Ljungby kommun

Ljungby kommun innehåller många centralbygder med mycket lång bebyggelsekontinuitet, som bland annat efterlämnat rika fornlämningsmiljöer.

30 områden i Ljungby kommun ingår i länets kulturmiljöprogram. Av dessa är inte mindre än åtta områden riksintressen för kulturmiljövården. Majoriteten av områdena utgör landsbygdsmiljöer med ett rikt odlingslandskap och välbevarade bebyggelsemiljöer. Hit hör allt från högreståndsmiljöer i form av herrgårdar till unika bondbyar.

Samtliga delar av kommunen ingick tidigare i Sunnerbo härad som i sin tur ingick i det gamla folklandet Finnveden och dess centralbygder. Dessa var i hög grad knutna till länets många ådalar där odlingsbetingelserna för småländska förhållanden varit mycket goda. Den viktigaste av dessa, Lagans ådal, innehåller flera av länets mest betydelsefulla och storslagna fornlämningsmiljöer. Många av dessa är föremål för statligt finansierad fornvård.

Ljungby kommun karaktäriseras också av att den genomkorsas av landets viktigaste vägstrukturer. E4:an har sina föregångare i Riksettan och Lagastigen, av vilka den senare sett åtskilliga arméer tåga i båda riktningarna, särskilt under 1500- och 1600-talens krig mot Danmark. Kulturmiljöer knutna till kommunikation, som exempelvis i Hamneda, är därför ett viktigt tema i Ljungby kommun.

Sockencentrum. Kulturmiljö av länsintresse.

Landskapet och dess berättelser

Bebyggelsen är väl samlad och är uppförd på en mindre höjd i landskapet med kyrkan på den högst belägna punkten. Bebyggelsemiljön ligger vid ett vägkors.

Området i anslutning till sjön Kösen har koloniserats tidigt och lämningar finns från hela den förhistoriska tiden. När socknarna etablerades under tidig medeltid kom Angelstad att bli sockencentrum, eftersom byn troligen har varit den dominerande i trakten under vikingatiden. Namnet härstammar från denna tid och kan härledas ur mansnamnet Angul och det fornnordiska “stair” som ungefär betyder plats, ställe. År 1371 skrivs namnet “Angelstaedhae".

Kulturhistoriska värden

Området utgör ett traditionellt sockencentrum med dess olika institutioner.

Den nuvarande kyrkans äldsta delar är från 1200-talet, men kyrkan är om- och tillbyggd i flera omgångar, sista gången 1806. Den är nu närmast en salskyrka, men har varit en absidkyrka. Interiören präglas av 1600- och 1700-talen med nytillskott från vårt sekel. Till kyrkan hör en vacker klockstapel, troligen från 1700-talet. I anslutning till kyrkan ligger prästgården från 1957 med prästlöneboställe, församlingshemmet, som tidigare var skola uppförd 1867, samt nuvarande skolan med en äldre skolbyggnad från 1919 och flera nyuppförda byggnader. Kyrkans lokalisering är på medeltida sätt belägen på en liten höjd.

Inför framtiden

Angelstad är ett sockencentrum med en byggnadskultur som bland annat representeras av en rad offentliga byggnader.

  • Eventuell nybebyggelse bör anpassas till befintlig byggnadsstruktur.
  • Områdesbestämmelser är ett viktigt steg i säkerställandet.

Karta med kunskapsunderlag Angelstad Länk till annan webbplats.

Sockencentrum. Kulturmiljö av länsintresse.

Landskapet och dess berättelser

Annerstads by ligger på ömse sidor av Bolmån. De båda delarna är förbundna via en bro. Sockencentrum ligger intill Bolmåns södra sida. Topografin är flack men kyrkan ligger på en svag höjd. Bebyggelsemiljön, som har en relativt tät struktur, är omgiven av betade hagmarker och åkrar. Nyare bebyggelse representeras bland annat av ett uppfört äldreboende som sedermera fått förändrade funktioner. I nordöst ansluter ett större myrområde, den s.k. Hästasjömyren som är Natura2000-område.

Som kyrkplats omnämns Annerstad första gången 1371. Namnet är bildat av mansnamnet Andor och ställe, dvs Andors ställe eller gård. Den medeltida kyrkan ersattes i början av 1800-tapet av den nuvarande. Annerstad bildade fram till 1991 ett av de få "ärftliga pastoraten" i Svenska kyrkan. Det innebar att tjänsten som kyrkoherde i pastoratet gick i arv inom en familj så länge det där fanns en arvtagare som befanns kompetent för uppdraget. Detta hade gällt sedan Johan III:s tid.

Kulturhistoriska värden

Annerstads sockencentrum illustrerar på ett tydligt sätt sambandet mellan det lokalt kyrkliga och administrativa centrumfunktionerna, representerat av en rad välbevarade byggnader, och kommunikationsstrukturen genom dess läge i ett vägkors och inte minst intill den forna vattenvägen som Bolmån utgjort.

Nuvarande kyrka är uppförd 1823 i nyklassicistisk stil. Den präglas av en yttre enkelhet som var vanlig under den intensiva kyrkobyggnadsperioden under 1800-talet. Placeringen på en höjd gör den vida synlig och till ett dominerande inslag i landskapsbilden. Kyrkbodarna är uppförda 1922 och ersatte då de tidigare kyrkstallarna. Sockenstugan är uppförd under 1860-talet enligt de stilideal som var förhärskande bland småländsk allmoge vid 1800-talets mitt. Prästgården är byggdes 1936 och ersatte då en prästgård som enligt uppgift skulle varit från 1600-talet.

Bebyggelsen är traditionellt utformad. Materialet är i allmänhet trä och färgsättningen är faluröd eller ljusa oljefärger.

Inför framtiden

  • Nybyggnader bör undvikas annat än då byggnad gått förlorad.
  • Nybyggnad av driftsbyggnader för jordbrukets behov bör ske i anslutning till befintligt brukningscentrum.
  • Områdesbestämmelser bör övervägas.

Karta med kunskapsunderlag Annerstad Länk till annan webbplats.

Fornlämningsmiljö, odlingslandskap. Kulturmiljö av länsintresse.

Landskapet och dess berättelser

Berghem utgörs av ett flackt åkerlandskap, genombrutet av kommunikationstråk i form av länsväg 582, (gamla ”Riksettan” och Lagastigen) samt den nedlagda järnvägssträckan Skåne-Smålands Järnväg och ån Lagan. Bebyggelsen är till sin karaktär agrar och gör ett spritt intryck. Området har emellertid också kommit att påverkas av det expanderande Ljungby genom ett par industrianläggningar. Viktigt för landskapsbilden är också gravfältet Kånna högar vars anläggningar gör ett påtagligt intryck från länsvägen. Utöver dess kulturhistoriska värde hyser lokalen också en rik flora, vilket bland annat är en följd av att de sköts som slåttermark.

Berghem är en representativ del av det forna folklandet Finnvedens södra centralbygder med rötter långt tillbaka i förhistorien. De äldsta beläggen kommer från en utgrävd härd som anlades redan för 7000 år sedan. Den fasta bebyggelsen har sannolikt en kontinuitet åtminstone tillbaka till bronsåldern. Det är dock under järnåldern som bebyggelsen avsätter flest spår i landskapet från förhistorisk tid. Bland annat finns boplatsspår daterade till äldre järnålder. Namnen på -hem tillhör våra äldsta ortnamn och just Berghem anses vara det enda hemnamnet i länet av den förhistoriska kategorin. Äldsta omnämnandet är från 1293 då det skrivs “biargheme”.

Historiskt sett har Berghem varit en stor by som redan på 1600-talet bestod den av 8 hemman, Norregård, Södregård, Andersgård, Lassagård, Västregård, Bergsgård, Mickelsgård och Holmsgård. Av dessa kom Norregård tidigt att bli prästboställe. Dock finns den gamla prästgården inte kvar men marken är prästlöneboställe. Inom dessa hemman hade det fram till början av 1900-talet utvecklat sig ett 30-tal brukningsenheter. Den spridda bebyggelsestrukturen underströks av Laga skiftet 1861 då många gårdar flyttade ut.

Kulturhistoriska värden

Berghems långa kontinuitet som bybebyggelse i Finnvedens centralbygder har ett synnerligen tydligt uttryck i namnformer och framför allt fornlämningsbild.

På östra sidan av Lagan, på Kvänjarps marker, ligger västra Kronobergs största bronsåldersröse, Höga rör, som mäter hela 30 meter i diameter och är två meter högt. Röset ligger inom ett område med fornåkrar, sannolikt från förhistorisk tid.

I norra delen av Berghem ligger Kånna högar, ett av länets största gravfält med närmare 300 gravar. De flesta är runda eller ovala högar, typiska för vikingatiden. Dessutom finns bl.a. domarringar, treuddar, resta stenar och en järnåldersdös. Några högar undersöktes 1964 och kunde dateras till mitten av 1000-talet, d.v.s. det skede då kristendomen började slå igenom. I gravfältets ytterkanter har man hittat kristna gravar som anlades innan tillgång till kyrkogård fanns. En gammal beteckning för platsen som återfinns på Storskifteskartan från 1780-talet är Kyrkohögarna. Ytterligare ett gravfält med åtta gravar, en hög, sex bautastenar och en rund stensättning, finns i anslutning till Bergsgården. Bebyggelsen har en spridd karaktär i ett öppet odlingslandskap

Inför framtiden

  • Ny bebyggelse bör anpassas till den rådande bebyggelsestrukturen. Ingen nybyggnation skall tillåtas nära gravfälten.
  • Jordbruket är viktigt i Berghemsområdet, inte minst som scen för fornlämningarnas sammanhang.
  • Kånna högar bör även i framtiden vara föremål för fornvård

Karta med kunskapsunderlag Berghem Länk till annan webbplats.

Sockencentrum, kyrkby, fornlämningsmiljö. Kulturmiljö av riksintresse.

Landskapet och dess berättelser

Bolmsö har en svagt kuperad terräng. På en sydvästlig-nordöstlig höjdrygg ligger områdets åkermark som är småskalig men relativt sammanhängande. Särskilt i väster dominerar lövvegetationen och sammanfaller där med vad som under historisk tid utgjorde byns ängsmarker. Bebyggelsen har en sammansatt karaktär med sockencentrats offentliga byggnader, traditionella jordbruksgårdar samt äldre och yngre villor. Kring kyrkan och hembygdsgården är bebyggelsen sammanhållen medan den i övrigt är spridd.

Av fornlämningarna att döma har Bolmsö by troligen sin bakgrund i yngre järnålder. Som centrum för hela Bolmsö har platsen haft sin funktion redan från medeltid. Äldsta belägget för ortnamnet härstammar från 1293 då det skrivs Bolmsø.

Byn har sannolikt varit den mest betydande på ön eftersom kyrkan kom att placeras här. Visserligen saknas uppgifter om var medeltidskyrkan varit belägen. Då ingen kyrkotradition är knuten till annan plats på Bolmsö får man förutsätta att dagens kyrkplats i stort sett är identisk med den ursprungliga.

Den agrara bebyggelsen bestod i äldre tider av tre hemman, nämligen Prästgården, Klockaregården och Brogården. Den blev senare en egen registerenhet.

Brogården lagaskiftades 1857-58. Jordbruk har varit det främsta näringsfånget, men fisket i Bolmen har varit ett viktigt tillskott. I kyrkbyn har funnits skola (i nuvarande församlingshemmet), post och såg.

Kulturhistoriska värden

Bolmsö utgör ett riksintressant exempel på ett sockencentrum med flera offentliga byggnader i kombination med ett levande odlingslandskap med lång kontinuitet, markerat av ett antal pedagogiska gravfält.

Området hyser två gravfält varav det ena kallas “Spökebacken” som har 29 gravhögar. Här finns dessutom sex resta stenar. Nordöst om Kyrkan ligger ett litet gravfält med 10 gravar.

Bebyggelsen är från olika tider. Äldst är prästgården från 1807, påbyggd 1849. Jämte prästgården och kyrkan utgör församlingshemmet från 1890-talet och mangårdsbyggnaden på Brogården 1:7 från 1904 de kulturhistoriskt och miljömässigt mest värdefulla byggnaderna i området, Brogården 1:7 har en vacker glasveranda med snickarglädje. Brogården 1:13, Manhem är en tidstypisk och välbevarad byggnad från 1921. Hembygdsgården utgör ett värdefullt inslag i miljön. Efter 1950 har ett mindre antal villor tillkommit.

Inför framtiden

  • Nytillskott i bebyggelsen bör ske med varsamhet och anpassning både vad avser bebyggelsestrukturen och byggnadernas utformning.
  • Vid ombyggnad av äldre hus bör deras kulturhistoriska värde tas tillvara.
  • Landskapets agrara verksamhet är viktig att bevara
  • Fornlämningsmiljöerna bör vara föremål för vård och tillgängliggörande.

Karta med kunskapsunderlag Bolmsö Länk till annan webbplats.

Herrgårdslandskap. Kulturmiljö av länsintresse.

