Lessebo kommun

Ur ett kulturhistoriskt perspektiv tillhör Lessebo kommun Kronobergs läns industriella kärnområde, vars kulturmiljöer också spelar en viktig roll för turistnäringen.

Grisagata i Djurshult/Lessebo

Grisagata i Djurshult/Lessebo

10 områden i Lessebo kommun ingår i länets kulturmiljöprogram. Av dessa är två områden riksintressen för kulturmiljövården, nämligen Kosta och Lessebo. Lessebo kommun har en tydlig kulturmiljöprofil som är knuten till länets industriella utveckling.

De många glasbruken är starkt förknippade med Smålands industritradition, också långt utanför regionen. Här finns emellertid också en rad mycket välbevarade byar kännetecknade för sina genuina bebyggelsemiljöer och småskaliga jordbruksmarker.

Som kontrast till dessa står dock också två av länets viktigaste industriorter där flera sentida aspekter av vår kulturhistoria finns representerade. Dit hör exempelvis egnahemsområdet Djurshult i Lessebo.

Det som utgör kommunen idag ingick tidigare i Konga och Uppvidinge härader, under tidig historisk tid marginella delar av folklandet Värend. Här har funnits människor verksamma sedan förhistorisk tid, men generellt sett är det en medeltida bygd.

Bylandskap. Kulturmiljö av länsintresse.

Landskapet och dess berättelser

Fagerhult ligger i ett småkulligt landskap med den agrara bebyggelsen relativt glest sammanhållen. Utöver denna består bebyggelsen också av nyare villor. Odlingslandskapet är småskaligt och är knutet till två höjdryggar. I södra delen av området återfinns en sänkt sjö, som reglerades på 1920-talet.

Vägarna kännetecknas av en äldre vägsstruktur, men också av en sk. Ak-väg (väg utformad som beredskapsarbete på 1930-talet) som genomkorsar området.

Fagerhult tillhör de byar som sannolikt nyodlades under medeltiden. Fynd av slagglämningar efter den tidens järntillverkning finns som slagghögar. Vid 1500-talets mitt bestod Fagerhult av 2 skattehemman, som genom delningar och arvsskiften ökade antalet brukningsenheter fram till förra seklet.

Byns stamhemman Norre- och Södregården behöll dock sina inägor avgränsade från varandra. Under 1800-talets första hälft genomfördes flera skiftesförrättningar, med början 1802 och 1812, med storskifte av Södre- och Norregårdarna. 1825 enskiftades gårdarnas gemensamma utägor och 1834 genomfördes laga skifte av Norregårdens inägor. De enskilda brukningsenheterna fick därmed mer ändamålsenlig utformning av sina ägor, som består än idag.

I samband med att järnvägen Växjö — Karlskrona anlades byggdes även en smalspårig järnväg till Kosta. En anhalt gjordes i Fagerhults västra marker vilket medförde att en smärre samhällsbildning växte upp.

Kulturhistoriska värden

Fagerhult representerar en skogsby i länets östra randbygder med en för dessa typisk bebyggelse- och landskapsutveckling. Kännetecknande är den välbevarade agrara bebyggelsen och det småskaliga odlingslandskapet.

Byn uppvisar ett sammansatt kulturlandskap som bevarar flera drag av laga skiftet. Långsträckta stenmurar avgränsar de huvudsakligen totalröjda åkrarna. Stentippar och röjningsrösen förekommer.

Av byggnadsbeståndet är några av ekonomibyggnaderna särskilt anmärkningsvärda för sin storlek och sitt goda skick. Mangårdsbyggnaderna representerar tidsavsnittet 1860 och framåt. I området ligger dessutom ett äldre skolhus.

Inför framtiden

  • Landskapets småskalighet är mycket känsligt för en negativ utveckling av jordbruksarealen, och markslagens sammansatta karaktär. Det är av stor vikt att byn upprätthåller ett småskaligt jordbruk.
  • Det är viktigt att den kulturhistoriskt värdefulla bebyggelsen bevaras och vårdas. Eventuell ny bebyggelse bör anpassas till byns bebyggelsemönster vilken ser olika ut i stationsmiljön respektive bymiljön.

Karta med kunskapsunderlag Fagerhult Länk till annan webbplats.

Herrgårdslandskap. Kulturmiljö av länsintresse.

