Växjö kommun

En stadsbildning med medeltida ursprung, stora byar med traditionell bebyggelse, herrgårdslandskap och rika fornlämningsmiljöer bidrar starkt till att göra Växjö kommun till en attraktiv boendemiljö.

33 områden i Växjö kommun ingår i länets kulturmiljöprogram. Av dessa utgör åtta områden riksintressen för kulturmiljövården. Residens- och stiftstaden Växjö utgör det självklara navet i kommunen.

Som länets enda medeltida stadsbildning finns många uttryck för centralmaktens närvaro, som den vackra domkyrkan, som residenset och fängelset och andra byggnader som infogats i 1600- och 1800-talets rutnätsplan.

Det officiella Växjö står dock i en kontrast till stadens annars relativt lågmälda profil. Från staden strålar ett nätverk av vägar som förbinder Växjö med sitt omland. Här är landskapet landsortspräglat från höglandet i Norrvidinge till de södra delarnas slättbetonade moränlanskap.

Kulturmiljöerna domineras av de påfallande stora byarnas odlingslandskap, inte sällan knutna till moränryggar som löper i nord-sydlig riktning, som Nykulla och Tolg. Här ryms emellertid också storslagna herrgårdsmiljöer av vilka Bergkvara, Jät och Gårdsby är särskilt dominerande. Väsentliga delar av kommunen ingick under medeltid och tidigare i det största av ”små länder”, Värend.

Bosättningshistorien är därför mycket lång och fornlämningsmiljöer ingår ofta som ett självklart element i såväl det öppna odlingslandskapet som skogen. Hit hör monumentala rösen från bronsåldern men också direkta spår efter människors vardagsliv i form av odlingslämningar i skogsmark.

Som centrum i det förhistoriska Värend tronar Inglinge hög med sitt ornerade stenklot och sin resta sten.

Bymiljö, sockencentrum. Kulturmiljö av länsintresse.

Landskapet och dess berättelser

Aneboda är belägen i en svagt kuperad terräng på sluttingen ner mot sjön Stråken. Åkermarken är svagt sammanhållen och omges delvis av betesmarker, men huvudsakligen av barrskog. Bebyggelsen är agrar till sin karaktär men här finns också villor från olika epoker.

Intill kyrkan, som är uppförd i trä och har ett centralt och upphöjt läge, ligger Aneboda forskningsstation, tillhörig Lunds universitets limnologiska institution. Generellt sett är bebyggelsestrukturen glest sammanhållen. I sydväst gränsar Aneboda till naturreservatet ”Fiolenområdet”, ett sjö- skog- och myr-område.

Att döma av fornlämningarna var stränderna kring Stråken attraktiva redan under sen stenålder/bronsålder för bosättningar. Som bybebyggelse förefaller, åtminstone sett utifrån ortnamnet, dock Aneboda etablerats först under medeltid. Då blev också byn sockencentrum och en kyrka uppfördes på 1340-talet.

Aneboda bestod under medeltid av ett hemman som var anslaget till Växjö hospital. Under 1500-talet betecknades gården som prästgård och senare för lagläsaregård (lagläsare var, förenklat uttryckt, en vikarierande häradshövding). Under en kort period på 1600-talet var gården säteri. Därefter har den varit föremål för ett antal hemmansklyvningar, som bland annat resulterat i de tre gårdarna Södregården, Mellangården och Norrgården.

1899 ersattes den äldre kyrkan med en ny, på grund av befolkningstillväxten, som kom att bli Kronobergs läns yngsta träkyrka. I ett vattendrag strax norr om byn har flera verksamheter med behov av vattenkraft varit etablerade, bland annat har en såg- och mjölkvarn funnits sedan århundraden. Längre nedströms, där Bröderna Johanssons snickerifabrik ligger, etablerad på 1920-talet, ska det tidigare ha legat ett garveri och en såg.

Kulturmiljöns värden

Fornlämningarna består av ett par rösen med hällkistor ifrån stenåldern/bronsåldern. Ett lösfynd av en stenyxa har också gjorts, liksom av en sigillstamp från medeltiden.

1899 togs den nuvarande kyrkan i bruk. Den är uppförd i trä och spånklädd och är länets yngsta träkyrka. Den övriga bebyggelsen i området är i huvudsak traditionella par- och enkelstugor samt ekonomibyggnader av sekelskifteskaraktär.

Andra kulturhistoriskt viktiga byggnader är Bröderna Johanssons snickerifabrik från 1920-talet och kvarnanläggningen vars ålder är oklar, men sannolikt mycket gammal.

Inför framtiden

  • Ny bebyggelse bör anpassas till rådande bebyggelsestruktur och lokal byggnadstradition.
  • Den kulturhistoriskt värdefulla bebyggelsen bör underhållas och vid behov restaureras.

Karta med kunskapsunderlaglänk till annan webbplats

Herrgårdslandskap, Sockencentrum. Kulturmiljö av länsintresse.

Landskapet och dess berättelse

Asa ligger i ett svagt kuperat landskap som sluttar ner mot Asasjön. Odlingslandskapet är öppet och omger sjöns norra och östra delar. I norr avgränsas åkrarna endast av ett antal bäckraviner, bevuxna med lövvegetation. På östra sidan av sjön ligger sockencentrum med kyrka och vandrarhem, men också ett antal jordbruksenheter. Västerut dominerar Asa herrgårdsmiljö och tillhörande jordbruksmarker. Generellt sett är bebyggelsen spridd till sin karaktär.

Asabygden står bland annat genom vattenvägarna i kontakt med Värends centralbygd. Fornlämningar vittnar om en bosättningshistoria med lång kontinuitet som åtminstone går tillbaka till järnåldern. Sannolikt fanns här redan under medeltid två byar på ömse sidor av sjön. Under medeltid fanns också en sätesgård i Asa för en rad frälsemän som exempelvis Jon Bengtsson på 1330-talet och väpnaren Peter Kutsson på 1400-talet.

Flera av frälsemännen på Asa var också häradshövdingar i Norrvidinge. Västra Asas fyra hemman kom att bli stommen i Asa säteri som bildades på 1600-talet. Godset kom under århundradenas lopp att lägga under sig åtskilliga hemman på andra håll i bygden. Östra Asa blev redan under medeltid sockencentrum i samband med att en träkyrka uppfördes där.

Denna brann dock 1670, varvid en ny kyrka kunde tas i bruk redan tre år senare. Den ersattes i sin tur med nuvarande kyrka 1808. Kring denna utvecklades ett sockencentrum med en rad offentliga funktioner. Idag bedrivs bland annat skoglig forskningsverksamhet på Asa.

Kulturmiljöns värden

Asa är ett intressant exempel på en landskaps- och bebyggelseutveckling i de perifera delarna av Värends centralbygder, där de sociala aspekter har spelar en avgörande roll.

Fornlämningarna omfattar en rad ensamliggande högar, bland annat Blothögen i östra Asa, samt ett par gravfält i västra Asa. Dessa består av sju respektive 15 stensättningar från järnåldern. I östra Asa finns dessutom en monumental rest sten i åkermarken söder om kyrkan.

Herrgården på Asa uppfördes under 1800-talets första decennium, och består utöver huvudbyggnaden bland annat också av flygelbyggnader, stora ekonomibyggnader och ett knuttimrat magasin. Kyrkan stod färdig 1808 och bland dess inventarier märks en altartavla av Pehr Hörberg.

Vid kyrkan ligger sockenstugan och skolan och strax öster därom hembygdsgården, med flera byggnader som belyser socknens historia. Söder om kyrkan ligger Duvekvarn, som ger intryck av att vara uppför vid mitten av 1800-talet. Kvarnverksamheten varade till 1960-talet och hade då drivits med hjälp av elektricitet sedan 1930-talet. Kulturlandskapet är öppet och totalröjt. Stenmurar och odlingsrösen förekommer sparsamt.

Inför framtiden

  • Ny bebyggelse bör ta hänsyn till de kulturhistoriska värdena med avseende på bebyggelsestruktur och byggnadernas karaktär.
  • Kulturhistorisk viktiga byggnader bör vårdas och bevaras.
  • Fornlämningsmiljöer bör vårdas och vara föremål för informationsinsatser.
  • Odlingslandskapets värden förutsätter ett aktivt jordbruk.

Karta med kunskapsunderlaglänk till annan webbplats

Herrgårdslandskap. Kulturmiljö av riksintresse.


Landskapet och dess berättelse

Bergkvara utgör idag en av de största markegendomarna i länet. Riksintresset omfattar endast en del av godsets totala areal men är ändå omfattande. Landskapets karaktär varierar därför följaktligen mellan huvudgårdens egna förvaltade, storskaliga jordbruksmarker, kommunikationsstruktur och bebyggelsestruktur med estetiska inslag, som allér, och de underlydande gårds- och torpmiljöernas mer småskaliga och organiskt framväxta odlingslandskap.

Däremellan består godset i huvudsak av omfattande arealer produktionsskog och vattendrag, som Bergundasjön, Bergkvarasjön och Helge å. Här och var förekommer dock betesmarker med en rik förekomst av äldre ekar.

Bergkvaras centrala läge i förhållande till vattenvägar och goda odlingsbetingelser har inneburit att landskapet varit ianspråktaget mycket tidigt. Redan under stenåldern kan man räkna med mer eller mindre fast bosättning. Ännu mer tydligt blir detta under bronsåldern från vilken det finns åtskilliga spår i form av gravar och hällristningar.

Bergqvara gods nådde sin största omfattning under l400-talets slutskede. Godset omfattade då mark såväl inom riket som i Skåne och var ett av sin tids största godskomplex med en betydande makt såväl politiskt som ekonomiskt. Under 1600- och 1700-talen sönderföll Bergkvara i tre mindre godskomplex, Bergkvara, Engaholm och Huseby. Under 1800 talet utfördes omfattande nyodling och torpläggning, varvid grunden för dagens rationella jord- och skogsbruk lades.

Kulturmiljöns värden

Fornlämningarna består i huvudsak av rösen och stensättningar från bronsåldern och järnåldern. Vanligen är förekomsten spridd men även mindre koncentrationer förekommer. Från bronsåldern härstammar också s.k. skålgropar som huggits in i stenblock.

Många av gravarna ligger i miljöer som också innehåller fornåkrar oftast markerade av ett stort antal röjningsrösen. Delar av dessa åkersystem kan ha brukats under förhistorisk tid. I direkt anslutning till ett av dessa finns ett större system av forntida ridvägar, s.k. hålvägar

Ruinen vid Bergkvara var ursprungligen ett stenhus, uppfört under 1400-talet då godset var som störst. Byggnaden fanns ännu i sin prakt på 1600-talet och finns avbildad av samtida bildverk.

Huvudbyggnaden på Bergkvara är uppförd omkring 1794 i sengustaviansk byggnadsstil, och är en synnerligen god representant för sin tids byggnadsskick. Det monumentala ladugårdskomplexet har tillkommit under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal. Nordöst om herrgården, i Räppe, uppfördes omkring 1850 ett av länets första bryggerier för bryggning av bayerskt öl. Byggnaden finns fortfarande kvar.

Sockencentrum kring Bergunda kyrka består förutom av den medeltida kyrkan med sitt försvarstorn av prästgården och sockenstugan. Kyrkans interiör har en tydlig koppling till godset, bland annat med sin herrskapsläktare.

I de norra delarna av området finns fortfarande flera torp bevarade med kulturhistoriskt värdefull bebyggelse. Området domineras dock av lämningar efter försvunna torp; husgrunder, fossil åkermark, fruktträd m.m. Till herrgården hörd en kvarn, Örsleds kvarn, som var i bruk tillsammans med intilliggande frörenseri till 1950-talet. Vid Räppe, intill samma vattendrag, uppfördes kring sekelskiftet 1900 en ramsåg.

Odlingslandskapet präglas av stora och rationellt utformade åkermarker kring herrgården. Kring några av de ursprungliga arrendegårdarna hålls det småskaliga odlingslandskapet öppet genom betesdrift.

Inför framtiden

  • Ny bebyggelse bör anpassas och underordna sig de kulturhistoriskt värdefulla miljöerna.
  • Nya byggnader bör anpassas till den lokala byggnadstraditionen.
  • Den kulturhistoriskt värdefulla bebyggelsen bör bevaras och vårdas.
  • Ett urval av fornlämningsmiljöer bör vårdas och vara föremål för informationsinsatser.
  • Odlingslandskapets värden är beroende av ett aktivt jordbruk med åkerbruk och boskapsskötsel.

Karta med kunskapsunderlaglänk till annan webbplats

Odlingslandskap, fornlämningsmiljö. Kulturmiljö av länsintresse.

Landskapet och dess berättelse

Större delen utgörs av skogsområden, vars höjder präglas av fornlämningsmiljöer. Borlanda by ligger på en åsbildning (en drumlin) med den agrara bebyggelsen lokaliserad i en spridd struktur kring höjdryggens sluttningar. Åkermarkerna är väl sammanhållna.

Borlandas bosättningshistoria har en mycket lång kontinuitet som sträcker sig tillbaka till stenåldern. Särskilt aktiv tycks bebyggelsens etablering varit under bronsåldern. Senast under järnåldern fanns här en fast bebyggelse som bar det nuvarande ortnamnet.

Vid storskiftet bestod byn av sju antal hemman. Gårdarna låg spridda kring byns inägogärde. Laga skiftet genomfördes 1830-32, vilket ytterligare bidrog till byns osammanhängande bebyggelsebild genom utflyttningar från tidigare gemensamma bebyggelsetomter.

