Uppvidinge kommun

Uppvidinge kommun har en rik mångfald av kulturmiljöer som vittnar om en både lång och varierande kulturhistoria

13 områden i Uppvidinge kommun ingår i länets kulturmiljöprogram. Av dessa utgör tre områden riksintressen för kulturmiljövården (Granhult, Hohults by och Sävsjö). Uppvidinge har varierande kulturmiljöer vilket också speglas i länets kulturmiljöprogram.

Här finns viktiga delar av glasrikets industritradition, bland annat uttryckt i Rosdala, men också miljöer knutna till mindre samhällen, som de administrativa och kyrkliga centra i Lenhovda och Älghult. Bymiljöer med karaktäristisk bebyggelse, delvis av mycket hög ålder, och rika odlingslandskap, med ålderdomliga drag, saknas inte heller.

Under medeltid utgjorde Uppvidinge en marginell del av folklandet Värend. Fornlämningsområdena, åtminstone i de västra delarna av kommunen talar emellertid om en livlig bosättningshistoria under förhistorisk tid. Flera unika områden med bland annat lämningar efter mycket gamla åkerstrukturer, bland annat i Sävsjö och Granhult, utgör viktiga vittnesmål om Uppvidinges äldsta historia.

De senare ansluter till en av länets mest framträdande kulturmiljöer, nämligen Granhults medeltida kyrka, en av landets äldsta träbyggnader.

Bylandskap. Kulturmiljö av länsintresse.

Landskapet och dess berättelser

Galtabäck ligger i ett svagt kuperat landskap på sluttningen ner mot sjön Madkroken. Åkermarken är småskalig och avgränsad av betade partier, med delvis höga biologiska och kulturhistoriska värden. De senare har ursprungligen utgjort stenbundna slåttermarker.

Galtabäcks tidiga historia och förhistoria är oklar. I området har endast en gravanläggning från förhistorisk tid återfunnits. Tillsammans med lösfynd från både stenåldern och järnåldern visar detta bronsåldersröse på mänskliga aktiviteter i området under mycket lång tid.

Fynd av rester efter ålderdomlig järnframställning ger också en vink om det tidiga näringslivet utöver det agrara. Galtabäck är förövrigt rikligt omgiven av spår efter odling från epoker som kan vara mycket avlägsna. Namnet tros betyda vildsvins- eller grävlingbäcken. 1545 skrevs namnet Gaittebeck och då finns här fem skattegårdar och en gård tillhörig sockenkyrkan.

Byn är en av de största i socknen och gårdarna kom kallades Kjettlagården (också benämnt Galtabäckstorp), Kronogården, Norregården, Smedgården, Fösingsgården och Södregården. Två av gårdarna benämnts efter ägare med mycket ålderdomliga namn: Kettil och Fösing.

Södregården blev trumslagarboställe troligen under 1600-talet och under 1800-talet blev Fösingsgården kronolänsmansboställe. Samtliga gårdar, förutom Kjettlagården (Galtabäckstorp), låg samlade i en sammanhållen struktur liknande en klungby. Byn Laga skiftades 1841 varvid en viss utflyttning ägde rum, dock utan att de ursprungliga gårdslägen övergavs. Hemmansklyvningen har varit mycket svag.

Kulturmiljöns värden

Odlingslandskapet i Galtabäck är rikt på landskapselement från olika agrarhistoriska epoker, som odlingsrösen, stentippar och stenmurar. Byggnadskulturen domineras av mangårdsbyggnader av parstugukaraktär, av vilka flera har imponerande dimensioner. Ekonomibyggnaderna är av varierande karaktär. Till bebyggelsebilden hör också ett antal torp, uppförda under 1800-talet.

Inför framtiden

  • Odlingslandskapets värden är beroende av ett aktivt jordbruk, sammansatt av åkerbruk och betesdrift.
  • Den kulturhistoriskt värdefulla bebyggelsen är viktig att bevara och bör därför vara föremål regelbundet underhåll.
  • Ny bebyggelse bör anpassas till den lokala byggnadstraditionen och den traditionella bebyggelsestrukturen.

Karta med kunskapsunderlaglänk till annan webbplats

Kyrkomiljö, fornlämningsmiljö, odlingslandskap. Kulturmiljö av riksintresse.

Landskapet och dess berättelser

Granhult ligger i ett småkuperat landskap. Åkerarealerna är små och osammanhängande, lokaliserade dels till området kring Granhults kyrka, dels till Granhults by samt kring Lyretorps by. Åkrarna är omgivna av betesmarker av vilka vissa har höga kultur- respektive naturvärden. Det öppna odlingslandskapet omges av granskogar.

