Älmhults kommun
I Älmhults kommun ligger två av länets mest besökta kulturmiljöer. Den ena, Råshult, är sedan länge ansedd och omhuldad av kulturmiljövården, den andra, IKEA, kommer sannolikt att bli det.
20 områden i Älmhults kommun ingår i länets kulturmiljöprogram. Av dessa utgör fyra områden riksintressen för kulturmiljövården. Det som idag omfattas av Älmhults kommun har i flera kulturhistoriska avseenden utgjort ett gränsland. Dels i förhållande till den gamla gränsen mot Danmark. Dels kring den ännu äldre gränsen mellan de båda folklanden Finnveden och Värend, som i vissa hänseenden också utgör skiljelinjen mellan Väst- och Östsverige.
Programområdena har i huvudsak två karaktärsdrag. Bymiljöerna, med sina småskaliga odlingslandskap, dominerar bilden av kommunens kulturmiljöer. Här framträder bland annat två av länets bäst bevarade landskapsmiljöer, Höö och Råshult. Råshult utgör länets hittills enda kulturreservat, och som födelseplats och inspirationskälla för en av landets mest kända vetenskapsmän, Carl von Linné, tillhör reservatet länets mest besökta sevärdheter.
Älmhults kommun har också präglats av väg- och järnvägskommunikationer, vilket bland annat främjat uppkomsten av en rad stationssamhällen. Älmhult utgör i detta avseende landets kanske främsta exempel på en för dessa ändamål planlagd stadsmiljö.
Bylandskap. Kulturmiljö av länsintresse.
Landskapet och dess berättelse
Agnshult ligger i ett flackt landskap med en småskalig jordbruksstruktur. Åkrarna är små och osammanhängande, omgivna av betesmarker och avgränsade av stenmurar. Utmarkerna består av lika delar granskog och mossar. Områdets tre gårdar ligger väl samlade intill varandra, medan byns övriga brukningsenheter har mer perifera lägen.
Agnshult ingår i ett område som utnyttjats sedan stenåldern. Gården Agnshult kan förmodas ha etablerats först under medeltid. Vid laga skiftet 1839 hade gården delats mellan två brukare varvid byn följaktligen kom att delades i två delar. Senare kom hemmansklyvningar och avsöndringar att innebär att ytterligare gårdar skapades.
Två av dessa kom att dela mangårdsbyggnad på den ursprungliga gårdstomten, ett inte helt ovanligt tillvägagångssätt på 1800-talet. Ett annat exempel är Hästabacken som tidigare utgjort ett torp i byns norra delar. Laga skiftet innebar starten på en omfattande nyodlingsverksamhet och effektivare stenröjning. Bland annat uppfördes ett stort antal stenmurar på de nya fastighetsgränserna.
Kulturmiljöns värden
Agnshult är en värdefull kulturmiljö med många välbevarade landskapsdrag och en välbevarad äldre allmogebebyggelse.
Områdets tre gårdar ligger intill varandra på den ursprungliga bytomten. Denna omges av ett mycket ålderdomligt inägoområde med såväl totalröjda som stenbundna åkrar, samt ängs- och betesmarker. Mellan de olika ägoslagen ligger vällagda stenmurar.
Från byn löper en brukningsväg, också den omgärdad av stora breda stenmurar. Bebyggelsen kännetecknas av mangårdsbyggnader från 1800-talets andra hälft. Den ena är uppförd som tvillingbyggnad med bostäder för två gårdar.
Inför framtiden
- Ny bebyggelse bör uppföras med respekt för Agnshults äldre bebyggelsestruktur.
- Nya byggnader bör anpassas till den lokala byggnadstraditionen.
- Landskapets värden är beroende av ett aktivt jordbruk baserat både på åkerbruk och betesdrift.
Karta med kunskapsunderlag Agnshult Länk till annan webbplats.
Herrgårdslandskap. Kulturmiljö av länsintresse (området ingår i riksintresset Römningenområdet).
Landskapet och dess berättelse
Askenäs ligger som namnet anger på en udde i Hängasjön. Landskapet är kuperat med en serie moränhöjder där bebyggelse och åkermarker traditionellt varit lokaliserade. Området domineras av herrgårdens karaktär av ensamgård och präglas av ståndsmässiga landskapsuttryck med symmetriskt utformad bebyggelsemiljö och en kilometerlång allé. Generellt sett är emellertid odlingslandskapet småskaligt och åkerstrukturen osammanhängande, på många ställen omgiven av ekbackar och annan lövvegetation. Godset domineras annars av produktionsskogar.
Askenäs ingår i ett område med mycket rik bosättningshistoria under yngre stenåldern och bronsåldern. Någon direkt kontinuitet till det historiska Askenäs har emellertid inte gått att fastställa. De första beläggen är från medeltid. Då (1452) bestod Askenäs av ett skattehemman (brukat av en självägande bonde) och tre frälsehemman (brukade under någon eller några adelsmän).
1586 hade ett av dessa frälsehemman övergått till att brukas under kronan. Under 1630-talet blev byn säteri i samband med att Askenäs förvärvades av ryttmästaren Svickert Nieroth. Möjligen bildades säteriet med två av byns frälsehemman som grund, medan Lilla Askenäs i nordvästra delen och Yttragård i sydöst avhystes först efter 1680, då de avbildades på häradskartan över Sunnerbo. Flera gårdar i trakten har under århundradena legat under säteriet bl. a. Fåglanäs och Tiakölna.
Kulturmiljöns värden
Fornlämningarna består av en hällkista från stenåldern. Flera gravanläggningar av samma slag finns dock i säteriets övriga domäner. Här finns också mindre områden med övergiven åker (fossil åkermark) främst markerad av röjningsrösen. Delar av dessa kan vara tidighistoriska eller rent av förhistoriska. Av Lilla Askenäs och Yttragård finns bebyggelselämningar och intill Lillån finns ett område med lämningar efter lågteknisk järnproduktion.
Nuvarande huvudbyggnad uppfördes under tidigt 1800-tal i sengustavianskt byggnadsskick. Med sina flyglar har gården en slutenhet av stort kulturvärde. Ekonomibyggnaderna är uppförda vid 1900-talets mitt och utformade för att inte påverka miljön negativt. Odlingslandskap är öppet och kuperat. Långsträckta stenmurar avgränsar totalröjda åkrar från stenbundna ängs- och betesmarker. I betesmarkerna finns storslagna ekar och enstaka odlingsrösen.
Inför framtiden
- Eventuell ny bebyggelse bör uppföras med stor respekt för herrgårdslandskapets speciella prägel och underordnas landskapets karaktär av ensamgård.
- Nya byggnader bör också anpassas till herrgårdens byggnadskultur.
- Odlingslandskapets värden är beroende av ett aktivt jordbruk. Genom åkerbruk och betesdrift vårdas de kulturhistoriska aspekterna i landskapet, såsom stenmurar, betesmarker, ekmiljöer och alléer.
Karta med kunskapsunderlag Askenäs Länk till annan webbplats.
Bylandskap. Kulturmiljö av länsintresse (ingår i riksintresset Römningen).
Landskapet och dess berättelse
Bårshult odlingslandskap ligger i en lätt kuperad terräng där de brukade delarna och gårdsbebyggelsen är knutna till krönen och sluttningarna av svaga moränhöjder. Gårdarnas lokalisering har två ansikten. En tät struktur på den gamla bytomten och en mera spridd som en följd av utflyttningar på 1800-talet.