Kulturmiljöns värden

Borlanda illustrerar genom sina rika fornlämningsmiljöer ett landskapsutnyttjande med mycket lång kontinuitet. Området hyser ett femtiotal platser med fornlämningar, vanligen olika former av stensättningar och rösen. Huvudparten har anlagts under sen stenålder och bronsålder, men också under äldre och yngre järnåldern.

Särskilt framträdande är gravfälten med monumentala bronsåldersrösen och skeppssättningar i områdets södra del. Odlingslandskapet innehåller många lämningar efter områdets uppodling. De är odlingsrösen, stentippar, stenmurar, diken och äldre brukningsvägar. Byggnadsbeståndet är varierat med flera byggnadstyper representerade. Mangårdsbyggnaderna är genomgående väl underhållna.

Inför framtiden

  • Ett urval av fornlämningsmiljöerna bör också i framtiden vara föremål för informationsinsatser och vård.
  • Odlingslandskapets värden är beroende av ett aktivt jordbruk.
  • Ny bebyggelse bör anpassa till den traditionellt spridda bebyggelsestrukturen som råder i Borlanda.

Karta med kunskapsunderlaglänk till annan webbplats

Kyrkomiljö, bylandskap. Kulturmiljö av länsintresse.

Landskapet och dess berättelse

Drev ligger i ett lätt kuperat landskap med ett sammanhängande odlingslandskap genom vilket Mörrumsån flyter. Området är relativt rikt på ekbackar där åtskilliga träd har en ansenlig storlek och därför också har höga naturvärden.

Bebyggelsen, som nästan uteslutande har en agrar bakgrund, ligger väl samlad kring den medeltid kyrkan, men delar av den har en mer spridd lokalisering, bland annat som ett resultat av laga skiftet på 1800-talet. I väster ansluter ett omfattande naturreservat.

Drev har en mycket lång bosättningshistoria som tog sin början redan under stenåldern och bronsåldern. Senast under järnålder fick Drev ett fast by- eller gårdsbebyggelse som dagens bylandskap har sin bakgrund i. Under medeltid kom byn att bli sockencentrum i och med att den nuvarande kyrkan uppfördes. Socknen nämns visserligen första gången 1428 men det är alltså långt efter det att Drev blev centrum.

Vid storskiftet 1824 bestod byn av sju gårdar; Brännagård, Besegård, Arvidsgård, Svensgård, Persgård, Norregård och Olofsgård. Dessutom fanns där ett soldattorp. Bebyggelsens karaktär hade i stort sett samma struktur som idag. Inägornas ängar och åkrar motsvarar ungefär de partier av landskapet som fortfarande hävdas.

Kulturmiljöns värden

Drev representerar en kyrkby som utöver kyrkan också med avseende på bebyggelsestrukturen och odlingslandskapets öppenhet tydligt ger besökaren en vink om landskapets långa kontinuitet. Fornlämningarna består av en hällkistor i rösen från stenåldern/bronsåldern, spridda rösen från bronsåldern och stensättningar från brons-/järnåldern. Intill byn ligger ett gravfält från järnåldern med 20 anläggningar.

Kyrkobyggnaden uppfördes sannolikt under 1100-talets senare del. I samband med att den nya kyrkan invigdes 1868 övergavs den gamla. Under 1900-talet har den dock åter iståndsatts och 1956 rekonstruerades en klockstapel.

I kyrkans närhet ligger flera byggnader av kulturhistoriskt värde. De representerar olika epoker och stilarter. Gårdarna bevarar flera ålderdomliga namnformer. Även i odlingslandskapet finns äldre epoker åskådliggjorda genom stenmurar, odlingsrösen och stentippar. Norr om sockencentrum leder en stenvalvsbro över Mörrumsån.

Till Drev hör också Drevs Godtemplars logebyggnad, den s.k. Vårblomman, som sedan 1998 är byggnadsminne.

Inför framtiden

  • Odlingslandskapets värden är beroende av ett aktivt och bevarandeinriktat jordbruk, sammansatt av åkerbruk och boskapsskötsel.
  • Ny bebyggelse bör anpassas till den kulturhistoriskt gårdsstrukturen.
  • Nya byggnader bör anpassas till den lokala byggnadstraditionen med avseende på volym, stil och färgsättning.
  • Kulturhistorisk intressanta byggnader bör vårdas och bevaras.
  • Fornlämningar, som gravanläggningar och stenvalvsbron bör vårdas och vara föremål för informationsinsatser.
  • Byggnadsminnet bör vårdas i enlighet med beslut och upprättade vård- och underhållsplaner.

Karta med kunskapsunderlaglänk till annan webbplats

Sockencentrum. Kulturmiljö av riksintresse.

Landskapet och dess berättelse

Dädesjö är en mindre tätort som i huvudsak består av enfamiljshus, en följd av dess roll som f.d. järnvägssamhälle. Kring villatomterna finns emellertid rester av ett odlingslandskap i form av hävdade åker- och betesmarker. Landskapet är småkuperat och åkermarkerna är lokaliserade till svagt utbildade moränhöjder.

Området avgränsas söder ut av länsväg 859 och genom området löper den gamla landsvägen till Lenhovda samt lämningarna efter järnvägssträckningen Östra Värends Järnväg, idag delvis utnyttjad som brukningsväg.

Att döma av fornlämningar inom området så har Dädesjö sannolikt utgjort ett viktigt bygdecentrum under mycket lång tid. Bosättningshistorien går så långt tillbaka som bronsåldern och åtminstone under järnåldern har en stationär bebyggelse etablerats.

Under 1200-talet, i samband med att en kyrka uppfördes, blev byn ett sockencentrum. Kyrkan med berömda takmålningar, kom att ersättas med en ny kyrka som togs i bruk 1793. Medeltidskyrkan räddades från rivning genom att man valde att använda det som sockenmagasin.

Under nyare tid bestod Dädesjö av tre hemman; två frälsehemman under någon frälseman och prästgården. Hur länge byn också utgjort marknadsplats är inte känt men har starkt bidragit till dess centrala ställning. Med Dädesjös dominerande ställning i bygden blev det också naturligt att en hållplats förlades hit när järnvägslinjen Östra Värends Järnväg byggdes. Linjen var färdig för trafik 1922 och lades ner 1963. Med järnvägen växte ett litet stationssamhälle upp.

Kulturmiljöns värden

Dädesjö är ett tydligt exempel på ett samhälle som visar marknadsplatsens, kyrkans och järnvägens betydelse för samhällsbildningen under århundradena.

Dädesjös tidiga centrala ställning påvisas av fornlämningarna med spridda förekomster av rösen och stensättningar. Flera av dessa sammanfaller med stora områden fossil åkermark, av vilka delar kan vara förhistoriska och jämngamla med gravanläggningarna.

I Dädesjö finns också fyra gravfält var av det största består av 90 gravanläggningar. Samtliga gravfält har sin kronologiska tyngdpunkt i järnåldern. Dädesjö gamla kyrka är uppförd i romansk stil, sannolikt under 1200-talets slutskede. Kyrkan är berömd för sina unika takmålningar från medeltiden, bland annat föreställande staffanslegenden.

Nordost om gamla kyrkan ligger Dädesjö gamla prästgård sannolikt uppförd under 1700-talets senare hälft. Sin nuvarande form och volym erhöll byggnaden under tidigt 1800-tal. I anslutning till prästgården ligger ett ålderdomligt visthus uppfört som loftbod. Dädesjö gamla prästgård är byggnadsminne sedan 1964.

Av järnvägsepoken finns fortfarande stationshuset kvar samt ett järnvägsmagasin. Järnvägens sträckning markeras fortfarande av järnvägsbanken som idag utnyttjas som brukningsväg.

Inför framtiden

  • Ny bebyggelse ska ske med hänsyn till kulturvärdena.
  • Nya byggnader bör anpassas till den lokala traditionen byggnadstraditionen, med avseende på volym och färgsättning.
  • De kulturhistoriska värdena ska säkerställas genom kommunens planverktyg.
  • Den värdefulla bebyggelsen bör vårdas och bevaras i enlighet med för ändamålet upprättade vård- och underhållsplaner.
  • Fornlämningar bör vårdas och vara föremål för informationsinsatser
  • Odlingslandskapets värden är beroende av ett aktivt jordbruk.

Karta med kunskapsunderlaglänk till annan webbplats

Bylandskap, kyrkplats. Kulturmiljö av länsintresse.

Landskapet och dess berättelse

Eke ligger i ett lätt kuperat landskap med odlade ytor lokaliserade på två parallella, svagt utbildade, höjdryggar med mellanliggande våtare partier. Gårdsbebyggelsen ligger som två glesa rader längs med höjdryggarnas krön. Där löper också två byvägar. Med tyngdpunkt i byns norra utkant finns såväl torp som äldre villabebyggelse. Åkermarken är relativt väl sammanhållen och omges av betesmarker och betesvallar.

Liksom de flesta andra delarna av Värends centralbygder har Eke en bosättningshistoria som går mycket långt tillbaka i tiden. Landskapet var ianspråktaget redan under stenåldern/bronsåldern och senast under järnåldern fanns här en etablerad by- eller gårdsbebyggelse. Under medeltid utgjorde Eke en egen socken och blev med byggandet av en träkyrka ett tidigt sockencentrum.

Byn var vid medeltidens slutskede en stor by med 13 hemman. Över hälften av gårdarna ägdes av frälsemän och resterande av kyrkan. Endast ett skattehemman brukades av en självägande bonde. Sannolikt har en av frälsegårdarna varit en huvudgård för en adelsman i Eke under medeltid och skulle kunna vara den samma som senare kom att kallas Bosgården.

Vid storskiftet 1785 fanns det 11 hemman i byn vars gårdar i princip hade samma lokalisering som idag. Hemmansklyvningar har dock förtätat bebyggelsen något och en viss utflyttning ägde rum efter laga skiftet1862-70. Byns åker- och ängsgärde motsvaras av de jordbruksarealer som fortfarande brukas.

Under den stora kyrkobyggnadsepoken i länet under sent 1700-tal och tidigt 1800-tal kom av ekonomiska skäl många småsocknar att sammanläggas till större för att förbilliga kyrkobyggena. Eke socken utsläcktes på så vis under 1790-talet för att uppgå i Dädesjö socken.

Kulturmiljöns värden

Eke är ett bra exempel på ett medeltida sockencentrum och bylandskap som på grund av sin ringa storlek kom att gå upp i en större församling och därför förlorade sin roll som bygdens nav. Processen kan spåras i stora delar av östra Kronoberg men ger ett extra starkt intryck i Eke.

Fornlämningarna består i huvudsak av spridda rösen, med eller utan hällkista, från stenåldern/bronsåldern och stensättningar. Många sammanfaller med omfattande områden med lämningar efter tidigt jordbruk i form av röjningsrösen, s.k. fossil åkermark, av vilka åtminstone delar kan vara lika gamla som gravarna.

I södra delarna fanns ett gravfält från järnåldern, vilket till väsentliga delar har raserats. Centralt i byn ligger platsen för Eke sockenkyrka som revs 1795. Den var sannolikt av medeltida ursprung och troligen uppförd som gårds- eller bykyrka i trä.

I samband med laga skiftet 1860-72 fick många av mangårdsbyggnaderna sin nuvarande karaktär av par- och salsstugor. Såväl skolan som nykterhetslogen representerar viktiga epoker i byns historia.

Odlingslandskapet är totalröjt och den ringa förekomsten av stensamlingar vittnar om liten ursprunglig stenbundenhet.

Inför framtiden

  • Platsen för den medeltida kyrkan bör även i framtiden vara föremål för vård och informationsinsatser.
  • Odlingslandskapets värden är beroende av ett aktivt jordbruk, sammansatt av såväl åkerbruk som betesdrift.
  • Ny bebyggelse bör anpassas till den struktur av löst sammanhållna gårdsmiljöer eller tätt belägna torp- och villamiljöer.
  • Nya byggnader bör anpassas till den lokala byggnadstraditionen.

Karta med kunskapsunderlaglänk till annan webbplats

Bylandskap. Kulturmiljö av länsintresse.

Landskapet och dess berättelse

Ernatorp ligger i ett flackt landskap med sammanhållna jordbruksmarker, uppdelade av en stor mängd stenmurar. I öster ansluter öppna eller halvöppna betesmarker. Ernatorp främsta karaktärsegenskap är bebyggelsens i huvudsak samlade karaktär längs med bygatan, med ekonomibyggnaderna på ena sidan och bostadshusen på den andra. Byvägen kantas på ena sidan också av hamlade askar.

Ernatorp har troligen tillkommit som fastighet under sen järnålder eller tidig medeltid, och då som ett nybygge (torp) inom ramen för Bergs eller Vinninges domäner. Byn har emellertid ingått i ett landskap som varit ianspråktaget långt tidigare, åtminstone sedan bronsålder. Under medeltidens slutskede utgjordes byn av sex gårdar.

Att döma av senare kartor, som 1658 års häradskarta över Norrvidinge, var gårdarna redan då belägna på rad i nordsydlig riktning på samma sätt som dagens Ernatorp. Den kan därför betraktas som en av få bevarade radbyar i länet som ursprungligen kan ha haft en funktion i ett ålderdomligt skifte, ungefär som de Öländska radbyarna.

