldern eller neolitiska tiden (cirka 4200-1800 f Kr) finns däremot många monumentala lämningar i de så kallad megalitgravarna, det vill säga dösar och gånggrifter. Det område som i dag motsvarar Kävlinge kommun har sedan länge ansetts som ett centralområde för megalitgravarna: framför allt har Hofterupsdösen samt gånggrifterna vid Hög, Storegård och Gillhög tilldragit sig arkeologernas intresse. Den yngre stenåldern innebär bondekulturens gradvisa inträngande och dominans över äldre jägar/fiskekulturer. även om formerna för mötet mellan dessa olika kulturformer inte i detalj är klarlagda. Böndernas ankomst har dock inneburit att den tidigare urskogen öppnats genom svedjebruk och gradvis omvandlats till beteslandskap, där odlingsytorna cirkulerat på grund av den snabba utsugningen av det tunna humusskiktet. Megalitgravarna kan ha utgjort centralpunkter för grupper av människor i denna rörliga bondekultur.
De fornlämningar, som sätter den största prägeln på vår tids kulturlandskap är de runda gravhögarna från äldre delen av bronsåldern (cirka 1800-500 f Kr). De återfinns enstaka eller samlade i grupper över hela Kävlinge kommunområde. Även om antalet bevarade anläggningar är ovanligt stort i denna del av Skåne, motsvarar dock inte de kända bronsåldershögarna något forntida befolkningstal. Högarna är byggda av grästorvor och jord och har därigenom blivit starkt utsatta för erosion och överplöjning. Det ursprungliga antalet högar har varit många gånger större än de anläggningar, som bevarats till vår tid. På samma sätt förhåller det sig med boplatserna från såväl yngre stenålder som bronsålder. De återfinns i dag i odlad mark och påträffas endast sporadiskt i samband med exploatering. Skadorna till följd av djupplöjning är vanligen mycket svåra. De senare årens utgrävningar i Skåne och Danmark påvisar, att bronsåldersbosättningen fortfarande var rörlig till följd av det snabba näringsuttaget ur åkrarna. I V Karaby socken har på flera ställen påträffats bebyggelselämningar frän slutet av bronsåldern och äldre järnålder. De påträffade anläggningarna är av anspråkslös karaktär och utgöres till största delen av eldstäder, stolphål och avfallsgropar.
Från den yngre järnåldern (cirka 400-1050 e Kr) är såväl anläggningar som fynd flera och bättre bevarade. Framför allt har boplatser med så kallad grophus undersökts, det vill säga nedgrävda hyddbottnar med olika former av enklare takkonstruktion. Grophusen har påträffats i byliknande grupper, dels i V Karaby socken dels - och framför allt -i Löddeköpinge, där en av landets kulturhistoriskt och vetenskapligt viktigaste järnåldersboplatser undersökts. Löddeköpingematerialet är bland annat unikt genom bosättningens kontinuitet från vikingatid till tidig medeltid samt genom den stora kyrkogården öster om den nuvarande kyrkan.
Den medeltida bybygdens framväxt
Den bild av bebyggelsemönstret, som framträder i det äldsta historiska materialet, visar, att Kävlinge kommunområde så gott som fullständigt präglades av väl samlade flergårdsbyar. Man kan då ställa frågan, bur gamla dessa historiskt kända byar är och under vilka omständigheter de bar tillkommit. Man räknar med, att det under vikingatiden har skett en betydande folkökning. Mot den bakgrunden har flera nya bebyggelser tillkommit, och man har sannolikt mot vikingatidens slut skapat delvis nya former för bebyggelse och odling. Bland annat tycks nyheter beträffande odlingssystemen och tekniska förbättringar (hjulplog med vändskiva) ha bildat viktiga förutsättningar för den omfattande bybildning. som av allt att döma bar skett inom Skånes slättbygder under århundradena kring 1000-talet. På lång sikt har denna process inneburit en genomgripande förändring av kulturlandskapet. Det är möjligt, att de flesta av de byar, som vi känner från historisk tid inom Kävlingeområdet, har lokaliserats till sina senare kända bebyggelselägen vid övergången från vikingatid till tidig medeltid.