Åkerstrukturen är relativt osammanhängande till sin karaktär och är på många ställen avgränsad av betesmarker. I nordost gränsar området till den på 1860-talet sänkta Barsasjön.
Bårshult ligger i ett område med mycket rik bosättningshistoria under yngre stenålder och bronsålder. Något direkt kontinuitet till den historiska bebyggelsen kan dock inte påvisas. Istället kan man på goda grunder anta att byn eller gården Bårshult etablerades på medeltiden. Vid storskiftet 1798 bestod byn av 2 hemman; Norregården och Söregården. Bebyggelsen låg väl samlad på en tomt på den nordvästra sidan av en moränhöjd. Denna var i sin tur uppdelad i ett stort antal åkertegar, organiserade i ett så kallat fiskbensmönster, vilket speglade ett ålderdomligt jordskifte.
Åkrarna ingick tillsammans med mycket omfattande arealer med slåtterängar i byns enda inägogärde. De två hemmanen var dock redan vid storskiftet uppdelade i flera ägolotter vilket resulterade i hemmanklyvningar. Vid laga skiftet 1854 kom därför ett antal nya brukningsenheter att flytta ut från den gemensamma bytomten.
Kulturmiljöns värden
Bårshult är en värdefull kulturmiljö som uppvisar typiska och tydligt avläsbara förändringar i landskapet, bland annat av laga skiftet.
Fornlämningarna består av fyra rösen med hällkistor från stenåldern/bronsåldern. Flera rösen med hällkistor har emellertid i äldre tider bevisligen blivit bortodlade. På den gamla bytomten ligger flera lämningar efter utflyttade gårdar i form av husgrunder. Odlingslandskapet i områdets norra del är öppet med totalröjda väl hävdade åkrar som avgränsas av vällagda stenmurar. I södra delen är landskapsbilden småbruten med små åker- ytor insprängda i äldre ängs- och hagmark.
Bebyggelsen i norra och södra delarna är lika kontrastrik som odlingslandskapet. I norr är mangårdsbyggnaderna volymmässigt större än småbrukarhemmanens bostadshus i söder. Bostadsbeståndet är i huvudsak uppfört under tiden 1860—1920.
Inför framtiden
- Odlingslandskapets värden är beroende av ett aktivt och hänsynstagande jordbruk baserat på åkerbruk och betesdrift.
- Ny bebyggelse bör anpassas till den bebyggelsestruktur som uppstod som en följd av laga skiftet.
- Nya byggnader bör anpassas till den lokala byggnadstraditionen.
Karta med kunskapsunderlag Bårshult Länk till annan webbplats.
Bylandskap. Kulturmiljö av länsintresse.
Landskapet och dess berättelse
Eneryda by och ensamgården Kulla ansluter i väster till samhället Eneryda som vuxit fram längs med stambanan som ett mindre stationssamhälle. Som en skarp kontrast till detta framträder bylandskapet som ett småskaligt men väl sammanhållet odlingslandskap. I Eneryda ligger bebyggelsen väl samlad på en rad i nord-sydlig riktning strax öster om de totalröjda åkermarkerna.
I Kulla ligger gården som namnet antyder på en höjd nordväst om åkergärdena. Terrängen är lätt kuperat och åkerlandskapet är öppet och totalröjt med stora röjningsrösen på höjder eller i åkrarnas utkanter. Åkerskiftena är avgränsade av betesmarker. Stenmurar förekommer sparsamt utom i områdets norra del. Norr om gården Fållen har ett större sågverk etablerats. Söderut avgränsas området av riksväg 23.
Bosättningshistorien antyder att området varit bebott under sen stenålder och bronsålder. Några lämningar från järnåldern har ännu inte påträffats och man därför hypotetiskt anta att bebyggelsen som vi uppfattar den idag etablerats sig under medeltid. Eneryda har så långt tillbaka som man kan följa det på kartor (1600-talet) bestått av tre hemman medan Kullen också då var en ensamgård.
På en karta från 1736 framträder det tre hemman Norregården, Mellangården och Södergården. Vid denna tid redovisades också Hemmanet Fållen. Samtliga dessa ligger ännu kvar på samma plats som på de historiska kartorna. Norr om byn rinner ett antal vattendrag som mynnade i den sedan 1917 sänkta Bya- eller Enerydasjön. En av dessa bäckar innehöll inte mindre än 9 kvarnar under 1700-talets första hälft. Under slutet av 1600-talet drogs landsvägen mellan Växjö och Skåne strax söder om byn.
Kulturmiljöns värden
Eneryda och Kulla byar uppvisar en stark bebyggelse- och landskapskontinuitet och framstår därför som ovanliga och värdefulla kulturmiljöer i länet.
Fornlämningsmiljön innehåller främst lämningar knutna till sen stenålder och bronsålder. Den innehåller någon hällkista, rösen och hällristningar i form av så kallade skålgropar. Dessutom har fynd som indikerar boplatser gjorts i området. Enerydas bebyggelsestruktur med sin radbyliknande karaktär har mycket lång kontinuitet.
Fyra mangårdsbyggnader är uppförda som parstugor i två plan med en symmetrisk fönsterindelning och entréerna lokaliserade i byggnadernas mitt. Samtliga är orienterade i öst- väst och placerades så för att solen skulle värma så stor fasadyta som möjligt. Utöver stenmurar finns landskapselement bland annat i form av stora röjningsrösen på höjder eller i åkrarnas utkanter.
Inför framtiden
- Enerydas bebyggelsestruktur med en väl samlad radbyliknande karaktär är mycket ovanlig i länet. Ny bebyggelse bör därför lokaliseras med stor hänsyn till denna ålderdomliga struktur.
- Nya byggnader bör anpassas i enlighet med den lokal byggnadstraditionen.
- Odlingslandskapets värden är beroende av ett aktivt jordbruk, baserat på både åkerbruk och betesdrift.
Karta med kunskapsunderlag Eneryda Länk till annan webbplats.
Bylandskap. Kulturmiljö av länsintresse (ingår i riksintresset Römningenområdet).
Landskapet och dess berättelse
Odlingslandskapet i Fagerhult är anpassat efter en lätt kuperad terräng med den i huvudsak agrara bebyggelsen lokaliserad till svaga moränhöjder, där man också återfinner de äldre åkermarkerna. Dessa gör ett osammanhängande intryck och är här och var avgränsade av betesmarker eller marker som intill nyligen har betats. Genom byn löper väg 509.
Fagerhult ingår i ett område med en mycket rik bosättningshistoria från yngre stenåldern/bronsåldern, efter vilken det också avsatts spår i området. Som by eller gård torde dock av namnet att döma Fagerhult har etablerats som fastighet på medeltiden.
Möjligen har man stått under ett visst inflytande från sätesgården Fåglanäs där en viss Peder Dudde huserade vid mitten av 1300-talet. Enligt sägnen ska han på Fagerhults domäner ha uppfört ett kapell. Vid storskiftet år 1800 fanns här fyra gårdar som låg på en gles rad på den östligaste höjdryggen. Samtliga dessa tomter är fortsatt bebyggda. Vid laga skiftet 1856 delades landskapet upp i färre och mer ändamålsenliga skiften i vars gränser stenmurar anlades.