Laga skiftet år 1838 innebar inga stora bebyggelseförändringar. Däremot kom landskapet att på ett genomgripande sätt att delas upp i ett stort antal smala skiften, på vars gränser man genomgående uppförde stenmurar.

Kulturmiljöns värden

Ernatorp utgör idag en av få byar i länet med en välbevarad radbystruktur som sannolikt har mycket lång tradition.

Fornlämningarna består i huvudsak av rösen liggande spridda eller i mindre grupper. Tillsammans med hällristningslokaler i form av inristade skålgropar representerar dessa bronsålderns bosättningshistoria. Med sina 25 meter i diameter framstår det mäktiga Ätmeröret som särskilt monumentalt.

Byggnaderna är i ovanligt bra skick med traditionellt vårdade mangårdsbyggnader av parstugu- och salsbyggnadskaraktär, uppförda under tidsavsnittet 1800-1920.

Odlingslandskapet rymmer totalröjd åker med åtskilliga stenmurar och odlingsrösen av traditionellt slag. Äldre stenbunden åker och äng förekommer, särskilt öster om byn.

Inför framtiden

  • Det är av avgörande betydelse att eventuell ny bebyggelse uppförs med stor hänsyn till Ernatorps unika bebyggelsestruktur.
  • Nya byggnader bör anpassas efter den lokala byggnadstraditionen.
  • Odlingslandskapets värden är beroende av ett aktivt jordbruk, baserat på åkerbruk och betesdrift.

Karta med kunskapsunderlaglänk till annan webbplats

Bruksmiljö, fornlämningsmiljö. Kulturmiljö av länsintresse.

Landskapet och dess berättelse

Gransholm ligger i ett småkuperat landskap intill Heligeå. Området domineras av industrianläggningar och bruksmiljön, men hyser även en del öppna agrara partier. Utöver herrgårdsbyggnaderna finns också yngre villamiljöer. Till bebyggelsebilden hör också Öja sockencentrum med kyrka.

Området kring Helige å präglas av mycket lång bosättningshistoria där goda agrara förutsättningar haft stor betydelse allt sedan stenåldern. Men själva ån har som kommunikationsled och som källa till vattenkraft för tidig industriell verksamhet haft stor betydelse.

Redan under senmedeltiden tillhörde Gransholms Gård och kvarnrörelse Växjö Biskopsstol. Vid reformationen konfiskerades den till kronan och 1571 övergick den i frälse ägo. Under 1700-talet präglades Gransholm av kvarnrörelsen och jordbruket. Under 1800-talets första decennium påbörjades ett omfattande industriellt nydaningsarbete som syftade till att utnyttja vattenkraften bättre.

Under denna period anlades pappersbruket. Bruket utökades genom till- och ombyggnad. 1847 revs det gamla pappersbruket med tillhörande byggnader på åns östra sida. I stället uppfördes ett helt nytt brukskomplex på åns motsatta sida. Pappersbrukets produkter hade alltsedan starten producerats för hand.

En mekanisk pappersmaskin insattes 1861 och drygt 10 år senare ersattes också vattenhjulen av turbiner. I början av 1890-talet tillkom maskinutrustning, bl.a. en högtrycksångmaskin inrymd i ett nybyggt ångpannehus med tillhörande hög tegelskorsten. Papperstillverkningen ägde rum ända fram till 1978, då bruket lades ner och en lång era på närmare tvåhundra år var till ända.

Kulturmiljöns värden

Gransholm utgör främst ett värdefullt bruksområde som bevarar många särdrag i form av byggnader och anläggningar från olika epoker. Miljön kompletteras av Öja kyrka, uppförd i sockencentrum under 1850-talet.

1812 uppfördes den monumentala herrgårdsbyggnaden i tre våningar, och en park med promenadstråk och lusthus anlades. 1847 byggdes “Ingenjörsbostaden” samt en arbetarbostad i linje på åns östra sida utmed bruksgatan.

Kring sekelskiftet tillfördes ytterligare bostäder för arbetarna vid bruket, i form av flerfamiljshus, s.k. kaserner och ofta arkitektritade s.k. typhus. Egnahemsområdet i norr präglas av 1910-20-talets villaideal med individuellt utformade byggnader, belägna utmed ett förgrenat gatusystem.

Inför framtiden

  • Ny bebyggelse bör anpassas efter kulturmiljöns planstruktur.
  • Nya byggnader bör anpassas efter den lokala miljöns kulturhistoriska uttryck.
  • Ett aktivt utnyttjande av de industriella byggnaderna är nödvändigt för ett långsiktigt bevarande.
  • De kulturhistoriskt viktiga miljöerna med byggnader och anläggningar bör bevaras och vårdas.
  • De agrara delarna av miljön bör brukas genom ett aktivt jordbruk.

Karta med kunskapsunderlaglänk till annan webbplats

Herrgårdslandskap. Kulturmiljö av länsintresse.

Landskapet och dess berättelser

Gårdsby ligger i ett kuperat landskap dominerat av stora rationellt planerade produktionsmarker, avgränsade av lövskogsbårder och en regelbunden vägstruktur. Denna är delvis inramad av alléer. Här och var finns också partier med ekbackar där enskilda träd har höga biologiska värden. I norra delen av området, kring Haketorp, finns en mer traditionell gårdsbebyggelse.

Gårdsby socken har en mycket lång bebyggelsekontinuitet med början redan under stenåldern, bland annat som en följd av goda jordbruksförhållanden och ett gynnsamt läge vid Helgasjöns vattenvägar. En fast bybebyggelse har troligen varit etablerad redan under järnåldern.

Gårdsby omnämndes redan 1428 i samband med arvsskiften, och vid reformation bestod byn av fem hemman. Under 1600-talet kom fyra av dessa att samlas på en hand för att från 1665 utgöra säteri. Denna egendom äger fortfarande bestånd. Eventuellt har det emellertid funnits en huvudgård här redan under medeltiden.

Kulturmiljöns värden

Gårdsby är ett värdefullt exempel på ett område som uttrycker stora landskaps- och bebyggelsemässiga förändringar till följd av herrgårdskulturens etablering under 1600-talet.

Fornlämningarna består huvudsakligen gravanläggningar i form av rösen och stensättningar från bronsåldern/järnåldern. Flera av dessa ligger inom områden med fossil åkermark markerade med ett stort antal odlingsrösen. Det är möjligt att delar av dessa områden daterar sig till samma period som gravarna. Från dessa äldre epoker finns också hällristningar i form av s.k. skålgropar. Från yngre järnålder finns ett gravfält med 51 anläggningar, mestadels högar.

Huvudbyggnaden på Gårdsby är uppförd under 1700-talets andra hälft i ett för tiden typiskt byggnadsskick. Flyglarna uppfördes 1810. Under 1800-talet har flera byggnader av betydelse för säteriets verksamhet uppförts, och de arbetarbostäder som fortfarande finns i brukningscentrum utgör ett väsentligt inslag i den historiska miljön.

Från 1920-talet finns en vattendriven sågkvarn. Nya kyrkan uppfördes 1834 på i stort sett samma plats som en gammal, medeltida, kyrka. Den är en god representant för de nyklassicistiska stilidealen och kan hänföras till den grupp kyrkor som ofta benämns Tegnérlador. I anslutning till kyrkan ligger sockenstugan och prästgården, båda sannolikt uppförda under 1800-talets andra hälft.

Odlingslandskapet är godspräglat och ger ett rationellt intryck, med välröjda åkerfält, rätlinjig vägstruktur etc. Till de landskapsarkitektoniska strävandena hög också alléerna om viktiga inslag.

Inför framtiden

  • Odlingslandskapets värden är beroende av att man bedriver ett aktivt jordbruk, sammansatt av åkerbruk och betesdrift.
  • De kulturhistoriskt värdefulla byggnaderna bör vårdas och bevaras.
  • Ny bebyggelse bör anpassas till den lokala byggnadstraditionen och lokaliseras i enlighet med herrgårdslandskapets karaktäristiska bebyggelsestruktur som råder i området idag.

Karta med kunskapsunderlaglänk till annan webbplats

Centralbygd, fornlämningsmiljöer, sockencentrum. Kulturmiljö av riksintresse.

Landskapet och dess värden

Byarna Hemmesjö och Billa ligger i anslutning till en tre kilometer lång höjdrygg (en drumlin), orienterad i nord-sydlig riktning. I Hemmesjö är den agrara bebyggelsen med några undantag lokaliserad till åsens nordliga ände. I övrigt har bebyggelsen en spridd karaktär.

Odlingslandskapet kännetecknas av väl sammanhållen åkerstruktur på höjdryggens krön med betade hagar på framför allt den västra sidan. Området har en lång kontinuerlig bosättningshistoria där förutom fornlämningarna också kyrkomiljön i områdets norra del ger ett ålderdomligt intryck.

Kulturmiljöns värden

Av de många förhistoriska bebyggelseplatserna i Värend är Hemmesjöområdet ett gott exempel på en lång kontinuitet representerad av ett varierat fornlämningsbestånd.

Området innehåller 13 fornlämningsplatser med framförallt enstaka stensättningar och rösen. Flera exempel på kvadratiska stensättningar finns. De två gravfälten i området består av 6 respektive 20 gravar med rösen, runda stensättningar och högar. En sten med 3 skålgropar finns nära ett av gravfälten. Gravanläggningarna representerar både bronsålderns och järnålderns bosättningar. Längs framför allt den västra sidan av åsen återfinns ansenliga områden med fossil åkermark

I områdets norra del ligger Hemmesjö medeltida kyrka uppförd under 1100-talets slutskede. Området kring kyrkan och kyrkplatsen ger ett mycket ålderdomligt intryck med en påtaglig medeltida atmosfär. Kyrkan lämnades öde i samband med att nya kyrkan i Billa togs i bruk 1854.

Den agrara bebyggelsen uppvisar många äldre drag, särskilt i Billa, med flera mangårds- och ekonomibyggnader av 1800-talsursprung. I den södra delen ligger Billa Nygård med en framträdande allé.

Mellan kyrkorna ligger ett variationsrikt odlingslandskap med stenmurar, odlingsrösen, stentippar och andra lämningar efter områdets uppodling.

Inför framtiden

  • Odlingslandskapets värden är beroende av att man bedriver ett aktivt jordbruk, sammansatt av åkerbruk och betesdrift.
  • De kulturhistoriskt värdefulla byggnaderna bör vårdas och bevaras.
  • Ny bebyggelse bör anpassas till den lokala byggnadstraditionen och lokaliseras till den bebyggelsestruktur som karaktäriserar området idag.

Karta med kunskapsunderlaglänk till annan webbplats

Lagaskifteslandskap. Kulturmiljö av länsintresse.

Landskapet och dess berättelse

Holkastorp ligger i ett kuperat landskap med odlingsmarken knuten till en nord-sydlig höjdrygg. Åkermarken är sammanhängande och delvis omgiven av betesmarker. Bebyggelsen har en spridd karaktär.

Bygden kring Tolgasjön är förhistorisk även om namnet Holkastorp inte ger belägg för detta. Däremot antyder såväl lösfynd som fornlämningar i skogsmarkerna strax utanför området att det rör sig om gammal bygd.

Holkastorps by var ursprungligen belägen på höjden strax väster om sjön, ungefär där nuvarande Norra- och Södragårdarna ligger, Det är inte uteslutet att byn ursprungligen varit en ensamgård som sedan vuxit. Redan på 1658 års häradskarta anges dock att Holkastorp hade fem hemman.

För att underlätta laga skiftet vid 1800-talets mitt kom bykärnan att splittras och spridas ut i odlingslandskapet. Norra- och Södra- gårdarna kom emellertid att bli kvar på gamla platsen. Grunderna efter den övriga bebyggelsen på gamla bytomten syns i dag delvis.

Kulturmiljöns värden

Holkastorp är ett värdefullt exempel på hur 1800-talets skiftesverksamhet kom att påverka en typisk småländsk bymiljö.

Fornlämningarna består i odlingslandskapet av enstaka hällristningar i form av skålgropar. I de norra och södra skogsområdena finns emellertid åtskilliga gravrösen, hällkistor och stensättningar från stenåldern/bronsåldern respektive äldsta järnåldern. Särskilt i söder finns ett mycket stort, sammanhängande område med fornåkrar, besående av flera hundra röjningsrösen.

Odlingslandskapet bär drag av laga skiftet. Åkern är lätthävdad utan brukningshindrande stenrösen och stenmurar. Stenrösena finns istället på impedimenten. Stenbunden äldre åker och äng förekommer. Det är inte osannolikt att odlingssten även tippats i sjön.

Bebyggelsestrukturen är i huvudsak spridd som ett resultat av lagaskiftet. Byggnadsbeståndet är kulturhistoriskt sett mycket intressant och består bland annat av väl underhållna mangårdsbyggnader. Med sin herrgårdslika karaktär vittnar några av huvudbyggnaderna om ett relativt högt välstånd under byggnadsskedet.

Inför framtiden

  • Ny bebyggelse bör ansluta till den rådande bebyggelsestrukturens spridda karaktär.
  • Nya byggnader bör anpassas till den rådande byggnadstraditionen med avseende på volym och färgsättning.
  • Odlingslandskapets värden är beroende av ett aktivt jordbruk, sammansatt av åkerbruk och boskapsskötsel.

Karta med kunskapsunderlaglänk till annan webbplats

Fornlämningsmiljöer, sockencentrum. Kulturmiljö av riksintresse.

