Alvesta kommun

Västra torsås

Alvesta kommun innehåller några av länets mest särpräglade kulturmiljöer med stor betydelse för besöksnäringen.

14 områden i Alvesta kommun ingår i länets kulturmiljöprogram. Av dessa är inte mindre än sju områden riksintressen för kulturmiljövården. Majoriteten av områdena utgör landsbygdsmiljöer med ett rikt odlingslandskap och välbevarade bebyggelsemiljöer.

Hit hör allt från högre ståndsmiljöer i form av herrgårdar till värdefulla bondbyar. Stora delar av kommunen ingick tidigare i Allbo härad, som i sin tur ingick i det gamla folklandet Värend och dess centralbygder.

Många av kommunens programområden kännetecknas därför också av ofta monumentala fornlämningsmiljöer, av vilka många är föremål för statligt finansierad fornvård. Mer industriella inslag saknas heller inte, där Huseby bruk framträder som en av länets viktigaste kulturmiljöer.

Centralbygd, fornlämningsområden, herrgårdslandskap. Kulturmiljö av riksintresse.

Landskapet och dess berättelser

Området sträcker sig längs en ås på västra stranden av sjön Salen. Odlingslandskapet är öppet men avbryts här och var av löv- och tallskogsdungar. Bland annat som en följd av områdets närhet till Alvesta så är bebyggelsens karaktär sammansatt av agrar bebyggelse, men också av senare villabebyggelse. Intill Salen finns relativt omfattande fritidshusområden.

Områdets fornlämningsområden har tillkommit vid olika tider och vittnar om en sannolikt kontinuerlig bosättning under hela förhistorien. Under yngre järnålder antyder gravsammansättningen att det funnits åtminstone tre enheter, troligen Benestad, Blädinge och Oby att döma av ortnamnen. Blädinge kom under medeltid att utvecklas till ett sockencentrum.

Oby omnämndes redan 1272 och bestod under 1500-talet av sju frälsehemman. Byn brändes 1612 av en dansk här under det så kallade Kalmarkriget. Herrgårdens huvudbyggnad brann ned 1888, men flyglarna minner om gårdens glansperiod. Gården har utvecklats från medeltida frälseby till storjordbruk. Benestad herrgård blev säteri på 1660-talet

Kulturhistoriska värden

Området kännetecknas främst av dess många rika exempel på fornlämningar vars lokalisering längs tydliga kommunikationsstråk på ett synnerligen pedagogiskt sätt speglar bygdens centrala roll under mycket lång tid.

Här finns minst åtta gravfält och flera enskilda fornlämningar, som stensättningar, domarringar, resta stenar och hällkistor. Här finns också skålgropar, inhuggna på ett antal stenblock sydväst om Blädinge kyrka. Bland de enskilda lämningarna sticker det kända gravröset Tumlinge hög ut. Detta röse sägs enligt sagan hysa kvarlevorna efter den danske Kungen Tumling och hans här, ihjälslagna av Blända och hennes kvinnohär till Smålands försvar på kung Alles tid. Till fornlämningsbilden hör också ett antal mindre områden med fossil åkermark. Ett sockencentrum finns i Blädinge med kyrka med medeltida ursprung, sockenstuga och prästgård. Området hyser dessutom två herrgårdsmiljöer.

Inför framtiden

  • För att sambandet mellan fornlämningarna och det omgivande odlingslandskapet ska kunna upplevas krävs att markanvändningen har en fortsatt agrar prägel.
  • Fornlämningarnas ovanligt pedagogiska egenskaper hänger direkt samman med att åtminstone ett urval även fortsatt är föremål för vård.
  • Området ligger strax intill Alvesta centralort. Områdets agrara prägel är känslig för centralortens expansion. Ny bebyggelse bör gestaltas och lokaliseras i enlighet med landskapets rådande bebyggelsestruktur och byggnadstradition.

Karta med kunskapsunderlag Benestad och Oby Länk till annan webbplats.

Centralbygd, Bylandskap, Herrgårdslandskap. Kulturmiljö av riksintresse

Landskapet och dess berättelse

Landskapet är lätt kuperat och präglas av höjdryggar som sträcker sig genom området från söder till norr. Tillsammans med Dansjön och Lekarydsån ger topografin landskapet en tydlig nord-sydlig riktning som förstärks av Lekaryds- och Hjärtenholmsvägen samt av Södra stambanan. Markanvändningen domineras av jordbruksmark med betydande inslag av skogsmark.

Odlingslandskapet är övervägande öppet, men uppdelas och avgränsas av stenmurar, diken och vegetationsridåer. Dansjön ligger centralt i landskapet. En agrar bebyggelse dominerar landskapet. Byarna är belägna i öppen jordbruksmark på åskrön eller längs sluttningar.

De två herrgårdsmiljöerna ligger i ett symmetriskt läge på var sida om Dansjön, väl synliga från såväl sjö- som landsvägen. I utmarken och längs skogsvägarna ligger torpen insprängda. Enfamiljshus utan direkt relation till jordbruket har successivt växt fram längs Lekarydsvägen från sekelskiftet och framåt. I Lekaryd sockencentrum ligger den medeltida kyrkan väl synligt belägen.

Områdets bosättningshistoria går mycket långt tillbaka i tiden, I Spåningslanda så långt tillbaka som till stenåldern. Också på flera andra ställen finns tydliga indikationer på förhistoriska bosättningar.

Större delen av området ingår i Lekaryds socken. Lekaryd har fungerat som sockencentrum sedan medeltiden, och den nuvarande stenkyrkan (senmedeltid) föregicks av en äldre träkyrka. Sockencentrat fungerade inte endast som religiöst centrum, utan utgjorde även socknens politiska centrum och den centrala mötesplatsen för områdets invånare.

Det var i Lekaryd som gemensamma beslut fattades, och i närhet till kyrkan uppfördes allmänna byggnader såsom sockenstuga och så småningom skolhus och kommunalhus. Lekaryds roll som socknens medelpunkt illustreras av vägnätet, och både landsvägar och mindre byvägar strålar samman i byn.

Miljön kring sockencentrat Lekaryd består av både allmogebebyggelse och herrgårdsmiljöer. Gåvetorp har i obruten kontinuitet varit herresäte sedan säteribildningen på 1590-talet. I Dansjö fanns en sätesgård för adelsmän redan från medeltid. Den herrgårdsmiljö som finns där idag uppkom dock först på 1800-talet som en utgård till Gåvetorp. Den senare har präglat bygden i många avseenden.