Många av områdets byar bär dock namn, som kan ha använts sedan förhistorisk tid. Det gäller byar med bebyggelsenamn av typer, som anses gå tillbaka till tiden från folkvandringstid till vikingatid, såsom bynamn med efterlederna -löv (till exempel Sarslöv). -inge (till exempel Kävlinge, Södervidinge), -hög (ofta utvecklat till -ie, till exempel Stävie), Virke ("Wirkøghe", 1358); däremot inte Harrie (som går tillbaka på ett "Harthakræ", 1310). En något yngre namntyp, som började användas under vikingatiden och som brukats vid namnbildning långt in i nyare tid, är de talrika namnen med efterleden -torp (till exempel Dagstorp, Ålstorp, ibland utvecklat till -arp, i exempel Tostarp eller under påverkan av riksdansk skrivartradition till -erup, till exempel Hofterup). Efterleden i bynamnet Löddeköpinge är en form av ordet köping, som är besläktat med ordet köpa. Det har här syftat på den vikingatida och tidigmedeltida handelsplats, som legat en bit innanför kusten i anslutning till den segelbara ån.
Bybildningsförloppet resulterade i den bebyggelsebild, som från tidig medeltid skulle sätta sin prägel på Kävlingeområdet fram till enskiftesperioden under 1800-talet: bebyggelsen låg samlad inom ett tjugotal byar med i genomsnitt 14 gårdar per by (vid 1600-talets mitt). Variationsbredden var stor, från 3 gårdar i bland annat Björnstorp till 42 gårdar i Barsebäck. Dessa bykärnor omgavs av stora, bebyggelsetomma odlingsmarker, som bestod av åker och -i de sanka partierna - av ängsmark och mossar. Jorden var i regel indelad i tre vångar med en långtgående ägoblandning och tegindelning. Avvikande från bymönstret var framför allt ett par dubbelgårdar, till exempel Hermanstorp (Stora Harrie socken) och Allarp (Södervidinge socken). Några direkta ensamgårdar tycks inte vara kända före enskiftet. Ett exempel på en nedlagd medeltidsbebyggelse är Jonstorp i V Karaby socken, som var öde senast från mitten av 1500-talet, men vars namn upptogs av en utflyttad gård i början av 1800-talet. En annan bebyggelse, Grimstorp, som legat nära Kävlinge by längs vägen mot Hög, omtalas som öde i början av 1600-talet.
Resterna av den medeltida bybygden gör sig på många håll ännu märkbara i dagens landskapsbild. Enskiftets verkningar liksom de senaste hundra årens tätortsutveckling (se nedan) har emellertid gjort, att bykaraktären helt eller till stor del gått förlorad i byar som Kävlinge, Löddeköpinge, Ålstorp, Virketorp med flera, medan en förtätad bykaraktär ännu är påtaglig i till exempel Stävie och Hög. I den senare byn, liksom i några av områdets andra kyrkbyar, ger sig den tidiga medeltiden mera oförmedlat tillkänna i kvarstående kyrkobyggnader från den tiden.
Kyrkor, socknar och härader
Efterhand som sockenorganisationen under loppet av 1100-talet tagit relativt fasta former, anlades en mängd välbyggda sockenkyrkor i området, vanligtvis romanska stenkyrkor från slutet av 1100-talet. De kan ibland ha föregåtts av träkyrkor. Rester av en sådan har påträffats i Löddeköpinge i samband med undersökningen av ett omfattande gravfält från 1000-talet, beläget några hundra meter öster om den i våra dagar kvarstående stenkyrkan. Denna präglas i sin tur av betydande om- och tillbyggnader under 1800-talet, men innehåller fortfarande partier av de medeltida murverken. Detsamma kan sägas om kyrkobyggnaderna i Lackalänga, Lilla Harrie, Stora Harrie och Stävie. Mera välbevarad är medeltidsprägeln hos kyrkorna i Barsebäck, Hofterup och Hög, samt - speciellt - hos Kävlinge gamla kyrka.