Landskapet och dess berättelser

Bolmstadområdet ligger på ett näs mellan Bolmen och Lillasjö. Området är relativt flackt med välröjda och regelbundet utformade åkerarealer. Intill Bolmen avgränsas odlingslandskapet av ett lövskogsbälte som delvis är betat. Lövskogen är överhuvudtaget den dominerande vegetationstypen, men med inslag av barrskog. Vägstrukturen är rätvinklig och längs flera av vägarna återfinns alléer. Bebyggelsen är i huvudsak knuten till herrgårdsmiljön. Delar av gårdscentrum är detaljplanelagd för bostadsbebyggelse. I dess nordvästra del finns en småbåtshamn och ett större fritidshusområde.

Bolmstad har troligen uppstått som by under vikingatiden vilket både namnformen och gravfältet i norra delen talar för. Sannolikt har här emellertid funnits en bosättningskontinuitet från stenåldern ända fram till idag.

Bolmstad omnämns redan 1319 (“Bolmstadh”) och förledet anknyter till sjön Bolmen. År 1418 tillerkände konung Erik av Pommern en viss Jöns Karlsson “Bolmstadhe” i Sunnerbo. Redan under slutet av 1300-talet och början av 1400-talet fanns en sätesgård för väpnaren Nils Knutsson och hans hustru. Också under 1500-talet omtalas Bolmstad som sätesgård besatt av väpnaren Lasse Persson av släkten Hård af Segerstad.

Kort därefter införlivades tre andra frälsehemman i byn. Före 1607 byggdes åter ett säteri, efter några års förfall, som 1637 kom att omfatta byns samtliga sju gårdar. Omkring 1680 var Bolmstad åter “alldeles förfallet och intet heller med egen avel försett” varvid sätesfriheten “utströks”. År 1684 stod en ny byggnad klar och sätesfriheten återvanns.

På 1690-talet ingick sätesgården i Bolmstads by som då bestod av sju hemman. Redan då hade emellertid två gårdar avhysts till förmån för säteriets etablering. Av de övriga hemmanen låg två som ”rå och rörshemman”, dvs låg inom säteriets gränser, medan de två andra brukades under en annan frälseman. Ytterligare ett hemman tillhörde kronan.

Samtliga gårdar anslöt till ett stort inägogärde med åkrar och ängar som också flera andra enheter ända bort till Laggaretorp norr om Lillesjön hade del i. Omfattningen av det forna inägogärdet sammanföll i stort sett med de partier i landskapet som idag domineras av lövskog. De forna ljunghedarna och bokskogarna på utmarken är idag däremot barrskogsklädda. I takt med att säteriets utveckling kom samtliga landbogårdar (arrendegårdar) att försvinna.

Kulturhistoriska värden

Bolmstad representerar ett för småländska förhållanden typiskt litet herrgårdslandskap med blygsamma gårdsbyggnader, typiska landskapselement som rätvinkliga vägar, alléer och regelbundna åkerarealer.

Området har en sammansatt fornlämningsbild med få lämningar. Dessa representerar dock större delen av områdets förhistoria. Vid en arkeologisk undersökning 2006 återfanns i nordvästra delen en stenåldersboplats. Här finns också ett par rösen av vilka ett innehåller en hällkista från sen stenålder/tidig bronsålder, vars takhällar fördes bort år 1900 för att användas som tak på en potatiskällare.

Lämningen kallas ”Drakeröret”. Den övriga fornlämningsbilden består av ett par områden med röjningsröseområden i de östra delarna. I ett av dessa finns en mindre förekomst av skålgropar på ett stenblock. I den norra delen finns dessutom ett mindre järnåldersgravfält med sju stensättningar.

Den för många herrgårdar karakteristiska fornlämningstypen gårdstomt, ödelagd efter det att bebyggelsen blivit avhyst som en följd av säteribildningen, är i detta sammanhang extra intressant.

Åkerstrukturen är på ett för herrgårdslandskapet typiskt sätt rationellt till sin karaktär med regelbundet planerade åkerfält inramade av vägar, alléer och stenmurar. Flera präktiga stentippar återfinns i anslutning till åkrarna.

Herrgårdens centrala delar består av huvudbyggnad, en bostadsflygel, ladugård och flera andra ekonomibyggnader. Den nuvarande huvudbyggnadens nedervåning är mycket gammal medan den övre uppfördes av häradshövding Tornérhielm som ägde Bolmstad 1839— 1855.

Inför framtiden

  • Det är av stor vikt att landskapet och dess delar hävdas och vårdas genom ett aktivt jordbruk.
  • Ny bebyggelse måste anpassas till herrgårdslandskapets karaktär och bebyggelse. Åtgärder som berör herrgårdsbyggnadernas yttre utformning bör ske i samråd med antikvarisk sakkunskap.

Karta med kunskapsunderlag Bolmstad Länk till annan webbplats.

Centralbygd, fornlämningsmiljöer. Kulturmiljö av länsintresse.

Landskapet och dess berättelser

Området ligger i Lagans dalgång. Terrängen gör ett flackt intryck och stiger endast svagt upp mot dalgångens östra respektive västra sidor. Jordbruksbebyggelsen ligger relativt spridd på ömse sidor om Lagan, i Bäckaryd med en tendens att ligga upp mot skogskanten. Bäck har dock också en yngre villabebyggelse inom ramen för ett mindre stationssamhälle.

Området präglas liksom övriga delar längs med Lagan av kommunikationsstrukturen med Gamla Riksettan väster om Lagan och den nedlagda järnvägssträckningen (SSJ) öster om ån. Bäck är förbunden med den västra sidan om Lagan via en bro. Några hundra meter väster om Bäckaryd löper den moderna E4:an. Jordbrukslandskapet är sammansatt av väl sammanhållna och rationellt brukade åkermarker, men också av betesmarker. De öppna partierna övergår i barrskog på höjderna väster och öster om dalgången.

Områdena kring Lagan har en lång epok med mänskligt landskapsnyttjande. Fynd från alla förhistoriska perioder, med början från yngre stenålder, påvisar detta tydligt både i Bäckaryd och i Bäck. Framför allt framträder yngre järnåldern som synnerligen expansiv i de båda byarna att döma av fornlämningarnas antal och lokalisering.

Byarna var mellanstora med fyra hemman var. Under historisk tid låg byarnas bebyggelse väl samlad intill de bäckar som givit dem sina namn, med undantag av Norregården i Bäckaryd som låg för sig själv. I och med laga skiftena på 1800-talet (1831 i Bäckaryd respektive 1866 i Bäck) fick emellertid bebyggelsestrukturen en mer spridd karaktär.

Kulturhistoriska värden

Bäckaryd och Bäck är två byar på ömse sidor av Lagan där jordbruksmarkens öppenhet har en mycket lång tradition, vilket understryks av en mycket rik fornlämningsmiljö där två omfattande yngre järnåldersgravfält står i särklass.

Området är rikt på fornlämningar. Flera boplatsindikationer, sannolikt från yngre stenålder, ligger i brukad åkermark i bägge byarna. I Bäck finns omfattande exempel på hällristningar i form av skålgropar, uthuggna i friliggande stenblock. Troligen kan de dateras till bronsåldern/äldsta järnåldern liksom en hällkista i Bäckaryd.

Flera lösfynd från stenåldern/bronsåldern, bland annat av yxor och någon flintdolk, har gjorts. De tre gravfälten från yngre järnåldern innehåller sammanlagt 280 anläggningar, varav Bäckarydslokalen, med 165 gravar, utgör ett av de största i hela Lagadalen.

Bebyggelsen har en sammansatt karaktär med skiftande material och volymer, representerande olika tidsskeden.

Kommunikationsstrukturen representeras av gamla Riksettan, i viss mån sammanfallande med gamla Laganstigen. Vidare finns lämningar efter SSJ´s järnväg i form av en järnvägsbank. Denna har i Bäck varit sammanbunden med ett stickspår till en Lådfabrik och en torvtäkt.

Inför framtiden

  • Odlingslandskapet och dess samband med fornlämningar och bebyggelse är beroende av ett aktivt jordbruk.
  • Fornlämningarna bör i så hög grad som möjligt vårdas.

Karta med kunskapsunderlag Bäckaryd och Bäck Länk till annan webbplats.

Bylandskap, fornlämningsmiljöer. Kulturmiljö av länsintresse.

Landskapet och dess berättelser

Flahult ligger i ett kuperat landskap med en varierad markanvändning. Odlingslandskapet är sammansatt av en uppsplittrad åkerstruktur och olika grad av stenröjning, utav hagmarker, flera med höga biologiska värden. Lövskogspartier tjänar på flera ställen som avgränsare.

Det avgränsade området omfattar i stort sett byns gamla inägogärde med lövvegetationen som en antydning på var äldre tiders ängsmarker låg. Bebyggelsen består nästan helt av äldre gårdsenheter som tillsammans skapar en relativt sammanhållen karaktär i bykärnan, men med ett antal enheter lokaliserade till mer glest belägna platser. Genom området löper ett äldre nät av by- och brukningsvägar.

Flahult har en namnform som brukar förknippas med medeltida bosättningar. Fyndet av ett svärd från 1300-talet stärker denna bild. Fornlämningarna vittnar emellertid om att området har en betydligt äldre bosättningshistoria som åtminstone går tillbaka till bronsåldern. Byn hade under äldre tid fyra gårdar: Västergård, Östergård, Mellangård och Backegård. Benämningarna Nygård, Norre- och Södergård är relativt sena.

Hemmansklyvningar och andra processer ledde till att det fanns drygt 15 brukningsenheter som mest. Storskifte av utägorna ägde rum 1799-1801 och av inägorna 1811-13. År 1841-42 lagaskiftades byn och nytt skifte ägde rum på Backegård 1863-66. De senare skiftena är det som fortfarande äger bestånd och innebar att ett antal brukningsenheter kom att flyttas ut. Detta resulterade i den relativt glesa bebyggelsebild som totalt sett präglar byn i dag. Intill området låg tidigare en sjö, Rona sjö som sänktes under flera etapper under andra hälften av 1800-talet och i början av 1900-talet.

Kulturhistoriska värden

Flahult är ett småskaligt och sammansatt odlingslandskap med en markanvändning och bosättning som har rötter redan i förhistorien.

Fornlämningarna består av ett par ensamliggande rösen och en stensättning som troligen anlagts under bronsålder och äldsta järnålder. Ett litet gravfält bestående av några resta stenar, högar och stensättningar, är troligen tillkommet under den yngre järnåldern.

Odlingslandskapets värden består förutom av småskaligheten och den sammansatta och långvariga markanvändningen, också av rikligt med landskapselement, som stenmurar och odlingsrösen etc. På delar av utmarken och delar av inägorna ligger relativt omfattande områden med fossila odlingsrösen, partier som idag är bevuxna i huvudsak med lövskog. Dateringen av dessa områden är osäkra men kan vara förhistoriska. I anslutning ett av dessa har man återfunnit en offerkälla.

Byggbeståndet är delvis av äldre karaktär och präglat av de förändringar som påverkade byn i samband med laga skiftet 1842. Mangårdsbyggnaderna utgörs av tvåvånings parstugor i gott skick.

Inför framtiden

  • Nybyggnader bör ansluta till äldre bebyggelse och knyta an till lokal byggnadstradition.
  • Ombyggnader bör ha som målsättning att återställa de karaktärsgivande parstugorna till ursprungligt utseende.
  • Ett aktivt jordbruk med rika inslag av betesdjur är förutsättningen för ett bevarande av det öppna och sammansatta odlingslandskapet.
  • Fornlämningarna bör vårdas.

Karta med kunskapsunderlag Flahult Länk till annan webbplats.

Odlingslandskap, Fornlämningsmiljö. Kulturmiljö av riksintresse.

Landskapet och dess berättelser

Landskapet kring Hallsjö kyrkoruin är terrängmässigt varierat. Genom området löper en rullstensås till vilken vägarna och fornlämningarna är anpassade. Jordbruksmarken öster om åsen är relativt flack och domineras av sammanhängande åkrar och mindre partier hagmark. Bland annat genom skötseln av fornvårdsobjekt har betydande delar av rullstensåsens ljunghedskaraktär restaurerats.

Bebyggelsen består av tre gårdar, Norregården, Skattegården och Södregården, vars lokalisering har en påfallande spridd karaktär. Från söder till norr löper väg 557, gamla riksettan, genom området och omedelbart västerut tangeras miljön av E4:an som skurit av kontakten med byns traditionella ängsmarker ner mot Lagan.

Att döma av fornlämningsmiljön har området, liksom övriga Lagadalen, varit bebott redan under förhistorisk tid, åtminstone så långt tillbaka som bronsåldern. Under en kort period under medeltid var Hallsjö anexsocken under först Vittaryd och sedan Dörarp. Under 1500-talet slöts området slutgiltigt till Dörarp eftersom befolkningsunderlaget var för litet till att hålla egen präst. Möjligen finns också ett samband med att danska trupper förstörde kyrkan, som därefter legat som ruin. Möjligen har det före denna funnits en i trä, kanske en salskyrka,.

Före laga skiftet låg bebyggelsen, som då utgjorde fem gårdar (Norregården, Prästegården, Skattegården, Kjellegården och Södregården), samlade intill läget för den tidigare kyrkoplatsen. Undantaget Norregården som redan dessförinnan låg särskild från de övriga gårdarna. Som en följd av skiftet kom dessa att få utspridda lägen i takt med utflyttningen. Vad som hänt med Prästegården och Kjellegården är oklart.