Här låg från 1700-talet till 1966 det tegelbruk som sysselsatte många av socknens invånare. Under 1800-talet expanderade både jordbruks- och industriverksamheten och Dansjö byggdes och införlivades under ägorna samtidigt som jordbruksmarken stenröjdes. 1800-talet kom med både tekniska nymodigheter och reformidéer. Järnvägen välkomnades, länets lantbrukarskola anlades på Gåvetorp och skolbyggnader för socknens barn byggdes för att svara mot den nya skolplikten.

Med 1800-talets skiftesreformer omfördelades gårdarnas ägor som utformades på mer ändamålsenliga sätt och lade grunde för ett mer rationellt brukande. Stenröjning och nyodling intensifierades, stenmurar uppfördes. Skiftena ledde ofta till utflyttning av gårdar, men i just Hjärtanäs och Lekaryds fall var detta ovanligt och de allra flesta gårdarna ligger än idag på sin ursprungliga plats. Undantaget utgörs av Hjärtenholm, som flyttades ut för att bilda utgård åt Engaholms fideikommiss.

Kulturmiljöns värden

Centralbygd med lång odlingskontinuitet där sockencentrum, herrgårds- och bymiljöer väl illustrerar lokalsamhällets sociala organisation och godsens påverkan på det agrara landskapet. Uttrycken för detta är sammansatt av ett stort antal aspekter.

Fornlämningsmiljöer med gravar, bosättningar och fossil åkermark illustrerar områdets långa kontinuitet. Sockencentrum med medeltida kyrka, sockengård, gamla skolan/kommunhus och nya skolan. Kommunikationsnät av lands- och byvägar visar Lekaryds roll som medelpunkt. Stenvalvsbro över Lekarydsån visar den gamla vägsträckningen. Herrgårdsmiljöernas symmetriska läge och storskalighet.

I Gåvetorp är huvudbyggnaden uppförd 1803 mellan två äldre flygelbyggnader, medan Dansjös huvudbyggnad är från 1920-talet. Järnvägens sträckning vid Gåvetorp. Tegelbruket (numera metallindustri). Nuvarande byggnad från 1966 förstärker områdets läsbarhet. Åkermarkens och bybebyggelsens läge längs åskrönen . Hjärtanäs radbyliknande struktur och småskaliga jordbruksmark. Hjärtenholms utgård med dess ensamliggande läge och storskaliga ekonomibyggnader. Torpbebyggelse med tillhörande skogsvägar.

Inför framtiden

  • Ett fortsatt aktivt jordbruk bör främjas.
  • Särskilda uttryck för områdets politiska, sociala och ekonomiska organisation såsom sockenkyrka, skola, sockenstuga och tegelbruk bör bevaras och vårdas Herrgårdslandskapets storskalighet och dominerande roll i landskapet bör respekteras.
  • Torpbebyggelsens småskalighet och husens ensamliggande lägen ska vara vägledande vid ev. ny bebyggelse inom denna zon.
  • Hjärtanäs homogena karaktär och täta bykärna gör ny bebyggelse olämplig. Landskapets småskalighet bör vårdas.
  • Lekaryds mer heterogena karaktär tillåter viss ny bebyggelse. Nya byggnader bör uppföras punktvis och integreras i den befintliga bebyggelsen.
  • Lekaryds öppna jordbruksmark längs åskrönet och bebyggelsens belägenhet längs sluttningen bör respekteras. Icke-agrar bebyggelse bör placeras invid Lekarydsvägen.
  • Spåningslanda fornlämningsområde bör vårdas så att dess pedagogiska värde ökar. Vård, skyltning och insatser för att öka områdets tillgänglighet rekommenderas.

Karta med kunskapsunderlag Hjärtanäs, Dansjö, Gåvetorp och Spåningslanda Länk till annan webbplats.

Fornlämningsmiljöer, odlingslandskap och laga skifteslandskap. Kulturmiljö av riksintresse.

Landskapet och dess berättelser

Området har en varierande topografi med en åsbildning i Boatorp och en relativt flack terräng kring Ryd. Horda utgörs däremot av en påfallande höjd, de så kallade Hordabackarna, från vilken man har en milsvid utsikt. Odlingslandskapet består i huvudsak av öppna åkerarealer som avgränsas av stenmurstrukturer och lövskogspartier.

Mindre områden med hävdade naturbetesmarker finns. Gårdsbebyggelsen har en jämförelsevis spridd karaktär och är förbunden med en vägstruktur som löper i nord-sydlig respektive väst-östlig riktning.

Fornlämningarna, såväl de imponerande röseanläggningarna och områdena med fornåkrar i de tre byarna, är talande för en väl utvecklad brons- och äldre järnåldersbygd. Gravfältet i Ryd är sannolikt yngre och ger åtminstone där möjligheten att studera bosättning och bebyggelseutveckling ur ett mycket långt perspektiv.

I samband med skiftet i Horda 1866-68 ägde en kraftig förändring av strukturen rum, och odlingslandskapet kom att successivt genomgå stenbrytning, stenröjning och stenmursbyggnad.

Även Ryd och Boatorp genomgick samma process, men byarna har trots det bevarat delar av äldre stenbunden åker, ofta fulla med odlingsrösen. Dessa betas huvudsakligen idag. Medan de senare redan före laga skiftena hade en relativt gles bebyggelsestruktur, blev konsekvenserna för Horda omfattande. Den forna radbyliknande strukturen blev helt uppluckrad och de flesta gårdarna flyttades ut till enskilt belägna tomter, förbundna med en delvis ny vägstruktur.

Kulturhistoriska värden

Området utgör en rik kulturmiljö med avseende på möjligheterna att läsa bebyggelse- och landskapsförändringar ur ett långtidsperspektiv. I särskilt hög grad utmärker sig bronsåldern och äldsta järnåldern, liksom effekterna av laga skiftet.

Ryd-Hordaområdet innehåller ett av socknens fem gravfält, och dessutom ett 15-tal platser med enstaka fornlämningar, övervägande rösen. Gravfältet innehåller runda stensättningar, högar och rösen och är sannolikt från järnåldern medan de ensamliggande rösen representerar bronsåldern.

Ett av de dessa, Rannerör, är 45 meter i diameter och 2,5 meter högt. Flera andra rösen är 20-30 meter i diameter, exempelvis Sköllerör, högst upp på Hordabackarna och Storjerör i Ryd. Rösena är utspridda i området på ett karaktäristiskt sätt och ansluter inte sällan, tillsammans med enstaka högar och stensättningar, till omfattande områden med fossil åkermark.

Särskilt i Horda framträder ägostrukturen på ett synnerligen tydligt sätt i det öppna landskapet.

Byggnadsbeståndet i området utgörs huvudsakligen av mangårdsbyggnader av parstugukaraktär från tiden 1850-1900. Flera gårdar benämns fortfarande med ålderdomliga namn såsom Rättaregården, Fällagården och Karlsgården.