Under loppet av 1800-talet byggdes - i spåren av den allmänna folkökningen och det agrara näringslivets uppblomstring - nya sockencentra på platsen för raserade medeltidskyrkor i Västra Karaby (1825), Dagstorp (1861), Virke (1862) och Södervidinge (1870). I det växande industrisamhället Kävlinge byggdes en ny kyrka 1897 norr om platsen för den kvarstående gamla kyrkan. I Ålstorps by har det under medeltiden funnits ett kapell, som revs i slutet av 1500-talet. Vid en arkeologisk undersökning 1973 påträffades murar och gravar. De 13 medeltidssocknar, som nu ingår i Kävlinge kommunbildning från 1974, har tidigare under lång tid varit uppdelade på två skilda härader, Harjagers och Torna. Dessa härader har från tidig medeltid fungerat som kungliga förvaltnings- och uppbördsdistrikt. Långt fram i tiden skulle häradsindelningen tillämpas i till exempel rättskipningens organisation. Gränsen mellan Torna och Harjager gick i Kävlingeån. De båda socknarna söder om ån, Stävie och Lackalänga, har sålunda hört till Torna, de övriga 11 till Harjagers härad.
Inom Kävlinge kommunområde har det av allt att döma funnits ett gammalt häradscentrum för Harjagers härad, den ursprungliga tingsplatsen i Stora Harrie by. Häradsnamnet och bynamnet går tillbaka på ett gemensamt språkligt ursprung, en sammansättning av adjektiv harth(aer) = hård och substantiv aker = åker men har utvecklats i skilda riktningar. Området i anslutning till långdösarna i Stora Harrie, längs vägen mot Södervidinge, var långt in i 1800-talet i bruk som avrättningsplats. Som häradets tingsställe fungerade bland annat under 1600-talet Saxtorp (i nuvarande Landskrona kommun). Mellan 1720-talet och 1870-talet var tingsstället förlagt till Kävlinge, som alltså redan före järnvägarna hade viss centralortsprägel med gästgivaregård och tingshus.
Jordägare i äldre tid
De äldsta historiska uppgifterna pekar entydigt mot att gårdarna i Kävlingeområdets byar inte ägdes av sina brukare. De var arrendegårdar, som kunde tillhöra en mängd skilda jordägare. Under medeltidens lopp hade mycket jordagods inom området efterhand samlats av vissa kyrkliga institutioner. Främst kan här nämnas ärkesätet i Lund, som vid medeltidens slut till exempel ägde hela Löddeköpinge by (tidigare adelsgods, se nedan) och som hade flera gårdar i Södervidinge och Hög. I sistnämnda by hade även domkapitlet i Lund flera gårdar (under svensktiden benämnda kanikhemman), vilket även gällde för Hofterup (halva byn), Virketorp (hela byn), Karaby (halva byn), med flera.
Barsebäcksområdet har långt fram i våra dagar varit dominerat av ett adelsgods. Det är belagt redan på 1300-talet, då här sannolikt bar funnits en befäst huvudgård. Den hr troligen kring 1500 ersatts av en tidstypisk slottsanläggning, ett så kallad fast hus, som senare har varit föremål för flera om- och tillbyggnader. Under 1300-talet fanns det i Löddeköpinge by en sätesgård för riddare. Detta gods övergick i ärkesätets ägo. Huvudgårdar för väpnare har sannolikt även funnits under medeltiden i Hofterup och Tostarp. Lämningar efter sådana huvudgårdar med befästningsanläggningar kan ännu finnas dolda under markytan. Den danska kronan övertog i samband med reformationen bland annat ärkesätets gods, varav Löddeköpinge by tillsammans med Borgeby på 1560-talet övergick i adlig ägo. Från 1700-talet fick många kronobönder friköpa sina gårdar. Det är först genom denna så kallad skatteköpsprocess, som ett självägande bondeskikt uppkom i området.