Granhultsområdet har en relativt tydlig fornlämningsbild i form av gravar och där särskilt den sena stenålderns/bronsålderns bosättningshistoria återspeglas. Mest påfallande i dessa avseenden är dock de agrarhistoriskt imponerande lämningarna som dominerar större delen av det aktuella området.

Särskilt och pedagogiska är spåren vid gården Dalsborg där övergivna tegar och lämningar efter forntida hägnader vittnar om ett odlingssystem med bakgrunden i järnålderns samhälle och odlingsverksamhet.

Granhult bildade redan tidigt en egen kyrksocken och här byggdes runt 1217 en knuttimrad kyrka, som idag är Sveriges äldsta bevarade träkyrka. Granhult omtalades 1360, då Arvid Bengtsson (lejonansikte) köper en gård i Kyrketorp i Granhult av Ingemar Sigridsson och på 1490-talet ägde Arvid Trolle en gård i Granshwllth.

1545 omfattar byn en skattegård, en frälsegård och en gård tillhörig sockenkyrkan. Den senare gården benämns Granhults Stom, de andra Södre- och Norregård, som båda låg på en gemensam byplats vid 1700-talets slut. Lyretorp är som fastighet en sent tillkommen ensamgård, av namnet att döma uppkommen som ett torp under någon av de intilliggande byarna. Vissa bebyggelseförändringar har ägt rum som en följd av 1800-talets skiftesreformer.

Kulturmiljöns värden

Granhultsområdet utgör ett odlingslandskap med ett av Sydsveriges bäst bevarade fossila åkersystem från järnåldern samt kyrkplats med Sveriges äldsta daterade träkyrka från 1200-talets förra hälft.

Fornlämningarna består av ett antal gravrösen varav några innehåller hällkistor från yngsta stenåldern/bronsåldern. Från samma tid härrör sannolikt de hällristningar i form av skålgropar som hittats på ett par stenblock.

Fornlämningsbilden domineras dock av mycket omfattande områden med fossil åkermark, i huvudsak röjningsröseområden som kan gå tillbaka på bronsåldern odlingsverksamhet. Ett av dessa områden innehåller över 2 000 röjningsrösen. I anslutning till dessa återfinns ett system av åkertegar och hägnadsrester som övergivits för åtskilliga århundradens sedan.

De äldsta partierna har kunnat dateras till järnåldern. Träkyrkan i romansk stil är årsringsdaterad till 1217, och har en tjärad spånfasad. Klockstapeln är från 1703. Komministergården torde vara uppförd under 1700-talet och tjänar i dag som hembygdsgård.

Inför framtiden

  • Bebyggelsemiljön bestående av Granhults kyrka och den intilliggande gårdsmiljön är föremål för vård och underhåll utifrån en fastställd vård och underhållsplan.
  • Det är viktigt att den övriga bebyggelsen är föremål för vård och underhåll så att de kulturhistoriska värdena består.
  • Fornlämningarna, och då särskilt de agrarhistoriska strukturerna, bör vara föremål för vård genom betesdrift eller slåtter, samt för informationsinsatser.
  • Ny bebyggelse bör anpassas till den lokala byggnadstraditionen och lokaliseras i till platser de kulturhistoriskt värdefulla aspekterna inte påverkas negativt.

Karta med kunskapsunderlaglänk till annan webbplats

Bylandskap. Kulturmiljö av riksintresse.

Landskapet och dess berättelser

Hohult ligger i ett kuperat område som sluttar ner mot Alsterån. Odlingslandskapet är småskaligt och åkerstrukturen synnerligen osammanhängande. Odlingsytorna avgränsas av ängs- och hagmarker som i mycket hög grad fortfarande hävdas.

Dessa marker, som ursprungligen utgjort slåtterområden, är bevuxna med lövvegetation och är bland annat känt för sin stora andel hamlade träd som ger landskapet ett ålderdomligt uttryck. Dessa före detta ängsmarker har också höga biologiska värden och utgör därför Natura2000-område.

Den agrara bebyggelsen har dels en samlad karaktär på den gamla byplatsen, där gårdarna ligger på en regelbunden rad, men också en spridd struktur som en följd av utflyttningar. Området ansluter i söder till Alstermo industrisamhälle, i huvudsak etablerat söder om Alsterån.

En bosättning har funnits i Hohult sedan järnåldern. Om denna är identisk med den by som för första gången omnämndes 1297 är osäkert. Byn etableras emellertid under medeltiden och finns omnämnd 1297 då Bengt Petersson sålde gods i Hohult till Peter Öjarsson (Bonde) på sin hustru Ingeborgs och sonen Håkan Lämas vägnar.