Kulturhistoriska värden

Hallsjö utgör ett värdefullt odlingslandskap vars sammansatta fornlämningsmiljöer utvisar lång bosättningskontinuitet invid en på 1500-talet övergiven kyrkplats.

I områdets norra del ligger tre stora rösen med ca 15 meter i diameter. Dessa kan sannolikt dateras till bronsåldern. Järnåldersbebyggelsen representeras av tre gravfält med sammanlagt 150 fornlämningar, huvudsakligen högar. Kyrkoruinen är resterna efter en kyrka uppfördes sannolikt under 1300-talet, strax norr om områdets största gravfält. Den bestod i cirka 200 år och förföll troligtvis under 1500-talets andra hälft.

Inför framtiden

  • Nybyggnad bör endast ske i anslutning till etablerade gårdsgrupper. Material och färg skall vid all byggnadsverksamhet vara av traditionellt slag.
  • Ett aktivt jordbruk med stort inslag av betesdjur är avgörande för att områdets karaktär skall bestå.
  • Skötseln av kyrkoruinen och gravfälten bör vara föremål för vård.

Karta med kunskapsunderlag Hallsjö Länk till annan webbplats.

Centralbygd, kommunikationsmiljö, fornlämningsmiljö. Kulturmiljö av riksintresse.

Landskapet och dess berättelser

Landskapet är övervägande flackt, men sluttar lätt ned mot Lagans dalgång. Den relativt låga Ljungbyåsen sträcker sig i syd/nordlig riktning väster om Lagan. Kring Hamneda breder en vid sedimentslätt ut sig och ett öppet, lätt böljande landskap dominerar.

Den agrara bebyggelsen består av löst sammanhållna gårdar i utkanten av Hamneda samhälle. Dessa ligger främst belägna längs skogskanten, på landskapets högst belägna avsnitt. Den övriga bebyggelsen består främst av moderna enfamiljsvillor, men längs den forna stationsgatans östra sida ligger en handfull sekelskiftesvillor. Kyrkoruinen och kyrkan är belägna på upphöjda och väl synliga lägen i närhet till Lagan. Söder om kyrkan och i anslutning till stationsgatan ligger fungerande industrier.

Lagan sträcker sig i nord-sydlig riktning genom landskapet och i höjd med kyrkan förbinds den västra och östra sidan av en äldre stenvalvsbro. I Hamnedas västra utkant passerar E4:an, och öster om denna sträcker sig den gamla Riksettan. Från Hamneda torp till Gästgivaregården löper en del av den gamla Lagastigen i omedelbar närhet till Lagan.

Samhället binds ihop av Hamnedavägen som i öst-västlig riktning fortsätter mot Ivla respektive Nöttja. Ett nät av mindre vägar förbinder gårdarna med de större vägarna. Sträckningen av den nu borttagna järnvägen är väl synlig i samhällets östra del.

Hamneda är en av de orter som växt fram som i ett pärlband längs Lagan, i det som utgjort Finnvedens södra centralbygder. Jordbruket var själva förutsättningen för samhällstillväxten, och kring den bördiga odlingsmarken i Lagans ådal växte byarna Hamneda och Elinge fram. Hamneda, väster om Lagan, bestod av fem gårdar och det större Elinge utgjordes av sju gårdar belägna öster om ån. Båda kan med Småländska mått räknas som stora byar.

De äldsta skriftliga beläggen för Hamneda och Elinge går tillbaka till sent 1300-tal, men de höggravfält som hör till var by påvisar en etablering sedan åtminstone järnålder. Bosättningshistorien är emellertid betydlig längre än så och går tillbaka till stenåldern att döma av boplatsfynd. Längs höjderna har man dessutom funnit spår efter förhistoriska odlingar som efter arkeologiska undersökningar visat sig ha brukats åtminstone under äldre järnåldern.

Kommunikationsstråken var både förutsättningen för centralortens framväxt, och ett resultat av Hamnedas roll som områdets medelpunkt. Hamneda var därför en viktig knutpunkt där många resande passerade. Hamneda gästgiverigård är ett tidigt uttryck för detta. Kommunikationsnäten har även fortsättningsvis haft stor betydelse för Hamneda.

Skåne-Smålands järnväg anlades i samhällets östra utkant vid sekelskiftet 1800/1900 vilket har resulterat i en tydlig förskjutning av samhället österut. Invid stationen anlades en handelsgata med butiker och postservice, och längs med Hamnedavägen har en modern villabebyggelse vuxit fram under 1900-talet. Den nya kyrkans uppförande öster om Lagan kan ytterligare illustrera denna förskjutning.

Kulturhistoriska värden

Hamneda är en centralbygd vid ett viktigt kommunikationsstråk som bland annat ger en uppfattning om kyrkans, gästgivargårdens och stationens betydelse för samhällsutvecklingen.

Fornlämningsbilden är synnerligen komplex och består av tre gravfält från yngre järnåldern, tillsammans innehållande över 260 anläggningar. Spritt i landskapet ligger dessutom ytterligare gravar från samma period. De flesta gravmonumenten ligger, och har alltid legat, väl exponerade i förhållande till kommunikationsstrukturen. Intill kyrkan återfinns två runstenar där texterna lyder ”..detta minnesmärke efter Sven, sin fader”, respektive..”dessa stenar efter Tormar, sin broder. Han var av män…”

Kommunikationsstrukturen med tillhörande anrättningar, så som gästgivargården med stallar (byggnadsminne), milstenar stenvalvsbro, men också lämningar och bebyggelse knutna till stationssamhället, är avgörande för förståelsen av områdets historiska betydelse.

I anslutning till vägnätet har också andra offentliga funktioner varit knutna som kyrkor av vilka den medeltida återfinns i form av en ruin, men också en galgbacke och gravplats för de avrättade. Lämningar efter Sunnerborgs fästning visar på gränsbygdens utsatta läge.

Inför framtiden

  • Ett fortsatt aktivt jordbruk bör främjas
  • Bevara och tydliggör det historiska vägnätets sträckning med sina milstenar
  • Låt ny bebyggelse framhäva vägarnas centrala roll
  • Vårda och aktivera stationssamhällets aspekter
  • Bebyggelse och anläggningar med en funktionell relation till kommunikationsstråken såsom gästgivaregård, bro, stationsbyggnad, och stationsgata bör vårdas och framhävas
  • Bebyggelse och anläggningar med en visuell relation till kommunikationsstråken såsom gravfält, kyrka, kyrkoruin, och galgbacke bör vårdas och framhävas.

Karta med kunskapsunderlag Hamneda Länk till annan webbplats.

Fornlämningsmiljö, Odlingslandskap. Kulturmiljö av länsintresse.

Landskapet och dess berättelser

Byn Hå ligger i Prästebodaåns dalgång, på ömse sidor av ån. Terrängen är svagt kuperad och stiger mot mindre höjder på dalgångens barrskogsdominerade övre delar. Bebyggelsen har en spridd karaktär särskilt på västra sidan av Prästebodaån. Odlingslandskapet är sammanhängande och består i huvudsak av odlade marker, men med mindre partier av hagmarker på de övre delarna av dalgången.

I likhet med många andra byar längs med Prästebodaån och ån Lagan förefaller bosättningshistoriens kontinuitet vara mycket lång och sträcker sig tillbaka till stenåldern. Förutom boplatslämningar har bland annat har ett fynd av flera flintdolkar och flintskrapor gjorts. Som bylandskap kan man nog räkna med att Håområdets öppna arealer och fasta bosättningar tog form under järnåldern.

Från 1300-talets mitt utgjorde Hå sätesgård och beboddes 1375 av häradshövdingen i Sunnerbo. Omkring 1550 betecknades Hå som lydfrälse under Elmtaryd. Först nu börjar gårdsnamnet Landbogård (dvs en arrendegård under en frälseman) användas. Övriga gårdsnamn är yngre och är möjligen avsöndringar från Landbogård.

Under historisk tid har områdets gårdar i huvudsak varit åtskilda utan omfattande ägoblandningar. Med Laga skiftet 1857 fick byn ett för bygden typiskt spridd bebyggelse med gårdarna lokaliserade längs dalgången, utmed åker- och ängsmarkens gräns mot utmarken.

Kulturhistoriska värden

Hå uppvisar genom sina fornlämningar en tydlig anknytning till Finnvedens centralbygder och speglar tillsammans med odlingslandskapets utformning dess långa kontinuitet.

I området har flera fynd gjorts av boplatsindikerande slag från stenåldern.

Från samma period och äldre bronsåldern härrör inte mindre än 4 hällkistor av vilka flera ligger i skogsmark i anslutning till fossil åkermark, möjligen också de från förhistorisk tid. Från yngre järnålder finns två gravfält med sammanlagt 45 gravar.

Byns landskapselement består i huvudsak av stenmurar, en del av enkelradig typ. Av dessa löper flera i skogskanten och representerar sannolikt äldre utmarksgränser. Bebyggelsen är åtminstone vad gäller bostadshusen traditionellt utformad. Utöver den agrara bebyggelsen finns också en skolbyggnad och ett missionshus.

Inför framtiden

  • Ett aktivt jordbruk med djurhållning krävs för att landskapets agrara värden ska bestå.
  • Ny bebyggelse bör uppföras i enlighet med det bebyggelsemönster som kännetecknar landskapet idag.
  • Nya byggnader bör följa områdets traditionella byggnadstradition.

Karta med kunskapsunderlag Hå Länk till annan webbplats.

Fornlämningsmiljö, Odlingslandskap. Kulturmiljö av länsintresse.

Landskapet och dess berättelser

Området är svagt kuperat och hyser ett småskaligt odlingslandskap. Detta är sammansatt av små åkerarealer samt betade hagmarker, särskilt i norra delen av området. Utmarken sträcker sig i sydväst till den på 1870-talet utdikade Helgasjön, som under en tid därefter utnyttjades till madslåtter. En betydande del av utmarken utgörs av mossmark.

Den traditionellt agrara bebyggelsen har i huvudsakligen ett spritt mönster. Vid Skeda har under de senare årtiondena ett fritidsområde vuxit fram.

Av den sammansatta fornlämningsbilden att döma har Håringe en lång bosättningskontinuitet. Redan av ortnamnsformen framgår att bosättningen är av förhistoriskt datum. Håringe kan eventuellt tidigare ha inneburit “hårding” (Hardinge 1478) medan Skeda (Skee 1570) betyder åsrygg.

Av allt att döma fanns bebyggelse etablerad här redan under yngre stenåldern/äldre bronsåldern. Också järnåldern finns rikligt företrädd. Möjligen har det redan då funnits två bebyggelseenheter, dvs föregångarna till Håringe och Skeda. Under medeltid var Håringe en sätesgård, på 1400- och 1500-talet för släkten Ulfsax, men också för ätten Stierne. Möjligen har här funnits en befäst gård. Gården upphörde som säteri på 1838 då det övergick i bondehänder och delades upp på flera brukningsenheter. Skeda eller Lilla Håringe låg 1853 som torp under Håringe.

Kulturhistoriska värden

Området utmärker sig främst genom sin fornlämningsrikedom, där gravarna och gravfälten ligger i ett nordsydligt stråk från inägorna vid Skeda genom utmarksområden till Solbacka. Möjligt är att de följer en forntida vägsträckning.

Fornlämningsbilden är sammansatt av hällkistor, rösen och skålgropar från sten-/bronsåldern av vilka flera sammanfaller med områden med fossil åkermark som är rätt vanliga i området. Från järnåldern finns fem gravfält med sammanlagt ca 90 gravar (65 högar och 24 resta stenar) samt flera enstaka högar och en domarring. Flera gravar har undersökts (bland annat av kronprins Gustav Adolf i början av 1900-talet) och visat sig innehålla intressanta fynd från vendel-/vikingatid.

Bland annat brons- smycken, glas- och karneolpärlor, silverring, två guldbleck (s.k. guldgubbar), pilspetsar, stigbyglar och nitar av järn. Vid Håringe finns lämningar efter bebyggelse i form av husgrunder. Möjligen är det rester av den medeltida sätesgården. Intill stranden finns också en sten, Kung Rings sten, med medeltida runristningar. Hällen har tolkats som en s.k. missionshäll från 1100-talet.

Odlingslandskapets värden förekommer sparsamt i form av odlingsrösen och smala stenmurar.

Den äldre bebyggelsen är mestadels starkt förändrad men värdefulla mangårdsbyggnader finns på Håringe.

Inför framtiden

  • Ny bebyggelse bör anslutas till existerande husgrupperingar och med stor hänsyn tagen till kulturlandskap och fornlämningsmiljöer.
  • Ett aktivt jordbruk bör främjas för att bibehålla det öppna odlingslandskapet.
  • Vård av fornlämningsområden t.ex. gravfältet vid Solbacka bör fortsätta.

Karta med kunskapsunderlag Håringe och Skeda Länk till annan webbplats.

Odlingslandskap, bebyggelsemiljö. Kulturmiljö av riksintresse.