Kulturmiljöns värden
Fagerhult är ett värdefullt exempel på ett bylandskap där gårdsbebyggelsen och dess lokalisering har en lång kontinuitet.
Fornlämningarna består av 3 spridda rösen av vilka ett har en hällkista. Dessa kan dateras till stenåldern/bronsåldern. Lämningarna efter Peder Duddes kapell återfinns i Kapellhagen, vilka också har kallats Vikingaborgen. Strax intill, på Liavangs marker, återfinns en offerkälla i vilket myntfynd sägs ha gjorts.
Mangårdsbyggnaderna är små och av 1800-talskaraktär med traditionell utformning och färgsättning. Förutom lantbruksbebyggelsen finns en för flera byar gemensam skola i byns norra del.
Kulturlandskapet består av såväl totalröjd som stenbunden åker huvudsakligen belägen väster om bycentrum. Åkern är delvis kuperad och avgränsad av vällagda stenmurar. Ett flertal kvarblivna odlingsrösen är karaktäristiska inslag i landskapet.
Inför framtiden
- Ny bebyggelse bör anpassas efter Fagerhults traditionella och delvis ålderdomliga bebyggelsestruktur.
- Nya byggnader bör utformas i enlighet med den lokala byggnadstraditionen.
- Den kulturhistoriskt värdefulla bebyggelsen bör vårdas och bevaras.
- Fornlämningar bör vara föremål för vård och informationsinsatser.
- Det agrara landskapet är beroende av ett aktivt jordbruk där de traditionell markslagen fortsätter att hävdas.
Karta med kunskapsunderlag Fagerhult Länk till annan webbplats.
Sockencentrum. Kulturmiljö av länsintresse.
Landskapet och dess berättelse
Hallaryds kyrkomiljö ligger i en kuperad terräng som sluttar ner mot Helge å och Lillån. Samhället utgör en nod i Helgeåns dalgång. Området domineras förutom av sockencentrumets offentliga byggnader också av äldre villabebyggelse, liksom en äldre vägstruktur, delvis kantad av en allé.
Kulturmiljöns värden
Hallaryds kyrkby, invid Helga å, har bevarat mycket av den oregelbundenhet som ofta utmärker äldre sockencentra. Byggnaderna i kyrkbyn har i allt väsentligt behållit dragen från sekelskiftet och är därför ett av länets få sockencentra i sitt slag
Hallaryds kyrka, som uppfördes 1862 ligger högt placerad i landskapet. Den omges av flera byggnader som tidigare tjänat socknens gemensamma behov, exempelvis prästgården och sockenstugan. Sockenstugan har i modern tid använts bl a som skola. Till miljön hör förutom flera äldre bostadshus även en lanthandel och ett missionshus. Villabebyggelsen i samhället är i allt väsentligt tillkommen från 1800-talet till 1920. En allé utgör ett viktigt inslag i kyrkomiljön.
Inför framtiden
- Ny bebyggelse bör underordnas den äldre och helst förläggas utanför det omedelbara sockencentrat.
- Nya byggnader bör anpassas till den lokala byggnadstraditionen.
- Den värdefulla bebyggelsen bör underhållas och bevaras.
- De kulturhistoriska värden ska tas omhand i den kommunala detaljplaneläggningen.
Karta med kunskapsunderlag Hallaryd Länk till annan webbplats.
Odlingslandskap. Kulturmiljö av länsintresse.
Landskapet och dess berättelse
Husjönäs ligger i ett lätt kuperat landskap där bebyggelsen och åkermarken lokaliserats till mindre moränhöjder. Odlingslandskapet är småskaligt med små men relativt väl sammanhållna åkrar. Dessa avgränsas delvis av betesmarker, bland annat med förekomst av hamlade träd.
Generellt sett sammanfaller området med byns historiska inägogärde. I norra delen av byn har detta bland annat medfört att skogsmarken ännu idag domineras av lövskog. Bebyggelsen har en relativt tät karaktär på den gamla bytomten, men några gårdar har en mer marginell lokalisering.
Husjönäs tillhör de byar i länets randbygder som uppodlats relativt sent. Den omnämns i kronans jordeböcker först 1561 och då som kronotorp. Uppodlingen påbörjades sannolikt omkring 1540. Genom successiv nyodling har försörjningsunderlaget förbättrats med hemmansklyvningar som följd. Torpet blev efterhand en by.
Vid laga skiftet 1849 bestod Husjönäs av 6 gårdar som fick sina individuella ägolotter utlagda på utmark respektive inägomark. Detta gav i sin tur förutsättningen för ett mer tidsenlig markanvändning med intensiv stenröjning och viss nyodling som följd. Flera brukningsenheter blev också utflyttade.
Kulturmiljöns värden
Husjönäs representerar en liten, med sent utvecklad bymiljö i Värends randbygder med många av odlingslandskapets typiska, men ålderdomliga drag.
De äldsta odlingarna i byn är sannolikt de som ligger högst invid nuvarande bebyggelse. I sen tid har åkrarna totalröjts från sten som samlats i odlingsrösen och stenmurar. Byggnadsbeståndet har i huvudsak bibehållit sin traditionella 1800-talskaraktär, med mangårdsbyggnaderna i 1,5 -2 plan, uppförda under andra hälften av 1800-talet. Här finns också ett magasin, byggt i sten.
Inför framtiden
- Odlingslandskapets värden är beroende av ett aktivt jordbruk baserat både på åkerbruk och betesdrift.
- Ny bebyggelse bör anpassas med hänsyn till den äldre bebyggelsestrukturen.
- Nya byggnader bör anpassas till den lokala byggnadstraditionen.
Karta med kunskapsunderlag Husjönäs Länk till annan webbplats.
Sockencentrum. Kulturmiljö av länsintresse.
Landskapet och dess berättelse
Härlunda domineras idag av villabebyggelse från olika tider samt av några mindre industrianläggningar. Av den forna kyrkbyns markanvändning återstår några åkerstycken och mindre arealer betesmark. Genom samhället löper länsväg 120 och utgör vid kyrkan också ett kors för flera mindre länsvägar.
Härlunda socken har i förhållande till övriga värendssocknar utbildats mycket sent, omkring 1595. Ursprungligen var den en del av V. Torsås. Platsen för tidigare kyrkor är något osäker, men i och med att nuvarande kyrkan uppfördes 1822 utbildades ett sockencentrum med flera för bygden väsentliga funktioner.
Kulturmiljöns värden
Kyrkan är uppförd i trä och täckt med spån. Den är belägen på en höjd omgiven av ett småbrutet odlingslandskap i söder och bebyggelse i norr. Sockencentrumfunktionerna representeras av prästgård, sockenstuga och skola. Byggnadsbeståndet har tillkommit under 1800-talet och 1900-talets första decennier.
Samhällsbilden präglas av en oregelbundenhet som utmärker äldre sockencentra. Gästgivaregården nordväst om kyrkan kompletterar bilden på ett intresseväckande sätt.
Inför framtiden
- Den kulturhistoriskt värdefulla bebyggelsen bör vårdas och bevaras.
- De kulturhistoriska värdena ska beaktas i den kommunala detaljplaneläggningen.