Inför framtiden

  • Det är viktigt att de element som återspeglar områdets landskapsförändringar och bebyggelsemönster bevaras och vårdas. Det är exempelvis angeläget att så många av de stora bronsåldersrösena som möjligt blir föremål för vård.
  • Det är också angeläget att eventuell ny bebyggelse lokaliseras i enlighet med den av laga skiftet uppkomna bebyggelsestrukturen och att den i utformning anpassas till den lokala byggnadstraditionen.
  • Ett aktivt jordbruk är förutsättningen för den landskapshistoriska traditionen ska kunna bibehålla.

Karta med kunskapsunderlag Horda och Ryd Länk till annan webbplats.

Centralbygd, fornlämningsmiljö, herrgårdslandskap, industrimiljö. Kulturmiljö av riksintresse.

Landskapet och dess berättelser

Odlingslandskapet och bebyggelsen är knuten till en rullstensås (Husebyåsen) som löper längs med Åsnen. Norr om Skatelövs kyrka flackar landskapet ut och söder om Huseby återfinns en mad genom vilken Helgaån löper. Denna f.d. slåttermad har varit föremål för omfattande restaureringar, bland annat med syftet att återskapa ett rikt fågelliv. Området är naturreservat.

I övrigt finns där relativt omfattande partier med betade naturbetesmarker intill Åsnen. Odlingslandskapet är väl sammanhållet, med få landskapselement utöver diken och brukningsvägar. Området är emellertid rikt grova träd, framför allt ekar. Bebyggelsen är generellt sett spridd.

Att döma av fornlämningsbilden och ortnamnsformerna, har området en lång tradition som centralbygd. Exempelvis brukar Husebynamnen förknippas med centrala funktioner i lokalsamhället under sen förhistorisk tid och tidig medeltid. Platsen centrala betydelse bekräftades i början av 2000-talet när arkeologiska undersökningar blottlade betydande bebyggelselämningar från yngre järnåldern, bland annat byggnader som troligen härrörde från en stormannagård.

Skatelöv sockencentrum har medeltida ursprung vilket den övergivna kyrkplatsen vittnar om. Nuvarande kyrka är uppförd 1820 och den närbelägna sockenstugan torde tillförskriva sig till samma epok. Prästgården uppfördes under 1940-talet efter en brand i den gamla.

Huseby bruk intar en särställning i småländsk brukshistoria och anläggningen av masugnen där under 1620-talets sista år blev grunden till den småländska industrialiseringen. Dagens byggnadsbestånd på Huseby bevarar traditioner av olika näringsgrenar, såsom järnhantering, träindustri och jordbruk. Herrgårdsbyggnaden stod klar 1844.

I likhet med Huseby tillkom gårdarna Sjöby och Torp genom sammanläggning av många små brukningsdelar. Generellt sett vittnar de historiska kartorna om en bebyggelsebild med en relativt spridd karaktär med avseende på den primära gårdsbebyggelsen, som den framträdde före 1800-talets skiftesreformer.

Kulturhistoriska värden

Herrgårdsmiljön, med industrilämningar etc, och centralbygdens fornlämningsmiljö i Skatelöv är två riksintressanta aspekter av samma landskap. Båda aspekterna har dessutom aktiverats som viktiga besöksmål i länet genom restaureringar och skötsel. Till Huseby är åtskilliga publika aktiviteter knutna.

Socknens mest betydande fornlämningskoncentration är belägen kring Skatelövsfjordens norra del, med flera gravfält av olika typer. Gravfälten har ett rikt innehåll, bland annat bestående av stensättningar, högar, åtskilliga resta stenar, samt hällkistor.

Fornlämningsmiljöns rika sammansättning har givit upphov till och associerats med myterna kring krigarkvinnan Blända, men också med det mytiska slaget vid Bråvalla. På det största gravfältet, även kallat Bråvalla hed eller Ubbes backe, återfinns en skeppssättning i vilken en av sagans hjältar, Ubbe, ska ligga begravd. En runsten och en sten med ett 10-tal skålgropar finns också i området.

Huseby, som är ett byggnadsminne, är ett av länets främsta besöksmål för turism och evenemang. Kulturmiljön är sammansatt av herrgårdsmiljön med byggnader och parkanläggning, industrilämningar och agrara bebyggelsemiljöer. Till de kulturhistoriskt betingade landskapsvärdena hör också den återskapade maden.

Inför framtiden

  • Det är angeläget att både industriaspekterna och fornlämningsmiljöerna även fortsättningsvis är föremål för skötsel och aktiviteter. De publika aktiviteterna har en erkänt positiv effekt på bevarandearbetet.
  • De turistiska och pedagogiska aspekterna av bevarandearbetet får dock inte gå ut över de kulturhistoriska kraven på autenticitet.
  • Huseby tål endast i begränsad omfattning ny bebyggelse. Anpassning till befintlig miljö är därför av största vikt. I den södra delen av området handlar det om att anpassa ny bebyggelse till den historiskt kända landskapsbilden med en relativt gles struktur.
  • Maden är en återskapad kultur- och naturmiljö med stor betydelse för framförallt fågellivet och landskapsbilden. Även denna drar en stor publik. Byggnader som är knutna till denna är framför allt naturrummet inom Huseby. Om ytterligare byggnader eller anläggningar krävs bör läge och utformning underordna sig kultur- och naturvärdena sett i ett helhetsperspektiv för hela Huseby.

Karta med kunskapsunderlag Huseby och Skatelöv Länk till annan webbplats.

Bylandskap, sockencentrum, fornlämningsmiljö. Kulturmiljö av riksintresse.

Landskapet och dess berättelser

Odlingslandskap som ligger kring de södra delarna av sjön Furen. Topografin är relativt flack med svagt böljande moränhöjder. Åkerstrukturen är väl sammanhållen, men avgränsas, särskilt mot sjön av lövträdsbårder. På den västra sidan av Furen dominerar blandskogen.

Trots att laga skiftet aldrig genomförts fullt ut har landskapet en 1800- och 1900-talskaraktär med avseende på stenröjning, stenmursbyggande etc.

Bosättningen i Härlövbygden är av hög ålder vilket omvittnas av en mängd förhistoriska stenredskap. Gravanläggningar från både brons- och järnåldern bekräftar att landskapsutnyttjandet och en mer eller mindre fast bosättning har haft en hög grad av kontinuitet.

Många av kyrkorna i centralbygdens småsocknar ligger i anslutning till dominerande jordbruksbyar. Det är därför inte osannolikt att den första kyrkan i Härlöv uppförts som gårds- eller bykyrka. Sockennamnet är belagt sedan 1273.