Landskapet och dess berättelse

Hult och Sandsjö ligger i ett kuperat landskap i anslutning till en serie höjdryggar. Åkermarken är relativt väl sammanhållen med partier med betesmarker. Bebyggelsen har en spridd karaktär. I Sandsjö ligger ett par våtmarker (Kvarnasjön och Byasjön) som uppstått som ett resultat av sjösänkningar vid mitten av 1800-talet.

Området är en del av Värends centralbygder och har varit bosatt och brukat sedan stenåldern och särskilt bronsålderns bosättningar har efterlämnat många spår. Under medeltid uppfördes en kyrka i Sandsjö som delvis kan ha haft funktionen av försvarsanläggning.

Vid storskiftet 1804 respektive 1798 bestod Sandsjö av sju hemman och Hult av tre hemman. Byarna blev föremål för lagaskifte vid mitten av 1800-talet varvid ca hälften av jordbruksenheterna kom att få nya bebyggelsetomter.

Kulturmiljöns värden

Byn ger en god bild av samspelet mellan bebyggelse och kulturlandskap efter laga skiftet.

Området är mycket rikt på fornlämningar i form av rösen och stensättningar från bronsåldern, särskilt i södra delen. Här sammanfaller gravanläggningarna med omfattande områden med s.k. fornåkrar bestående av hundratals med odlingsrösen som åtminstone delvis är från samma tid som gravarna.

Bebyggelsen utgörs huvudsakligen av tvåvånings parstugor av stort kulturhistoriskt värde. Kyrkan är av medeltida ursprung som kompletterats med ett torn 1842.

Inför framtiden

  • Odlingslandskapets värden är beroende av ett livskraftigt jordbruk.
  • Bebyggelsens kulturhistoriska värden bör bevaras och vårdas.
  • Ny bebyggelse bör anpassas till rådande bebyggelsestruktur och lokal byggnadstradition.
  • Ett urval av fornlämningar bör vara föremål för vård och informationsinsatser.

Karta med kunskapsunderlaglänk till annan webbplats

Fornlämningsmiljö, odlingslandskap, sockencentrum. Kulturmiljö av riksintresse.

Landskapet och dess värden

Området kan sägas vara uppdelat på fyra delområden, delvis med olika karaktär. Mellan dessa ligger Ingelstad samhälle som domineras av villaområden från olika epoker. Generellt sett är landskapet relativt kuperat med sammanhängande åkermarker som särskilt i Torsjö avgränsas av betesmarker ner mot sjön.

I Östra Torsås är terrängen varierande med två dominerande moränhöjder, Stommabacken och Möresbacken, kring vilken bebyggelsen är lokaliserad. I Torsjö är odlingslandskapet knutet till en moränås (en s.k. drumlin) som sträcker sig längs med Torsåssjön i nord-sydlig riktning. I Ingelstad utgör själva Inglinge hög genom sin storlek i sig ett viktigt topografiskt landmärke. Genom området löper väg 27.

Området har länge ansetts som hjärtat i det som brukar betecknas som Värends centralbygder. Det är synnerligen rikt på fornlämningar från olika tider, vilket förefaller styrka en sådan föreställning. Redan från stenåldern har en hel del lösfynd gjorts, bland annat i samband med jordbruksarbeten.

Också de fasta fornlämningarna främst i form av gravar från samtliga förhistoriska perioder med storhögen Inglinge hög i centrum, pekar på områdets central ställning under en mycket lång period. Områdets ortnamn bekräftar ytterligare byarnas förhistoriska bakgrund. Inglinge hög anses också vara Sydsmålands äldsta tingsplats.

Torsås by bestod på slutet av 1700-talet av nio gårdar som låg spridda runt inägornas slåttermarker och åkrar. I Torsjö var antalet hemman sju vid samman tid, av vilka alla utom två låg samlade på åsens västra sluttning intill sjön. I båda byarna var en av enheterna ett säteri.

Särskilt i Torsjö fick lagaskiftet som genomfördes under åren 1869-71 stora konsekvenser för bebyggelsebild och landskapets organisation genom en omfattande utflyttning och en uppdelning av inägorna i nya skiften. Dessa kom att läggas ut tvärs moränåsens längdriktning.

Kulturmiljöns värden

Fornlämningarna består av många olika typer av gravanläggningar från förhistoriens samtliga epoker. Särskilt i Torsås finns en rad monumentala bronsåldersrösen med över 20 meter i diameter. Bland annat det 25 meter stora och 3 meter höga Gossagårdsröset. Mest anmärkningsvärd är förstås Smålands största hög, Inglinge hög, som mäter 35 meter i diameter och 6 meter på höjden.

På toppen finns en rest sten och ett mycket känt ornerat stenklot. Högen ingår emellertid i ett stort gravfält som innehåller 130 gravar av vilka flera har undersökts och kunnat dateras till yngre järnålder. Odlingslandskapet i Torsås innehåller många odlingsspår efter totalröjningar av åkern. Inom begränsade partier i Torsås har åkrarna fått en tendens till terrassodlingar.

Bebyggelsestrukturen har samma karaktär som för laga skiftet. Odlingslandskapet i Torsjö är starkt präglat av laga skiftet. Åkern delas av långsträckta stenmurar i östvästlig riktning. Den herrgårdsliknande bebyggelsen i såväl Torsjö som Torsås är tillkommen under perioden 1850-1900.

Huvudbyggnaderna är monumentala parstugor och salsbyggnader i bra skick och med rikt varierade fasader och färgsättningar. I sockencentrum ligger Östra Torsås kyrka, uppförd 1848, på samma plats som en medeltida kyrka. I anslutning till kyrkan ligger den exteriört välbevarade sockenstugan från 1800-talets andra hälft.

Inför framtiden

  • Fornlämningsmiljöerna bör också i framtiden vara föremål för vård och pedagogiska insatser.
  • Odlingslandskapets värden är beroende av ett aktivt jordbruk sammansatt av både åkerbruk och betesdrift.
  • Ny bebyggelse bör lokaliseras med hänsyn till fornlämningsmiljöerna och den kulturhistoriskt framväxta bebyggelsestrukturens karaktär.
  • Nya byggnader bör anpassas till den lokala byggnadstraditionen.
  • De kulturhistoriskt värdefulla byggnaderna bör vårdas och bevaras.

Centralbygd, herrgårdslandskap. Kulturmiljö av riksintresse.

Landskapet och dess berättelse

Landskapet kring Jät är relativ flackt och sluttar svagt ner mot Jätafjorden i Åsnen. I den nordvästra delen, kring Jätsbergs herrgård, är åkerarealerna sammanhängande och storskaliga, planerade efter godsets krav på rationalitet och estetiska överväganden.

I den sydöstra delen, bylandskapet kring Östra Jät, är odlingslandskapet mer småskaligt och uppdelat mellan mindre brukningsenheter. Jordarna har ett stort inslag av sediment och anses mycket bördiga. Särskilt kring Jätsberg är inslaget av ädellövträd påtagligt, bland annat i en rad betade eller intill nyligen hävdade ekhagar.

Här i finns många individer av ansenlig storlek med höga biologiska värden. Bebyggelsestrukturen är inom Jätsberg i huvudsak koncentrerad till herrgårdsmiljön och brukningscentrum, medan den agrara bebyggelsen i Östra Jät har en mer spridd karaktär.

Jät har en mycket lång kontinuitet av bosättning och brukande som går tillbaka till stenåldern. Allra senast fanns här en fast bebyggelse etablerad på järnåldern, kanske redan då uppdelad på ett västra och ett Östra Jät.

Redan under medeltid fanns här en huvudgård för ett antal frälsemän, belägen på vad som idag är en udde i Åsnen, Bramsholmen (ursprungligen ”Brånsholmen”). Under medeltid uppfördes också en kyrka i Östra Jät, möjligen först som en gårdskyrka som sedermera fick status av sockencentrum.

Västra och Östra Jät utgjorde tidigt två mycket stora byar, med 13 respektive 11 hemman. Västra Jät kom under 1600-talet att uppgå under Jätsberg och samtliga gårdar avhystes och markerna lades direkt under godsets förvaltning.

Östra Jät fortlevde som en vanlig bondby och genomgick lagaskifte 1851 varvid byn, från att ha utgjort en samlad klungby, fick en spridd struktur genom ett stort antal utflyttningar. Vid början av 1900-talet uppfördes en ny kyrka ca tre kilometer norr om den gamla varvid sockencentrat försköts dit. I Östra Jät hade Kinnevalds härad sin tingsplats och avrättningsplats under 1800-talet.

Kulturmiljöns värden

Odlingslandskapet i Jät visar på ett synnerligen kontrastrikt sätt skillnaden mellan herrgårdsjordbrukets utveckling, å ena sidan, och bondejordbruket, å andra sidan.

Fornlämningarna består i huvudsak av spridda rösen och stensättningar från bronsåldern/järnåldern. Ett av dessa, Locka rör är 22 meter i diameter ska enligt folktron hysa jätten Lokes begravda kropp. Boplatsindikationer från stenåldern har också återfunnits.

Från järnåldern daterar sig tre gravfält. Bramsholmen har en husgrund hittats som anses vara lämningarna efter den medeltida befästa gården. På nästa udde österut ligger lämningarna efter den avhysta byn Västra Jät. Kyrkan i Östra Jät uppfördes på 1200-talet.

Herrgårdsbyggnaden på Jätsberg, byggdes omkring 1800, samtidigt med sina monumentala ekonomibyggnader. Huvudbyggnaden utgör idag byggnadsminne. Bebyggelsen i östra Jät är traditionellt utformad med mangårds- och ekonomibyggnader. Odlingslandskapet präglas av stenmurar, odlingsrösen, stentippar, invallningar, alléer och brukningsvägar i anslutning till inägorna. Här finns också lämningarna efter en omfattande torvtäkt.

Av kommunikationshistoriskt intresse är stenbron över Aggån.

Inför framtiden

  • Ny bebyggelse bör anpassas och underordnas dagens bebyggelsestruktur där särskilt herrgårdslandskapets byggnadslösa odlingsvidder bör respekteras.
  • Nya byggnader bör anpassas till den lokala byggnadstraditionen.
  • Det är också angeläget att landskapet kring brukningscentrum fortsätter att brukas genom jordbruks- och betesdrift. Det finns inga skäl att detta inte drivs rationellt med moderna metoder, så länge som landskapets element, såsom stenmurar, brukningsvägar, allér etc. bevaras och helst vårdas.
  • Byggnadsminnet Jätsberg bör underhållas i enlighet med för ändamålet framtagen vårdplan.

Karta med kunskapsunderlaglänk till annan webbplats

Bylandskap, Sockencentrum. Kulturmiljö av länsintresse.

Landskapet och dess berättelse

Landskapet kring Kalvsviksfjorden är relativt flackt. Bebyggelsen har en löst sammanhållen karaktär med en viss tendens till radbyliknande struktur längs den gamla byvägen. Odlingslandskapet kännetecknas av väl sammanhållen åkerstruktur på två svagt profilerade höjdryggar, dels väster om bebyggelsen i anslutning till sjön och dels öster om bebyggelsen. Ett sockencentrum med tillhörande funktioner finns kring kyrkan.

De olika fornlämningarna antyder ett mångtusenårigt utnyttjande av Kalvsviksbygden. Under medeltid blev Kalvsvik sockencentrum och en träkyrka uppfördes på 1300-talet. Vid storskiftet 1781-82 bestod byn av 15 hemman som vid lagaskiftet 1901 hade varit föremål för hemmansklyvningar, varvid många gårdsenheter flyttade ut från de gamla gårdstomterna.

Kulturmiljöns värden

Kalvsvik utgör en viktig kulturmiljö som visar på en tidig sockencentrumbildning och ett långvarig odlingslandskapsutveckling.

Fornlämningarna består främst av hällkistor och rösen från stenåldern/bronsåldern. Hit hör dock också lämningarna efter den medeltida kyrkan.

Inför framtiden

  • Odlingslandskapets värden är beroende av att man bedriver ett aktivt jordbruk i Kalvsvik som är sammansatt av både åkerbruk och betesdrift.
  • Ny bebyggelse bör anpassa till den rådande bebyggelsestrukturen.
  • Nya byggnader bör anpassas till den lokala byggnadstraditionen.

Karta med kunskapsunderlaglänk till annan webbplats

Odlingslandskap. Kulturmiljö av riksintresse.

Landskapet och dess berättelser

Området är på sina ställen stundtals starkt kuperat, där odlingslandskapet, särskilt Rösås men också i Lädja, är knutet till sluttningarna av en rad höjdryggar. De brukade delarna är relativt väl sammanhållna inom varje by och på många ställen omgivna av betesmarker. Särskilt i norra delarna är backarna rika på lövvegetation. I Bråth är de hävdade ängs- och betesmarkerna också av mycket höga biologiska värden och är därför utvalda inom ramen för Natura 2000.

Lädja-Rösåsområdet har redan under stenåldern och bronsåldern varit föremål för fasta bosättningar och regelbunden jordbruksaktiviteter. I speciellt hög grad har höjdryggarnas väldränerade jordar varit attraktiva i dessa avseenden. Under medeltiden har byarna Lövhult, Lädja och Rösås varit väl etablerade, medan Bråth sannolikt tillkommit i samband med nyodling under medeltidens slutskede.

Lagaskiftet genomfördes 1849 i Lövhult, 1859 i Lädja och 1860 i Bråth. Samtliga skiften medförde en spridning av bebyggelsen från de ursprungliga klungbyarna ut i odlingslandskapet. Särskilt gällde detta i Lädja men i mindre grad i Rösås. Fram till omkring 1800 var byn Rösås säteri med flera underlydande hemman.