Enskifte och folkökning
Kulturlandskapets grundstruktur, den sedan tidig medeltid etablerade bybygden, har fram till cirka 1800 varit påfallande stabil inom området. Till följd av enskifte (förordning 1803 följd av förordning om laga skifte 1827), folkökning och olika agrartekniska nyheter skulle 1800-talet medföra en genomgripande omvandling av det äldre kulturlandskapet. De flesta byar i området enskiftades under 1800-talets första decennier. Relativt sent, på 1830-talet, skiftades de adelsdominerade byarna Barsebäck, Hofterup och Löddeköpinge. Den bebyggelsemässiga effekten av skiftesreformerna blev först och främst, att de tidigare sammanhållna bybebyggelserna sprängdes eller påtagligt glesades ut och att ett betydande antal gårdar flyttade in ur de gamla byarna till sina nyskapade sammanhängande odlingsmarker. Som tidigare antytts förlorade många byar därigenom helt sin karaktär av samlad bymiljö. Nu uppkom istället den spridda gårdsbebyggelse och det vägsystem, som ännu i hög grad präglar dagens landskapsbild i hela området. Under 1800-talets lopp ökade antalet gårdar genom de hemmansklyvningar, som företogs till följd av periodens kraftiga befolkningsökning. Därvid skedde åter en viss förtätning av bygden. En annan följd av det växande befolkningstrycket var en kraftig ökning av landsbygdens jordlösa befolkningskategorier. Effekterna härav blev dels, att vissa gamla bytomter på nytt bebyggdes med gatehus för arbetare och hantverkare. På andra håll uppstod helt nya samlingar av småbruk och hus. Såsom exempel kan nämnas de så kallad Lyckehusen som växte fram såsom torp under Löddesborgs stora gård (anlagd cirka 1810 genom sammanslagning av 6 gårdar i Löddeköpinge by). Hussamlingen Kullen mellan Kävlinge och Lackalänga uppstod i ett något senare sammanhang, efter sekelskiftet, i ett område som i hög grad berördes av järnvägar och industrialisering.
Många människor sökte sig nu ett livsuppehälle genom att slå sig ner som strandsittare och bedriva fiske. Redan under medeltiden har det sannolikt bedrivits fiske i anslutning till Barsebäcks läge. Möjligen har det här då funnits två fiskeläger, det vill säga säsongsmässigt utnyttjande fiskeplatser, som varit knutna till Barsebäcks huvudgård respektive ärkesätet i Lund. Man brukar räkna med att en fast bosättning av ett mindre antal yrkesfiskare har uppstått under 1500-talet. Enligt Buhrmanns skånska karta från 1684 var Barsebäcks läge det enda fiskeläget i Harjagers härad. Detta läge har beskrivits som litet, fattigt och isolerat vid 1700-talets slut. Med folkökningen under 1800-talet tillväxte läget, som vid sekelskiftet räknade ett 50-tal hus och omkring 350 invånare, alla sysselsatta med fiske. En mindre hamnanläggning fanns vid denna tid, då Barsebäckshamn blev slutstation i järnvägslinjen från Kävlinge (1907). Ett mindre fiskeläge växte under 1800-talet fram i Vikhög (Löddeköpinge socken). Vid sekelskiftet fanns bär cirka 30 hus. Den stora expansionen i bebyggelse och folkmängd kulminerade strax efter sekelskiftet.
Samtidigt med denna utveckling skedde under loppet av 1800-talet en betydande omvandling av odlingslandskapet. Genom utdikningar av de tidigare vitt utbredda våtmarkerna och genom torrläggning av vissa vattendrag kunde åkerarealen betydligt utvidgas. Genom denna "jordmobilisering", genom bättre redskap och nya växtföljder kunde jordarnas avkastning ökas, något som skapade förutsättningar för det ökande antalet hemmansklyvningar. På detta sätt hade man redan vid sekelskiftet tagit viktiga steg i riktning mot den fullåkersbygd, som senare skulle utvecklas inom praktiskt taget hela kommunområdet. Vid denna tid hade emellertid en ny period i områdets utveckling påbörjats, den industriella epoken.