Den äldsta kyrkan kan ha varit av trä. Under medeltiden fanns i Arnanäs vad som sannolikt var en befäst gård på en holme som varit skild från fastlandet genom en grävd kanal före sjöns sänkning på 1920-talet. På ett kartmanuskript har lantmätaren så sent som 1688 noterat ett så kallat stäk (av ringa värde), dvs en avspärrning med hjälp av pålar i försvarssyfte eller för att leda fisk in i kanalen. Viken som på detta sätt avspärrades kallades då Stegehus vik.

Bebyggelsen i Härlöv har en gles radbykaraktär. De enskilda byggnadsgruppernas placering har i någon mån präglats av återbyggnaden efter en brand i byn 1838. Generellt sett råder emellertid samma bebyggelsestruktur som vid storskiftet 1822.

Kulturhistoriska värden

Härlöv utgör en kyrkby av riksintresse som kännetecknas av en relativt ålderdomlig bebyggelsestruktur och kulturhistoriskt värdefulla byggnader. Dess långa kontinuitet som sockencentrum illustreras av en sammansatt fornlämningsbild.

Gravfältet Ekebacken med sin karaktäristiska placering är med sina högar, stensättningar och rösen av järnålderskaraktär. I övrigt finns ett antal spridda rösen och stensättningar. Över Sjöviken väster om byn vid Folkomsö kan medeltida lämningar skönjas. Den nuvarande kyrkan uppfördes under åren efter 1695 av sten och med en renodlad barockinteriör.

Klockstapeln anses vara från 1400-talet. Mangårdsbyggnaderna består i huvudsak av parstugor från 1800-talet och är så gott som undantagslöst i kulturhistoriskt gott skick. Många hus utmärker sig särskilt för sina välhållna verandor. Kulturlandskapet bär drag av 1800- och 1900-talens omfattande jordbruksrationaliseringar. Bebyggelsemönstret har däremot en äldre och mer sammanhållen struktur.

Inför framtiden

  • Härlöv har bedömts tåla ny bebyggelse under förutsättning att denna anpassas till landskapsbild, lokal byggnadstradition och odlingslandskapets karaktär.
  • Byggnaderna i Härlöv är i många fall i unikt skick och vården av dessa är av central betydelse för kulturmiljön. I sammanhanget får man emellertid inte glömma bort ekonomibyggnaderna.
  • För att värdena i det omgivande odlingslandskapet ska bestå är det viktigt att markerna är föremål för aktivt jordbruk.
  • Fornlämningarnas pedagogiska egenskaper och betydelse för landskapsbilden förutsätter att de även i framtiden är föremål för skötsel.

Karta med kunskapsunderlag Härlöv Länk till annan webbplats.

Odlingslandskap och bebyggelsemiljöer. Kulturmiljö av riksintresse.

Landskapet och dess berättelser

Strömhult och Lyåsa är två byar i länets nordligaste delar med delvis olika karaktärer, både landskapsmässigt och kulturhistoriskt. Medan Strömhult i söder ligger i ett relativt flackt landskap med en spridd bebyggelse, utmärker sig Lyåsa genom sitt läge på en mycket markerad terrängform (en drumlin) som likt en valrygg sträcker sig flera kilometer i nord-sydlig riktning. Lyåsas (åsen vid sjön Lyen) bebyggelse har en mer sammanhållen karaktär som i huvudsak ligger på en gles rad längs åsens västra sida.

Kulturhistoriskt utgjorde området den nordvästligaste delen av folklandet Värend, och låg strax intill gränsen mot Finnveden och Njudung. Lösfynd och enstaka gravanläggningar vittnar om en kontinuitet i landskapsutnyttjandet från stenåldern. Strömhult har fått sin karaktär genom att ha utgjort ett säteri som delades upp på 1800-talet då bland annat flera tidigare torp blev självständiga brukningsenheter.

Lyåsa bestod tidigare av tre hemman, Lilla Lyåsa, Norrgården och Södergården som varit relativt självständiga enheter. I likhet med andra drumlinbyar har landskapet genom alla tider varit ägorättsligt uppdelat tvärs åsens nordsydliga riktning. Detta mönster följdes följaktligen också vid laga skiftet 1874 respektive 1835, som ännu idag präglar landskapets uppdelning och bebyggelselokalisering.

Kulturhistoriska värden

Lyåsaområdet präglas av sitt odlingslandskap med småskaliga byar i marginalbygd på gränsen mellan Värend, Njudung och Finnvedens folkland. Området är ett exempel på bosättningar som på ett synnerligen pedagogiskt sätt anpassat markanvändning, bebyggelse- och skiftesstrukturer till landskapets förutsättningar, och där den bevarade traditionen i dessa avseenden går långt tillbaka i tiden.

Landskapet är rikt på traditionella inslag som stenmurar, odlingsrösen och tippar. Längs med åsens västra sida sträcker sig ett imponerande område med fossil åkermark som tillsammans med enstaka förhistoriska gravanläggningar påvisar ett tydligt samband med dagens odlingslandskap. Det så kallade Trolleröset lär ha skapats av trollet Smickelbergskittan.

Flertalet av de enskilda byggnaderna är av kulturhistoriskt värde till såväl utformning som placering. Viktiga delar av den traditionella åkermarken, liksom traditionella fodermarker, som ängar och hagmarker, hävdas fortfarande.

Inför framtiden

  • Det är av stor vikt att åkermarker och traditionella fodermarker fortsätter att hävdas.
  • Den traditionella bebyggelsestrukturen i Lyåsa är känslig för avvikande bebyggelselägen. Ny bebyggelse bör därför anpassas till rådande principiella bebyggelselägen.
  • Byggnadernas traditionella utformning är viktig för helhetsmiljön. Informationsinsatser inför ombyggnad och restaureringar är därför viktiga.

Karta med kunskapsunderlag Lyåsa och Strömhult Länk till annan webbplats.

Sockencentrum och fornlämningsmiljö. Kulturmiljö av länsintresse.

Landskapet och dess berättelser

Området ligger på den nordliga änden av en nordsydligt gående ås, en så kallad drumlin, som sluttar kraftigt mot öster. Granskogen dominerar markerna men kring bebyggelsen på åsens krön finns ädellövskog. De öppna partierna består av trädgårdar och småskaliga åkermarker. Mindre partier av den traditionella ängsmarken Ekatorps ängar slås fortfarande.