Landskapet och dess berättelser

Hörda och Klövaryd är två mycket långa byar där bebyggelsen ligger på en rad, som sträcker sig sju kilometer. Bebyggelsen består av ett 50-tal gårdar. Långt ifrån alla är aktiva jordbruk. I allmänhet är bebyggelsen relativt gles men vid Hörda bys ursprungliga lokalisering ligger gårdarna tätare.

Topografiskt är miljön relativt flack men bebyggelsen kan sägas ligga på kanten av en svagt välvd ås sydvästlig-nordöstlig riktning. Väster om denna kant är markerna lägre liggande och är på flera ställen utnyttjade för bete på biologiskt rika hagmarker. Öster om bebyggelsen ligger i huvudsak den flacka åkermarken som avgränsas av barrskog.

Området är inte särskilt fornlämningsrikt, men enstaka stensättningar, rösen och skålgropsförekomster antyder att bosättningen åtminstone går tillbaka till bronsålder-äldre järnålder. Lösfynd från stenåldern kan tyda på att byn har ännu längre kontinuitet. Bynamnens ändelser är av medeltida karaktär. Hörda omnämns bland annat i en handling från 1390 och skrivs då Höryd.

Historiskt sett bestod Hörda vid tiden för storskiftet 1793 av 10 hemman. Antalet gårdar var dock redan vid den tiden betydligt fler. Vid tiden för laga skiftet 1869 fanns 35 brukningsenheter. Av dem blev 17 gårdar utflyttade från den gamla bytomten. Odlingsmarkerna var redan då synnerligen rika på odlingsrösen.

Kulturhistoriska värden

Hörda och Klövaryd utgör ett odlingslandskap med många uttryck för 1800-talets bebyggelse- och jordbruksexpansion. Åkrarna avgränsas av diken och bitvis vällagda stenmurar. I åkermarken förekommer flera monumentala och kallmurade odlingsrösen, enligt traditionen uppförda av nödarbetstagare på 1860-talet av vilka flera är kända till namnen. I odlingslandskapets ytterkanter finns stentippar med storsten uppbruten ur åkermarken i samband med 1940- och 50-talens stenbrytningar. Stenbunden äldre åker och ängsmark med små röjningsrösen förekommer på flera ställen.

Bebyggelsen är av 1800-talskaraktär och präglas av mangårdsbyggnader med ett och ett halvt plan. Ofta förekommer verandor i en eller två våningar. I allmänhet är de rikt utstyrda med snickarglädje och förekommer såväl med som utan glas. Rödfärg är den dominerande färgsättningen. Oljefärg förekommer; företrädesvis i ljusa kulörer. Snickerierna är som regel vita.

Inför framtiden

  • Ett aktivt jordbruk är den bästa garantin för att kulturvärdena skall bestå. Ett jordbruk med kreatursskötsel som också värnar och sköter landskapets värdefulla element, som exempelvis de monumentala odlingsrösena bör främjas.
  • Om- och tillbyggnad bör endast ske i samråd med antikvarisk sakkunskap.
  • All nybyggnad bör förläggas till hävdvunna lägen i byarnas längdriktning.
  • Bostadshus skall anpassas till volym, material och färg så de står i samklang med bebyggelsens egenart.
  • Jordbrukets produktionsbyggnader bör vid nybyggnad uppföras av traditionellt material.
  • Områdesbestämmelser bör övervägas inom riksintresset.

Karta med kunskapsunderlag Hörda och Klövaryd Länk till annan webbplats.

Bylandskap, fornlämningsmiljöer. Kulturmiljö av länsintresse.

Landskapet och dess berättelser

Ivla är en mycket stor by som breder ut sig på ömse sidor av Prästebodaån.

Landskapet är kuperat med en samlad åkerstruktur, i huvudsak lokaliserad till dalgångens lägre partier jämte dess sluttningar. Området tillhör de främsta jordbruksområdena i länet, bland annat som en följd av dess sedimentära egenskaper. Den agrara bebyggelsen är spridd, med några löst sammanhållna grupper. Företrädesvis ligger gårdarna intill skogskanten men även på mindre moränhöjder ute i det öppna landskapet.

Prästebodaån var under förhistorisk tid en betydelsefull kolonisationsled. De förhistoriska bosättningarna har efterlämnat spår, framför allt under yngre järnåldern. Även bronsålderslämningar förekommer emellertid. Odlingen i Ivla har sannolikt fortgått oavbrutet åtminstone sedan järnåldern. Namn på några av inbyggarna återfinns på en runsten. Under medeltiden utgjorde Ivla Junkaregård möjligen en sätesgård för något lokal frälseman. Det antyder områdets attraktivitet och avkastningsförmåga i ett kreatursbaserat ekonomiskt system.

Ivla har genomgått flera skiften för att erhålla bättre arronderade marker både med avseende på inägor som utmark. Storskifte genomföres 1796 av den dittills allmänna utmarken och 1826 av inägorna. Med tilltagande hemmansklyvning under 1800-talet krävdes emellertid också ett laga skifte som blev en segdragen förrättning under åren 1853-1864. Skiftet gav avsevärt förenklad brukning och möjligheter till rationaliseringar genom röjning och dikning. En inte oväsentlig del av ängsmarken odlades exempelvis upp till åker som sedermera kunde producera odlat vallhö.

En relativt stor grad av utflyttning av brukningsenheter blev också följden. En förutsättning för detta var i sin tur en god tillgång på arbetskraft. På utmarken etablerades därför ett stort antal torp vars invånare i hög grad var delaktiga i den landskapsomvandling som var följden av skiftena.

Kulturhistoriska värden

Fornlämningarna består främst av gravanläggningar från yngre järnåldern samlade inom fem gravfält men också som ensamliggande högar. I anslutning till ett av gravfälten vid Yttragården står en runsten från tiden omkring år 1000 med texten: “Vimund reste stenen efter Sven, sin broder god mot sitt folk, frikostig på mat, av alla människor mycket prisad”. Från äldre tider, troligen bronsåldern, finns hällristningar i form av skålgropar.

Dagens Ivla bär starka drag av laga skiftet. Området uppvisar flera odlingsstadier i form av stenmurar, stentippar, dikningar och sentida planteringar. Särskilt i områdets södra del är det småbrutna landskapet påtaglig. Bebyggelsen har i flera stycken konserverat det sena 1800- talets karaktärsdrag med små mangårdsbyggnader i ett och ett halvt plan.

Dessa hus är i allmänhet av trä, rödfärgade och har endast en murstock. Taken är sadelformade och täckta med tegel. I fasaderna är övervåningens halvmånefönster synnerligen karaktärsskapande.

Inför framtiden

  • Om- och tillbyggnad av hus med traditionella karaktärsdrag bör ske i samråd med antikvarisk sakkunskap. Härvidlag bör traditionella material, volymer och färgsättningar användas.
  • Nybyggnad bör lokaliseras till platser som följer det etablerade bebyggelsemönstret efter laga skiftet. ·
  • Områdets kulturvärden består bäst om ett aktivt jordbruk med stort inslag av kreatursskötsel upprätthålls. Igenplantering av åker-, ängs- och hagmark bör undvikas inom det avgränsade området.

Karta med kunskapsunderlag Ivla Länk till annan webbplats.

Bylandskap. Kulturmiljö av länsintresse.

Landskapet och dess berättelser

Kvänarp ligger på en moränås som löper i sydvästlig-nordöstlig riktning. I väster ansluter byn till sjön Flåren. Markanvändningen är sammansatt av åkermark som är knuten till höjdens krönlägen och betesmarker på terrängens lägre liggande partier, på det som under historisk tid utgjort ängsmarker. Här domineras vegetationen av lövskogsdungar.

Österut vidtar barrvegetationen på det som tidigare var ljunghedar. Bebyggelsen ligger spridd längs med moränhöjdens krön längs vilken en byväg löper. Det primära bebyggelseläget, dit alla gårdar var lokaliserade före laga skiftet, är dock mer nerdragen i terrängen.

Att döma av gravfältet Bonnahögarna har bebyggelseenheten Kvänarp existerat åtminstone sedan järnåldern.

Vid storskiftet bestod byn av åtta hemman som låg utspridda längs med inägornas östra sida. Inägorna var uppdelade i långsmala tegar som löpte tvärs åsens höjdriktning och åkermarken var extremt bemängd av odlingsrösen. Vid laga skiftet behöll man skiftesstrukturens tvärsgående principer.

Kulturhistoriska värden

Kvänarp representerar ett bylandskap i de centrala delarna av Finnveden med bakgrund i förhistorisk tid. Landskapet är rikt på enskilda element som vittnar om flera landskapshistoriska skeden.

De äldre epoker representeras i första hand av ett järnåldersgravfält, de s.k. Bonnahögarna, som består av ett 70-tal gravhögar, men också av ett mindre område med fossil åkermark.

Åkrarna i Kvänarp är delvis totalröjda och avgränsas av stenmurar som huvudsakligen löper längs lagaskiftesgränserna i nordvästlig-sydöstlig riktning. På flera ställen finns dessutom vällagda odlingsrösen.

De betade hagmarkerna innehåller, förutom ett biologiskt kulturarv i form av traditionella ängs- och hagmarksväxter också rikligt med lämningar efter tidigare jordbruksepoker.

Bebyggelsen är belägen utmed en genomgående vägslinga. Mangårdsbyggnaderna är till stor del av ålderdomlig karaktär, och traditionellt vårdade med traditionella material.

Gårdarna har bevarat flera äldre namn, som Fogdagården eller Krämaregården, som åtminstone går tillbaka till 1700-talet.

Inför framtiden

  • Ett aktivt jordbruk med en mångsidig markanvändning med åkerbruk och boskapsskötsel är en förutsättning för att Kvänarps landskapsvärden ska bestå.
  • All nybyggnad bör lokaliseras till traditionella bebyggelselägen.

Karta med kunskapsunderlag Kvänarp Länk till annan webbplats.

Sockencentrum, bymiljö, kommunikationsmiljö. Kulturmiljö av länsintresse.

Landskapet och dess berättelser

Området ligger i Lagadalens östra sida vars topografi har en småkuperad, kullig terräng. Längst i öster breder jordbruksbebyggelsen ut sig på en glest sammanhållen rad längs med dalgångens skogskant. Norr om kyrkan har ett modernt villaområde vuxit fram kring det gamla stationssamhället. Genom området skär den gamla järnvägsbanken, så även mindre by- och ortsvägar.

Västerut är dessa förbundna med länsväg 582 (gamla Riksettan) på västra sidan av Lagan via en landsvägsbro. Jordbruksmarken består av öppna åkerarealer längs med ån Lagan, men också betade hagmarker av vilka flera har höga biologiska värden. Särskilt gäller detta en betesmark omedelbart sydöst om kyrkan som utgör ett s.k. Natura 2000-område.

Ortnamnet Kånna antas betyda “sankmark” vilket illustrerar karaktären på den bygd som den förhistoriska människan tog i anspråk. Just i detta parti av Lagaån finns fortfarande låglänta mader som tidvis är vattensjuka. Redan järnålderns innebyggare valde högt belägna och torra platser för sin bosättning. Detta illustreras fortfarande av områdets två vikingatida gravfält lokaliserade på samma nord-sydliga ås som själva byn. Vid arkeologiska undersökningar i södra delen av byn i samband med vägarbeten gjordes boplatsfynd som också bekräftar de traditionella valen av bebyggelselägen.

Byn blev tidigt lokalt centrum genom att kyrkan redan under medeltiden lokaliserades i anslutning till farleden Lagan. På 1700-talet bestod byn av 8 hemman vars brukningsdelar 1830 blev föremål för laga skifte. Några större bebyggelsemässiga förändringar ägde dock inte rum i den redan tidigare glesa byn.

På 1890-drogs Skåne-Smålands Järnväg genom området och kring denna växte ett smärre stationssamhälle fram. Persontrafiken lades ner på 1960-talet.

Kulturhistoriska värden

Kånna kyrkby utgör en rik miljö som genom sitt sammansatta innehåll av fornlämningsmiljöer, sockencentra, kommunikationsaspekter samt agrarlandskapets traditionella bebyggelselägen och varierande jordbruksmarker, illustrerar ett område som tidigt fick en central roll i Finnvedens centralbygder.

Fornlämningarna består av två höggravfält med totalt 50 högar, i huvudsak tillkomna under yngre järnålder, och av ett antal ensamliggande högar och stensättningar. Sockencentrat består av en romansk, tidigmedeltida kyrka med absid, skola, församlingshem, sockenstuga och hembygdsgård.

Kommunikationsstrukturen uttrycks genom järnvägsbanken, vägstrukturen och en landsvägsbro av stort kulturhistoriskt värde uppförd i betongteknik. Genom ett av gravfälten löper dessutom en hålväg.

Jordbruksmarkerna består av väl sammanhållna åkerarealer samt hagmarker. Bebyggelsen har en varierad karaktär, men där sadeltak är ett genomgående drag. För övrigt förekommer de mest skiftande material och färgsättningar av såväl bostadshus som produktionsbyggnader. Många av gårdarna har behållit sina gårdsnamn sedan århundraden.