Landskapet och dess berättelser

Hovmantorp omfattar två uddar ute i sjön Rottnens norra del och ansluter till bruksorten i nordöst. Området är barrskogsdominerat men säteriets närmaste omgivningar är präglade av lövvegetation. Bland annat är området känt för sina många jätteträd, särskilt Ekar. Här finns exempelvis länets största träd på säteriets gårdsplan, en ek med nästan 2,5 meters diameter.

Förutom landskapshistoriska värden är också många biologiska värden knutna till äldre träd, särskilt till ekarna. Terrängen är tämligen kuperad och i områdets lägre liggande partier finns mindre sjöar och gölar mellan vilka omfattande mader breder ut sig. Odlingslandskapet kan betecknas som småskaligt och hävdas bland annat genom bete.

Utöver herrgårdsmiljön, prästgården och enstaka arbetarbostäder till ett sedan länge nedlagt glasbruk består bebyggelsestrukturen av enstaka torp. Ungefär hälften av säteriets ursprungliga ägor ingår i området.

Hovmantorps säteri skapades på 1660-talet genom ihopslagning av två före detta skattehemman, Hovmantorp och Kårlanda, av vilka åtminstone det senare hade förhistorisk bakgrund. Kårlanda, som under 1620 hade hamnat under prästgården avhystes emellertid och dess marker lades under huvudgårdens drift.

Kyrkan, av vilken nu endast grunden tillsammans med kyrkogård och mur återstår, byggdes under högmedeltiden som gårdskyrka av liggande timmer med stenkor. Klockstapel hörde också till. Kyrkan revs 1847.

1859 anlades Hovmantorps första glasbruk på norra delen av säteriets mark och i säteriets regi. Hyttan blev den största i landet. 1878 lades bruket ner efter en brand. Tillverkningen bestod först av bl fönsterglas och småglas. Produktionen fick småningom högre kvalitet, och under 1860-talet var bruket en svår konkurrent till Kosta. Under 1870-talet började även lampglas produceras och slipglastillverkningen ökade. 1875 upphörde fönsterglasproduktionen. Av bruket återstår numera obetydliga murrester.

Kulturhistoriska värden

Hovmantorps säteri med kringliggande godslandskap är ett välbevarat och viktigt uttryck för en småländsk godsbildning och dess relation till den tidiga industrialismens framväxt, bland annat representerat av dagens bruksort.

Den äldsta kända lämningen är ett gravfält från yngre järnålder vid Rottnens strand öster om den medeltida kyrkplatsen. Också efter den senare finns lämningar i form av kyrkogård m.m. I övrigt består fornlämningsbilden av fossil åkermark och bebyggelselämningar, i huvudsak lämningar efter de hemman och torp som avhysts eller där den agrara verksamheten har upphört av andra skäl.

Här kan särskilt nämnas lämningarna efter den avhysta byn Kårlanda. Därtill finns enstaka lämningar efter kolningsverksamhet, tjärtillverkning och järnframställning, samt några blygsamma lämningar efter Hovmantorps glasbruk.

Hovmantorps huvudbyggnad är uppförd i nyklassicistisk stil, sannolikt under 1700-talets slut. Källarvåningen är möjligen från 1600-talet. Till säteriet hör moderna ekonomibyggnader samt några äldre bostadshus. Av de fyra bevarade torpen, bör särskilt Gamlanäs, med sin ålderdomliga karaktär, framhållas.

Odlingslandskapets värden är knutna till den stenröjning som ägt rum under århundraden som bland annat tagit sig uttryck i odlingsrösen, stentippar och stenmurar. Av landskapshistoriska värden bör också områdets förekomst av trädmiljöer, särskilt jätteträd i form av ekar och i viss mån av lindar, framhållas. Dessa är viktiga inslag i herrgårdslandskapet och resultatet av ett medvetet bevarande under århundraden.

Inför framtiden

  • De få arealer som fortfarande brukas av säteriets jordbrukslandskap är viktiga att upprätthålla för att den agrara prägeln ska kunna vidmakthållas.
  • Gamla grova träd är viktiga för landskapets herrgårdsprägel. Det är viktigt att dessa vårdas och att man sörjer för efterföljare.
  • Fornlämningsmiljön är en viktig del av tolkningen av säteriets framväxt. En viss vård av strategiska fornlämningar är därför av stor betydelse.
  • Herrgårdens, liksom de välbevarade torpens, byggnader är viktiga att vårda.

Karta med kunskapsunderlag Hovmantorp Länk till annan webbplats.