Sockennamnet Mistelås är belagt 1419 och har av folkfantasin förklarats med att vid flyttning av kyrkan skulle den “mist låset”. Ortnamnet kan dock sannolikt sökas i ”åsen med misteln” - mistelåsen. Platsens ålder som sockencentrum torde emellertid vara äldre än 1419, och en medeltida kyrka har sannolikt funnits. Om det vittnar myntfynd från 1300- och 1400-talen. Med 1862 års kommunalförordningar blev Mistelås landskommun och det är troligt att kommunalhuset uppfördes i samband med detta. Fornlämningsbilden vittnar emellertid om ett landskapsutnyttjande som åtminstone sträcker sig tillbaka till bronsålder med ett omfattande jordbruk.

Kulturhistoriska värden

Området kännetecknas framför allt av dess många byggnader som återspeglar miljöns roll som administrativt och religiöst sockencentrum.

Här finns en träkyrka från 1723 med klockstapel från 1760-talet. Från 1920-talet finns en prästgård, skolbyggnad och kantorbostad. Från sekelskiftet 1900 finns ett bostadshus och en f.d. lärarbostad, samt en arrendatorsbostad under prästgården. Äldst är den nuvarande sockenstugan, ursprungligen använd som kommunalhus. Huset är uppfört på 1860-talet. I norra delen återfinns välbevarade kyrkstallar.

Fornlämningsmiljön är sammansatt och domineras av ett omfattande område med fossil åkermark. Två bronsålderrösen, de så kallade Drakarör har givit upphov till traditionsmässiga föreställningar. Enligt folktron flög draken under mörka nätter mellan rösena, vilket ofta fick hästarna att skena. Tvåhundra meter söder om kyrkan ligger Barkens altare, en naturlig häll som prästen Bark vid mitten av 1800-talet utnyttjade som ett altare i samband med utomhusgudstjänster i anslutning till en gammal lind. Denna kunde användas som predikstol. I den södra delen ligger platsen för det ursprungliga Ekatorpet, dock utan att några lämningar har kunnat hittas. Uppgifter finns också om en pestkyrkogård från mitten av 1700-talet som ska ha legat ca 250 m öster om kyrkan.

Inför framtiden

  • Tillsammans med ett variationsrikt småbrutet odlingslandskap är byggnadsbeståndet i området av väsentlig betydelse för förståelsen av de äldre socken och landskommuncentras roll ur lokal administrativ synvinkel. Det är därför av stor vikt att byggnaderna finns kvar i sitt ursprungliga skick.
  • Ny bebyggelse bör lokaliseras utanför kärnområdet.
  • Vård av de synliga fornlämningarna skulle starkt bidra till förståelsen av områdets långa kulturhistoriska kontinuitet.

Karta med kunskapsunderlag Mistelås Länk till annan webbplats.

Landskapet och dess berättelser

Piggaboda ligger i ett relativt flackt landskap med en småbruten terräng. Odlingslandskapet har en småskalig, oregelbunden och spridd åkerstruktur inramad av lövskogspartier och betade hagmarker, delvis av det artrika slaget. Ägostrukturen löper radiellt från bebyggelsen, bland annat markerad av vällagda stenmurar. Bebyggelsen har en spridd karaktär från vilken det utgår ett radiellt nät av by- och brukningsvägar.

Byn ligger i det som kan betraktas som den Värendska randbygdens västra kant, på gränsen till Ryssby socken. Området är fattigt på förhistoriska lämningar men bynamnet ger en antydan om att bosättningen etablerades redan under medeltiden.

Piggaboda var tidigare 1 mantal kronoskatte rusthåll som vid tiden för enskiftet 1827 bestod av fyra lika stora brukningsenheter, samt ett dragontorp. Kvarnen, som ersatte tre individuellt ägda ”kölvorna” (skvaltkvarnar), uppfördes på 1820-talet tillsammans med en såg, blev skattlagda som tullkvarn. Till kvarnen hörde ett kvarntorp som arrenderades ut av bönderna.

Kulturhistoriska värden

Piggaboda utgör småskaligt odlingslandskap med en sammansatt markanvändning och välbevarad allmogebebyggelse med inslag av industriella aspekter.

Bebyggelsen är av ålderdomlig karaktär. Mangårdsbyggnaderna utgörs av fem tvåvånings parstugor och en enkelstuga, samtliga i kulturhistoriskt mycket gott skick. Dessutom förekommer flera ålderdomliga ekonomibyggnader, exempelvis fähus, lador, logar, bodar, samt en affär.

Flera hus är från 1700-talet. Vid Kvarnaviken finns en restaurerad kvarn- och sågmiljö med ett välbevarat kvarntorp. Odlingslandskapet är rikt på vällagda stenmurar och odlingsspår. Här finns exempelvis mossodlingar.

Inför framtiden

  • Landskapets småskalighet är mycket känsligt för en negativ utveckling av jordbruksarealen, och markslagens sammansatta karaktär. Det är av stor vikt att byn upprätthåller ett småskaligt jordbruk.
  • Piggaboda har en relativt homogen och agrar bebyggelse med större mangårdsbyggnader och mindre torp i mer perifera lägen. Det är viktigt att den kulturhistoriskt värdefulla bebyggelsen bevaras och vårdas. Eventuell ny bebyggelse bör helst hänvisas till mindre exponerade lägen.
  • Brukningsvägarna har en tydligt strålande riktning från bykärnan ut mot periferin. Dessa representerar en kommunikationsstruktur av hög ålder. Det är angeläget att dessa bevaras tillsammans med byvägarna.

Karta med kunskapsunderlag Piggaboda Länk till annan webbplats.

Odlingslandskap, bebyggelsemiljöer, sockencentrum och fornlämningsmiljö. Kulturmiljö av länsintresse.

Landskapet och dess berättelser

Hela området ligger på en höjdsträckning som löper från norr till söder. Hössjö, längs i söder, har en mer varierad topografi och bebyggelsen ligger här på flera höjdpartier som sluttar ner mot Hössjön. Där, och framför allt i Klasentorp, finns betesmarker med anslutning till sjön. I anslutning till åkermarkerna i Slätthög och Hössjö förekommer lövskogspartier medan blandskogen dominerar i Klasentorp. Bebyggelsestrukturen är relativt spridd men har i Klasentorp en mer sammanhållen struktur.

Hössjö by är sannolikt områdets äldsta bebyggelseplats vilket såväl fornlämningar som ortnamn antyder. Fornlämningarna illustrerar bosättning under såväl bronsålder som järnålder. Klasentorp saknar kända fasta fornlämningar. Torpnamnet antyder att bebyggelsen ursprungligen utgjorts av en ensamgård som genom successiv odling och delning vuxit till en funktionell by.

I samband med laga skiftet 1859-64 kom över hälften av byns brukningsenheter att flytta ut. Tidigare hade byn haft klungbyns form, men fick nu karaktären av en gles radby, där gårdarna lokaliserades till moränhöjdens krön. Delar av den äldre klungbyn finns dock kvar.