Inför framtiden

  • Kånna har en gles bebyggelsestruktur som i stort sett är oförändrad, sannolikt sedan mycket långt tillbaka och som illustrerar en traditionell lokalisering av bebyggelsen i regionen. Det är därför viktigt att ny bebyggelse inte bidrar till att skapa ett nytt bebyggelsemönster i byn.
  • Ytterligare beskogning och byggande på brukningsmark bör undvikas. Ett aktivt jordbruk med stort inslag av betesdjur skall gynnas.

Karta med kunskapsunderlag Kånna Länk till annan webbplats.

Odlingslandskap och bebyggelsemiljöer. Kulturmiljö av länsintresse.

Landskapet och dess berättelser

Lammakulla och Angshult ligger i ett småkulligt landskap orienterad i nord-sydlig riktning, vilket också vägstrukturen gör. Odlingslandskapet är varierat och mycket småskaligt. Väsentliga delar av den uppsplittrade åkerstrukturen, men också traditionella fodermarker, är lagda för fäfot. Av de senare anses fortfarande många ha höga biologiska värden. Inägorna ligger i terrassliknande nivåer, särskilt i Lammakulla. Bebyggelsen är relativt väl sammanhållen inom respektive by.

Agunnaryd låg centralt i den förhistoriska bygden i anslutning till dåtidens kommunikationsled genom Möckeln och Ryssbysjön. Detta medförde en bosättning och uppodling som idag hänförs till “randbygden”.

Angshult och Lammakulla är byar med lång odlingshistorisk kontinuitet. Angshult är belagd redan 1357 och Lammakulla finns omnämnd 1543 som “Låmbakulla”. Ur de ursprungliga stamhemmanen har dagens byar utbildats. Soldaten för Lammakulla rote ingick som nummer 85 i Allbo kompani av Kronobergs regemente.

Kulturhistoriska värden

Lammakulla och Angshult representerar ett för den centrala skogsbygden typiskt och välbevarad kulturmiljö där de främsta värdena är knutna till det välbevarade och innehållsrika odlingslandskapet.

Kulturlandskapet inom området är typiskt för skogsbygden. Det präglas av små åkrar insprängda i ängs- och hagmarker, på samma sätt som flera hundra år gamla skifteskartor vittnar om. Stenbundenheten är påtaglig särskilt i de av odling övergivna delarna av inägomarken. Odlingslämningarna utgörs av rösen, stentippar och stenmurar. I Angshult är mossodlingar och utdikningar påtagliga inslag.

Bebyggelsens huvudsakliga karaktärsdrag härrör från 1800-talets andra hälft. Rödfärg är den dominerande färgsättningen och snickerierna är i allmänhet vitmålade. Bostadshusen präglas av symmetrisk uppbyggnad. Mellan Angshult och Lammakulla ligger ett torp, Enebacken, ursprungligen ett soldattorp.

Inför framtiden

  • Det är följaktligen angeläget att området har ett aktivt jordbruk med stort inslag av betesdjur, bedrivet med stor respekt för odlingslandskapets värden.
  • Eventuella nybyggnader bör placeras gårdsanslutet.
  • Deras volym, material och färgsättning bör ansluta till den befintliga bebyggelsen.
  • Tillbyggnader och utvändiga förändringar bör ske med stor respekt för befintlig bebyggelse.

Karta med kunskapsunderlag Lammakulla och Angshult Länk till annan webbplats.

Centralbygd. Kulturmiljö av riksintresse.

Landskapet och dess berättelser

Området ligger i en svagt kuperad miljö med ett stort sammanhållet åkerlandskap vars fint uppdelade ägomönster i huvudsak är markerat genom brukningsvägar och dikesstrukturer. Avsaknaden av sten är påfallande. Bebyggelse är spridd kring odlingslandskapets öppna delar som tidigare utgjort ett gemensamt inägoområde för gårdarna.

I Lida har bebyggelsen en mer sammanhållen, men gles karaktär. I den östra delen domineras vegetationen av lövskog. Utägorna omfattar ett avsevärt område söder och väster om bebyggelsen. Här finns bl.a. en gammal mossodling. Några torp har funnits i utmarken.

Husabyomådet har en mycket lång tradition som centralbygd. Flera gravanläggningar skvallrar om en kontinuitet åtminstone från bronsåldern. Under järnåldern utvecklades platsen till vad som sannolikt var en central enhet i en kunglig administration, en husaby.

Lida, som betyder sluttning, har troligen också en förhistorisk bakgrund, medan Stapeleds ställning i dessa avseenden är mer oklar. Troligen utgjorde gården en tidig avsöndring från Husaby men tillhörde redan under medeltiden Nydala kloster. Laga skifte genomfördes 1857-59. Stora Lida lagaskiftades dessutom 1929-30.

Kulturhistoriska värden

Genom fornlämningsbild, odlingslandskap och namnformer uppvisar Lida-Husabyområdet ett tydligt exempel på en av Finnvedens centralbygder med tydliga rötter i förhistorisk tid.

Fornlämningsförekomsten är sammansatt av ensamliggande bronsåldersrösen och högar från järnåldern. Flera av de förra anknyter till ett område med fossil åkermark. Här ansluter också ett av områdets tre gravfält som sammanlagt innehåller ca 115 högar och sju domarringar.

Bebyggelsebilden är i stort sett oförändrad av laga skiftet och gårdarna har således fortfarande en lokalisering kring bykomplexets forna inägor som det framträder på Laga skifteskartan.

Odlingslandskapets värden omfattar förutom den sammanhängande, men av ägostrukturen uppdelade, åkerarealen och betade hagmarker av enskilda landskapselement som diken och brukningsvägar. Centralt i området finns en 250 m lång allé.

Bebyggelsen härstammar från slutet av 1800-talet och början av 1900-talet och är relativt förändrad. I Husaby Västregård finns en välbevarad mangårdsbyggnad från 1800-talets slut. Enstaka hus har tillkommit efter 1950.

Inför framtiden

  • Nybyggnation bör anpassas till den existerande bebyggelsestrukturen och till lokal byggnadstradition i fråga om volym och färgsättning. Vid ombyggnad bör husens kulturhistoriska värde beaktas. ·
  • Ett aktivt jordbruk med stort inslag av betesdjur är nödvändigt för att säkerställa kulturvärdena.
  • Vård och tillgängliggörande av fornlämningsområden bör vara ett viktigt inslag i landskapsvården.

Karta med kunskapsunderlag Lida, Husaby och Stapeled Länk till annan webbplats.

Stadsmiljö, stationssamhälle. Kulturmiljö av länsintresse.

Landskapet och dess berättelser

Det aktuella området omfattar kvartersstråket från Lagan till Ljungby kyrka, över det nedlagda stationsområdet. Området präglas av en rätlinjig kvartersindelning som bryts av mot järnvägssträckningens diagonala struktur.

Ljungby gavs 1828 municipalköpings rättigheter mot bakgrund av kyrkbyns centrala läge vid ”Lagastigen” och ån Lagan. Byn hade sedan länge haft centrala funktioner som tingsställe, marknadsplats, skjutsstation och gästgiveri. Just innehavaren av det senare, Märta Ljungberg, möjliggjorde tillkomsten av köpingen genom en markdonation.

Köpingen växte fram utifrån en rätvinklig stadsplan som emellertid klövs på mitten då järnvägen drogs genom området 1878. Med linjerna KVBJ (Karlshamn - Vislanda - Bolmens Järnväg, en smalspårig järnväg som sträckte sig mellan Halmstad och Karlshamn) samt SSJ (Skåne-Smålands Järnväg) blev Ljungby en järnvägsknut. Under 1900-talet andra hälft utkonkurrerades järnvägen av motortrafiken och de båda linjer lades successivt ner.

Persontrafiken 1968 och godstrafiken 1997. 1953 förstördes flera av Ljungbys karaktärsbyggnader från sekelskiftet 1800/1900 av en omfattande brand. Kvarteret Tellus utgör dock ett viktigt undantag. Utmed Lagaån växte under 1900-talets första årtionde stadsliknande villakvarter fram med en villa- och småhusarkitektur som inspirerats av en äldre inhemsk byggnadstradition och utformad av lokala arkitekter och byggmästare.

Stadsplanen var ljus och öppen och villorna omgavs av stora trädgårdar. Flera gator kantades av lövträd. Bebyggelsen är till stora delar fortfarande bevarad.

Kulturmiljöns värden

De centrala delarna av Ljungbys arkitektur och planmässighet är ett värdefullt exempel på en utveckling från en strategiskt lokaliserad kyrkby, och dess betydelsefulla funktioner, till köpingen, stationssamhället, och stadsrättigheternas befästelse av stadens utveckling till kommunalt centrum.

Kvarteren på ömse sidor om Storgatan visar ett tvärsnitt av Ljungbys bebyggelse. Byggnadsbeståndet utgörs av såväl mindre bostadshus från 1800-talet som monumentala affärs- bostads- och bankhus från tiden omkring sekelskiftet och därefter. De välbevarade kvarteren Tellus och Betlehem speglar Ljungby som köping.

Villakvarteren längs med Lagan innehåller bland annat Sven Ljungbergs föräldrahem som förklarats som byggnadsminne.

Ljungby kyrka uppfördes 1857-59 som ersättning för en medeltida kyrka.

Av stationsmiljön återstår en rad byggnader, bland annat stationshuset från 1950-talet (idag omvandlad till restaurang), liksom järnvägsparken.

Inför framtiden

Utformningen av de aktuella delarna av Ljungby finns reglerade i Kulturmiljöplan för Ljungby centrum, från 2002.

Karta med kunskapsunderlag Ljungby Länk till annan webbplats.

Odlingslandskap, Fornlämningsmiljöer. Kulturmiljö av länsintresse.

Landskapet och dess berättelser

Området omfattar det öppna odlingslandskapet inom byarna Mjäryd och Sommarsäte på östra sidan av Prästebodaån. Mellan byarna breder ett större område med lågt liggande odlingsmarker ut sig som genom utdikningar kunnat odlas upp på 1800-talet från att ha tidigare ha utgjort ängsmarker. Dessa lägre liggande marker består av sedimentjordar, tillkomna i en fornsjö, idag kallad Sunnerbofornsjön och är i huvudsak stenfria.

De högre liggande, äldre åkrarna har emellertid alltid varit i behov av stenröjning. Också den agrara bebyggelsen ligger på de högre liggande delarna av landskapet, i Sommarsäte upp emot skogskanten i öster, medan Mjäryd ligger på en åsbildning med åkermark på ömse sidor. Gårdarna ligger i båda byarna på glesa rader längs med vilka byvägar löper i sydvästlig-nordöstlig riktning.

Liksom många andra byar i Prästebodaåns dalgång var både Mjäryd, med sina 7 hemman, och Sommarsäte med 6 hemman, på 1700-talet stora byar ur ett småländskt perspektiv. Sommarsätes 6 hemman ägdes, åtminstone under 1500-talet av frälsemän och en gård, Sunagården, var under en kort period, på 1600-talets andra hälft, säteri.

I likhet med de övriga delarna av dalgången har man haft en bebyggelse- och odlingshistoria som går långt tillbaka i förhistorisk tid. Stenåldersfynd har gjorts i form av stenyxor och flintverktyg. Främst utmärker sig emellertid järnåldern och området har uppenbarligen varit en del av Finnvedens södra centralbygder.

1860 respektive 1865 lagaskiftade de båda byarna varvid stora landskapsförändringar följde, som exempelvis uppodlingen av ängsmark. Skiftena kom också att innebära en viss utflyttning av gårdar som skapade den radformade bebyggelsestrukturen. Dessförinnan hade byarna varit relativt väl sammanhållna.

Kulturhistoriska värden

Området hyser fyra yngre järnåldersgravfält med över 240 gravar av vilka majoriteten består av högar. Dessutom finns ett antal spridda järnåldershögar. Ett av gravfälten är föremål för vårdinsatser.

Odlingslandskapet präglas av de jordbruksrationaliseringar som möjliggjordes av 1860 och 1865 års lagaskiftesförrättningar. Kulturlämningarna i odlingsmarken utgörs främst av utdikningar och äldre brukningsvägar. Odlingsrösen, stentippar och stenmurar förekommer framförallt i Sommarsäte.

Byggnadsbeståndet i Sommarsäte har i motsats till byggnaderna i Mjäryd bibehållit många äldre stildrag. Huvuddelen av mangårdsbyggnaderna i Sommarsäte utgörs av parstugor i ett och ett halvt eller två plan. Trä och rödfärg är dominerande material även på ekonomibyggnaderna. Taken är genomgående av sadeltyp.

Vid det före detta brunnshotellet Brunnsholm (verksamt mellan 1836-1902) återfinns en källa.

Inför framtiden

  • Nybyggnad bör endast ske i anslutning till redan etablerade bebyggelselägen och struktur.
  • Traditionell bebyggelse bör vårdas och underhållas på traditionellt sätt.
  • Vid om- och tillbyggnader bör möjligheterna att återställa förvanskade byggnader beaktas särskilt.
  • Ett aktivt jordbruk är nödvändigt för att slå vakt om det öppna kulturlandskap som är S. Ljungabygdens kännetecken. Detta förutsätter en bibehållen service som möjliggör bosättning.
  • Vården av gravfälten bör fortsätta och utvidgas till de som ännu inte är det.

Karta med kunskapsunderlag Mjäryd och Sommarsäte Länk till annan webbplats.