Bylandskap, Industrimiljö. Kulturmiljö av länsintresse.

Landskapet och dess berättelser

Området utgör en relativt svagt kuperad terräng som domineras av ett småbrutet odlingslandskap och en industrimiljö. Barrskogen dominerar omgivningarna men i anslutning till åkergärdena finns lövvegetation på före detta ängsmarker. Utöver den till glashyttan förknippade villabebyggelsen är bebyggelsen relativt glest lokaliserad.

Vid laga skiftet 1828 bestod Hästebäck av 1/2 mantal och brukades av tre gårdar. Norr om gårdarna låg byns soldattorp. För att nyttja skogsråvaran anlades på byns norra marker 1889 Bergdala glasbruk. Hyttan brann 1890 men återuppfördes omedelbart. Bruket hade fram till 1981 landets äldsta bevarade trähytta i drift. Efter det att hyttan återigen brann ner beslöt man vid återuppbyggnaden sig för att hålla fast vid hyttans traditionella träkonstruktion.

På Lövås marker uppfördes en mjöl- och sågkvarn någon gång före 1850. Under 1920- eller 30-talet inrättades det en mindre kraftstation i kvarnen. Kraftstationen lämnade bland annat ström till Bergdala glasbruk.

Kulturhistoriska värden

Hästebäck/Bergdala utgör en typisk småländsk kombination mellan en traditionell agrar miljö och glasbruk. Denna sammansatta miljö är ovanligt tydlig och lätt att uppleva i landskapet.

Odlingslandskapet i byn Hästebäck uppvisar såväl stenbunden som totalröjd åker med odlingsrösen och vällagda stenmurar. Bebyggelsen är i gott traditionellt skick och förutom mangårds- och ekonomibyggnader finns ett äldre skolhus.

Fornlämningsbilden domineras nästan helt av skogsbrukslämningar, så som rester av kolmilor och kolarkojor etc. Här finns emellertid också lämningarna efter ett par torp.

Bergdala glasbruk består, förutom av den återuppbyggda trähyttan, av arbetarebostäder och disponentvilla, samt en mängd andra byggnader för brukets behov. I Lövås finns en kvarnbyggnad med en mindre kraftstation.

Inför framtiden

  • För att relationen mellan den agrara miljön och den industriella ska kunna upprätthållas krävs att byns jordbrukslandskap fortsätter att brukas.
  • Det är dessutom angeläget att bruket fortsätter sin verksamhet och att dess byggnads- och konstruktionsvärden vårdas.
  • Eventuell ny bebyggelse bör anpassas till områdets bebyggelsemönster, vilken ser olika ut i de industridominerade respektive agrara delarna.

Karta med kunskapsunderlag Hästebäck och Bergdala Länk till annan webbplats.

Bruksmiljö. Kulturmiljö av riksintresse.

Landskapet och dess berättelser

Kosta utmärks av tätortens sammansatta karaktär av industrilokaler, bostadsområden och en relativt regelbunden vägstruktur. Samhället bildar därmed en skarp kontrast till det omgivande agrara landskapet med dess värden. Omedelbart nordväst om samhället ligger exempelvis byarna Kulla och Skärgöl med sina rika betesmarker (natura 2000-områden). På 2000-talet har Kosta tillförts ny verksamhet med affärslokaler och hotellbyggnad.

1742 grundades Kosta glasbruk på markerna till byn Dåvedshult, intill den gamla kungsvägen mellan Stockholm och Karlskrona. Den då nyanlagda hyttan brann 1743 men en ny uppfördes omedelbart. 2006 påträffades rester från den äldsta hyttan vid en arkeologisk undersökning. Dagens hyttor härrör från 1902 och 1978. Kring hyttan växte under 1700-talets senare hälft ett samhälle upp med bostäder för de i hyttan verksamma mästarna. Senare tillkom även bruksherrgård och ekonomibyggnader för brukets behov.

Under 1800-talet märktes en förändring av brukets näringsstruktur. I stället för att som tidigare huvudsakligen anlita säsongsarbetskraft som hantlangare åt mästarna ökade behovet av ständigt gripbar arbetskraft. Bostäder för denna årsanställda arbetsstam uppfördes i form av kasernliknande byggnader. Därmed lades grunden till den form av brukssamhälle vi känner i dag. Nu tillkom i rask takt skola, folkrörelselokaler och andra funktionsbyggnader för att tillgodose befolkningen under såväl arbete som fritid.