- Odlingslandskapets återstående värden kring sockencentrat är viktiga för förståelsen av sambandet mellan socknens offentliga institutioner och den landsbygd som de var till för. Dessa värden förutsätter ett aktivt jordbruk.
Karta med kunskapsunderlag Härlunda Länk till annan webbplats.
Odlingslandskap. Kulturmiljö av riksintresse.
Landskapet och dess berättelse
Höö är en småkuperad ö i Möckeln med broförbindelse till fastlandet. Landskapet på Höö utgörs av en mosaik av ängar, åkerlappar, betesmarker och lövskogspartier. Floran på Höö är osedvanligt rik och ön har därför varit naturreservat sedan 1969. Många av de högsta naturvärdena har är knutna till västra sidan av ön, där förutom den långvariga hävden förekomsten av diabas bidragit till de höga naturvärdena. Utöver några fritidshus består bebyggelsen av en ensam gård.
Höös äldre bosättningshistoria är oklar. Att här har vistats människor sedan stenåldern står klart, men när den fasta gårdsbebyggelsen etablerades är mer osäkert. I Gustav Vasas jordebok från 1553 omnämns Höö och säkert sträcker sig bebyggelsehistorien tillbaka ner i medeltiden. Gården tycks då ha haft en mer sjönära lokalisering att döma av några bebyggelselämningar. Gissningsvis har ön tidigare utnyttjats som slåtterö av bosättningar på fastlandet.
I egenskap av ensamgård har det inte funnits några skäl att upprätta skifteskartor över ön. Gissningsvis har emellertid markanvändningen inte varit föremål för särskilt stora förändringar sedan historisk tid. Delar av ängsmarkerna gick så småningom troligen över till bete, medan delar av de våtare partierna blev föremål för utdikning och nyodling under 1800-talets andra hälft eller början av 1900-talet. På ekonomiska kartan från 1950-talet ser man också att man på delar av ängen bedrev fruktodling.
Kulturmiljöns värden
Höö har utgjort en ensamgård där den rumsliga fördelningen mellan tomt, åker, äng och utmark fortfarande i huvudsak speglar förhållandena före de genomgripande förändringarna av jordbruket under 1800-talet.
På Höö har man gjort boplatsfynd från stenåldern.
200 meter nordöst om nuvarande bebyggelse finns lämningar efter en tidigare gårdsanläggning kallad ”Gamlegård” som förmodas vara rester efter gårdens tidigaste lokalisering. Här ska man också ha gjort fynd, bland annat av järnslagg, som möjligen har medeltida datering.
Bebyggelsen består av en salsbyggnad flankerad av en flygel från 1850-talet. Ekonomibyggnaderna är byggda några årtionden senare. Odlingslandskapets värden består främst av den under århundraden obrutna hävden av traditionella markslag, men också av enskilda element som odlingsrösen, stenmurar, vägar etc.
Inför framtiden
- Förvaltningen av Hö ska ske enligt den av länsstyrelsen fastslagna skötselplanen.
- De värden som inte har direkt bäring för reservatets naturvärden, som exempelvis bebyggelsen, men som är viktiga för förståelsen av områdets kulturhistoria bör vårdas i samarbete med kulturhistorisk sakkunskap.
Odlingslandskap. Kulturmiljö av länsintresse.
Landskapet och dess berättelse
Området ligger i ett svagt kuperat landskap. Jordbruksmarkerna är småskaliga och knutna till låga moränhöjder i de västra delarna. Åkrarna är små och osammanhängande. I de östra delarna karaktäriseras åkerlandskapet av stora sammanhängande arealer på före detta mossmark. Väsentliga delar av de öppna arealerna utgörs av betesmarker. Bebyggelsen består i huvudsak av gårdsbebyggelse men också av enstaka villor och äldre torpmiljöer. Söder ut avgränsas området av Visle myr.
Kistiga finns omnämnt redan 1399 då Nils Jönssons (Sparre över Blad) släktingar skänkte gården ”Kistiga” till Nydala kloster. Gården hamnade sedermera återigen i privat ägo. 1545 skrevs bynamnet ”Kister”. Även Lyckes två redovisade hemman skänktes vid samma tid till Nydala kloster. Ett av dess hemman tillhörde Växjö domkyrka och det andra av en frälseman.
Kistiga bestod av två hemman som vid storskiftet 1808 betecknades som Kistiga Norregård och Södregård. Norregården hade i sin tur delats upp på två gårdar. Åkermarkerna var till största delen knutna till en åsbildning som löpte i sydvästlig-nordöstlig riktning.
Ängsmarkerna dominerade markanvändningen, dels inom det gemensamma inägogärdet som hyste både åker och trädbevuxen äng, dels på myrmarker öster om byn. På grund av det större avståndet fanns där ett större antal ängslador där höet kunde förvaras till vintertid då det hämtades med släde. Kistiga laga skiftades 1853 utan av några mer omfattande bebyggelseförändringar ägde rum.
Lycke bestod också av 2 hemman (Östre- och Västregård) som utgjorde två separata skifteslag. Dessa laga skiftades 1846 respektive 1880 varvid ett av Västregårdens brukningsenheter flyttade några hundra meter norr ut. Skiftena medförde bland annat öka möjligheter till nyodling vilket delvis ägde rum på ängsmarkerna i anslutning till Visle myr efter omfattande dikningsarbeten.
Kulturmiljöns värden
Kistiga och Lycke är två jordbruksbyar med ett ålderdomligt odlingslandskap i bebyggelsens närhet. Byarna är representativa för småjordbruk som vuxit upp i randbygderna.
Odlingslandskapet är variationsrikt och innehåller såväl stenbunden som totalröjd åkermark. Stenmurar och odlingsrösen sätter prägel på inägorna. Huvudbyggnaderna är traditionellt uppförda under tidsperioden från 1870 och framåt. Byggnadsbeståndet på de äldre bytomterna är väl samlat i Kistiga Norregård samt Lycke Östre och Västregård. I Kistiga ligger ett skolhus gemensamt för flera byar.
Inför framtiden
- Odlingslandskapets värden är beroende av ett aktivt jordbruk, baserat både på åkerbruk och betesdrift
- Bybebyggelsens relativt väl sammanhållna struktur är viktig för den traditionella landskapsbilden och bör bibehållas vid eventuell ny bebyggelse.
- Kulturhistoriskt karaktäristiska byggnader bör underhållas och bevaras. Nya byggnader bör uppföras i stil med den lokala byggnadstraditionen.
Karta med kunskapsunderlag Kistiga och Lycke Länk till annan webbplats.
Stationssamhälle. Kulturmiljö av länsintresse.
Landskapet och dess berättelse
Liatorp är uppbyggt kring södra stambanan och domineras av järnvägsmiljön och dess byggnader, av villor från olika tider samt mindre industrier. De äldre delarna av samhället har en mer eller mindre spontant formad bebyggelsestruktur intill järnvägen, medan de yngre delarna är planmässigt uppbyggda och innehåller moderna samhällsfunktioner.
Stationssamhället Liatorp växte upp på markerna till byn Gölshult i samband med att järnvägen drogs under 1860-talet. Den samhällsbild som utformades i samband med en tomt- mätning 1866 födde samma mönster som på andra håll; bebyggelsen växte upp utmed järnvägen och vägarna som korsade järnvägen. Samhällsbildningen skedde spontant med utgångspunkt från befintliga förhållanden.