Sockencentrum. Kulturmiljö av länsintresse.

Landskapet och dess berättelser

Nöttja sockencentrum ligger på, ett för medeltida kyrkomiljöer typiskt, sätt på en lite höjd, i ett i övrigt småkuperat landskap. Intill flyter Bolmån och miljön är i huvudsak inbäddad i lövvegetation, avbruten av ett småskaligt åkerlandskap.

Områdets karaktär av centrummiljö stärks av dess läge i anslutning till ett fyra vägars vägskäl. Kring kyrkan ligger kyrkbyns gårdsbebyggelse med en tydlig anknytning till kyrkan, såsom Klockargården och Stommen (en f.d. prästgård).

Området är en del av Finnvedens centralbygder, vilket bekräftas av närheten till två runstenar och Bolmån, en av Sunnerbos främsta färdvägar. Kyrkan uppfördes under äldre medeltid men har föregåtts av en s.k. stavkyrka i trä, av vilken man funnit delar.

Dessa har kunnat dateras till 1150. 1353 skrevs sockennamnet Nothöghom (ska möjligen läsas Nöt-höjden). I och med kommunreformen 1862 kom Nöttja också att bli centrum i en landskommun innan den uppgick i Annerstads landskommun och därefter i Ljungby 1971.

Kulturhistoriska värden

Nöttja sockencentrum är en representativ miljö för en medeltida kyrkomiljö med dess lokalisering intill viktiga färdvägar och framväxten av lokal administration och skolväsende under 1800-talet.

Nöttja kyrka är en medeltida s.k. korkyrka med en färggrann interiör i form av draperimålningar och en enhetlig barockinredning. Klocktornet är uppfört mellan 1660-72. Både kring kyrkans och kring klocktornets tillkomst finns folkliga sägner. Bebyggelsen som omger kyrkomiljön är från sekelskiftet 1900 utom möjligen hembygdsföreningens byggnad som tidigare kan ha utgjort mangårdsbyggnad till Stommen. Vägstrukturen har hög ålder och är viktig för miljön.

Inför framtiden

  • Nybyggnation bör undvikas i kyrkomiljöns omedelbara närhet.
  • Nybyggnation av jordbrukets driftsbyggnader bör ske i anslutning till brukningscentrum.
  • Den agrara omgivningen med ett livskraftigt jordbruk utgör ett viktig komplement till sockenmiljön.
  • Områdesbestämmelser bör övervägas.

Karta med kunskapsunderlag Nöttja Länk till annan webbplats.

Odlingslandskap. Kulturmiljö av länsintresse.

Landskapet och dess berättelser

Området är svagt kuperat med mindre moränhöjder och åsar, samt mellanliggande mossmarker. Det innehåller småskaliga partier av odlingslandskap, sammansatt av åkerbruk och betesdrift, jämte granskogsklädda skogsområden som sträcker sig nästan tvärs över hela Bolmsö.

Bebyggelsebilden är gles och byarna består av ett mindre antal glest belägna gårdar som ligger i stort sett på samma lägen som de gjorde innan laga skiften som genomfördes under 1800-talet.

Byarnas historiska bakgrund är oklar och delvis motsägelsefull. Namnformerna som exempelvis Perstorp antyder medeltida etableringar på det som varit utmarksområde till järnåldersenheter som Bolmsö, Bo och Hov.

Många fornlämningar och lösfynd visar emellertid att också dessa delar varit föremål för bosättningar så långt tillbaka som under stenåldern, bronsåldern och rent av järnåldern. Inte minst påvisar omfattande lämningar efter odlingsverksamhet att landskapet utnyttjats för agrara ändamål långt tillbaka i tiden.

Enligt en forskningstradition skulle det i den östra delen ha funnits en Husar, en sorts tidig administrativ enhet under förhistorisk tid, som senare delats upp i Västerås (Westruse på 1100-talet), Österås och Möcklagård.

Både Perstorp och Möcklagård har varit ensamgårdar. Den senare har utgjort ett så kallat stomhemman för präster på Bolmsö och är fortfarande prästlöneboställe. Eftersom kyrkan troligen ägt gården sedan medeltiden har den aldrig delats. Laga skifte ägde rum 1861-63 där bland andra Västerås och Möcklagård ingick i skifteslaget. Perstorp lagaskiftades 1852.

Under Perstorp har funnits soldattorpet Hallbo, som idag är borta. Perstorp 1:4 donerades 1967 till kyrkan och tjänstgör som hembygdsmuseum.

Kulturhistoriska värden

Området ger en mångfasetterad bild av Bolmsös odlingshistoria, representerad av agrara lämningar från många olika epoker, samt fornlämningar. Här finns omfattande områden med fossil åkermark som kan vara så gamla som från bronsåldern, vilket bland annat sambandet med rösen och stenblock med skålgropar på indikerar.

Rösena förekommer spritt framför allt i Perstorp, liksom en tresidig stensättning med insvängda sidor (en så kallad treudd). I Möcklagård ligger ett gravfält med 60 högar och 15 resta stenar. I gårdens åkermark har man också gjort lösfynd från järnåldern, bland annat en yxa, samtidigt som boplatslämningar från stenåldern kommit i dagen.

I övrigt är landskapet rikt på olika odlingsspår som totalröjd åker, stenbunden före detta äng, välbyggda stenmurar och små röjningsrösen. Dessutom finns lämningarna efter det ödelagda hemmanet Bjärnaryd.

Byggnaderna är av varierande ålder och de äldre husen är delvis starkt förändrade. Byggnader med stort kulturhistoriskt värde är alla de återstående husen på Perstorp 1:4, ett äldre bostadshus (ev. 1700-tal) på Perstorp 1:12 och en äldre sambrukarbostad på Möcklagård 1:1.

Inför framtiden

  • Ny bebyggelse bör lokaliseras på lämpligt sätt i anslutning till befintlig bebyggelse och anknytas till lokal byggnadstradition.
  • De kulturhistoriskt värdefulla byggnaderna bör inte mista sin autenticitet.
  • Perstorps- Möcklagårds och Västeråsområdet präglas av ett öppet kulturlandskap. Bevarandet av detta kräver ett aktivt jordbruk med inslag av betesdjur.

Karta med kunskapsunderlag Perstorp Länk till annan webbplats.

Herrgårdslandskap. Kulturmiljö av Länsintresse.

Landskapet och dess berättelser

Prästeboda herrgård ligger på sluttningen ner mot ån med samma namn. I likhet med många andra herrgårdsmiljöer har landskapet en regelbundenhet som delvis är en funktion av ensamgårdens frihet att planera markanvändningen utan hänsyn till grannar, och delvis som en följd av herrgårdens estetiska och landskapsarkitektoniska ambitioner.

Till gården löper en 400 meter lång allé som delar produktionsmarkerna i två delar. Till följd, bland annat av skogliga värden, är området naturreservat.

För att ha namngivit en av de fornlämningstätaste dalgångarna i Kronobergs län är Prästeboda självt förvånansvärt fattigt på vittnesbörd om förhistorisk bosättningshistoria. Att människor har vistats här under förhistorisk tid har åtskilliga fynd från stenåldern emellertid påvisat. Under historisk tid har Prästebodas öden växlat.

År 1575 angavs Prästeboda som kronotorp och var då “helt öde”. 1607 angavs det att det var "bygt opå kronones ägor för någre år sedan”. År 1624 donerades det till major Jöran Påhlman, som gjorde det till ladugårdsgods under sitt säteri Kvänjarp Södregård. 1683 återtogs egendomen av kronan och blev anslaget åt häradsskrivaren i Sunnerbo, först såsom boställe, sedan till lönehemman.

Omkring 1720 skatteköptes Prästeboda för 50 daler silvermynt av rusthållaren Johan Israelsson i Ramskog. Till egendomen lydde länge hemmanen Luddö och Sjöatorp. Omkring 1840 hade Prästeboda 20 tunnland åker samt tre torp. Torparna var gårdens främsta arbetskraft och brukade den till stor del genom att göra dagsverken.

Kulturhistoriska värden

Prästeboda är genom sin bebyggelse och planmässiga landskapsstruktur en värdefull representant för en typisk liten småländsk herrgårdsmiljö. Byggnaderna består utöver den från 1700-talets mitt bevarade huvudbyggnaden, av drängstuga, visthusbod, ladugård m.fl. byggnader. Huvudbyggnaden, ett ståtligt tvåvåningshus, har valmat tak.

Odlingslandskapets värden består i huvudsak av regelbundet utformade åkerarealer, alléer och vällagda stenmurar. Under senare år har man låtit uppföra mycket omfattande sträckor med trägärdesgårdar. Till herrgårdskulturens miljö hör också en anlagd grotta i områdets nordvästra del.

Inför framtiden

  • Byggnaderna är en central del av herrgårdslandskapets karaktär. Det är därför viktigt att dessa hålls i ett traditionellt skick.
  • Odlingslandskapets värden är helt avhängigt av att gården är föremål för ett aktivt jordbruk med en sammansatt markanvändning av traditionella markslag.

Karta med kunskapsunderlag Prästeboda Länk till annan webbplats.

Odlingslandskap. Kulturmiljö av länsintresse.

Landskapet och dess berättelser

Skällandsö ligger i en relativt flack terräng. Åkermarken är relativt väl sammanhållen och ligger till största delen på en svag åssträckning i sydväst-nordöstlig riktning. I de sydöstra delarna består odlingsmarkerna av uppodlad mossmark. Ner mot Bolmen i nordöst förekommer hagmarker med lövvegetation. I övrigt omges det öppna odlingslandskapet i huvudsak av barrskog.

Bebyggelsestrukturen har en löst sammanhållen karaktär, där de sydvästra delarna, som också markerar den ursprungliga bytomten, har karaktären av en radbyliknande struktur.

De förhistoriska vittnesbörden i Skällandsö är inte särskilt påtaglig. Ändå finns här tydliga indikationer på långvarig bosättningshistoria, även om inte kontinuerlig. Stenåldersfynd i form av en yxa är exempelvis gjord i samband med jordbruksarbete, medan bronsålderslämningar ännu inte återfunnits.

Däremot visar ett litet gravfält från yngre järnåldern på att här har funnits en enhet under vikingatiden och det är möjligt att detta är den direkta föregångaren till den by som första gången omnämns 1538, då som“Skiellenssrydtt”. Ortnamnet har tolkats som ”röjningen vid skälet” d.v.s. gränsen mellan Västbo och Sunnerbo härad.

Ursprungligen har här funnits tre gårdar: Södragården, Norragården och Mellangården men en långtgående ägodelning har splittrat upp marken i bortåt 15 gårdar och åtskilliga torp, varav en del finns kvar.

Skällandsö lagaskiftades 1840-44. Utmarken bredde främst ut sig söderut och under 1800-talet dikades här en del sankmarker som odlades upp. Tidigare hade nästan all åkermark varit lokaliserad till den svaga höjdrygg som ligger strax öster om byn.

Med laga skiftet skedde också en relativt omfattande utflyttning rum, samtidigt som man på de nya gränserna uppförde stenmurar av alla de stenrösen som tidigare legat tätt utspridda på åkrarna.

Kulturhistoriska värden

Skällandsö har ett odlingslandskap som är rikt på företeelser som ökar förståelsen för landskapets framväxt. Fornlämningarna består av ett litet gravfält från yngre järnåldern innehållande sex högar. Inom området finns också tre lokaler med fornåkrar, varav det största, längs med Bolmen, innehåller inte mindre än 700 röjningsrösen.

Dateringarna är oklara men de kan delvis ha brukats så tidigt som bronsåldern. Odlingslandskapet är rikt på landskapselement som odlingsrösen, stentippar och framför allt stenmurar som löper längs gränserna.

Bebyggelsen har varierande ålder med bl a tvåvånings parstugor från 1800-talets mitt, bostadshus med långt nerdragna mansardtak från 1900-talets början och hus i "funkisstil" från 1930-40-talen.

Inför framtiden

  • Bebyggelsestrukturen i Skällandsö är i huvudsak resultatet av två processer. Dels etableringen av en fast jordbruksfastighet, kanske så tidigt som vikingatid. Dels en utflyttning i samband med laga skiftet. Det är därför viktigt att ny bebyggelse anpassas till den rådande strukturen.
  • Ny bebyggelse och byggnader som renoveras bör anpassas till den lokala byggnadstraditionen.
  • Odlingslandskapet, med dess värden är helt beroende av ett aktivt jordbruk där den sammansatta markanvändningen upprätthålls.

Karta med kunskapsunderlag Skällandsö Länk till annan webbplats.

Fornlämningsområde, Odlingslandskap. Kulturmiljö av riksintresse.

Landskapet och dess berättelser

Tjustområdet, på Bolmsös södra del, är svagt kuperat med ett odlingslandskap som är relativt väl sammanhängande, i huvudsak bestående av välröjda åkermarker på landskapets högre liggande partier och betade hagmarker. Det omgivande skogslandskapet är mestadels bevuxet med barrskog utom kring Bosagården, som omsluts av lövvegetation.

I likhet med många andra strandområden på Bolmsö har Tjust-Torpaområdet varit utnyttjat för bosättning redan under stenåldern. Tydligare är bosättningsspåren dock från bronsåldern och järnåldern då sannolikt permanenta bosättningar med jordbruk varit av central betydelse för människors försörjning.