Kulturhistoriska värden

Kosta är ett av landets främsta exempel på tidig glasbruksmiljö och dess utveckling till dagens industri- och affärssamhälle. Dess sammansatthet och tydliga läsbarhet har kvalificerat orten till en miljö av riksintresse.

Kosta är vår äldsta sammanhållna bruksmiljö med bevarade byggnader och företeelser från fyra århundraden. Området kännetecknas en sammansatt bild där relationen mellan industribyggnader, bostäder och vägstruktur bildar tydligt läsbara årsringar. Här finns exempelvis hyttbyggnader från tidigt 1900-tal och från 1970-talet, bruksherrgård, arbetarbostäder från olika tider. Bland annat i form av egna hemsbebyggelse och byggnadsminnet glashusen, ritade av Bruno Mathsson på 1950-talet.

Inom området ingår också det gamla sockencentrat kring Ekeberga kyrka, med prästgård och församlingshem. Kyrkan uppfördes 1824-25 och är byggd i timmer men är utvändigt reveterad och vitkalkad sedan 1868.

Inför framtiden

  • En förutsättning för att Kosta ska bevara sina värden är att samhället behåller och utvecklar sin industriella identitet med en levande verksamhet.
  • En utvecklad industriell verksamhet och bör emellertid i så liten utsträckning som möjligt gå ut över tidigare årsringar.

Karta med kunskapsunderlag Kosta Länk till annan webbplats.

Bruksmiljö. Kulturmiljö av riksintresse.

Landskapet och dess berättelser

Riksintresset karaktäriseras främst av bostadsbebyggelse i regelbundna kvartersindelningar mellan en rätlinjig vägstruktur, samt industrilokaler. Byggnaderna inom respektive område har likartad arkitektur på regelbundna tomter. Öster om Lessebo återfinns ett odlingslandskap med välplanerad åkerstruktur och hävdade betesmarker. Anknytningen till sjön Läen är karaktärsgivande, en sjö som förövrigt höjts vid flera tillfällen.

1658 anlades Lessebo järnbruk av förvaltaren på Åryd Erik Knutsson. Redan tidigt växte således små manufakturbyggnader upp längs Lesseboån, som också omfattade ett handpappersbruk, medan brukets administration var förlagd till Läseboda by. Efterhand lokaliserades emellertid samtliga för verksamheten nödvändiga funktioner till området vid Lesseboån. Under 1800-talets andra hälft skedde nu en näringsmässig förändring genom övergången till träindustri.

I dag uppvisar Lessebo flera bebyggelsehistoriskt värdefulla faser i bevarade bostadsområden. Den norra delen av området är planmässigt oförändrat sedan byggnadsperioden och byggnadsbeståndet utgörs av hus som representerar dåtidens stilideal. I huvudsak har byggnadsbeståndet till sin yttre karaktär bevarats oförändrat.

Områdets utformning är ett gott exempel på en äldre stadsplanering. Planen har utformats så att trafikmatningen i huvudsak sker utanför området samtidigt som övrig verksamhet är riktad mot områdets centrum. Egnahemsområdet Djurhult kompletterar den centrala bruksmiljön och representerar nytänkandet för byggandet av arbetarebostäder under 1900-talets första decennier. Lönearbetarna på bruket gavs möjligheter att bygga upp en egen tillvaro i ett eget hem med väl tilltagen trädgård för köksodling.

Läsebo by bestod under historisk tid av två hemman, varav det västra kom att köpas och användas som bruksgård under brukets primära skede. Senare kom också den östra gården att hamna under bruket och gårdarna kom att producera livsmedel till industrin. Redan under början av 1800-talet tycks båda gårdarna ha försvunnit. Platsen där byn, troligen under medeltid etablerades, hade dessförinnan nyttjats för lågteknisk järnframställning.

Kulturhistoriska värden

Lessebo är en av länets mest värdefulla bruksmiljöer med tydligt utläsbar industri- och byggnadshistoria som bland annat tagit sig uttryck i intressanta planlösningar och representativa bostadsområden.

Kulturmiljön i Lessebo är en i stora delar bevarad bruksmiljö med industri- och bostadsområden. De ur en byggnadshistorisk synvinkel mest intressanta områdena är Smedraden, dvs det tidiga 1800-talets planmässigt utlagda bostäder för järnbrukets smeder, samt egnahemsområdena Djurhult och Hästhagen. Djurhult är unikt i det fallet att det är ett av de få oförändrade egnahemsområdena från 1900-talets början, åtminstone vad avser tomtstruktur och de så kallade grisagatorna, som löper som smala gränder mellan tomternas baksidor.