Vid sänkning av Bråthasjön 1907 vanns en hel del åker och utdikningsodlingar.

Kulturmiljöns värden

Stenåldern har främst givit sig till känna via ett antal lösfynd, samt någon enstaka boplatslämning. Tydligast är lämningarna från bronsåldern i form av ett antal rösen, men också skålgropsförekomster. Vanligast är emellertid stora områden med fossil åkermark, av vilka åtminstone delar kan dateras till bronsålder/järnåldern.

Mangårdsbyggnaderna är uppförda som parstugor och enkelstugor. Utöver allmogebebyggelsen finns ett skolhus och en frikyrkolokal i Lädja av högt kulturhistoriskt värde.

Odlingslandskapet är rikt på åkermarker från olika epoker samt stenanläggningar av olika slag, som stenmurar, odlingsrösen och stentippar.

Inför framtiden

  • Odlingslandskapets värden är beroende av att man bedriver ett aktivt jordbruk, sammansatt av åkerbruk och betesdrift.
  • De kulturhistoriskt värdefulla byggnaderna bör vårdas och bevaras.
  • Ny bebyggelse bör anpassas till den lokala byggnadstraditionen och lokaliseras till den bebyggelsestrukturen som karaktäriserar området idag.

Karta med kunskapsunderlaglänk till annan webbplats

Bylandskap. Kulturmiljö av länsintresse.

Landskapet och dess berättelse

Nykulla ligger som namnet antyder i en kuperad terräng med stora höjdskillnader. Byn är lokaliserad till en åsrygg som sluttar från söder till norr och avgränsas i norr och väster av Tolgasjön. Bebyggelsen ligger utspridd på och på sluttningen av åsens krön.

Längs med ryggen löper en byväg. Som i de allra flesta fall med liknande landskapsform är markerna uppdelade mellan de olika fastigheterna tvärs åsen, i smala och bland annat av stenmurar avgränsade skiften.

Nykullas bosättningshistoria är inte helt klarlagd. Bronsålderns landskapsutnyttjande är mycket tydligt uttryckt i en rad gravrösen, lokaliserade till monumentala lägen i landskapet. Många av dessa ligger i direkt anslutning till omfattande lämningar efter agrar verksamhet.

1545 bestod byn av fem hemman som vid storskiftet 1780 kom att klyvas i ytterligare två brukningsenheter. Vid tiden för laga skiftet 1850 brukades Nykulla av 12 bönder. Deras gårdar i bykärnorna kom att spridas ut i landskapet i samband med skiftet. Landskapets delvis spektakulära karaktär drog tidigt till sig turism. Ett inslag som ett utkikstorn uppfördes redan under slutet av 1800-talet.

Kulturmiljöns värden

Nykulla visar tydligt hur människan organiserat landskapet genom årtusenden.

Fornlämningarna består av rösen och stensättningar från bronsåldern respektive äldre järnåldern. Två av rösena mäter imponerande 26 respektive 27 meter i diameter. Det senare kallas för Drottningarör. Här finns också ett par lokaler med hällristningar i form av skålgropar. I södra och västra delen av området ligger ett ca 2 kilometer stort område med fossil åkermark, främst bestående av röjningsrösen. Området kan förmodligen delvis dateras till bronsåldern/äldre järnåldern.

Mangårdsbyggnaderna är huvudsakligen uppförda under tidsavsnittet 1850-1920. De är goda representanter för sin tids stilideal.

Odlingslandskapet är karaktäristiskt för Värends norra centralbygder. Åkerfälten är totalröjda med stenmurar, odlingsrösen och stentippar.

Nykulla utkikstorn uppfördes 1958 och fortsatte då en turistisk tradition från ett äldre torn som funnits från slutet av 1800-talet till 1920-talet.

Inför framtiden

  • Odlingslandskapets värden är beroende av ett aktivt jordbruk.
  • Ny bebyggelse bör anpassas till Nykullas spridda bebyggelsebild.
  • Nya byggnader bör anpassas till den lokala byggnadstraditionen.
  • Kulturhistoriskt värdefull bebyggelse bör underhållas och vid behov restaureras.
  • Ett urval av fornlämningar bör vara föremål för informationsinsatser och fornvård.

Karta med kunskapsunderlaglänk till annan webbplats

Bylandskap. Kulturmiljö av länsintresse.

Landskapet och dess berättelser

Landskapet i Nöbbele har en flack karaktär där bebyggelsen ligger som i en krans kring ett område med småskaliga och osammanhängande åkrar, samt betesmarker. Öster om bebyggelsen utbreder sig jordbruksmarker på lägre liggande partier, områden som tidigare utgjort myrmarker (Djurle myr).

Här breder idag ut sig ett ladlandskap av norrländska mått, som också utgör en viktig rastplats för fåglar. Hemmansklyvningar och förändringar i samband med lagaskiftet har inneburit att bebyggelsestrukturen erhållit en radbyliknande struktur.

Tidigare hade byns sju hemman spridda lokaliseringar kring byns inägogärde (dvs. åkrarna och ängarna). Vägstrukturen består av äldre byvägar, oregelbundet slingrande sig fram i landskapet, samt en nyare sträckning av länsväg 682. som dragit rakt genom området.

Namnet Nöbbele betyder nyböle eller nyodling. Namnformen anses vara av medeltida ursprung. Bygden i Nöbbele är emellertid äldre än så och har hyst fast bosättning åtminstone sedan bronsåldern.

På kartan från storskiftet 1820-22 framträder en by med ett stort inägogärde som helt dominerades av ängsmarker medan åkermarken var blygsam i sitt omfång. Foderproduktionen kompletterades dessutom av hö från Djurle myr, ett fem kilometer stort våtmarksområde öster om byn. Under 1800-talet dikades denna ut, vilket anses som ett av länets mest omfattande och lyckosamma odlingsföretag i sitt slag.

Kulturmiljöns värden

Fornlämningarna består av ensamliggande gravanläggningar från förhistoriens alla epoker med hällkistor och rösen från stenåldern/bronsåldern och högar från järnåldern. Några mindre områden med fornåkrar kan delvis datera sig till förhistorisk tid.

Byggnadsbeståndet utgörs av traditionellt utformade mangårdsbyggnader uppförda under perioden 1850-1920.

Odlingslandskapet präglas av små ägolotter avgränsande av långsträckta stenmurar i öst-västlig riktning. Även stenbunden åkermark finns, men den utnyttjas främst till bete. Uppodlingen under 1900-talet har efterlämnat röjningsrösen och stentippar. I öster dominerar den utdikade och brukade Djurle myr med sina många lador och regelbundna dikessystem som utgör en av länets viktigaste kulturmiljöer i sitt slag.

Inför framtiden

  • Odlingslandskapets värden är beroende av ett aktivt jordbruk, sammansatt av både åkerbruk och boskapsskötsel.
  • Ny bebyggelse bör anpassas till den traditionella bebyggelsestrukturen längs med det äldre vägnätet.
  • Nya byggnader bör uppföras i lokal tradition med avseende på färgsättning och storlek.
  • Kulturhistoriskt värdefull bebyggelse, som ladorna på Djurle myr, bör bevaras och underhållas.

Karta med kunskapsunderlaglänk till annan webbplats

Bylandskap, fornlämningsmiljö. Kulturmiljö av länsintresse.

Landskapet och dess berättelse

Odlingslandskapet i Nöbbele är anpassat till ett svagt böljande landskap. Den relativt sammanhållna åkermarken är främst knuten till moränhöjdernas högre partier och omges på några ställen av betesmarker. Åkerskiftena är i stor utsträckning totalröjda och inramade med stenmurar. Bebyggelsen har en spridd karaktär och består till väsentliga delar av bondgårdar eller före detta gårdar.

Nöbbele anses vara ett medeltida ortnamn. Fornlämningsförekomsten talar dock för att landskapet varit ianspråktaget betydligt tidigare än så, och går sannolikt tillbaka ända till stenåldern/bronsåldern. Från förhistoriens slutskede har vi till och med namnen på inbyggarna, som de finns dokumenterade på en runsten.

Vid storskiftet 1781 och 1816 fanns det nio gårdar i byn; Bondegården, Per Håkanssons gård, Norra och södra Hjertonsgården, Norra och Södra Trottegården, Norra och Södra Lund och Måns Håkanssons gård.

Bebyggelsen var spridd till sin karaktär kring byns enda åker- och ängsgärde. I nordväst anslöt inägorna till Rinkabysjön som före sänkningen vid mitten av 1800-talet nådde ända ner hit. I samband med lagaskiftet 1871 skedde en viss flyttning av gårdarna till nya tomter.

Bebyggelsens spridda karaktär bibehölls emellertid varför den glesa strukturen kan sägas finnas kvar från tiden före skiftena. Laga skiftet skapade också förutsättningarna för omfattande rationaliseringar av markanvändningen vilket också ledde till genomgripande röjningsarbeten i landskapet.

Kulturmiljöns värden

Nöbbele är ett exempel på en by vars utveckling tydligt kan följas långt tillbaka i tiden genom fornlämningarna, bebyggelsen och dess lokalisering, samt de karaktäristiska landskapselementen som stenmurarna m.m.

Fornlämningarna består av ett antal rösen och en hällkista från stenåldern/bronsåldern. Störst uppmärksamhet har en runsten fått vars unika text blivit översatt till nutidssvenskan enligt följande: Rosten och Eliv Åke och Håkan svennerna reste åt sin fader Kale den döde Kumlet vitt synligt Därför den gode icke skall glömmas så länge stenen står och runornas stavar.

Odlingslandskapet är rikt på vällagda stenmurar som ger området dess speciella karaktär. Dessutom förekommer stentippar från de senaste uppodlingarna. Åkern är i huvudsak totalröjd.

Bebyggelsen har i princip behållit den glesa bebyggelsestrukturen som kännetecknade byn före 1800-talet.

Byggnaderna håller hög kulturhistorisk kvalité och är i allmänhet uppförda under tidsperioden 1850—1920.

Strax väster om området ligger Stjärnviks kvarn från 1700-1800-talet. Driften pågick ända fram till 1965.

Inför framtiden

  • Odlingslandskap värden är beroende av ett aktivt jordbruk som genom åkerbruk och betesdrift vårdar och bevarar landskapets värden som landskapets öppenhet, stenmurar m.m.
  • Ny bebyggelsen bör lokaliseras i enlighet med Nöbbeles traditionellt glesa bebyggelsestruktur.
  • Nya byggnader bör anpassas till den lokala byggnadstraditionen.
  • Fornlämningar bör vårdas och vara föremål för informationsinsatser.

Karta med kunskapsunderlaglänk till annan webbplats

Bylandskap. Kulturmiljö av länsintresse.

Landskapet och dess berättelse

Kärnan i Stenkulla by ligger på västsluttningen av en höjdsträckning. Bebyggelsen ger ett samlat intryck där den ligger i en mycket kuperad terräng. Åkerlandskapet är spridd och de enskilda åkerytorna avgränsas av områden med lövvegetation och enstaka naturliga betesmarker. Dessa är en rest av tidigare omfattande ängsmarker.

Stenkullas bosättningshistoria är inte klarlagd. Det förefaller dock som perioden yngre stenålder-bronsålder har varit intensiva epoker i dessa avseenden. De yngre delarna av förhistorien är dock oklara. Möjligen etablerades byn under sen järnålder eller medeltid. När Stenkulla dyker upp på historiska kartor under 1800-talet fanns där fyra hemman som i sin tur varit föremål för hemmansklyvningar. Några brukningsenheter kom att flytta ut från den gemensamma bytomten vid laga skiftet 1843.

Kulturmiljöns värden

Stenkullas kulturhistoriska värde ligger främst i bebyggelsens samlad karaktär som ger intryck av hur byarna i Småland kunde te sig före 1800-talets skiftes- och utflyttningsprocess.

Fornlämningarna består i huvudsak av någon hällkista från yngre stenåldern/bronsåldern rösen från bronsåldern och stensättningar, möjligen från äldsta järnåldern. Dessutom har lösfynd från stenåldern gjorts i samband med jordbruksarbete. Utan för det som utgjort inägorna (dvs. de historiskt kända åkrarna och ängarna) finns stora områden med övergiven åkermark, främst framträdande genom hundratals med odlingsrösen i skogsmark. Delar av dessa områden kan datera sig till förhistorisk tid.

Bebyggelsen såväl inom som utanför bykärnan är i kulturhistoriskt mycket gott skick. Mangårdsbyggnaderna förefaller vara uppförda inom tidsavsnittet 1800-1900. Odlingslandskapet rymmer såväl totalröjd som stenbunden åker med flera odlingsrösen på impedimenten. Stenmurar förekommer.

Inför framtiden

  • Uppförande av ny bebyggelse bör ske med stor respekt för Stenkullas unika bebyggelsestruktur.
  • Nya byggnader bör uppföras i enlighet med den lokala byggnadstraditionen.
  • Odlingslandskapets värden är beroende av ett aktivt jordbruk.

Karta med kunskapsunderlaglänk till annan webbplats

Bylandskap. Kulturmiljö av länsintresse.

Landskapet och dess berättelse

Stocksryd ligger i ett kuperat landskap med den småbrutna odlingsmarken i huvudsak liggande på en moränhöjd väster om bebyggelsen. På de lite lägre partierna öster om byn ansluter betesmarker.