Under de gångna hundra åren har Liatorp bevarat sin karaktär av spontant framvuxet stationssamhälle. På 1950-talet fanns det vissa planer på att uppföra IKEA´s första varuhus i Liatorp.
Kulturmiljöns värden
De äldre delarna av tomtstrukturen ger ett spontant framväxt intryck. Bilden av ett samhälle från sekelskiftet förstärks av att flera byggnader från sent 1800-tal och tidigt 1900-tal är välbevarade.
Inför framtiden
- Den äldre planstrukturen bevaras.
- Kulturhistoriskt värdefull bebyggelse bevaras och vårdas.
- Ny bebyggelse bör anpassas till den befintliga och kulturhistoriskt värdefulla miljön.
- De kulturhistoriska aspekterna ska skyddas av kommunens detaljplan.
Karta med kunskapsunderlag Liatorp Länk till annan webbplats.
Bylandskap. Kulturmiljö av länsintresse.
Landskapet och dess berättelse
Odlingslandskapet i Linnefälle är småkuperat och småskaligt. Åkermarken är osammanhängande och är knuten till två parallellt löpande moränhöjder, orienterade i nord-sydlig riktning. Betesmarker förekommer, bland annat i sänkan mellan höjderna. Bebyggelsen är spridd till sin karaktär, förutom på Östregårds gamla bytomt där två gårdar ligger tätt samman.
Byn Linnefälle var redan före laga skiftet delad i två hemman, Östre- och Västregården belägna cirka 400 meter från varandra. När bosättningen blev etablerad är dock oklart. Området har ingått i ett bosättningsstråk sedan stenåldern, men som fastighet är byn sannolikt betydligt yngre. Västregården laga skiftades 1852 varvid dess två brukningsenheter kom att splittras.
Östregården hade tre gårdar av vilka en flyttade ut från den gemensamma bytomten vid dess laga skifte 1834. Samtidigt lades grunden för 1800-talets jordbruksomvandling med bland annat effektivare stenröjning. Detta resulterade bland annat i ett stort antal stenmurar längs de nya ägogränserna.
Kulturmiljöns värden
Linnefälle är ett småskaligt odlingslandskap med representativ bebyggelse från 1800-talet.
Inom området finns en hällkista från yngre stenåldern. Dagens odlingslandskap med totalröjda åkrar avgränsas av stenmurar. Stenbunden ängs- och betesmark med odlingsrösen finns mellan Östre- och Västregård. Mangårdsbyggnaderna i Linnefälle har till stor del bibehållit sina ålderdomliga drag. De är uppförda som parstugor med hel eller halv övervåning och är mycket goda exempel på byggnadsskicket under 1800-talets andra hälft.
Inför framtiden
- Ny bebyggelse bör anpassas efter det traditionella landskapets glesa bebyggelsestruktur.
- Nya byggnader bör anpassas till den lokala byggnadstraditionen.
- Det agrara landskapets värden är avhängigt av ett aktivt jordbruk.
Karta med kunskapsunderlag Linnefälle Länk till annan webbplats.
Bylandskap. Kulturmiljö av länsintresse.
Landskapet och dess berättelse
Lönshult ligger i ett kuperat landskap som domineras av en ås i nordöstlig-sydvästlig riktning. Längs åsens västra sida löper Lillån, kring vilken markerna är flackare. Åkermarken är lokaliserade till åsens övre delar och kan där bäst beskrivas så som småskalig och oregelbunden. Längs med de flacka markerna kring ån är åkrarna mer sammanhållna och regelbundet utformade.
På flera håll, har åkermarken övergått till att utnyttjas för betesdrift, men mer traditionella betesmarker finns också. Bebyggelsen sträcker ut sig på en gles rad längs med åsens västra sluttning, sammanbunden av en slingrande byväg.
Lönshults tidiga bosättningshistoria är oklar. Den nästan totala avsaknaden av fornlämningar bekräftar dock bilden av en by som etablerades under medeltid. Däremot är det troligt att området ingått i ett större bosättningsterritorium redan under stenåldern/bronsåldern. När byn storskiftades 1802 bestod byn av fyra hemman; Norregården, Södregården, Froagården och Hulegården.
Till gårdarna hör ett antal smala och oregelbundna åkertegar som var utlagda från väster till öster, tvärs åsens längdriktning. Dessa var i sin tur omgivna av omfattande arealer slåtterängar. Efter enskiftet 1813 kom flera hemman av bli föremål för klyvningar och raden av gårdar blev därför ännu längre. Med skiftena blev förutsättningarna att rationalisera markanvändningen bättre och stenröjningen och nyodling blev intensivare. Bland annat dikades stora delar av ängsmarkerna kring Lillån ut och kunde därefter odlas upp.
Kulturmiljöns värden
Lönshult är en värdefull kulturmiljö vars odlingslandskap bland annat visar på effekterna av 1800-talets skiftesverksamhet, men också på markanvändningens långa kontinuitet.
I området finns mycket få fornlämningar. Intill en av gårdarna finns vad som har tolkats som ett gravröse med en hällkista, och kan i sådana fall dateras till stenålder/bronsålder. Byns äldsta åkrar ligger på de övre delarna av åsen och är i huvudsak röjda från sten. Av stenen har man bland annat byggt stenmurar. Bland byggnaderna märks främst mangårdsbyggnader i form av parstugor i 1,5-2 plan, i huvudsak uppförda kring 1850. Förutom representativa ekonomibyggnader finns även ett par ängslador bevarade. I byns norra del ligger en stenvalvsbro.
Inför framtiden
- Ny bebyggelse bör anpassas till den av 1800-talets skiften utpräglade bebyggelsestrukturen och underordna sig den äldre bebyggelsen.
- Nya byggnader bör anpassas till den lokala byggnadstraditionen.
- Odlingslandskapets värden är beroende av ett aktivt jordbruk som är berett att bruka de traditionella markslagen.
Karta med kunskapsunderlag Lönshult Länk till annan webbplats.
Odlingslandskap, sockencentrum. Kulturmiljö av riksintresse.
Landskapet och dess berättelse
Området omfattar tre bebyggelsemiljöer; Råshult, Stenbrohults prästgård och sockencentrum, samt Djäknabygd. Odlingslandskapen kännetecknas av småskalighet i en lätt kuperad terräng, med rika inslag av lövvegetation såsom Ek, Lind, Hassel, Avenbok etc.
I särskilt hög grad gäller detta Råshult som i egenskap av kulturreservat under lång tid varit föremål för rekonstruktionsinsatser i syfte att återskapa en kulturhistorisk miljö av det slag som fanns på Carl von Linnés tid, på hans födelsegård. Samtliga miljöer är dock mycket rika på landskapshistoriska företeelser, inte minst i form av ett biologiskt kulturarv som hävdade ängs- och betesmarker innehåller. Väsentliga delar av den hävdade miljön utgör därför Natura2000-områden.
Djäknabygd ingår idag dessutom i Stenbrohults naturreservat. I grannskapet ligger Lilla Stenbrohults naturreservat och Stockanäs naturreservat. Bebyggelsestrukturen ger ett osammanhängande intryck där brukningsenheterna närmast kan betraktas som ensamgårdar. Vid Råshult är bebyggelsemiljön av naturliga skäl museal till sin karaktär. Genom området skär södra stambanan.