Industrihistoriskt utgör det egentliga bruksområdet med alla dess anläggningar samt äldre administrationsbyggnader värdefulla delar. Hit hör också bruksherrgården uppförd i karolinsk stil på 1700-talet, liksom de äldre byggnaderna vid handpappersbruket. Förknippat med bruksmiljön är också den ursprungliga byn Läsebo, öster om orten.

Idag utgör markerna ett stycke odlingslandskap, delvis präglad av herrgårdslandskapets karaktär med en rätlinjig vägstruktur och regelbundna åkerstruktur, stenröjda åkrar, omgivna av stenmurar, dock utan gårdsbebyggelse. Däremot finns det rikligt med bebyggelselämningar på de ursprungliga tomterna, liksom lämningar efter järnframställning. Dessa har delvis varit föremål för arkeologiska undersökningar.

Inför framtiden

  • Ny- och ombyggnationer underordnas den kulturhistoriskt autentiska miljön.
  • För att öka skyddet för områdets ursprungliga värden behöver detaljplanerna ses över och utformas på ett sådant sätt, att kulturvärdena får ett bättre skydd, samtidigt som området är levande och kan utvecklas.

Karta med kunskapsunderlag Lessebo Länk till annan webbplats.

Bylandskap. Kulturmiljö av länsintresse.

Landskapet och dess berättelser

Muggehult ligger i en relativt flack terräng intill gränsen till Kalmar län. Landskapet karaktäriseras av ett småbrutet odlingslandskap omgivet av barrskogar. Odlingsstrukturen är starkt uppsplittrad och de små åkerytorna avgränsas från varandra av hagmarker (tidigare slåttermarker). Brukningsvägar och byvägarna strålar radiellt ut från byn. I norr avgränsas området emellertid av en senare tillkommen landsväg (väg 838).

Muggehult etablerades sannolikt under medeltiden. Vid 1500-talets mitt utgjordes byn av ett skattehemman som efter nyodling och delningar genomgick laga skifte 1848. Byn hade då fyra brukningsenheter. Den ägostruktur som uppkom vid det tillfället är i allt väsentligt fortfarande gällande. Inägomarken hade dessförinnan också storskiftats 1787. På väsentliga delar av utmarken, särskilt i väster bedrev man svedjebruk, på marker som därefter givits namn med ändelsen –brånarna.

Kulturhistoriska värden

Muggehult representerar en liten skogsby i länets absoluta randbygd med välbevarade, traditionella markslag och representativ agrar bebyggelse.

Bebyggelsen är i gott skick med traditionellt underhållna mangårds- och ekonomibyggnader. Förutom bebyggelsen i bykärnan finns spår efter torpläggning i form av två välbevarade torp i anslutning till gårdarna och grunder efter flera torpbyggnader. Intill äldre mossodlingar återfinns ett par ängslador. Utöver byggnaderna är det odlingslandskapets välbevarade karaktär som bär upp värdena i Muggehult. Väsentliga delar av vad som på de historiska kartorna betecknas som inägor hävdas fortfarande. Landskapet är trots sina ålderdomliga drag, rikt på lämningar efter 1800- och 1900-talets rationaliseringar. Här finns därför många stenmurar, odlingsrösen och stentippar. På flera stället finns mossodlingar.

Inför framtiden

  • Landskapets småskalighet är mycket känsligt för en negativ utveckling av jordbruksarealen och markslagens sammansatta karaktär. Det är av stor vikt att byn upprätthåller ett småskaligt jordbruk.
  • Muggehult har en relativt homogen och agrar bebyggelse med större mangårdsbyggnader och mindre torp. Det är viktigt att den kulturhistoriskt värdefulla bebyggelsen bevaras och vårdas. Eventuell ny bebyggelse bör helst hänvisas till mindre exponerade lägen och anpassas till den lokala byggnadstraditionen.

Karta med kunskapsunderlag Muggehult Länk till annan webbplats.

Bylandskap och järnvägssamhälle. Kulturmiljö av länsintresse.

Landskapet och dess berättelser

Tjugosjö ligger i ett flackt landskap mellan sjöarna Östersjön och den sänkta, men delvis återuppdämda sjön, Västersjön. Den agrara bebyggelsen har en svagt sammanhållen karaktär, medan den delvis yngre villabebyggelsen har en tätare tomtstruktur. Landskapet är småskaligt men åkerstrukturen är relativt väl sammanhållen.