Bebyggelsen ligger väl samlad på moränhöjdens östra sluttning och från denna löper ett radiellt system av by- och brukningsvägar.

Stocksryd omnämns första gången 1380 och utgjorde då troligen en ensamgård som etablerats under tidig medeltid eller sen järnålder. Byn har emellertid ingått i ett område som varit ianspråktaget redan under bronsålder.

1642 gavs gården säterifrihet och markerades som sätesgård på 1658 års häradskarta. Redan 1702 skatteköptes gården och har sedan dess ägts och brukats av bönder. Under 1700-talet och 1800-talet kom dessutom enheten att delas upp på fyra lika stora delar vilket kom att innebära att fastigheten omvandlades till en by med fyra gårdar. Denna process var vanlig på den småländska landsbygden.

Kulturmiljöns värden

Inom byn finns ett antal stensättningar, troligen från järnåldern samt en lokal med skålgropar, möjligen från bronsåldern. I byns periferi återfinns övergiven och beskogad åkermark, s.k. fossil åkermark, med ett stort antal röjningsrösen. Delar av dessa lokaler kan vara förhistoriska.

Bebyggelsen har fortfarande en samlad karaktär med mangårdsbyggnader av högt kulturhistoriskt värde. Särskilt anmärkningsvärd är en tvillingbyggnad bestående av två bostäder med enkelstuguplanlösning. I vinkel med tvillingbyggnaden ligger ytterligare en äldre byggnad. Det kan inte uteslutas att denna byggnadsplats var säteriets tomt en gång i tiden. Odlingslandskapet är småbrutet och har små totalröjda åkrar med mellanliggande ängsmarker och betesvallar.

Inför framtiden

  • Ny bebyggelse bör ansluta till Stocksryds samlade karaktär.
  • Nya byggnader bör uppföras i enlighet med den lokala byggnadstraditionen.
  • Odlingslandskapets värden är beroende av ett aktivt jordbruk, sammansatt av åkerbruk och betesdrift.

Karta med kunskapsunderlaglänk till annan webbplats

Bylandskap, sockencentrum. Kulturmiljö av länsintresse.

Landskapet och dess berättelse

Tjureda ligger på en moränås, en s.k. drumlin, som löper i syd-nordlig riktning. Höjdskillnaderna mellan de lägre partierna och åskrönet är påfallande. I öster avgränsas den av Tjuredasjön. Åkermarken är sammanhängande och delvis omgiven av betesmarker.

Tjureda har relativt få uttryck från förhistorisk tid inom det aktuella området. Mycket talar för att området utnyttjats under väsentliga delar av vår förhistoria och att byn sannolikt är etablerad redan under järnåldern. Indikationer tyder på att det har funnits ett gravfält vid kyrkan, samt att en eller flera runstenar funnits längre söder ut i byn.

Utanför området, i byns södra respektive norra delar, finns många rösen och stensättningar från bronsåldern och äldsta järnåldern. De sammanfaller med områden med fornåkrar, s.k. röjningsröseområden, som åtminstone delvis kan vara från samma epok.

Under medeltid uppfördes en kyrka i byn som blev sockencentrum. Tidigt kom också Tjureda att bli Norrvidinge härads tingsplats.

Vid storskiftet 1820 bestod Tjureda av sex hemman; Södregård, Mellangård, Klockaregård, Thoragård, Säteriet och Norrgård. Samtliga gårdarna låg vid denna tid lokaliserade till åsens norra del, öster om kyrkan, på en relativt regelbunden rad.

1850 laga skiftades byn, varvid brukningsdelarna fick nya ägoskiften utlagda. Dessa kom emellertid att läggas ut efter mycket gamla principer så att tegarna också fortsättningsvis kom att skära tvärs över åsen. Vid skiftet kom också ett antal gårdar att flytta till nya tomter.

Kulturmiljöns värden

I delar av Småland är drumlinen en typisk landskapsform. Tjureda visar på ett pedagogiskt sätt hur en by i sådana områden organiserades och utvecklades.

Inom området finns få bevarade fornlämningarna. I norra och södra skogsmarkerna finns emellertid många fornlämningar i form av rösen och stensättningar från bronsåldern/järnåldern många. Här ligger också fossil åkermark.

Dagens kyrka togs i bruk 1862 varvid den medeltida revs. Kyrkmiljön omges av ett öppet välhävdat odlingslandskap med delvis ålderdomliga byggnader. Särskilt den äldsta bebyggelseplatsen öster om kyrkan har flera mangårdsbyggnader av äldre karaktär. I anslutning till kyrkan ligger sockenstugan, uppförd under 1800-talets andra hälft, och Norrvidinge härads tingshus från 1909.

Inför framtiden

  • Ny bebyggelse bör ske i anslutning till den bebyggelsestruktur som lagaskiftet och tidigare bebyggelseregleringar resulterade i.
  • Nya byggnader bör anpassas till den lokala byggnadstraditionen.
  • De kulturhistorisk värdefulla byggnaderna bör underhållas och bevaras.

Karta med kunskapsunderlaglänk till annan webbplats

Odlingslandskap, sockencentrum. Kulturmiljö av länsintresse.

Landskapet och dess berättelse

Tolg ligger i ett kuperat landskap, uppdelat av en rad dalgångar och åshöjder i nordsydlig riktning. Den viktigaste skiljelinjen går mellan västra och östra Tolg, avgränsade av Tolgsjön i söder, Asasjön i norr och vattendraget däremellan. Bebyggelsebilden gör ett splittrat intryck, men med ett antal sammanhållna bebyggelseklungor. Åkerarealerna är relativt väl sammanhållna och omgivna av hävdade betesmarker rika på ekar. Flera av dessa har höga kulturhistoriska såväl som biologiska värden.

Som i så många av norra Värdends centralbygder domineras bosättningsspåren av mycket gamla lämningar som ger intryck av intensiva bebyggelseperioder under bronsåldern medan järnålderns lämningar saknas. Av allt att döma har emellertid mycket av järnålderns lämningar tidigt gått förlorade bland annat genom bortodlingar.

Bilden av Tolg talar samma språk. Här är den äldre perioden, bronsålder och äldsta järnålder, än mer framhävd genom ett stort gravfält. Innehållet representerar områdets äldre förhistoria och byns mycket tidiga centrala betydelse i bygden. Här finns emellertid också yngre inslag som sannolikt representerar yngre järnålderns bebyggelse. I Tolg finns dessutom omfattande lämningar efter äldre odlingsverksamhet som kan ha förhistoriskt ursprung.

Tolgs centrala läge kom att betonas än mer under medeltid då man lät uppföra en kyrka i de västra delarna av byn. Denna revs i samband med att den nya kyrkan uppfördes omkring 1880 där det nya sockencentrat växte fram.

När byn storskiftades under slutet av 1700-talet ägde detta rum i Västra Tolg först och flera år därefter i Östra Tolg respektive Östanåkra. I de västra delarna fanns 7 gårdar medan det i öster fanns 6 gårdar, Östanåkra inberäknad.

Kulturmiljöns värden

Fornlämningarna domineras av rösen och stensättningar från bronsåldern och äldsta järnåldern. Störst koncentration återfinns på gravfältet några hundra meter öster om bron som innehåller ett 50-tal anläggningar bland annat bestående av rösen, stensättningar, men också några högar som troligen anlades under yngre järnåldern.

I de västra delarna ansluter omfattande områden med röjningsrösen. I backarna öster om bron finns tydligare odlingsspår i form av åkerterrasser vars dateringar är obekanta. Väster om bron ligger lämningarna efter den medeltida kyrkplatsen.

Socken centrum innehåller, förutom kyrkan från 1879-81 också sockenstuga och skola. Kyrkan anses vara länets bäst bevarade kyrkan från 1800-talet. Mangårdsbyggnaderna i östra Tolgs by samt i Östanåkra är i allmänhet parstugor eller salsbyggnader.

Odlingslandskapet består huvudsakligen av totalröjd åker avgränsad av vällagda stenmurar. Block- och odlingsrösen förekommer i åkerkanterna. Från Östanåkra ned till gamla sockencentrum löper en ålderdomlig väg kantad av stenmurar.

Inför framtiden

  • Ny bebyggelse bör ske med stor hänsyn till Tolgs historiskt framväxta bebyggelsestruktur och lokala byggnadstradition.
  • Odlingslandskapets värden är beroende av ett aktivt jordbruk sammansatt av både åkerbruk och betesdrift.
  • Delar av fornlämningsmiljöerna, som de fossila odlingsterrasserna och gravfältet, samt lämningarna efter den medeltida kyrkplatsen, bör vara föremål för vård och informationsinsatser.

Karta med kunskapsunderlaglänk till annan webbplats

Bylandskap. Kulturmiljö av länsintresse.

Landskapet och dess värden

Tveta ligger på ett för Värends centralbygder typiskt sätt, på en nord-sydlig åsbildning (en drumlin). På åsen krön löper byvägen och längs dess östra sida ligger den agrara bebyggelsen på en gles och utspridd rad. Dagens odlingslandskap, som består av väl sammanhållna åkerarealer och intilliggande betesmarker, omfattar i stort sett det som på äldre kartor betecknades som byns inägor (dvs. åker och äng).

Odlingslandskapet kring Tveta har brukats sedan förhistorisk tid. Här har funnits en kontinuerlig bosättning åtminstone från järnåldern, troligen ännu längre tillbaka. Här har nämligen tydliga avtryck gjorts redan under stenåldern/bronsåldern. Vid slutet av medeltiden utgjordes Tveta av sex hemman. Samtliga stamhemman finns fortfarande kvar tillsammans med sina ålderdomliga namn.

Delar av byn har åtnjutit sätesfrihet under historisk tid och efter 1695 var Tveta Lunna- och Erlandsgård rusthåll för Smålands kavalleri, dvs mot att man höll kavalleriet med en man med häst och rustning fick man en långtgående skattefrihet. Rusthållets husartorp finns bevarat på fastigheten Lunden. Det är en god representant för 1800-talets manskapsbostäder.

Kulturmiljöns värden

Tveta är ett bra exempel på en by i Värends centralbygder vars olika skeden speglas i bebyggelse och landskapets värden.

Området är relativt rikt på fornlämningar. Här finns hällkistor och rösen från stenåldern/bronsåldern. Från järnåldern finns två gravfält med 27 respektive 112 gravanläggningar. I norra delen av området, samt framförallt på en parallell åsrygg i västra Tveta finns stora områden med fossil åkermark som åtminstone delvis kan vara förhistoriska.

Byggnadsbeståndet är representativt för tidsavsnittet 1850—1920 och domineras av byggnader med sadeltak, locklistpaneler och färgsatta i falurödfärg eller ljusa oljefärger.

Inför framtiden

  • Odlingslandskapets värden är beroende av att man bedriver ett aktivt jordbruk, sammansatt av åkerbruk och betesdrift.
  • De kulturhistoriskt värdefulla byggnaderna bör vårdas och bevaras.
  • Ny bebyggelse bör anpassas till den lokala byggnadstraditionen och lokaliseras till den bebyggelsestruktur som karaktäriserar området idag, dvs i huvudsak öster om byvägen.

Karta med kunskapsunderlaglänk till annan webbplats

Lagaskifteslandskap, herrgårdsmiljö. Kulturmiljö av länsintresse.

Landskapet och dess berättelse

Tävelsås ligger på ett par åshöjder, s.k. drumliner, som sträcker ut sig i nord-sydlig riktning. Den norra åsen är mest profilerad och sluttar från norr till söder. I väster avgränsas den av Tävelsåssjön. Odlingslandskapet är väl sammanhållet och präglas av en ägomässig uppdelning i smala ägotegar tvärs drumlinernas längdriktning, ett typiskt drag i liknande miljöer. Gränserna är inte sällan uppdelade genom stenmurar.

Den agrara bebyggelsens struktur har en spridd karaktär, i huvudsak ett resultat av lagaskiftet på 1800-talet. Bebyggelsen är emellertid varierande och omfattar också en herrgårdsmiljö, ett sockencentrum, samt villaområden norr och söder om Stjernvik.

Boplatslämningar i området jämte lösfynd antyder att bosättningen i Tävelsås skedde under stenåldern. Redan under förhistorisk tid bedrevs sannolikt ett omfattande åkerbruk. Bronsåldern och järnålderns bosättningar har efterlämnat ett antal gravanläggningar i form av rösen och stensättningar. Under medeltid blev Tävelsås centrum i socknen med samma namn och en kyrka, troligen i trä, uppfördes.

I samband med sammanslagningen av Tofta och Tävelsås socknar under 1700-talets andra hälft tillbyggdes Tävelsås kyrka, delvis med material från Tofta kyrka. Under medeltid fanns också en huvudgård för en frälsesläkt. Bland annat förvärvade riddaren Håkan Karlsson huvudgården Tävelsås 1337 av Gudvast Bossom. Om denna huvudgård utgjorde föregångare till Stjenvik är oklart.

I storskiftesakterna från 1791 bestod byn av nio gårdar, utöver Stjernvik som utgjorde ett eget skifteslag.

Byn kan då sägas ha varit tudelad i en nordlig del, nordöst om kyrkan, med sex gårdar, och en sydlig del, söder om Stjernvik, där tre gårdar låg. Dessa hade i huvudsak spridda lägen, ett förhållande som ytterligare skulle förstärkas efter det av byn skulle lagaskiftats 1874.