Som bebyggelseenheter går sannolikt Tjust tillbaka på etableringar från yngre järnåldern. För Torps vidkommande gäller samma sak. Ortnamnet Tjust har språkligt sett förknippats med betydelser som ”dalgång” eller ”hörn”. Ur ett geografiskt perspektiv ligger kanske den senare tolkningen närmre tillhands med tanke på bebyggelsens läge på Bolmsö.

Under äldre tid bestod Tjust av fyra gårdar, nämligen Backegård, Bosagård, Kärragård och Lunnagård (Lund). Dessa kom dock under 1700- eller 1800-talet att klyvas till att omfatta ett tiotal brukningsenheter. Laga skiftet 1864-66 innebar inte några stora bebyggelseförändringar bortsett från att några nya gårdstomter tillkom.

Bebyggelselägena har därför en spridd karaktär, vilket de alltid har haft. Torpa, som aldrig förefaller ha genomfört laga skifte, är möjligen resultatet av en sämjedelning, dvs. en delning som klarats av internt utan inblandning av lantmätare.

Kulturhistoriska värden

Tjust-Torpområdet uppvisar tydliga bebyggelsehistoriska drag, främst genom fornlämningarnas form och läge, men också genom byarnas agrarhistoriska innehåll.

Fornlämningsbeståndet är sammansatt av en skadad hällkista, spridda rösen, troligen från bronsåldern, och högar, sannolikt från järnåldern. Spridda stensättningar förekommer också, varav tre är s.k. treuddar (dvs. tresidiga stensättningar vars sidor är insvängda). Dessa kan datera sig till den äldre järnåldern.

Till de äldre perioderna räknas också fynd av skålgropar, gjorda på ett stenblock i Torp. I Tjust återfinns ett gravfält från yngre järnålder bestående av ett 60-tal högar och någon rest sten. Gravfältet har tidigare varit större och möjligen har så många som ett fyrtiotal odlats bort. De flesta gravanläggningarna har ett tydligt samband med ett par omfattande områden med fossil åkermark, idag belägen i skogsmark.

Vad avser dagens odlingslandskap förekommer förutom de totalröjda åkrarna på höjderna också låglänta mossodlingar, idag vanligen betade. Bebyggelsen har en spridd karaktär vilket följer en månghundraårig tradition. Byggnadsbeståndet är blandat och har genomgått en del förändringar.

Mest intressant är en ryggåsstuga i Torp, som ursprungligen varit en högloftstuga. Byggnaden härstammar från 1700-talet. I övrigt finns välbevarade mangårdsbyggnader i Tjust slutet av 1800-talet. Någon nybyggnad har skett efter 1950.

Inför framtiden

  • Ny bebyggelse bör lokaliseras i enlighet med det spridda bebyggelsemönster som har präglat byarna under lång tid.
  • Nya byggnader bör anpassas till lokal byggnadstradition i fråga om volym och färg. Ombyggnader bör göras varsamt så att husens kulturhistoriska värde bevaras.
  • Ett aktivt jordbruk med stort inslag av betesdjur är nödvändigt för att säkerställa kulturvärdena.
  • Vård av representativa fornlämningar är viktiga för att öka förståelsen för landskapets ålderdomliga drag.

Karta med kunskapsunderlag Tjust Länk till annan webbplats.

Centralbygd, herrgårdslandskap, fornlämningsmiljö. Kulturmiljö av riksintresse.

Landskapet och dess berättelser

Toftaholm ligger utmed sjön Vidösterns östra strand. Området är svagt kuperat och består av en herrgårdsdominerad bebyggelsemiljö, samt ett odlingslandskap sammansatt av välröjda åkrar samt öppen betesmark, jämte betad lövskog och betade stränder. Berggrunden är näringsrik med inslag av hyperitdiabas som präglar växtlighetens karaktär.

Delar av området utgör naturreservat sedan 1996, främst motiverat av den rika lövvegetationen, inte minst de många grova ekarna som varit en viktig aspekt av herrgårdslandskapets landskapsutnyttjande. Genom området löper väg 557 (gamla Riksettan) och strax österut E4:an.

Toftaholmsområdet har en mycket rik och i vissa avseenden välkänd historia. Bosättningar har här funnits sedan stenåldern-bronsåldern och fornlämningsbilden visar på en relativt omfattande bygd under bronsåldern och järnåldern. Under medeltiden fanns här en by, Tofta, med inte mindre än åtta hemman.

Under 1460-talet samlades gårdarna på en hand av riksrådet Gustav Stenbock som lät uppföra ett fäste på en ö, Körsbärsholm, i Vidöstern, som därefter kom att benämnas Stenhusholmen. Redan innan detta hade troligen en ännu äldre befäst gård existerat på den i nutid så kallade Husholmen vid Toftaåns mynning.

Det försvarsmässiga temat förstärktes under 1650-talet, då Per Brahe lät uppföra en skans på Toftaholms marker för att kunna möta danskt framträngande utmed Lagadalen.

Någon gång under Bondesläktens övertagande av godset efter 1650-talet men före 1684 flyttades gårdscentrum till fastlandet. Ännu på Storskifteskartan från 1812 förefaller emellertid det gamla stenhuset ha funnits kvar.

Vid denna tid hade Toftaholm utvecklats till ett storjordbruk med omfattande produktionsmarker och fjorton torp. Vid Toftaån hade man uppfört en kvarn som hade en föregångare redan på 1600-talet. Kvarnen som sedan 1920-talet saknar kontakt med den reglerade ån, drevs ända fram till 1960-talet.

Kulturhistoriska värden

Området är synnerligen fornlämningsrikt med de flesta förhistoriska och historiska epokerna representerade. Sannolikt från stenåldern/äldsta bronsåldern finns flera områden med boplatsspår.

Man har också funnit en s.k. holkyxa av brons. Flera rösen, varav Älgarör, ett 25 meter i diameter stort röse, vittnar om områdets centrala betydelse redan under bronsålder. Från denna period torde också flertalet av de lokaler med s.k. skålgropar, inknackade i stenblock, vara.

I likhet med Älgarör har flera av dessa ett tydligt samband med omfattande arealer med lämningar efter åkermark från förhistorisk tid, s.k. fornåkrar eller fossil åkermark.

Från yngre järnålder är sannolikt det stora gravfältet att döma av dess karaktäristiska gravformer. Här finns ca 100 gravar varav de flesta består av högar, några av ovala högar, samt några resta stenar. Till denna period ska också en runsten räknas vars text lyder: "… satte stenen efter sin broder Fare. Gud hjälpe anden."

Cirka en kilometer norr om Toftaholm, vid Toftaåns mynning ligger Husholmen på vilken en husgrund och en källargrop återfunnits. Strax väster om de nuvarande huvudbyggnaderna ligger Stenhusholmen med tydliga lämningar efter Stenbocksättens huvudgård till vilken en rik folktradition är förknippad. Cirka en kilometer nordöst om herrgården återfinns lämningarna efter Per Brahes skans.

Dagens herrgårdsmiljö består av byggnader uppförda under 1800-talet. Huvudbyggnaden (corps de logis) är exempelvis byggd 1871.

Av Toftaholms kvarn finns värdefulla byggnader med ålderdomlig karaktär kvar.

Området har också höga landskapsvärden. Av särskild vikt är de biologiska värden som är knutna till hagmarkerna och deras trädskikt. Speciell betydelse har de stora, ensamstående ekarna, som varit en viktig och medveten del i herrgårdslandskapets karaktär under många århundraden.

Inför framtiden

  • Nybyggnader för annat än de redan etablerade verksamheternas behov ska undvikas. Om- och tillbyggnader ska ske med traditionella material och med stor respekt för den befintliga miljön.
  • Ett aktivt jordbruk med ett stort inslag av betesdjur är nödvändigt för att säkerställa kulturvärdena.
  • Områdesbestämmelser bör övervägas i de delar av området där behov av starkare reglering kan finnas.
  • Skötsel och vård av fornlämningarna är viktiga åtgärder som ökar förståelsens för Toftaholms rika kulturhistoria.

Karta med kunskapsunderlag Toftaholm Länk till annan webbplats.

Bylandskap. Kulturmiljö av länsintresse.

Landskapet och dess berättelser

Området består av ett småkuperat odlingslandskap på sluttningen ner mot Bolmen. Jordbruksmarkerna är sammansatta av uppsplittrad åkermark, med delvis uppodlade mossmarker, och insprängd betesmark, som under historisk tid utgjort ängsmarker för höproduktion.

Den agrara bebyggelsestrukturen har en spridd karaktär. Under senare decennier har emellertid villabebyggelse tillåtits förtäta bebyggelsen. Torarp har sannolikt en medeltida datering som bebyggelseenhet. Fornlämningar i och omkring området talar emellertid för att det redan under förhistorisk tid har varit agrar verksamhet i området och att en viss bosättning kan ha ägt rum. Vid en plats kallad Gårdö har sot och, enligt uppgift, stenåldersföremål, påträffats. Här har också en rest sten registrerats.

Torarp är omnämnt 1538 som “Tolarop” och 1543 som “Tordarp” sammansatt av mansnamnet Tordar och torp. Byn har från början omfattat de tre gårdarna Västergården, Östergården och Mellangården och vid taxeringen för Älvsborgs lösen 1571 fanns här fem bönder.

Torarp delades så småningom upp i ca 10 gårdar. Dessutom tillkom en rad torp, varav några ännu finns kvar. Odlingslandskapet dominerades att döma av kartor från tidigt 1800-tal av slåttermarker medan åkermarken i huvudsak var lokaliserad till en höjd och uppdelad i ett stort antal smala åkertegar på ett i Sunnerbo inte ovanligt sätt.

Vid laga skiftet 1840 skedde en viss utflyttning av gårdar vilket delvis påverkade gårdsnamnens logik. Exempelvis kom en av Västergårdens brukningsenheter att hamna längst öster ut. Generellt sett bibehölls emellertid byns spridda karaktär. I övrigt hade skogsavverkning och virkesförsäljning betydelse i ekonomin, speciellt sedan järnvägen Halmstad-Bolmen kommit till 1889. Även lingonexport spelade stor roll runt förra sekelskiftet.

Kulturmiljöns värden

Torarp utgör en värdefullt exempel på en bymiljö med odlingslandskap och bebyggelsekaraktär typisk för de västra delarna av länet.

Antalet fornlämningar är få och inskränker sig till en rest sten och, i söder, en s.k. treudd (en tresidig stensättning med insvängda sidor) sannolikt uppförd under järnåldern. Tidigare ska en sten med skålgropar från bronsåldern/järnåldern ha funnits i södra delen av området.

Av fornlämningarna dominerar emellertid ett större område med övergiven odlingsmark, s.k. fossil åker, med ca 75 röjningsrösen. Området ligger i östra delen av byn på en moränhöjd. Åtminstone delar av detta område kan ha förhistorisk bakgrund.

Jordbruksbebyggelsen har en varierande ålder och karaktär. Östregården har bevarat en traditionell prägel. Två byggnader är av parstugukaraktär från 1800-talets början och en är uppförd omkring 1840 som tvillingbyggnad på hög stenfot.

Inför framtiden

  • Torarp har en för många delar av Sunnerbo typiskt spridd bebyggelsebild. Det är därför angeläget att ny bebyggelse inte ytterligare förtätar strukturen.
  • Vid ombyggnader skall husens speciella särart tas tillvara för att inte helt utplåna den lokala byggnadstraditionen i området.
  • Ett jordbruk med en sammansatt markanvändning av åkrar och betesmarker är en förutsättning för att byns karaktär ska kunna bevaras.

Karta med kunskapsunderlag Torarp Länk till annan webbplats.

Centralbygd, fornlämningsmiljö. Kulturmiljö av länsintresse.

Landskapet och dess berättelser

Området ligger på ömse sidor av Lagan. Terrängen är flack men avbryts här och var av mindre, lövskogs klädda, moränhöjder och korta åsar. Jordarna består i huvudsak av sedimentleror. Traditionella småländska landskapselement som stenmurar är därför mindre vanliga och åkeravgränsningarna består i huvudsak av diken.

Betade hagmarker finns i anslutning till odlad mark. Utöver Lagan kännetecknas dalgången också av andra kommunikationsstråk, som gamla riksettan (väg 568) och den numera nedlagda (1997) järnvägen Skåne-Smålands järnväg (SSJ) i nord-sydlig riktning. På östra sidan om Lagan löper väg 616 i samma riktning förbi Fallnaveka.

Områdets historia är i hög grad förknippat med dess roll som kommunikationsled under tusentals år, men också med bördiga jordbruksmarker som legat till grund för en bosättningshistoria med mycket lång kontinuitet. Redan under bronsålder och järnålder anlades monumentala gravformer som vittnar om en bygd delvis befolkad av personer ur den lokala maktens toppskikt.

Den agrara bebyggelsen har en spridd karaktär där gårdarna ligger på rad längs dalens längdriktning. Vid de historiska bebyggelselägena, som de framstod före byarnas laga skiften på 1800-talet, ligger bebyggelsen dock relativt tätt fortfarande, åtminstone vid Trotteslöv och Össlöv. Längs med Riksettan har en hel del villor vuxit fram under framför allt 1900-talet.