I anslutning till byn finns en lummig lövvegetation. Genom området löper järnvägen mellan Emmaboda och Karlskrona som en del i Kust-till-kustbanan, samt väg nummer 819.

1500-talets jordebok för Konga härad anger ett skattehemman i Tjugosjö. Genom hemmansklyvning av stamhemmanet framträdde minst sju gårdar fram till tiden för laga skiftet 1835. Järnvägen invigdes den 5 augusti 1874 och var då en del i Carlskrona-Wexiö Jernväg som förstatligades den 1 juli 1942.

I samband med järnvägens dragning etablerades ett mindre järnvägssamhälle i Tjugosjö med stationshus och banvaktarstuga. Detta gjorde det också möjligt för andra än bönder att bosätta sig i anslutning till byn och ett antal villor uppfördes. Järnvägsstationen har dock förlorat sin funktion sedan länge.

Kulturhistoriska värden

Tjugosjö är förutom en mängd enskilda värden, så som ett odlingslandskap rikt på landskapselement, också kulturhistoriskt värdefullt för sambandet mellan jordbrukarsamhället och stationssamhället, där det förra varit avgörande för det senares framväxt.

Området är rikt på röjningsanläggningar som vällagda stenmurar etc men även på odlingsytor som undgått total stenröjning. Väsentliga delar av det som utgjorde inägor vid 1800-talets början hävdas fortfarande.

Bebyggelsen är i huvudsak traditionell till sin karaktär och med en placering i landskapet uppkommen vid laga skiftet. I byns utmarker finns spår efter torpläggning i form av såväl torp som torpgrunder.

Vid ett vattendrag mellan Östersjön och Västersjön finns lämningar efter en kvarn och såg. I anslutning till järnvägen finns ett stationssamhälle med villabebyggelse, medan banvaktarmiljön och stationen numera är borta.

Inför framtiden

  • Det är angeläget att odlingslandskapet upprätthålls genom ett aktivt jordbruk som vårdar välbevarade strukturer och landskapselement, som exempelvis stenmurarna.
  • Sambandet till järnvägssamhället upprätthålls genom att den bebyggelse som uppkommit som en följd av järnvägens uppkomst bevaras och bebos.
  • Vid eventuell ny bebyggelse bör respekt visas mot den efter laga skiftet uppkomna bebyggelsestrukturen och villasamhällets tomtstruktur

Karta med kunskapsunderlag Tjugosjö Länk till annan webbplats.

Bruksmiljö, bymiljö. Kulturmiljö av länsintresse.

Landskapet och dess berättelser

Transjö ligger vid Lyckebyån där vattendraget vidgar sig till ett antal mindre sjöar. Terrängen är relativt flack. Odlingslandskapet är småskaligt men åkerstrukturen är relativt väl samlad. Med något undantag ligger bebyggelsen lokaliserad intill den gamla landsvägen och består förutom av traditionell agrar bebyggelse också av senare tillkommen villabebyggelse. Genom området löper länsväg 28.

Transjö fanns som ett ensamt skattehemman vid 1500-talets mitt. Genom successiv uppodling och delning drabbades Transjö som alla andra byar av ägosplittring. Trots storskiftet 1820 kom sämjedelningarna att fortsätta vilket försvårade brukande och nyodling. För att råda bot på det ineffektiva brukandet genomfördes 1854 laga skifte varvid byns gårdar fick sin nuvarande lokalisering. Sannolikt uppkom till exempel den idag igenväxta Mordbrännaremossen som nyodling efter laga skiftet.

Som så många av de under 1800-talets andra hälft anlagda småländska glasbruken anlades Transjö 1870 i en ren bondby. Hyttan anslöt till ett tidigare etablerat glassliperi som, tillsammans med kvarnen, drevs av vattenkraften från Lyckebyån. Vid glasbruket tillverkades framför allt servis- och hushållsglas. Verksamheten varade till 1951.

Kulturhistoriska värden

Transjö utgör en typisk småländsk kombination mellan en traditionell agrar miljö och glasbruk. Denna sammansatta miljö, av vilka glasbruket i huvudsak ligger i ruiner men med glasstudion som levande arvtagare, är ovanligt tydlig och lätt att uppleva i landskapet.