Sockencentrum har anor sedan medeltiden, då en kyrka låg på samma plats som den nuvarande.

Kulturhistoriska värden

Slätthögsbygden kännetecknas av välbevarade bymiljöer, ett sockencentrum med representativa byggnader och fornlämningsmiljöer.

Området innehåller socknens enda koncentration av fornlämningar. Fyra gravfält med runda stensättningar, högar och 3 treuddar är belägna i anslutning till inägor och gårdar till byn Hössjö. Området har också enstaka högar, stensättningar och rösen. Byggnadsbeståndet, särskilt i Hösjös norra del, liksom i Klasentorp är välbevarad och kulturhistoriskt väl underhållet. Mangårdsbyggnaderna är i allmänhet uppförda som parstugor och enkelstugor.

I Klasentorp finns flera ålderdomliga ekonomibyggnader kvar i byn. Nya kyrkan uppfördes åren 1841-42 i ett för tiden representativt byggnadsskick. På en höjd i anslutning till kyrkan uppfördes under 1840-talet prästgården. Under 1800-talet nyuppfördes dessutom sockenstugan vilken idag tjänar som skola. Samtliga byggnader i sockencentrum är goda representanter för sin tids byggnadsskick.

Inför framtiden

  • Området kan sägas tåla ny bebyggelse under förutsättning att denna anpassas till landskapsbild, lokal byggnadstradition och odlingslandskapets karaktär.
  • För att värdena i det omgivande odlingslandskapet ska bestå är det viktigt att markerna är föremål för aktivt jordbruk.
  • Fornlämningarnas pedagogiska egenskaper och betydelse för landskapsbilden förutsätter att åtminstone ett urval är föremål för skötsel.

Karta med kunskapsunderlag Slätthög, Klasentorp och Hössjö Länk till annan webbplats.

Herrgårdslandskap. Kulturmiljö av länsintresse.

Landskapet och dess berättelser

Tagel ligger på en svag åsbildning och det relativt rationellt brukade och effektivt stenröjda odlingslandskapet sluttar svagt mot sjön Rymmen i nordväst. Åkerlandskapet och sjön avskiljs av ett större lövskogsbälte, i huvudsak bestående av ek och bok, som delvis är hävdat genom bete. Vägstrukturen är på typiskt herrgårdsmanér rätlinjigt och delvis kantat med alléer, bland annat bestående av bok.

Ortnamnet Tagel har tolkats över fornnordiskan till engelskans tail (svans), med andra ord boplatsen vid svansen av sjön (Rymmen). Området har hög bebyggelsehistorisk ålder, vilket markeras av de förhistoriska gravanläggningarna.

Vid medeltidens slut fanns i Tagel 5 skatte- och 1 domkyrkohemman. Det sistnämnda indrogs vid reformationen till kronan. I 1612 års jordebok antecknades att samtliga gårdarna i byn utom ett skattehemman förhärjats av vådeld. År 1661 var alla skattegårdarna säteri. Bybebyggelsen finns emellertid återgiven på en karta så sent som från 1713 och har alltså försvunnit först därefter.

Vid tiden för reduktionen var “nordan för byn uppå en holme i sjön Rimen (Rymmen) uppbyggd en stor skön byggning av 13 logementer med spåntak och en stor ladugård bestående av logelador, fähus och stall till 32 stycken hästar”. Det har antagits att bebyggelselämningar på ön Herrö representerar denna första säteribebyggelse. På samma grund har man tolkat Tagels parallella namn “Rönningeholm”. Det förekom dock ännu så sent som 1715. På de tidigaste kartorna från år 1713 och 1714 återfanns emellertid säteriets huvudbyggnader på en udde uti sjön.

År 1786 var “mangården under nybyggnad och övriga hus och byggnader i försvarligt stånd” och hade då uppförts på den plats som bebyggelsen ligger idag. Nuvarande corps de logis är uppfört 1840 efter att den tidigare huvudbyggnaden brunnit 1816.

Kulturhistoriska värden

Tagel utgör ett värdefull herrgårdslandskap vars nuvarande bebyggelse är representativ för en ståndsmiljö på 1800-talet och vars landskap, bland annat genom fornlämningsområdena delvis visar ett godslandskaps framväxt från medeltiden.

Nuvarande huvudbyggnad (corps de logis) är från1840, och ansluter till två flyglar. Förutom huvudbyggnaden är såväl ekonomibyggnader (ladugård och stall, magasin och en sexkantig visthusbod) som arbetarbostäder i kulturhistoriskt gott skick. Väster om huvudbyggnaden återfinns en välskött parkanläggning med lusthus. Tillsammans med vägstrukturen, alléerna, de vällagda stenmurarna av ”herrgårdstyp”, utgör bebyggelsemiljön ett bra exempel på en välbevarad herrgårdsmiljö.

Vad beträffar fornlämningsbilden vittnar bebyggelselämningar i norra delen av området om säteriets tidigare läge(n), liksom läget för den avhysta byn Tagel. Dessutom hyser markerna mindre partier med fossil åkermark samt enstaka förhistoriska gravanläggningar; bland annat ett mindre gravfält ett par hundra meter söder om herrgårdens ekonomibyggnader.

Inför framtiden

  • Det är angeläget att samtliga byggnader, inte bara corps de logis, bibehålls i det goda skick som råder idag.
  • Det är också angeläget att landskapet kring brukningscentrum fortsätter att brukas genom jordbruks- och betesdrift samtidigt som landskapets element, såsom stenmurar, brukningsvägar, allér etc. bevaras och helst vårdas.
  • Nybebyggelse bör underordna sig de befintliga natur- och kulturvärdena på platsen, åtminstone i exponerade lägen.
  • Vägstrukturen radiella struktur, bör bibehållas.

Karta med kunskapsunderlag Tagel Länk till annan webbplats.

Herrgårdsmiljö, bylandskap. Kulturmiljö av länsintresse.

Landskapet och dess berättelser

Småkuperat och småskaligt odlingslandskap på en svag ås med en i söder relativt löst sammanhållen bybebyggelse och i norr herrgårdslandskapets ensamgårdsstruktur. Åkerstrukturen avbryts i de södra delarna av betade naturbetesmarker och dungar av lövskog. Området har efter det att länsväg 126 anlades från söder till norr, delats i två delar. I de södra delarna har villabebyggelse uppförts.

Vegby bestod vid storskiftet 1807-1808 av elva gårdsenheter. Varken då eller vid laga skiftet 1876 skedde, med några få undantag, några mer omfattande bebyggelseförändringar. De flesta gårdarna ligger med andra ord kvar i glest sammanhållen struktur.