Med skiftet blev också jordbruksmarkerna uppdelade på skiften som regelbundet löpte tvärs åsryggarnas sträckningar. I kombination med bebyggelseförändringarna blev landskapet därmed starkt präglat av lagaskiftet, en egenskap som fortfarande är giltig.

Kulturmiljöns värden

Tävelsås är en by med en rik kulturhistoria med varierande uttryck i landskapet, från förhistoriska bosättningar, medeltiden och senare sätesgårdar, till 1800-talets hemmansklyvningar och skiftesreformer.

Fornlämningarna består i huvudsak av rösen och stensättningar från brons- och järnåldern. Ett gravfält med 15 stensättningar ligger i norra delen av byn, troligen anlagt på järnåldern. Tävelsås kyrka är i grunden från medeltid men tillbyggd, framför allt under 1700-talet. Bebyggelsen norr om kyrkan är till sitt läge starkt präglad av laga skiftet.

Gårdarna är utspridda i odlingslandskapet på ett karaktäristiskt sätt och omges av sina respektive odlingsytor. Söder om kyrkan ligger bebyggelsen mer utpräglat på en gles rad, belägen utmed vägen mot Jät. Byggnadsbeståndet har tillkommit inom tidsavsnittet 1850-1920. Stjernviks herrgård består av en huvudbyggnad från början av 1800-talet, flygel, magasin och andra ekonomibyggnader.

Odlingslandskapet består i huvudsak av totalt stenröjda åkrar. I de norra delarna omges åkerskiftena delvis av stenmurar.

Inför framtiden

  • Odlingslandskapets värden, deras bevarande och skötsel, i Tävelsås är beroende av att det finns ett aktivt jordbruk.
  • Tävelsås agrara bebyggelsestruktur är präglat av laga skiftet. Det är angeläget att ny bebyggelse anpassas till denna samt att nya byggnader följer en lokal byggnadstradition.

Karta med kunskapsunderlaglänk till annan webbplats

Odlingslandskap. Kulturmiljö av länsintresse.

Landskapet och dess berättelse

Området ligger på den östra stranden av Salen och omfattar byarna Usteryd och Törnåkra. Jordbrukslandskapet är småskaligt med åkermarker som ger ett osammanhängande intryck och är delvis omgivna av betesmarker och lövskogspartier.

I Usteryd är dessa knutna till en serie mindre höjdryggar som organiserat landskapet i en nordsydlig riktning till vilken bebyggelsen och vägstrukturen också är anpassad. Odlingslandskapet i Törnåkra är mer småkuperat till sin karaktär. Här ligger bebyggelsen samlad i en gles klungbyliknande struktur medan bebyggelsen i Usteryd ligger på en rad längs byvägen.

Liksom västra delarna av Salen har de östra en mycket lång bosättningshistoria som inleddes redan under stenåldern. Båda byarna har som bebyggelseenheter sannolikt funnits sedan järnåldern.

Vid storskiftet 1809 bestod Törnåkra av tre hemman; Västergården, Östergården och Mellangården. Bebyggelsen låg tätt samman i en klungby omgiven av omfattande slåttermarker och blygsamma åkerarealer inom ett inägogärde. I Usteryd, som storskiftades 1804, fanns 4 hemman; Södergåren, Kåragården, Persgården och Norregården.

Här följde inägorna topografin, där åkrarna var lokaliserade till åsarnas krönlägen och ängarna åsens sluttningar och ännu lägre partier. Bebyggelsen låg, med något undantag, väl samlad i en klungby på höjdryggens norra ände. När byarna lagaskiftades 1844 och 1854 (Usteryd) och 1860 (Törnåkra) gavs inte bara förutsättningarna för rationaliseringar av odlingslandskapet och nya brukningsformer utan även nya och mer ändamålsenliga gårdslägen.

I Törnåkra innebar detta att bebyggelsen behöll sin samlade karaktär men att gårdarna ”makade” på sig och gavs lite mer utrymme. I Usteryd fick den gamla bebyggelseklungan snarare karaktären av en gles rad till följd av utflyttningarna.

Kulturmiljöns värden

Törnåkra och Usteryd representerar två byar med många värdefulla spår efter ett långt agrart landskapsutnyttjande, speciellt med 1800-talets jordbruksomvandling i åtanke.

Fornlämningarna består av varierande typer av gravanläggningar och fossil åkermark. Stenåldern representeras av en hällkista och bronsåldern av ett antal rösen. Från järnåldern finns bland annat ett gravfält i Usteryd med ett 25-tal anläggningar. Till detta kommer hällristningar i form av skålgropar från brons-/järnåldern och lämningar efter järnframställning från järnåldern eller medeltid. I skogsmiljö finns också lämningar efter koltillverkning från senare tid.

Odlingslandskapet präglas av de många spåren efter uppodlingarna och jordbruksrationaliseringarna. Såväl odlingsrösen som större stensamlingar och stenmurar förekommer. I vissa delar bär landskapet särskilt ålderdomliga drag med äldre stenbunden åker och äng som i dag är betesvall.

Den agrara bebyggelsen är i huvudsak av 1800-talskaraktär med mangårdsbyggnader i form av parstugor. Såväl färgsättningar som fasadmaterial är övervägande av traditionellt slag. Flera äldre ekonomibyggnader förstärker områdets ålderdomliga prägel.

Inför framtiden

  • Odlingslandskapets värden är beroende av ett aktivt jordbruk.
  • Ny bebyggelse bör anpassas efter den bebyggelsestruktur som är resultatet av lagaskiftena.
  • Nya byggnader bör anpassas efter den lokala byggnadstraditionen.
  • Av fornlämningarna bör ett urval vara föremål för informationsinsatser och vård.

Karta med kunskapsunderlaglänk till annan webbplats

Bylandskap, sockencentrum. Kulturmiljö av länsintresse.

Landskapet och dess berättelser

Uråsa har en kuperad topografi där odlingslandskapet är anpassat till en i nord-sydlig riktning gående moränrygg (en s.k. drumlin). Landskapets ägogränser löper tvärs åsens riktning och består på många ställen fortfarande av stenmurar. Bebyggelsen ligger på en lång rad längs med byvägen som slingrar sig fram längs med åsens östra sida. Mangårdarna ligger på västra- och fägårdarna på östra sidan av vägen. Åkermarken är väl sammanhållen och omges på många ställen av betade marker, av vilka somliga kan betecknas som naturbetesmarker.

Bosättningar i Uråsa har uppenbarligen en förhistorisk bakgrund. Som så ofta i liknande miljöer är det främst bronsåldern som avsatt tydligast spår, i detta fall i form av ett monumentalt gravröse. Stenåldern finns emellertid också representerat genom lösfynd.

Byn Uråsa, i de södra delarna av Värends centralbygder, förefaller dock ha sin bakgrund i förhistorisk tid, också att döma av ortnamnet. Under medeltid uppfördes en kyrka som på byggdes under 1800-talet. Vid storskiftet 1772 bestod byn av 6 hemman; Södregård, Lunnagård, Torkelsgård, Norre Gästgivargården, Trottagård och Stommen (dvs en gammal prästgård).

Gårdarna låg på en gles rad på åsens östra sluttning. Åsen krön och sidor utgjordes av åkermarker och på de lägre liggande partierna av åsen låg slåttermarker. Dessa inägor motsvarar i stort sett de arealer som fortfarande brukas. Under 1700-talet och 1800-talet ägde hemmansklyvningar rum och vid lagaskiftet 1860 förtätades därför den glesa bebyggelseraden när ett antal brukningsenheter flyttades ut till nya tomtplatser.

Kulturmiljöns värden

Uråsa är en värdefull kulturmiljö som uppvisar typiska utvecklingsdrag för en sedan förhistorisk tid brukat odlingslandskap och som sedan medeltid även utgjort sockencentrum.

Fornlämningarna inskränker sig till ett bronsåldersröse samt hällristningar i form av skålgropar från samma tid.

Kyrkan är i grunden en medeltida salsbyggnad som 1835 fick en sakristia och 1841 ett västtorn. I anslutning till kyrkan ligger flera byggnader för socknens gemensamma angelägenheter.

Byggnadsbeståndet är variationsrikt. Byns parstugor, enkelstugor och salsbyggnader representerar flera epokers stilideal. Bebyggelsens lokalisering, med gårdarna placerade längs bygatan, har delvis kvar en mycket gammal struktur.

Odlingslandskapet innehåller många odlingsspår i form av stenbunden äldre åker, stenmurar, stenrösen och blockstenstippar. De öppna arealerna ger en landskapsbild som har mycket gamla anor.

Cirka 1 kilometer väster om området ligger Högnalöv kvarn som uppfördes 1835 i sten. Kvarnen är en av länets största vattendrivna kvarnar och var i bruk fram till 1966.

Inför framtiden

  • Odlingslandskapets värden är beroende av att det finns ett aktivt jordbruk som är sammansatt av både åkerbruk och betesdrift.
  • Bebyggelsestrukturen har ett högt bevarandevärde och bör respekteras i samband med ny bebyggelse.
  • Nya byggnader bör anpassas till den lokala byggnadstraditionen.

Karta med kunskapsunderlaglänk till annan webbplats

Sockencentrum, bebyggelsemiljö. Kulturmiljö av länsintresse.

Landskapet och dess berättelser

Vederslöv ligger vackert intill Vederslövssjön. Området omfattar delar av byns odlingslandskap, där åkerfälten ligger osammanhängande på en åssträckning, ofta avgränsade av lövrika betesmarker. Den agrara bebyggelsen ligger glest samlad i den södra delen av området. Strax intill angränsar modernare villor och hus med samhällsfunktioner så som skola och servicehus. De två kyrkorna är dominerande inslag i landskapsbilden.

Vederslöv har en mycket lång kontinuitet som bygdecentrum. Fornlämningarna vittnar om en mångtusenårig bosättningstradition som går tillbaka åtminstone till bronsåldern. Senast under järnåldern uppstod bebyggelseenheten Vederslöv som har föreslagits betyda ”Vidars arvedel”.

Redan under tidig medeltid blev byn sockencentrum och en kyrka i sten uppfördes. Byn har också utgjort platsen för en huvudgård för frälsepersoner som riddaren Erland Knutsson (Snedbjälke) på 1300-talet eller Fru Märta och väpnare Magnus Nilsson på 1400-talet. Möjligen var denna identisk med den gård som senare kallades Bosgården.

Under 1700-talet bestod byn av 6 hemman; Ringagården, Backagården, Bergsgården, Bosgården, Gatugården och Stommen. Flera av dessa var boställen avsatta till skrivare vid Kronobergs regemente. Bosgården blev genom sammanslagning med Ringagården ett Majorsboställe vid regementet och bebyggdes i likhet med Gatugård ståndsmässigt. På 1870-talet fick Vederslöv en ny kyrka, dock utan att den gamla revs.

Kulturmiljöns värden

Vederslöv är en mycket värdefull kulturmiljö där byns tidiga roll som makt- och sockencentrum har många uttryck i landskapet.

Fornlämningarna består främst av ett antal rösen och stensättningar som dels ligger spritt i landskapet, dels är knutna till ett gravfält, det s.k. Vidars kullar. Gravfältet innehåller 20 gravar bestående av två stora rösen (möjligen från bronsåldern) en hög, stensättningar och resta stenar från järnåldern. Längs med stranden finns strandvallar till vilka folkliga traditioner är knutna. Bland annat ska de ha uppförts av sagans kung Vidar under strider med kung Alle i Allatorp.

Vederslöv gamla kyrka är sannolikt uppförd under 1100-talet. 1758 byggdes den till och förbättrades. I dag ger den en god bild av de tidigare smålandskyrkornas byggnadsstil. I samband med att en ny kyrka uppfördes under 1870-talet togs den medeltida kyrkan ur bruk.

Militieboställets huvudbyggnad är uppförd sannolikt under 1800-talets första hälft. Den är en god representant för befälsboställen under indelningsverkets slutskede, och ger med sitt herrgårdslika utseende en fingervisning om den sociala statusen hos den indelta arméns befäl. Också Gatugård bär herrgårdsbebyggelsens prägel.

Åkerlandskapet i området är totalröjt och omgivet av stenmurar. Odlingsrösen och stentippar finns bevarade från olika epoker.

Inför framtiden

  • Sambandet mellan den bevarade agrara bebyggelsen med sina herrgårdsliknande uttryck och de båda kyrkorna är viktigt att bevara genom att anpassa ny bebyggelse till den rådande bebyggelsestrukturen.
  • Ny bebyggelse bör också anpassas till den lokala byggnadstraditionen.
  • Den kulturhistorisk värdefulla bebyggelsen inklusive kyrkorna bör vårdas och bevaras.
  • Fornlämningsmiljöerna bör vara föremål för informationsinsatser och vård.

Karta med kunskapsunderlaglänk till annan webbplats

Odlingslandskap, bymiljöer, sockencentrum. Kulturmiljö av länsintresse.

Landskapet och dess berättelse

Området omfattar de öppna jordbruksmarkerna kring byarna Pilås och Viås. Markerna ligger i ett kuperat landskap med åkerfält omgärdade av stenmurar och betesmarker. Bebyggelsen har en mycket väl samlad bebyggelsestruktur som i stort sätt är opåverkad av 1800-talets skiftesverksamhet. Andra ålderdomliga landskapsdrag är förekomsten av många träd med spår efter hamling.