Området är främst förknippat med Carl von Linné som föddes i Råshult 1707 och växte upp på prästgården i Stenbrohult. Råshult var då komministerboställe. Det anses väl belagt att uppväxtmiljön legat till grund för hans intresse för botanik och därmed hans vetenskapliga gärningar.
Området har därför mycket höga kognitiva värden. Det landskap, med dess rika innehåll av kulturhistoriska och biologiska värden, som låg till grund för Linnés intresse var emellertid utvecklade under mycket lång tid, i flera avseende sedan förhistorisk tid. Redan under bronsåldern/äldre järnåldern förefaller Stenbrohult ingått i ett område med etablerade bosättningar.
Först under medeltid förefaller bebyggelsen fått en fastare struktur och –hultnamnen talar i samma riktning med förbehåll för att ett mindre gravfält från yngre järnålder faktiskt ligger vid Prästgården. Vid denna tid är det troligt att det som senare skulle bli prästgård utgjorde en huvudgård för en frälseman som lät uppföra kyrkan som en gårdskyrka. Vid arkeologiska undersökningar av prästgårdens äldre lokalisering har medeltida fynd gjorts.
Råshult bestod under historisk tid av två hemman; Norregård och Södregården, av vilka det senare alltså utgjorde komministerbostället. Vid laga skiftet 1842 hade Norregården delats på två brukningsenheter. Vid skiftet delades det gemensamma ensädesgärdet upp mellan gårdarna, varvid Södregården erhöll de södra delarna av inägorna. Dessa kom så småningom att beskäras då järnvägen drogs rätt igenom markerna på 1860-talet. Den återstående delen öster om järnvägen blev år 2002 länets hittills enda kulturreservat.
Kulturmiljöns värden
Odlingslandskap i Carl von Linnés födelsebygd med komministerbostället Råshult, som visar strukturen av olika markslag från tiden före lagaskiftet, samt sockencentrum med 1800-talsprägel.
Fornlämningarna består av gravanläggningar i form av spridda rösen och stensättningar från bronsåldern/äldsta järnåldern. Söder om prästgården finns ett mindre gravfält, möjligen från yngre järnåldern. Området innehåller också lokaler med fossil åkermark, så kallade röjningsröseområden, som åtminstone delvis kan ha tillkommit under förhistorisk tid. I anslutning till den nuvarande kyrkan, uppförd 1830, ligger sockenstugan och kyrkstallarna från 1800-talet.
Odlingslandskapet i Råshult och Djäknebygd, med sitt rikedom på landskapselement, äldre markindelningar, ängs- och hagmarker, med rekonstruerade gärdesgårdar och köksträdgård. I områdets södra del löper den ålderdomliga åsvägen Getaryggarna”, sannolikt med förhistoriskt ursprung.
Nuvarande huvudbyggnad på gamla Råshult Södregård är uppförd vid slutet av1700-talet. (Den byggnad som Linné föddes i brann på 1730-talet.) Denna, så kallade Linnéstugan,är byggnadsminne sedan 1977.
Inför framtiden
- Väsentliga delar av miljön ska bevaras och skötas i enlighet med fattade beslut och upprättade skötselplaner för Naturreservatet respektive kulturreservatet.
- I övrigt är det av största vikt att odlingslandskapets värden vårdas och bevaras genom ett aktivt jordbruk, att ny bebyggelse anpassas till den traditionella strukturen, samt att nya byggnader anpassas till den lokala byggnadstraditionen.
Karta med kunskapsunderlag Råshult och Stenbrohult Länk till annan webbplats.
Odlingslandskap, fornlämningsmiljöer. Kulturmiljö av länsintresse (ingår i riksintresset Römningenområdet).
Landskapet och dess berättelse
Byn Sjuhult ligger i ett kuperat landskap där bebyggelsen och jordbruksmarkerna är anpassade till en höjdrygg som löper i sydvästlig-nordostlig riktning. Grannbyn Ekenäs ligger i ett mer flackt landskap som sluttar svagt ner mot sjön Römningen. Här finns större områden med lövskogsvegetation medan odlingslandskapet i övrig främst är omgivet av blandskogar.
Odlingslandskapet är småskaligt och åkermarken ger ett osammanhängande intryck, delvis omgiven av betesmarker. I Sjuhult ligger bebyggelsen på rad medan gårdarna i Ekenäs har en mer gles och spridd karaktär.
Sjuhult och Ekenäs ligger i ett område med en mycket rik bosättningshistoria från yngre stenålder och bronsålder. Också i dessa två byar har dessa perioder avsatt många spår. Som fastigheter etablerades de dock sannolikt under medeltid.
Vid storskiftet 1805 bestod Sjuhult av två hemman; Storegård och Lillegård. Av dessa var Storgård uppdelad på två gårdar. Åkermarken låg på krönet av moränhöjden och var även med småländska mått mätt extremt rika på odlingsrösen. (delar av dessa åkrar finns fortfarande kvar som fossil åkermark.)
Efter laga skiftet 1856 kom dessa dock att röjas bort varvid stenen användes i det stora antal stenmurar som uppfördes på de nya gränserna. Ekenäs bestod vid storskiftet 1782 respektive 1814 av tre hemman; Norregård, Lillegård och Södregård. Av dessa var Norregård uppdelad på tre gårdar. Till Ekenäs Norregård hörde en kvarn med kvarndamm.
Kulturmiljöns värden
Sjuhult och Ekenäs är två värdefulla bebyggelsemiljöer med representativ byggnadskultur i ett odlingslandskap med lång kontinuitet.
Fornlämningarna består i huvudsak av ensamliggande rösen av vilka flera har hällkistor från yngre stenålder/bronsålder. På några ställen återfinns övergiven åkermark (så kallad fossil åker) av obekant ålder. I Ekenäs finns en offerkälla som enligt en lokal tradition kallas St Olofs källa. Nuvarande mangårdsbyggnader synes vara uppförda under tidsperioden 1880—1910. Odlingslandskapet i anslutning till bebyggelsen präglas av totalröjda åkrar. Vinkelrätt mot byvägen löper vällagda stenmurar. Stenbundna ängs- och betesmarker är delvis insprängda i åkermarken.
Inför framtiden
- Ny bebyggelse bör lokaliseras med hänsyn till den kulturhistoriskt framväxta strukturen.
- Nya byggnader bör anpassas till den lokala byggnadstraditionen.
- De agrara värdena är beroende av ett aktivt jordbruk baserat både på åkerbruk och betesdrift.
Karta med kunskapsunderlag Sjuhult och Ekenäs Länk till annan webbplats.
Bylandskap. Kulturmiljö av länsintresse.
Landskapet och dess berättelse
Slätthult ligger som namnet antyder i ett flackt landskap strax söder om Älmhult. Odlingslandskapet är öppet och omges av granskog. Åkerstrukturen är relativt väl sammanhållen och avgränsas av stenmurar och intill nyligen betade marker.
Bebyggelsen, som inskränker sig fyra gårdsmiljöer (varav en saknar mangårdsbyggnad), är delvis väl samlad vad gäller två gårdar som ligger kvar på den gamla bytomten. I öster avgränsas området av riksväg 23 och i väster av järnvägen. Genom miljön löper också den gamla landsvägen till Malmö som söder ut utgör en återvändsgränd idag.