I motsats till Vegby har byn Torp samlats till en egendom. År 1646 bestod Torps by av två skatte- (Västre- och Mellangård) och ett frälsehemman (Östregård). Östregården bortbyttes 1681 till kronan, varefter Mellangård och Östregård blev stam i rusthållet n:o 6 under Sunnerbo kompani av Smålands kavalleri.

Skattegårdarna ägdes från 1600-talets slut och långt in på 1700-talet av Mohedasläkten Humble. Under 1700-talets senare hälft var byn uppdelad i ett flertal hemmansdelar med olika ägare. År 1801 hoplades de flesta hemmanslotterna av kapten Karl Humble till en herrgård. 1868 såldes egendom till två hemmansägare. Åbyggnaderna på Torp lär ha uppförts av Karl Humble. 1861 anlades ett järnbruk på Torps ägor, sedermera förändrat till mekanisk verkstad.

Kulturhistoriska värden

Området har en bebyggelsestruktur som i Vegbys fall åtminstone går tillbaka på 1700-talet och i Torp till en herrgårdsetablering på tidigt 1800-tal. Byggnadstraditionen representerar 1800-talets agrara gårds och herrgårdsmiljöer.

Vegbys bebyggelsestruktur är välbevarad sett utifrån gårdarnas lokalisering före skiftena. Dess byggnadsbestånd är i huvudsak från 1800-talet och består vanligen av en och en halv- och tvåplans parstugor.

I herrgårdsmiljön i Torp domineras byggnadsbeståndet av två flygelbyggnader med tillbyggnader (corps de logis saknas), samt en loftbod. Utanför området ligger dessutom Humblans kvarn och Torps bruk med bland annat en masugnsruin. Andra lämningar som berättar om landskapets historia är enstaka gravanläggningar. Bland annat en hällkista som ligger på en gårdsplan. Lösfynd har också gjorts från sten- och bronsålder.

Inför framtiden

  • Den agrara hävden av landskapet är avgörande för förståelsen av bebyggelsen, dess struktur och byggnadskultur.
  • Nya bebyggelseetableringar i Torp bör underordna sig de befintliga kultur- och naturvärdena på platsen. Nytillskott i Vegby är möjliga under förutsättningen att man anpassar sig till den äldre tomtstrukturen och rådande byggnadskultur.

Karta med kunskapsunderlag Torp och Vegby Länk till annan webbplats.

Centralbygd, laga skifteslandskap. Kulturmiljö av riksintresse.

Landskapet och dess berättelser

Torsås ligger på en moränhöjd som till större delen är uppodlad, särskilt i nordväst. I öster och söderut är odlingslandskapet något mer splittrat och mindre lövdungar bryter delvis av åkermarkerna.

Bebyggelsestrukturen har fler ansikten. Dels gårdsbebyggelsen som fortfarande har en relativt samlad karaktär kring sina historiska lägen i sockencentrum, där strukturen också fått en förtätning av senare tillkomna byggnader. Dels en mer spridd, sekundär, bebyggelse av utflyttade gårdar, och speciellt av mindre brukningsenheter med bakgrund som torp och andra småbruk. Vägstrukturen följer samma mönster med äldre sträckningar som utgör huvudvägarna från norr till söder och från väst till öster, medan bruknings- och tillfartsvägarna följer den relativt regelbundna gränsstrukturen från laga skiftet.

Tillsammans med gravanläggningarna, i form av rösen och stensättningar, illustrerar det omfattande röjningsröseområdet ett tämligen långvarigt utnyttjande av landskapet under förhistorisk tid. Det småskaliga och extensiva jordbruk som skapat dessa lämningar ska ses i skarp kontrast till dagens odlingslandskap som bär tydlig prägel av 1800- och det tidiga 1900-talets jordbruksomvandlingar.

Området i byns nordvästra och norra delar blev uppodlade under 1800-talet och utgjorde tidigare en del av byns utmark. Anknytningen till de där liggande torpmiljöerna är talande. Till denna epok ska också sänkningen av den så kallade Byesjön i södra delen av byn räknas som tömdes på vatten första gången redan på 1820-talet.

Kulturhistoriska värden

Torsås är en centralbygd med tydliga uttryck för landskapsutnyttjandet under lång tid. I särskilt hög grad gäller detta det förhistoriska jordbruket representerat av röjningsröseområdet med gravanläggningar, men också 1800-talets jordbruksomvandling, med nyodlingar, torpetableringar och skiften.

I Torsåsområdet ligger flertalet av socknens ensamliggande fornlämningar. De utgörs främst av rösen, varav ett med rester av en hällkista. En mindre gravgrupp med 3 runda stensättningar finns också i området. Området är ett exempel på läget av främst bronsålderns lämningar. Många av gravanläggningarna är knutna till ett mycket omfattande område med fossil åkermark som sträcker sig två kilometer i den nordöstra delen, delvis in i Skatelövs socken.

I området finns också ett antal källor till vilka folkliga traditioner är knutna.

Bebyggelsen i Torsås bär i huvudsak drag av det sena 1800-talets stilideal. Många mangårdsbyggnader är uppförda i ett storvulet byggnadsskick som vittnade om goda utkomstmöjligheter. I nordväst och norr ligger många torp- och lägenhetsmiljöer. Byns karaktär av bygdecentrum förstärks av Torsås kapell, uppfört 1929 på platsen för socknens äldsta kyrka, vilken revs i samband med att den nya togs i bruk 1872. I områdets södra del finns en kvarn och såg invid den fördjupade kanalen till Spjältsjön.

De norra delarna av höjden är praktiskt taget stenfria och saknar dessutom de karaktäristiska odlingsspåren i form av stenrösen och murar. På sydsluttningarna representeras uppodlingen av blockstenstippar från stenbrytningar under 1900-talet. Söder om höjdsträckningen ligger ett parti som vunnits genom sjösänkning.

Inför framtiden

  • Värdena i Torsås är helt avhängiga av ett aktivt jordbruk, som också är berett att vårda och bevara odlingslandskapets värden.
  • Det är också viktigt att den agrara bebyggelsen bibehåller sin karaktär.
  • Eventuell ny bebyggelse bör anpassas till rådande bebyggelsestruktur och dess differentierade karaktär.

Karta med kunskapsunderlag Torsås Länk till annan webbplats.

Centralbygd, fornlämningsmiljöer, odlingslandskap. Kulturmiljö av länsintresse.