1350 får Filip Bonde gods i Houlitta vid arvsskifte efter föräldrarna Erengisle Petersson (Bonde) och Bengta och 1352 får väpnaren Nils Uddsson gods av Katarina Nilsdotter (Bielke), som hennes mor Ingeborg Part av sin man. Ytterligare medeltida belägg finns bl.a. från 1454, då Offe Nilsson (Bååt) får en järnsmedja i Koghult av sin svåger Lars Bengtsson.

1545 finns fyra frälsegårdar i Hooltth. Förutom detta finns en uppgift att Kwtteøøstrøm räntar järn på 1490-talet. Platsen är troligen identisk med Kuttön, en ö i Alsterån, som sedan länge tillhört Hohult. Här och på andra ställen i området har fynd av järnframställning gjorts och det finns skäl att tro att denna näringsgren haft stor betydelse för bosättningen och dess framväst.

De fyra gårdarna i Hohult kom att kallas Kronogård, Norregård, Mellangård och Södregård. Under 1800-04 genomfördes storskiften av byns marker och 1844-47 gjordes laga skifte. Flera gårdar blev kvar på den ursprungliga bytomten, men några fick flytta ut. År 1900 hade hemmansklyvningen resulterat i 12 brukningsenheter varav Norregård delats i fem delar.

Kulturmiljöns värden

Hohult utgör ett av länets bäst bevarade bymiljöer både med avseende på bebyggelse och odlingslandskap.

Ett gravfält ligger i den s.k. Hasselbacken bestående av en treudd, tre domarringar, två resta stenar och en stensättning. Flera områden med fossil åkermark har återfunnits varav ett innehåller spår av övergivna och troligen mycket gamla tegindelningar Bykärnan har en tydlig karaktär av radby med tätt liggande hus.

Regleringen av bytomten kan vara mycket hög ålder. Flera av mangårdsbyggnaderna och de flesta ekonomibyggnaderna har förändrats mycket litet och uppvisar ett traditionellt byggnadssätt i knuttimmer och skiftesverk med många, omsorgsfullt utformade detaljer.

Även en del av de utflyttade gårdarna har välbevarad bebyggelse. Bland annat finns en överkragad loftbod, samt ett par knuttimrade ängslador. Odlingslandskapet har många ålderdomliga drag med murar, odlingsrösen, hamlade träd och hävdade slåtterängar.

Inför framtiden

  • Odlingslandskapets värden är beroende av ett aktivt och bevarandeinriktat jordbruk sammansatt av åkerbruk, betesdrift och slåtter.
  • Områdets kulturhistoriskt värdefulla bebyggelse bör underhållas och bevaras.
  • Ny bebyggelse bör anpassas till den lokala byggnadstraditionen.
  • Ny bebyggelse bör också underordna sig de befintliga kultur och naturvärdena på platsen, åtminstone i exponerade lägen.
  • Fornlämningsmiljön bör vårdas och vara föremål för informationsinsatser för att lyfta fram deras pedagogiska värden.

Karta med kunskapsunderlaglänk till annan webbplats

Bruksmiljö. Kulturmiljö av länsintresse.

Landskapet och dess berättelser

Klavreström är en industriort, präglad av industrins byggnadsbestånd och av regelbundet utlagda bostadsområden. Samhället har uppstått kring ett strömmande vattendrag mellan den kraftigt höjda och till damm utnyttjade Änghultasjön och Norrsjön, som varit förutsättningen för den tidiga industrins etablering på platsen.

Kärnan i samhället är ännu idag bruksmiljön, där olika verksamheter utnyttjar de gamla bruksbyggnaderna både för industri och turism. Norr om området ligger ett agrart landskap som i viss mån fortfarande hävdas. Speciellt gäller detta ett antal ek- och björkhagar av vilka en, Ängahults björkhage, är naturreservat sedan 1971. Kulturhistoriskt sett var området tidigare nyttjat av brukets smeder som betesmark.

Klavreströms järnbruk grundades 1736 vid Klavreda ström under säterierna Lidbohult och Enghult.

Enghult bestod 1545 av två skattehemman vilka sammanfördes under samma ägare omkring 1700.

Invid strömmen fanns ett flertal småindustrier långt innan järnbruket. De utgjordes främst av skvaltkvarnar som betjänade omgivande byar. I samband med Änghultasjöns höjning vid 1800-talets början anlades en större kvarn som mot slutet av århundradet tycks ha fått den överbyggnad som den har idag. Verksamheten varade en bra bit in på 1900-talet.