Slätthult saknar fornlämningar från förhistorisk tid. Namnet med efterledet –hult ger också klara besked om att byn har sin bakgrund i medeltiden, då sannolikt en ensamgård. 1835 genomförde byn ett laga skifte. Redan då hade ensamgården delats upp på två gårdar, och hemmansklyvningar resulterade i ytterligare två enheter. Dessa kom att flytta ut till mer perifera lokaliseringar. Skiftet skapade förutsättningar för en för tiden mer rationell markanvändning och effektivare stenröjning som bland annat gav till följd att de nya gränserna försågs med stenmurar.
Kulturmiljöns värden
Välbevarat odlingslandskap i stadsnära läge, rikt på stenmurar och kulturhistoriskt värdefull bebyggelse, med en tydlig laga skifteskaraktär. Åkerlandskapet är öppet och totalröjt med långsträckta vällagda stenmurar. I samband med stenbrytning har en del röjningssten samlats till stora rösen. Övriga framträdande lämningar i kulturlandskapet är några jordkällare i impediment i åkern.
Mangårdsbyggnaderna är uppförda under 1800-talets andra hälft, har två våningar och har salsbyggnadens planlösning.
Den gamla landsvägen etablerades på 1670-talet som en strävan att förbättra kommunikationerna med Skåne och Blekinge som införlivats med Sverige vid i Roskilde.
Inför framtiden
- Odlingslandskapets värden förutsätter ett aktivt jordbruk, baserat på både åkerbruk och betesdrift.
- De intill nyligen nedlagda betesmarkerna bör åter hävdas.
- Bebyggelsestrukturen bör ansluta till det mönster som uppstod till följd av laga skiftet.
- Den värdefulla bebyggelsen för vårdas och bevaras.
Karta med kunskapsunderlag Slätthult Länk till annan webbplats.
Bylandskap. Kulturmiljö av länsintresse.
Landskapet och dess berättelse
Svinaberga ligger i Helgaåns dalgång och har en kullig, kuperad terräng. Odlingslandskapet är småskaligt och hävden är i stort sett begränsat till några få och osammanhängande åkerskiften. Bebyggelsen består i huvudsak av gårdsbebyggelse, men också av ett antal villor, vilka tillsammans med de förra ligger på en lång, gles, rad längs med byvägen. Genom området löper länsväg 592.
Indikationer på Svinabergas äldre bosättningshistoria saknas. När byn ursprungligen etablerades är därför dunkel. Vid storskiftet 1815 bestod byn av ett hemman delat på två hälfter; Bergagården och Gästgivargården. Den senare bestod av flera delägare och kom senare att delas på flera brukningsenheter.
Kulturmiljöns värden
Svinaberga uppvisar främst en äldre och kulturhistorisk representativ byggnadstradition men också lämningar efter ett äldre odlingslandskap.
I Svinaberga finns gott om stenbunden åker med röjningsrösen tillsammans med den totalröjda åkern. Flera välbyggda stenmurar avgränsar åkerlapparna. Byggnadsbeståndet omspänner tidsperioden 1860—1900, med undantag för några ekonomibyggnader som tillkommit senare. Från Bergagården löper en äldre vägslinga över Helga å via en sjuvalvs stenvalvsbro, uppförd under 1840-talet enligt traditionen av brobyggaren “Bro-Nisse”.
Inför framtiden
- Ny bebyggelse bör underordna sig Svinabergas traditionellt långsträckta struktur.
- Nya byggnader bör anpassas till den lokala byggnadstraditionen.
- Odlingslandskapets värden är beroende av ett aktivt jordbruk som hävdar de kvarvarande resterna av odlingslandskapet, och helst utökar driften till att omfatta marker som nyligen hamnat i ohävd.
Karta med kunskapsunderlag Svinaberga Länk till annan webbplats.
Odlingslandskap. Kulturmiljö av länsintresse.
Landskapet och dess berättelse
Odlingslandskapet I Torsholma består av en västra och en östra del. Landskapet är kuperat och åkerstrukturen är småskalig och osammanhängande. Åkrarna är till väsentliga delar omgivna av lövträdsklädda och öppna betesmarker, av vilka flera har höga natur- och kulturvärden, inte minst för landskapsbilden skull.
Bebyggelsestrukturen är spridd till sin karaktär och har i huvudsak en bakgrund som jordbruksgårdar. Gårdarna är sammanlänkade av ett finmaskigt nät av byvägar. I norr ansluter den västra delen av byn till Torsholmasjön som var föremål för en sänkning 1894.
Torsholmas tidiga bosättningshistoria är i stort sätt okänd. Fornlämningarna talar för att området har ingått i ett större komplex under stenåldern/bronsåldern, men att själva fastigheten etablerades senare, sannolikt under medeltid. 1837 genomfördes laga skifte i byn. Här fanns då två hemman, Östre och Västre Torsholma, vilka redan då var uppdelade på ett antal brukningslotter.
Vid skiftet fick dessa mer ändamålsenliga skiften, men några mer omfattande landskaps- eller bebyggelsemässiga förändringar innebar inte skiftet. Däremot skulle det ligga till grund för en nyodling som främst skulle komma att omfatta de lägre liggande våtmarkerna. Detta syns särskilt i den östra delen.
Kulturmiljöns värden
Torsholma är ett odlingslandskap där senare markanvändning sparat många äldre detaljer som fortfarande ger miljön ett ålderdomligt intryck.
Inom det aktuella området finns endast en fornlämning, en stensättning med osäker datering. På utmarken finns emellertid förhistoriska bosättningsspår i form av gravar; ett par hällkistor från stenåldern/bronsåldern, samt ett par stensättningar. Söder om byn finns en lokal med lämningar efter ålderdomlig järnhantering.
Torsholmas främsta värden är knutna till odlingslandskapet och uttrycks bland annat i form av bevarade äldre odlingsstrukturer, i sluttande terräng utformats som terrasser. Här finns också vällagda stenmurar och odlingsrösen. Betade hagmarker, partier med hamlade träd, hävdade f.d. mossodlingar bidrar också stark till landskapets värden, liksom den representativa agrara bebyggelsen.
Några hundra meter söder om området ligger Brännhults såg, troligen från början av 1900-talet.
Inför framtiden
- Avgörande för Torsholmas odlingslandskapsvärden är att det finns ett aktivt jordbruk baserat både på åkerbruk och betesdrift.
- Området tål ny bebyggelse om denna anpassas till den traditionellt glesa bebyggelsestrukturen.
- Nya byggnader bör anpassas till den lokala byggnadstraditionen.
Karta med kunskapsunderlag Torsholma Länk till annan webbplats.
Stationssamhälle. Kulturmiljö av riksintresse.
Stadslandskapet och dess berättelse
Samhället Älmhult ligger beläget vid Älmhultsåsens sydligaste del. Bebyggelsen genomkorsas i nord-sydlig riktning av den gamla landsvägen, idag Södra och Norra Esplanaden, och av Södra stambanan. Den moderna tätortsbebyggelsen har vuxit fram längs Södra Esplanaden, på järnvägsspårets östra sida med en koncentration framför tågstationen.