Landskapet och dess berättelser

Områdets centrum domineras av en relativt starkt profilerad åsformation, en drumlin. Åsryggens krön är uppodlad och totalt stenröjd. I huvudsak är den omgivande marken skogsbevuxen, men särskilt i Elofstorp är delar av sluttningarna betade. I Transjö ligger den primära bebyggelsen i anslutning till en sjö med samma namn, som sänktes på 1800-talet. Här har terrängen en mer flack karaktär. Bebyggelsen i Sköldstad ligger utspridd längs drumlinens krön men också på ett mer primärt sett till åsens östra sluttning, i en radbyliknande struktur .

Fornlämningsbilden och lösfynden berättar historien om ett landskapsutnyttjande med mycket lång kontinuitet med början redan under stenåldern. De ensamliggande gravrösena, skålgroparna och delar av den fossila åkermarken representerar sannolikt bosättningar från bronsåldern/äldsta järnåldern.

Den yngre järnåldern finns företrädd av de båda gravfälten, liksom av runstenens Göt och den generösa Ketil. Att döma av ortnamnen fanns redan då Sköldstad och Transjö som självständiga enheter, medan Elofstorp sannolikt representerar en utflyttning under slutet av järnåldern eller början av medeltiden.

Den primära bebyggelsens lokalisering (som den tedde sig före laga skiftet) har sannolikt mycket lång tradition, liksom den radbykaraktär som delvis fortfarande kan upplevas i Sköldstad. Där och i de andra två byarna medförde dock laga skiftet att bebyggelsestrukturen fick en glesare struktur med sekundära bebyggelselägen. I Sköldstad resulterade detta i att också åsens krön togs i anspråk för bebyggelse.

Vid laga skiftet fick byarna också nya fastighetsindelningar. Sköldstads gränsstruktur lades tvärs över åsens riktning på ett för landskapstypen utmärkande sätt. Gränserna, ofta tydliggjorda av landskapselement, följde därmed samma principer för markernas uppdelning som de haft sedan urminnes tider.

Kulturhistoriska värden

Sköldstad med angränsande byar har ett rikt kulturhistoriskt innehåll med avseende på landskapselement, fornlämningsmiljöer och bebyggelseaspekter.

Området innefattar 2 gravfält med 15 respektive 30 registrerade gravar som består av högar och runda stensättningar. Till fornlämningsbilden hör också ett antal ensamliggande rösen och stensättningar, liksom en skålgropsförekomst i Sköldstad. Vid arbeten på markerna har man genom åren också gjort ett antal lösfynd, möjligen från stenåldern. På en åkerhöjd, intill gravfältet Kullarna, norr om Dalbogården står en runsten med texten ”Göt satte denna sten efter Ketil, sin son. Han var minst bland människor gnidare. I England slöt han sina dagar”.

Byggnadsbeståndet är variationsrikt och bland de över 30 mangårdsbyggnaderna syns såväl parstugor som enkelstugor och salsbyggnader. Byggnaderna bär huvudsakligen drag av 1800-talets lantliga stilideal, men här finns också senare uppförda villor. Landskapet är rikt på landskapselement i form av brukningsvägar och stenmurar/röjningsanläggningar som löper längs med fastighetsgränserna. Inom området finns odlingslämningar från många olika agrara faser, bland annat i form av röjningsröseområden.

Inför framtiden

  • Sköldstad med angränsande byar har ett rikt kulturhistoriskt innehåll med avseende på landskapselement, fornlämningsmiljöer och bebyggelseaspekter.
  • För att värdena i det omgivande odlingslandskapet ska bestå är det viktigt att markerna är föremål för ett aktivt, men hänsynsfullt, jordbruk.
  • Området kan bedömas tåla ny bebyggelse under förutsättning att denna anpassas till landskapsbild, lokal byggnadstradition och traditionella bebyggelsestrukturer.
  • Fornlämningsbilden är en viktig del av förståelsen av områdets kulturhistoria. Det är därför angeläget att ett urval av fornlämningarna är föremål för skötsel och ökad tillgänglighet.

Karta med kunskapsunderlag Transjö, Elofstorp och Sköldstad Länk till annan webbplats.

Bymiljö och odlingslandskap. Kulturmiljö av länsintresse.

Landskapet och dess berättelser

Området utgör ett småkuperat odlingslandskap med en småbruten karaktär, där åkermarkerna avbryts av åkerholmar, andra impediment och brukningsvägar. Området är relativt rikt på lövskogspartier, som dock representerar en sen igenväxningsfas. Mindre partier naturbetesmarker, med delvis sällsynt flora hävdas fortfarande.

I Vrankunge har flera förhistoriska lösfynd gjorts i odlingsmarken. Yngre stenålderns/bronsålderns bebyggelse är representerad av ett par rösen med hällkistor. Under 1400-talets första decennier var en av gårdarna i byn sätesgård för en väpnare Peder Nilsson Bagge, och vid 1500-talets mitt utgjordes byn av ett frälse- och tre kronohemman. Idag kvarstår intrycket av fyra stamhemman, samtliga med ålderdomliga namnformer där åtminstone Storegårdens är belagt sedan 1500-talet. Byn storskiftades 1803 på inägorna och laga skiftades 1848. Vid det senare tillfället kom sex brukningsenheter att flytta ut till nya tomter.

Kulturhistoriska värden

Vrankunge by har ett småskaligt och innehållsrikt odlingslandskap, där bebyggelsen framträder som ett huvudsakligt värde.

Odlingslandskapet är relativt rikt på landskapselement i form av odlingslämningar från olika epoker, som stensatta terrasser, odlingsrösen, stenmurar etc. Väsentliga delar av den centrala åkermarken som brukades på 1800-talet hävdas fortfarande, de mest stenrika dock som betesvallar.

Bebyggelsen har en svagt sammanhållen karaktär med bebyggda primära lägen, men också med en lika stor andel sekundärt tillkomna tomter, som ett resultat av laga skiftet.

Bykärnans byggnadsbestånd är storvulet och bär drag av 1800-talets stilideal. Särskilt mangårdsbyggnaderna på Vrankunge mellangård ger ett monumentalt intryck som vittnar om brukarnas välstånd vid byggnadstillfället. Ett flertal äldre ekonomibyggnader med fähus, lador och logar förekommer.

Inför framtiden

  • Landskapet är föremål för ett aktivt jordbruk
  • Byns byggnader hålls i stånd så att deras kulturhistoriska uttryck bevaras.
  • Eventuell ny bebyggelse anpassas till de äldre byggnadernas utformning liksom till bebyggelsestrukturens löst sammanhållna karaktär.

Karta med kunskapsunderlag Vrankunge Länk till annan webbplats.

Kontakt

Kulturmiljöenheten

Telefon växel 010-223 70 00

Dela sidan:

Landshövding

Maria Arnholm

Besöksadress

Kungsgatan 8

Postadress

351 86 Växjö

Organisationsnummer

202100-2296

Följ oss