Området ligger i det som utgjorde de marginella delarna av Värends centralbygder. Områdets äldsta bosättningshistoria är dock svår att ta ställning till eftersom förhistoriska gravanläggningar i stort sett saknas. Vid storskiftet 1786 bestod Pilås av tre hemman, Södra gården, Månsagården och Norra gården. Viås bestod av Norregården och Södregården.

Båda byarna blev under 1700-talet och 1800-talet föremål för hemmansklyvningar, men endast i undantagsfall resulterade detta via lagaskiftena i att brukningsdelar flyttade ut från den gemensamma byplatsen. Viås by genomgick en märklig förändring under 1800-talets andra hälft. Från att ha varit en vanlig bondby kom den att bli centrum i Sjösås socken i och med att den nya kyrkan uppfördes 1865.

Kulturmiljöns värden

Pilås och Viås utgör två bybebyggelser med ovanligt opåverkade bebyggelsestrukturer.

Fornlämningsmiljön är relativt fattig. I marginella delar finns fossil åkermark vars datering är oklar, men kan vara förhistorisk. I norra delen återfinns en offerkälla som enligt traditionen ska ha använts till för inte så många generationer sedan. Bland annat ska man ha offrat mynt inför resor till Kalmar eller Karlskrona.

Den agrara bebyggelsen består av mangårdsbyggnader av parstugukaraktär med många gamla byggnadsdetaljer. Dessutom finns flera äldre ekonomibyggnader.

I Viås uppfördes Sjösås sockenkyrka 1865. En sockenstuga för bygdens gemensamma angelägenheter uppfördes och senare kom den att tjäna som kommunalhus. Till sockencentrum hör också ett skolhus.

Odlingslandskapet är rikt på stenmurar, odlingsrösen och stentippar.

Inför framtiden

  • Odlingslandskapets värden är beroende av man bedriver ett livskraftigt jordbruk.
  • Bebyggelsens kulturhistoriska värden bör bevaras och vårdas.
  • Ny bebyggelse bör anpassas till den traditionellt koncentrerade bebyggelsestrukturen och lokala byggnadstraditionen.

Karta med kunskapsunderlaglänk till annan webbplats

Stadsmiljö, sjukhusmiljö. Kulturmiljö av riksintresse.

Stadslandskapet och dess berättelse

Växjös centrala delar har en flack karaktär, men omges i norr, öster och väster av mindre höjder. I söder ansluter ett antal sjöar. Staden har en relativt måttfull profil och endast i undantagsfall överstiger hushöjden 3-4 våningsplan.

De centrala delarna kännetecknas framför allt av rutnätsplanen i vilken en rad offentliga byggnader utgör karaktärsobjekt, så som residenset och stadshotellet vid stora torget, eller domkyrkan med sin säregna dubbelspira. I öster finns fortfarande mindre partier som påminner om tidigare agrara omgivningar. Sydöst om stadscentrum ligger Sankt Sigfrids sjukhus med parkmiljöer och delvis monumental arkitektur.

Medeltidsstaden Växjö kännetecknades liksom alla medeltida städer av ett oregelbundet gatunät. Efter 1600-talets stadsbränder upprättades en plan med tomter och gator indelade i ett rutnät efter tidens stadsplaneideal. Efter branden 1843 upprättades förslag till ny stadsplan med parallella längd- och tvärgator.

Bebyggelsen som växte upp efter den stadsplanen befäste stadens prägel av trästad. Mycket av empiredragen bibehölls långt fram i tiden. Vid tiden för sekelskiftet började stenhusen att tilltaga i antal. Bland annat uppfördes ett större antal patriciervillor av personer i samhällets övre skikt som bland annat sökt sig till residensstaden i kyrkans, skolans eller det offentligas tjänst. Växjös centrala roll i länet har därför på många sätt präglat staden, också utanför rutnätsstaden.

Under 1960- och 70-talen har stadsbilden genomgått stora förändringar men ett flertal kulturhistoriskt värdefulla enskilda byggnader har bevarats liksom grunddragen i 1600-talets rutnätsplan. Dessutom har några sammanhållna miljöer undgått allt för stora förändringar. Av dem förtjänar Skolgatan och Norra Järnvägsgatan att framhållas liksom delar av Kungsgatan och Södra Järnvägsgatan.

Östrabo uppfördes under 1700-talets sista årtionde och ritades av arkitekten Olof Tempelman. Initiativtagare var den dåvarande biskopen Olof Wallquist, som inte nöjde sig med den gård som stod till hans förfogande nere i staden. Tidigare hade Biskopen residerat på Kronobergs slott. Resultatet blev en byggnad i tidsenlig gustaviansk klassicism, en representativ bostad och arbetsplats för stiftets biskop och domkapitel.

Sedan medeltid hade Växjö haft en sjukhusinrättning, ett helgeandshus eller som det senare kallades, ett hospital. Detta låg vid Växjösjöns strand nedanför Staglaberget. Hospitalet blev under 1700-talet alltmer en inrättning för mentalpatienter, och för dessa ändamål lät man under slutet av 1700-talet flytta verksamheten till Sjön Trummens norra strand.

Här kom under 1800-talet och 1900-talet ett stort antal byggnader, park- och andra anläggningar att uppföras av vilka många representerar en för varje tid modern psykvård med centralhospitalets prägel.

Kulturmiljöns värden

Växjö är en Stifts- och residensstad av medeltida ursprung med dominerande domkyrkoområde och successivt framvuxen rutnätsplan som speglar stadsutvecklingen under 1600- och 1800-talen.

Medeltidsstadens värden inskränker sig till domkyrkan som, efter att ha haft en enkel tornhuv sedan 1740 års brand, återgavs ett äldre utseende med dubbelspiror på1950-talet. Dessutom finns enstaka gator med medeltida sträckningar.

Från 1600-talet finns det då utlagda rutnätsmönstret bevarat då domkyrkan kom att bli en viktig fondbyggnad för infarterna till staden. Från 1600-härstammar också gymnasiebyggnaden vid domkyrkan.

Den under 1800-talet utvidgade rutnätsplanen, bland annat med utformade esplanader, finns i hög grad bevarat. Under 1800-talet tillkom också många stenbyggnader som fortfarande finns kvar. Bland dessa finns offentliga hus med monumentala egenskaper, bland annat som fondbyggnader.

Hit hör teatern, fängelset, det äldre stationshuset, men också ett antal skolor som exempelvis Bäckaslövsskolan i änden av Södra Esplanaden. Växjö som stiftstad har förutom domkyrkan givit direkta avtryck i domprostbyggnader, men framför allt i Biskopssätet Östrabo med delar av det gamla Biskopsgärdet. Huvudbyggnaden är från slutet av 1700-talet med senare ombyggnader.

Stadens offentliga status har emellertid präglat stadsmiljön i många avseenden. Bland annat uppkomsten av ett större antal patricievillor. Inom Sankt Sigfrids lasarettsområde finns ett stort antal sjukvårdsbyggnader från skilda epoker. Den äldsta huvudbyggnaden är från 1826 och inrymmer idag kyrka och museum.

Centralhospitalet huvudbyggnad , det italienska palatset, byggdes som en mönsteranläggning på 1850-talet. Det övervägande flertalet har tillkommit under tidigt 1900-tal. Mellan lasarettsområdet och Växjösjön ligger ett järnåldersgravfält och herrgårdsanläggningen Kampen från 1800-talets början.

En rad byggnader inom Växjö och Sankt Sigfridsområdet är byggnadsminnen.

Inför framtiden

  • Det är angeläget att ny bebyggelse och planstruktur anpassas till residensstadens rutnätsplan och måttfulla byggnadshöjd.
  • Det är också angeläget att Biskopssätet Östrabo med omgivande rester efter ett agrart landskap också fortsättningsvis får behålla sitt fria och dominerande läge, liksom att de kulturhistoriska värdena vid S:t Sigfrids sjukhusområde, i form av byggnader, parkanläggningar och kyrkogård bevaras.
  • Alla kulturhistoriskt värdefulla hus bör bevaras och underhållas. Vad beträffar byggnadsminnena så bör detta ske i linje med särskilt upprättade vårdplaner.
  • De kulturhistoriska aspekterna av staden tas främst om hand i kommunens planarbete varvid det är angeläget att fördjupade översiktsplaner för riksintresset kontinuerligt uppdateras.

Karta med kunskapsunderlaglänk till annan webbplats

Industrimiljö. Kulturmiljö av länsintresse.

Landskapet och dess berättelser

Åryds industrimiljö ligger på en udde i Årydssjön. Bebyggelsen är präglad av brukets industribyggnader men här finns också bostadsbebyggelse. Delar av udden odlas fortfarande.

Frälsehemmanet Åryd med kvarn, tillhörde under senmedeltiden Bergkvaragodset. I början av 1500-talet ägdes Åryd av en skattebonde och blev omkring 1570 säteri. Järnbruket i Åryd grundades vid mitten av 1600-talet.

Grundaren var holländaren Arnold De Rees (1612-1668), som också var verksam vid Huseby bruk. Åryd hade goda förutsättningar för ett järnbruk. Det fanns gott om järnmalm i sjöar och myrar. Man hade god tillgång till vattenkraft och trakten var rik på skog.

År 1690 bestod bruksanläggningen av 1 gammal masugn, 1 stor hammare, 1 liten stampkvarn “till att stöta järnslagg uti”, 1 hjulkvarn, 1 kniphammare och 1 sågkvarn. Bruket hade sin storhetstid under senare hälften av 1700-talet och förra hälften av 1800-talet. Tillverkningen upphörde vid slutet av 1880-talet. År 1899 ströks bruket ur Kommerskollegiets lista över järnverk.

Järnhanteringen kom att ersättas av träindustriell verksamhet.

Kring masugnen grupperade sig en mängd byggnader: hammare smedjor, förrådshus, kvarnar och bostäder för smederna.

Kulturmiljöns värden

Trots att några äldre byggnader rivits ger Åryd idag en god bild av brukssamhällenas uppbyggnad under järnhanteringens glansperiod.

De röda stugorna längs masugnsvägen är rester av smedsbostäderna. Ingen är dock äldre än 150 år.

Masugnen har upprepade gånger om- och nybyggts. De båda kvarstående ugnarna är av relativt sent datum. Den norra är ombyggd på 1850-talet. Den södra, en så kallad rostugn, nybyggdes 1873.

Herrgården uppfördes 1825-29 av bergsrådet Johan Lorenz Aschan och utgör idag byggnadsminne.

Inför framtiden

  • Det är angeläget att den industrihistoriskt värdefulla bebyggelsen och anläggningarna vårdas och bevaras.
  • Ny bebyggelse bör lokaliseras så att inte de kulturhistoriska värdena försämras.
  • Byggnadsminnet ska vårdas och underhållas i enlighet med upprättad vårdplan.

Karta med kunskapsunderlaglänk till annan webbplats

Bylandskap. Kulturmiljö av länsintresse.

Landskapet och dess berättelse

Ödetofta ligger i ett småkuperat landskap som i nordväst avgränsas av Byasjön. Med några undantag har bebyggelsestrukturen en sammanhållen karaktär. Samma sak gäller åkerlandskapet som breder ut sig på ett antal mindre moränhöjder med våtare marker däremellan. Åkerfälten är på många håll omgivna av betesmarker vilket innebär att det som utgjort de traditionella inägorna (dvs. åker och äng) i hög grad fortfarande hävdas.

Som på många andra håll i Värends centralbygder är det bronsåldern som efterlämnat flest lämningar i landskapet, inte sällan av monumental art. Fornlämningar utgör därför viktiga delar av landskapsbilden.

Som bybebyggelse förefaller dock, åtminstone att döma av ortnamnet, Ödetofta ha etablerats under yngre järnåldern. Vid tiden för storskiftet 1761 fanns inte mindre 13 hemman redovisade under byn. Vid denna tid räknades emellertid Munkatorps gårdar, Björnås, Göpetorp och Bjälvatorp också in under Ödetofta.

Rent bebyggelsemässigt låg Ödestofta i centrum av ett omfattande inägogärde och hade formen av en klungby. De övriga enheter låg som satelliter i gärdets ytterkant. Det förefaller troligt att dessa uppstått som torpenheter med Ödetofta som moderby, möjligen så tidigt som under medeltid.

Byn lagaskiftades 1836. Endast i mindre utsträckning flyttades gårdar ut från de äldre bytomterna.

Kulturmiljöns värden

Ödetofta har en kulturhistoriskt intressant bebyggelse vars lokalisering vittnar om ålderdomliga bebyggelsestrukturer och en delvis äldre byggnadskultur.

Fornlämningarna består i huvudsak av rösen från bronsåldern, varav ”Stora rör” mäter 20 meter i diameter. Flera mangårdsbyggnader bevarar ålderdomliga drag. På Ödetofta Sjögård är ekonomibyggnaderna särskilt välbevarade. Där finns också en bevarad linbasta och en fångstgrop för fångst av varg.

Odlingslandskapet är variationsrikt med stenrösen, stenmurar och blockstenstippar.

Inför framtiden

  • Ny bebyggelse bör uppföras med stor respekt för Ödetoftas ålderdomliga bebyggelsestruktur.
  • Nya byggnader bör anpassas till den lokala byggnadstraditionen.
  • Kulturhistoriskt intressanta byggnader bör bevaras och underhållas på traditionells sätt.
  • Odlingslandskapets värden är beroende av ett aktivt jordbruk, sammansatt av både åkerbruk och betesdrift.

Karta med kunskapsunderlaglänk till annan webbplats

Kontakt