Kulturhistoriska värden

Berga socken är en av länets fornlämningstätaste med rika spår av framförallt järnålderns bebyggelse. Under århundradena har sannolikt en mängd förhistoriska lämningar bortodlats och flera enstaka fornlämningar utgör sannolikt delar av ursprungliga gravfält.

Inom byarna Trotteslöv, Össlöv och Fallnaveka finns ett stort antal enstaka högar och minst 13 gravfält med varierande gravformer, bland annat ett stort antal resta stenar. Av gravfälten är de flesta troligen anlagda under järnåldern, både äldre respektive yngre. Därtill ligger länets största skeppssättning i en åker i Össlöv. En rad stora gravhögar indikerar storbonde- eller hövdingagravar.

Äldre lämningar, som inte kan anknytas till dagens bygd, är ensamliggande stora gravhögar som härstammar från bronsålderns förra del 1800-1100. Kittekull är genom fynd daterad till denna period. Även stenåldersboplatser finns utefter åstranden, t,ex. vid Trotteslöv Norragård med material daterbart till ca 2000 f.Kr.

I Trotteslöv står en runsten invid en äldre övergång över ån. Stenen är delvis söndervittrad och texten fragmentarisk. Man kan dock uttyda "... ulf, sin son, av män ...". I mitten finns också ett kors. Den kristna symbolen gör att man tror att stenen ristades under senare delen av vikingatiden, på 1000-talet. Stenen sägs troligen vara till minne av en son, Fastulf och kan gissningsvis ha avslutats med ”den bäste av män.”

Många av fornlämningarna har ett tydligt samband med bebyggelsen men framför allt med kommunikationsstråken i Lagadalen.

Flera av fornlämningsmiljöerna är föremål för vård.

Skiftesstrukturen, markerad med de tvärs dalgångens riktning gående öppna dikena och brukningsvägarna, påvisar en ägouppdelning som har mycket lång tradition.

Byggnaderna är av varierande ålder, de äldsta från 1890-talets andra hälft med en del välbevarade mangårdsbyggnader i 1 ½ plan med vackra dörrar och glasade verandor. Dock har stora förändringar gjorts i den äldre bebyggelsen och vissa nytillskott har tillkommit. I Trotteslöv finns en äldre skolbyggnad.

Inför framtiden

  • Ny bebyggelse bör uppföras så att äldre principer för lokalisering respekteras och anpassas till lokal byggnadstradition i fråga om volym och färg.
  • Ett aktivt jordbruk med ett inslag av betesdjur är nödvändigt för att säkerställa kulturvärdena både med avseende på fornlämningar och jordbrukets egna lämningar som diken, brukningsvägar etc.

Karta med kunskapsunderlag Trotteslöv, Össlöv och Fallnaveka  Länk till annan webbplats.

Centralbygd, fornlämningsmiljö, sockencentrum. Kulturmiljö av länsintresse.

Landskapet och dess berättelser

Vittaryd ligger i ett svagt kuperat landskap med mindre åsar som löper genom området. Åkermarken är relativt väl sammanhängande och omges i huvudsak av lövvegetation. Många av åskullarna är betade och bevuxna med ekar av vilka många har ansenlig ålder och höga biologiska värden.

Den agrara bebyggelsestrukturen har av tradition en spridd karaktär. Intill kyrkan är bebyggelsen tätare med byggnader som har eller har haft flera funktioner.

Vittaryds äldre bosättningshistoria är oklar. Fornlämningarna talar för att bygden etablerades under yngre järnålder, men den kan ha en äldre tradition. Även namnet anses vara vikingatida. Det skrevs “Hwitarydh” år 1399 och förleden har med vit, ljus, att göra. Det är dock oklart vad som betecknats som ljust — kanske själva röjningen som namnets efterled antyder.

Att kyrkan kommit att placeras i Vittaryd understryker byns höga status. Ovanligt nog ligger kyrkbyn alldeles intill sockengränsen mot Berga. (Sedan ett 10-tal år tillbaka är dock sockengränsen flyttad längre mot öster). Under medeltiden fanns i Vittaryds by flera gårdar; Skattegård, Bolsgård, Nygård, Kärragård och Klockaregård.

En av de två förstnämnda var under 1500-talet frälsemannen Erik Nilssons sätesgård, men båda dessa blev sedan pastors stomhemman. En del av stomhemmanet blev, troligen under 1800-talet, Vittaryds prästgård, den andra delen en egendom som på 1800-talet benämndes Johanneshus.

Nygård och Kärra- gård har under 1900-talet blivit egna registerfastigheter. Dessa senare var frälsegårdar och omfattade runt år 1900 tio brukningsenheter. Vittaryds by med utägor storskiftades 1798 respektive 181,5 och laga skifte ägde rum1865.

I samband med att järnvägen Åstorp- Värnamo kom till strax före 1900 kom ett samhälle att växa fram vid järnvägsstationen strax sydöst om kyrkbyn. Samhället benämndes Vittaryd även om det då låg i Bergs socken på Ingelstads och Torsets utmarker.

Kulturhistoriska värden

Vittaryd är en kyrkby med rötter i yngre järnålder och ett sockencentrum sedan medeltiden.

Byn hyser flera gravfält, den största med ca 55 gravhögar. Dessutom finns ett 15-tal spridda gravhögar i området.

Den märkligaste fornlämningen i området är en labyrint kallad “Trelleborgen”. Den ligger i anslutning till gravfältet och är möjligen lika gammal. Labyrinten, byggd av små kullerstenar, är den enda bevarade i länet och har använts vid lekar och ceremonier med kultisk innebörd. Kyrkan är en salskyrka uppförd i sten, sannolikt under senmedeltiden.

En föregångare har funnits, en stavkyrka, som möjligen kan ha legat något öster om nuvarande kyrka. Plankor från denna kyrka låg som golv i kyrkan fram till 1800-talet. Klockstapeln är av gammalt datum och inkläddes med bräder 1816. Två medeltida kyrkklockor finns bevarade, den ena med ett ingjutet pilgrimsmärke från Vadstena.

Området innehåller också funktioner som var typiska för ett sockencentrum. Här finns prästgård och löneboställe jämte kyrkan, liksom en skolbyggnad. Sockenstugan är idag församlingshem. Strax söder om kyrkan ligger Klockaregård, vilken som namnet visar var boställe för socknens klockare. Av stort kulturhistoriskt värde är den välbevarade mangårdsbyggnaden på Johanneshus från 1880.

Inför framtiden

  • En förutsättning för att landskapets historiska värden ska förstås i sitt sammanhang är att landskapet är föremål för ett aktivt jordbruk med en sammansatt markanvändning med betesdjur.
  • Vid nybyggnation bör lokaliseringen följa den traditionella bebyggelsestrukturen och lokala byggnadstraditionen.

Karta med kunskapsunderlag Vittaryd Länk till annan webbplats.

Bylandskap. Kulturmiljö av Länsintresse.

Landskapet och dess berättelser

Både västra och östra Vret har ett mycket småskaligt odlingslandskap med små men välröjda åkerarealer, där odlingsstenen lagts upp antingen som stenmurar, eller i odlingsrösen. Åkrarna är delvis åtskilda från varandra av hagmarker.

De senare har en bakgrund som slåttermarker och är därför i huvudsak bevuxna med lövvegetation. Terrängen har en småbruten topografi och gårdsbebyggelsen har en spridd karaktär.

Att döma av fornlämningar och historiska källor förefaller Vret ha haft åtminstone två skilda bosättningsepoker. Dels en som haft sin tyngdpunkt i äldre järnålder. Dels det historiska Vret som första gången nämns 1538, då det skrivs “Wred”.

Redan under stenålder har emellertid människor uppehållit sig inom området att döma av ett fynd av en stenyxa. Under den senare delen av bosättningshistorien kom byn att bestå av två delar, Västregård och Östregård. Dessa kom sedermera att bli föremål för hemmansklvyningar vilket resulterade i ytterligare antal gårdar.

De östra och västra delarna förefaller alltid ha haft sina produktionsmarker åtskilda, förutom utmarkerna som skiftades först 1819. Jordbruket har spelat stor roll för försörjningen kompletterat med skogsbruk. På Västregård har funnits mejeri under en kort tid och i Rydslund har den första affären i Odensjö varit inhyst.

Kulturhistoriska värden

Vret utgör en värdefull bymiljö som genom delvis mycket ovanliga fornlämningar och traditionella bebyggelsemiljöer uppvisar en lättförståelig bosättningshistoria.

Fornlämningarna utgörs främst av ett gravfält bestående av tre rösen, tio s.k. järnåldersdösar, dvs små stenkammargravar, och 12 resta stenar, och kan dateras till äldre järnålder. I samband med skador som uppstod i samband med stormen Gudrun 2005 genomfördes arkeologiska undersökningar inom lokalen, bland annat av en dös.

Denna visade sig vara från århundradena e.Kr. och innehöll en spädbarnsbegravning. Gravfälten ligger inom ett relativt omfattande område med fossil åkermark. Dessa kan åtminstone delvis ha förhistoriska dateringar.

Här förefaller de dock vara yngre än gravfältet. Mangårdsbyggnaderna är delvis parstugor med låg övervåning, uppförda under tidsavsnittet 1850-1920. Flera av ekonomibyggnaderna härrör från samma tid. Odlingslandskapets småskalighet är rik på landskapselement som stenmurar och odlingsrösen.

Inför framtiden

  • Det är viktigt att gravfältet även i framtiden är vårdat och föremål för pedagogiska insatser.
  • Ny bebyggelse bör passas in i den rådande, spridda, bebyggelsestrukturen och ansluta till lokal byggnadstradition. Vid ombyggnader bör hänsyn tas till husens kulturhistoriska värde.
  • Ett aktivt jordbruk, sammansatt av åkerbruk och betesdrift, är en förutsättning för att odlingslandskapets värden består och vårdas.

Karta med kunskapsunderlag Vret Länk till annan webbplats.

Odlingslandskap, fornlämningsmiljöer. Kulturmiljö av länsintresse.

Landskapet och dess berättelser

Områdets är ett svagt kuperat landskap med höjdsträckningar i sydvästlig-nordöstlig riktning. Odlingslandskapet består av relativt småskaliga, men sammanhållna åkrar, lokaliserade till landskapets höjdpartier. Mellan den odlade marken är området i huvudsak bevuxet med lövträd.

Området har koloniserats mycket tidigt. Redan under jägarstenåldern slog sig människor ner på sjön Kösens stränder och öar. Spår efter dem har gjorts i form av flintfynd på flera ställen. Dessutom har ett par eldstäder, troligen från stenåldern, undersökts 1930 på Ularp Södragård. Som enheter har flera av byarna sannolikt sina ursprung i järnåldern, som Värset och Rya, medan andra, med ändelsen -arp, är medeltida skapelser.

Av särskilt intresse är byn Rya som under senmedeltiden bestod av ett hemman men vars gravfält förefaller spegla en betydligt större enhet under förhistorisk tid.

Alla byarna storskiftades 1799-1800 och lagaskiftades 1847-48. Ägoblandningen byarna emellan har varit stor och viss omfördelning av jord mellan dem har ägt rum så sent som efter 1950.

Kulturhistoriska värden

Området är rikt odlingslandskap med en väl sammansatt kulturmiljö bestående av fornlämningar, bebyggelse och landskapselement.

Landskapet rymmer en spridd och sammansatt fornlämningsbild med gravanläggningar från olika tider jämte några områden med fossil åkermark. Gravarna består av rösen, stensättningar och högar varav inte mindre 116 anläggningar inom ett gravfält, kallat Rya kullar. Dessutom har fynd gjorts av en stenåldersboplats samt ett par lokaler med hällristningar i form av skålgropar.

Byarna Djurarp och Ularp har en bebyggelse av ålderdomligt slag grupperad utmed en genomgående vägslinga. Särskilt i Djurarp är byggnadsbeståndet traditionellt utformat och underhållet, och verandornas snickarglädje är påtagliga. Byggnaderna är från 1850-60-talet, men verandorna från sekelskiftet. Ularp 2:2 och 4:1 har flera värdefulla byggnader från 1880-talet.

Inom området finns ett variationsrikt odlingslandskap med totalröjd åkermark, stentippar, ängar och inägomark som delvis planterats med skog under senare tid.

Inför framtiden

  • Odlingslandskapets värden är knutna till ett aktivt jordbruk som hävdar och vårdar landskapets traditionella delar.
  • Nybyggnation bör placeras in med hänsyn till kulturlandskapet och anpassas till lokalt byggnadsskick. Renovering av de kulturhistoriskt värdefulla husen bör göras med stor hänsyn. Vid ombyggnad av övriga hus bör man sträva efter att i någon mån återställa dessa till ursprungligt utseende.

Karta med kunskapsunderlag Värset, Rya, Ularp och Djurarp  Länk till annan webbplats.

Kontakt

Kulturmiljöenheten

Telefon växel 010-223 70 00

Dela sidan:

Landshövding

Maria Arnholm

Besöksadress

Kungsgatan 8

Postadress

351 86 Växjö

Organisationsnummer

202100-2296

Följ oss