Flera av mangårds- och ekonomibyggnaderna är i relativt gott kulturhistoriskt skick med flera ålderdomliga drag bevarade. Odlingslandskapet innehåller gott om lämningar av stenröjning som odlingsrösen och stenmurar etc.

På östra sidan av Lyckebyån återfinns lämningarna efter ett nedlagt glasbruk. Förutom ruiner knutna till själva hyttan, med ugn och skorsten, finns lämningarna efter kvarn och såg som sammantaget utgör en åskådlig och tilltalande ruinmiljö (RAÄ nr 34).

Därtill finns emellertid en magasinsbyggnad bevarad liksom en del arbetarbostäder och ett välbevarat folkets hus. Det senare utgör ett av landets äldsta byggnadsminnen av sitt slag. Till bruksmiljön ska dock också många av de idag bebodda villorna räknas, exempelvis disponentvillan. Idag har en mindre studiohytta etablerat en verksamhet som återknyter till den traditionella industrin.

Inför framtiden

  • För att relationen mellan den agrara miljön och den industriella ska kunna upprätthållas krävs att byns jordbrukslandskap fortsätter att brukas.
  • Glasbrukets lämningar kräver någon form av vård och underhåll. Inte minst den höga, och för miljön, karaktäristiska skorstenen.
  • Miljön tål ny bebyggelse under förutsättning att denna anpassas efter landskapets värden och tidigare differentierad bebyggelse.

Karta med kunskapsunderlag Transjö Länk till annan webbplats.

Bylandskap. Kulturmiljö av länsintresse.

Landskapet och dess berättelser

Topografin utgörs av en kuperad terräng norr om Ronnebyån, där markerna öster om bebyggelsen utgörs av en mindre åsformation (drumlin). Bebyggelsen, i huvudsak av agrar karaktär, är löst sammanhållen. Odlingslandskapet är småskaligt med en splittrad åkerstruktur och avgränsande betesmarker. Ugnanäs har också stora geologiska och biologiska värden.

Söder om bykärnan löper länsväg nummer 831.

Ugnanäs har haft ett relativt centralt läge i förhållande till Ronnebyån som kommunikationsstråk. Här har man gjort flera stenåldersfynd, bland annat några redan från jägarstenåldern.

Som agrar bosättning har Ugnanäs sannolikt etablerats redan under förhistorisk tid. 1500-talets jordeböcker redovisar två skatte- och två frälsehemman i byn. Med undantag av Skomakaregård (tidigare Lillegård) är gårdsnamnen de samma som åtminstone under tidigt 1700-tal, då byn första gången redovisades på en karta. Under 1800-talet skedde en viss nyodling, särskilt efter laga skiftet 1854.

Kvarnfallet vid Västra bro köptes 1918 av Hovmantorps Kraft AB, som inrättade en kraftstation på platsen. Kvarnverksamhet hade emellertid bedrivits på platsen åtminstone sedan tidigt 1700-tal. Kvarnen drevs som tullkvarn till 1929 och nedlades troligen 1931. Kraftstationen var i drift till 1949.

Kulturhistoriska värden

Ugnanäs är en värdefull bymiljö där väsentliga delar av de traditionella markslagen fortfarande hävdas inom ramen för ett småskaligt jordbruk. Landskapsvärden kompletteras dessutom av en delvis välbevarad äldre bebyggelse och industrihistoriska värden vid Ronnebyån.

Fornlämningsbilden består av ett fåtal stensättningar av vilka en har formen av en skeppssättning. Dominerar gör emellertid ett röjningsröseområde, norr om byn, med över 500 röjningsrösen.

Byggnadsbeståndet har bevarat flera ålderdomliga drag.

Intill Ronnebyån, vid Knäsjöns utlopp, ligger en kvarn- och sågbyggnad (Västra bro) med välhållna byggnader.

Väsentliga delar av jordbruksmarkens centrala delar, som de framstår på historiska kartor, brukas fortfarande, liksom delar av den gamla ängsmarken. I anslutning till jordbruksmarken finns många stenmurar, odlingsrösen och stentippar.

Inför framtiden

  • Ugnanäs sammansatta markanvändning är känsligt för minskad hävd. Ett småskaligt jordbruk som hävdar landskapets värden är därför av stor vikt.
  • Bebyggelsen är en viktig del av landskapets värden, både vad gäller den agrara som den industriella, och är därför viktig att vårda och bevara.
  • Eventuellt ny bebyggelse är viktig att anpassa till den äldre löst sammansatta strukturen, men också vad avser den lokala byggnadstraditionen.
  • Ugnanäs långa landskapsutnyttjande bör utmärkas genom en aktiv fornvård.