Järnvägar, industrialisering och tätortsutveckling
Kävlingeområdet blev berört av ett flertal järnvägslinjer, något som markerade inledningen till en industriell utveckling på vissa håll inom kommunområdet. J järnvägslinjerna var Malmö-Billesholm, Lund-Kävlinge (båda öppnade 1886), Landskrona-Kävlinge (1893). Kävlinge-Sjöbo (1906) och Barsebäckshamn-Kävlinge (1907-57). Som tidigare antytts hade Kävlinge by redan tidigare haft en viss centralortskaraktär med gästgivaregärd, tingshus med mera, kanske främst på grund av sitt läge invid en viktig åpassage, där flera landsvägar sammanstrålade. Nu uppstod här även en knutpunkt för flera järnvägslinjer. Kring denna växte det fram ett stationssamhälle med flera industrier och med bostäder för en hastigt ökande befolkning. Mellan 1880-1900 steg folkmängden i Kävlinge socken från omkring 600 till 1 750 invånare.
Av viktigare äldre industrianläggningar kan nämnas sockerfabrik, skofabrik, cementgjuteri, mejeri med mera. Det nya samhället erbjöd också verksamhet för ett flertal handlande och hantverkare. År 1901 avskildes Kävlinge som municipalsamhälle, vilket bland annat innebar särskilda regler här beträffande hälsovård, byggnadsverksamhet, brand- och ordningsväsende. Strax söder om Kävlingeån uppstod i Lackalänga socken ett annat industrisamhälle kring Furulunds station i anslutning till Malmö-Billesholmsbanan. Även här blev folkmängden mer än fördubblad på tjugo år, och från 1901 blev Furulund municipalsamhälle. Huvudindustrin var här en filial av Malmö Yllefabriksaktiebolag. I närbeten fanns också cementgjuteri och skofabrik. Mindre stationssamhällen med viss industri- och serviceverksamhet i anslutning till jordbruksnäringen uppstod i till exempel Dösjebro och Löddeköpinge.
Efterkrigstiden
En bit in på 1900-talet stagnerade den tidigare expansionen i landsbygdens folkmängd och bebyggelse. Det agrara kulturlandskapet levde sedan i sina huvuddrag kvar fram till tiden efter andra världskriget. De tre senaste decenniernas utveckling har emellertid inneburit flera snabba och genomgripande förändringar. Man kan som exempel peka på jordbrukets tekniska modernisering, som på flera håll medfört skapandet av stora sammanhängande odlingsytor utan diken, bäckar, vattenhål och annat, som inte hör hemma i fullåkersbygden produktionslandskap. En sammanslagning till färre men större jordbruksfastigheter har tillsammans med mekaniseringen lett till färre sysselsatta inom jordbruket och en sjunkande folkmängd i den rena glesbygden. Även vissa mindre tätorter har stagnerat och många av de äldre industrierna såsom mejerier, sockerbruk och så vidare har lagts ned. Det tidigare betydelsefulla yrkesfisket har upphört.
De senaste decenniernas tillväxt har i stället koncentrerats till ett fåtal platser, som å andra sidan genomgått stora omvandlingar. Det gäller framför allt Kävlinge-Furulundsområdet, men även Löddeköpinge, där den nya utvecklingen markeras genom tillkomsten av motorvägen (E6). När sträckan till Landskrona var klar 1966, utnyttjades möjligheterna att här anlägga stora bostadsområden för bilburna pendlare. En tätortsutveckling med småhusbebyggelse bar även skett i bland annat Barsebäcks by och Ålstorp. En växande sommarbosättning i anslutning till de gamla fiskelägena och i sandskogsbältena innanför Lundåkrabukten har efterhand fått ökade inslag av permanentbostäder. Till de mest dominerande av de nya inslagen i landskapsbilden i Kävlinge kommun är utan tvekan kärnkraftverket vid Salviken. Förutom av själva kraftverksanläggningen präglas miljön här av ombyggda eller nya vägar och breda och täta kraftledningsgator..
Om kulturmiljöprogrammet
Kulturmiljöprogrammet är från 2006 och är ett regionalt kunskapsunderlag för tjänstepersoner på kommuner, Trafikverket, konsulter och andra utövare i det skånska landskapet. Texterna upprättades kring 2003 så detaljfel kan numera förekomma, kontakta oss gärna i så fall.