Längs järnvägsspårets västra sida och söder om tätortsbebyggelsen finns en omfattande handels- och industribebyggelse. Väster om järnvägsspåret finns även en viss fortsättning på den östra sidans tätortsbebyggelse och Älmhults församlingskyrka. Bebyggelsen kännetecknas av en måttlig höjd och inskränker sig till 2-3 plan med höga tak. Grönytor och alléer är framträdande inslag i stationssamhället.
Det centralt belägna stationstorget omges av handelslokaler och arkitekturen där karaktäriseras bland annat av tydligt markerade hörn. Husen är en blandning av trä- och stenbyggnader. Stationssamhället är upprättat efter en symmetrisk plan där stationen och kommunhuset utgör fondbyggnader. Rutnätsstrukturen ger samhället sin karaktär.
Den historiska byn Elmhult låg belägen på båda sidor om landsvägen, strax söder om Stortorget.
Älmhult förvandlades under ett par decennier från ett jordbruksby till ett betydande tätortssamhälle med en stadsmässig plan. År 1900 blev Älmhult en köping med handelsrättigheter, och 1933 bildade samhället en egen församling och bröt sig på så vis loss från Stenbrohults socken. Den hastiga expansionen berodde till stor del på järnvägens ankomst, och Älmhults tätortskärna växte fram i nära relation till järnvägsstationen.
Flera omständigheter bidrog till att järnvägen drogs förbi Älmhults by. Den betydande exporten av trävaror gav järnvägsbolaget utsikter för transportinkomster. Älmhult var under en tid ändstation för sträckningen Malmö – Älmhult och det behövde därför finnas fungerande institutioner för mat och husrum för de många arbetare knutna till järnvägen som uppehöll sig i Älmhult. Det befintliga gästgiveriet kunde ställa upp med service till järnvägsarbetare och resenärer.
När järnvägen drogs till Älmhult 1862 underlättades såväl export av varor som inflöde av kunder, pengar och varor, och i anslutning till Södra stambanans stationer växte ett hantverks- och handelscentra fram. Järnvägen blev stationssamhällets nya livsnerv och med järnvägsstationen som centralpunkt anlades en rutnätsplan.
Planen upprättades 1862 av fortifikationslöjtnanten Zanders, och följer den idealplan för stationssamhällen som ritades av A W Edelsvärd, SJ:s förste chefsarkitekt. Idag utgör Älmhult Sveriges tydligaste och mest välbevarade exempel på hans arbeten.
Kulturmiljöns värden
Älmhult utgör landets främsta exempel på ett planmässigt uppbyggt järnvägssamhälle som speglar det sena 1800-talets stadsbyggnadsideal.
Miljön kännetecknas av en strikt rutnätsplan som rätvinklig mot järnvägsspåret är belägen på stationens framsida. Stationstorget utgör ett monumentalt och grönt centralstråk framför stationsbyggnaden som tillsammans med kommunhuset fungerar som fondbyggnader. Ursprungligen uppfördes stationen 1862 men brann ned och återuppfördes i tegel 1879.
1879 års byggnad är kärnan i dagens stationshus, som erhöll sin nuvarande volym 1921. Bebyggelsen invid torget bär fortfarande drag från sekelskiftet. Ett pittoreskt inslag i området är missionskyrkan som uppfördes 1894. År 1900 tillbyggdes ett torn som gav missionshuset ett kyrkliknande utseende.
Inför framtiden
- Det är av stor vikt att rutnätsplanen bevaras och att tomtstrukturenen tydliggörs genom att eftersträva stängda kvarter.
- Ny bebyggelse bör anpassas till den befintliga bebyggelsens skala och gårdsstruktur.
- Stationsparkens bör vårdas och dess roll som stadens monumentalstråk framhävas.
- Det är angeläget att en levande handel främjas längs stationsparkens långsidor.
- Stationens fortsatta funktion som stationshus är grundläggande för förståelsen av miljön.
- De kulturhistoriska värdena ska skyddas i kommunens detaljplanearbete.
Karta med kunskapsunderlag Älmhult Länk till annan webbplats.
Odlingslandskap. Kulturmiljö av länsintresse.
Landskapet och dess berättelse
Byarna Ön (Nedra och Övra) och Åbogen ligger i Helga ås dalgång. Landskapet är lätt kuperat och är i Övraön knutet till en höjdrygg som löper parallellt med ån. Odlingslandskapet kan betecknas som småskaligt med en osammanhängande åkerstruktur avgränsad av öppna och halvöppna betesmarker.
Intill Helga å finns fortfarande utdikade åkermarker, idag huvudsakligen utnyttjade till hövallar och betesmarker. Bebyggelsen ligger spridd i landskapet och är sammanknutet av ett nätverk av byvägar. Över ån tar man sig på en ännu fungerande stenvalvsbro.
Områdets bosättningshistoria är oklar. Redan under stenåldern/bronsåldern har uppenbarligen dalgången kring Helga å ingått i ett bosättningsmönster vars utbredning ännu inte utforskats, men som efterlämnat rikligt med spår, delvis också i Ön och Åbogen. Gissningsvis har byarna etablerats under medeltid, kanske tidigare, som enskilda bebyggelseenheter.
Åbogen bestod i historisk tid av ett hemman som vid laga skiftet 1832 var uppdelat på tre brukningsenheter, varav två flytta ut från den gamla bytomten. Ön bestod av två hemman som var och en utgjorde sitt eget skifteslag. Av hemmanet Nedraöns fyra gårdar flyttade två ut vid laga skiftet 1834 och av Övraöns tre brukningsenheter flyttade ett ut. Laga skiftet lade grunden till ett för tiden rationellare jordbruk och effektivare stenröjning.
Det resulterade i ett stort antal stenmurar, men också i nyodling av ängsmarker och mossar. I området fanns också ett antal torp, bland annat ett soldattorp där den berömde målaren Pehr Hörberg föddes 1746.
Kulturmiljöns värden
Ön och Åbogen representerar ett småskaligt odlingslandskap och bebyggelsemiljö som behållit väsentliga delar av sin småskalighet trots 1800-talets landskapsomvandlingar.
Området innehåller endast en känd fornlämning, en hällkista från stenåldern/bronsåldern. Strax norrut ligger emellertid ett par områden med fossil åkermark, som förutom delvis förhistoriska odlingslämningar, också innehåller rösen och hällristningar i form av så kallade skålgropar från bronsåldern.
Odlingslandskapet värden ligger i dess mosaikaktiga och småskaliga karaktär med flikiga åkerskiften och hävdade betesmarker, rika på odlingsrösen och stenmurar. Bebyggelsens mangårdsbyggnader dominerar landskapsbilden och har kvar sin prägel från 1800-talets mitt, dvs strax efter laga skiftet.
Vid lämningarna efter Övraöns soldattorp finns en minnessten över Pehr Hörberg.
Inför framtiden
- Ny bebyggelse bör anpassas till den vid laga skiftet uppkomna bebyggelsestrukturen.
- Nya byggnader bör uppföras i enlighet med den lokala byggnadstraditionen.
- Odlingslandskapets värden är beroende av ett aktivt jordbruk baserat både på åkerbruk och betesdrift/slåtter av ängs- och hagmarker.
Karta med kunskapsunderlag Ön och Åbogen Länk till annan webbplats.