Karta med kunskapsunderlag Ugnanäs Länk till annan webbplats.

Bylandskap och sockencentrum. Kulturmiljö av länsintresse.

Landskapet och dess berättelser

Vida ligger i en relativt svagt kuperad terräng, på flacka moränbildningar som är rika på lövskogsmiljöer. Bebyggelsestrukturen är relativt väl sammanhållen. Väster om bycentrum ligger den vid mitten av1800-talets sänkta sjön Videsjön, idag en värdefull fågelsjö.

Ljuders socken tillhör den Värendska randbygden och förhistoriska lämningar förekommer sparsamt. Bygden har emellertid, att döma av mindre arkeologiska undersökningar och lösfynd, varit bebodd redan under stenåldern. Ett relativt omfattande röjningsröseområde väster om Vida bys centrala delar vittnar också om ett tidigt agrart landskapsnyttjande.

Av bevarade 1500-talshandlingar framgår att byn Vida redan vid denna tidpunkt utgjordes av fyra skatte- och ett ecklesiastikhemman, dvs en relativt stor by för att ligga i randbygden. Vid storskiftet hade Vide sina åkrar lokaliserade till de två moränhöjder som också idag utgör kärnåkrarna. Då var dessa uppdelade på ett stort antal smala tegar, troligen en rest av ett mycket ålderdomligt skifte.

Vid laga skiftet skedde en viss utflyttning men byn behöll dock en relativt samlad bebyggelsestruktur.

1856 torrlades Videsjön varvid landvinningen kom att skiftas och utgjorde ända fram till 1950-talet en viktig källa för höproduktionen. Över ett 80-tal ängslador uppfördes därför, varav dock endast enstaka lador finns kvar.

Kulturhistoriska värden

Jordbruksbyn Vida utgör ett värdefullt odlingslandskap med många exempel på den agrara utvecklingen i östra Kronoberg. Det intilliggande sockencentrat i Ljuder är en tydlig offentlig miljö och ett sockencentrum av vilka kyrkstallarna är byggnadsminne.

Odlingslandskapet innehåller många ålderdomliga drag, bland annat i form av äldre stenbunden åker, liksom många stenmurar som vittnar om senare tiders omfattande röjnings- och nyodlingsföretag. Bebyggelsen är i allmänhet välbevarad med en rad kulturhistoriska karakteristika. Genom inslag av nybebyggelse och modernisering upprätthålls en lång byggnadshistorisk kontinuitet.

I utmarkerna förekommer torplämningar och ett äldre kvarnställe. I samband med väckelserörelsen anlades ett missionshus som fortfarande ligger kvar. Ålderdomliga gårdsnamn såsom Norre-, Västre-, Lille- och Baggagården lever fortfarande kvar. Sydöst om Vida ligger Ljuders kyrka med omgivande byggnader. Kyrkans läge på en höjd i anslutning till sjön är ett resultat av en medveten strävan att framhäva kyrkans volym och göra den till ett dominant inslag i landskapsbilden. Kyrkan som är uppförd i enlighet med tidens stilideal, invigdes 1844.

I anslutning till kyrkan ligger sockenstugan, sannolikt uppförd under 1800-talets andra hälft, prästgården från tiden omkring 1900, och sockenmagasinet invid hembygdsgården. Strax söder om kyrkan är socknens kyrkstallar belägna. Dessa är bland de bäst bevarade i länet och är byggnadsminne.

Inför framtiden

  • Det är angeläget att området fortsätter att hävdas genom ett aktivt, men hänsynsfullt, jordbruk.
  • Den äldre agrara bebyggelsen är viktig att bevara och vårda.
  • Eventuell ny bebyggelse bör anpassas till den etablerade bebyggelsestrukturens karaktär. ·
  • Ny bebyggelse vid sockencentrum bör ske med stor hänsyn till befintliga värden.

Karta med kunskapsunderlag Vida och Ljuder Länk till annan webbplats.

Kontakt

Kulturmiljöenheten

Telefon växel 010-223 70 00

Dela sidan:

Landshövding

Maria Arnholm

Besöksadress

Kungsgatan 8

Postadress

351 86 Växjö

Organisationsnummer

202100-2296

Följ oss