Bergskollegi tillstånd till lokaliseringen av bruket innebar bl.a. att ett antal omgivande sjöar anvisades för myrmalmstäkt samtidigt som flera hemman i trakten avdelades som träkolsleverantörer. Tackjärnsblåsningen påbörjades omkring 1740. 1851 fanns vid Klavreda ström bland annat masugn, kollada, järnbod, rostugn, såg, magasin, ladugård och ett stort antal bostäder.

Bruket var det sista i länet som utvecklade sin järnframställning och det drevs långt in på 1960-talet som gjuteri och manufakturverk.

Kulturmiljöns värden

Klavreström är jämte Huseby, Kosta, Rosdala och Åryd den bäst bevarade äldre industrimiljön i länet. I byggnaderna återspeglas samhällets framväxt och årsringar alltifrån 1700-talet och framåt.

Många äldre anläggningar och byggnader belyser i dag platsens historia. Dit räknas framför allt bruksherrgården, byggd i nyklassicistisk stil och till denna finns ännu bevarade en del tillhörande byggnader. Klavreströms kvarn är en annan betydelsefull karaktärsbyggnad. Infrastrukturen i form av vägnätet och järnvägen med dess byggnader är viktiga komponenter. Villabebyggelsen har delvis kvar sin autenticitet. Detsamma gäller även de kvarvarande smedbostäderna.

Inför framtiden

  • Kulturhistoriskt värdefulla anläggningar och byggnader är viktiga att bevara och vårda.
  • Ny bebyggelse bör anpassas till bruksmiljöns traditionella byggnadskultur och planstruktur.

Karta med kunskapsunderlaglänk till annan webbplats

Bylandskap. Kulturmiljö av länsintresse.

Landskapet och dess berättelser

Kylleskruv ligger i ett av de glesast bebyggda områdena i Småland. Landskapet är flackt och jordbruksmarkerna är omgivna av granskogar och myrar (flyn). I direkt anslutning till områdets nordöstra gräns ligger naturreservatet Storasjöområdet, ett myrområde som med sina1058 ha är ett av länets största reservat.

Odlingslandskapet är småskaligt och åkermarken är uppdelad på en rad mindre arealer. Dessa är delvis avgränsade av stentippar och odlingsrösen, i mindre utsträckning av stenmurar. På vissa håll är åkermarken omgiven av betesmarker. Bebyggelsen, i huvudsak agrar till sin karaktär, ligger relativt väl samlad kring ett par vägskäl.

Ortnamnen med ändelsen –skruv brukar förknippas med enheter som under medeltiden bedrev järnhantering. Beteckning tros bland annat ha syftat på en konformig konstruktion eller byggnad för järnproduktion, kanske en s.k. blästerugn.

Lämningar efter sådan verksamhet strax öster om byn förefaller att bekräfta en sådan tolkning. Förleden Kylle anses komma från ordet kvill, som syftar på plasten där två vattendrag rinner samman. Kylleskruv nämndes första gången ca 1460, då Birger Trolle d y på Bergqvara köpte en gård av väpnaren Sigge Petersson i Gransjö.

Arvid Trolle redovisade ca 1490 ett nybygge i Koleskrwg och 1545 fanns en frälsegård i Kellescrwff. Denna kom under årens lopp att delas i fem brukningsenheter. 1856-57 gjordes laga skifte i byn utan att detta påverkade bebyggelsestrukturen.

Till byn hörde också de två torpen Larmstorp och Kyllemåla i norra delen, samt husartorpet Gräsmo längst i söder. En av gårdarna köptes av kronan1894 inför bildandet av Heda Kronopark. Byns kvarn låg 1856 på en samfällighet vid det lilla bäckflödet strax sydväst om bebyggelsen och strax intill låg den gemensamma tjärdalen.

År 1879 anlades Kylleskruvs glasbruk, som var verksamt till 1887, då det brann och aldrig återuppbyggdes. De första åren tillverkades ölflaskor, men efter 1882 övergick man till hushållsglas varav en stor del pressglas.

Kulturmiljöns värden

Kylleskruv är exempel på en liten by i en marginalbygd, där man kombinerat åkerbruk, boskapsskötsel och skogsbruk i olika former för att skaffa sitt levebröd. Platsen kom till och med att locka till sig en, visserligen kortvarig, industriell verksamhet genom glasbruket.

Fornlämningarna är inte många men speglar skogsbyns sammansatta näringsliv. Här finns flera lämningar efter tjärtillverkning, s.k. tjärdalar, en lintorkningsugn, slaggförekomster efter järnhanteringen samt en dammvall som hängt samman med kvarnverksamheten. Efter glasbruket finns bland annat ett antal husgrunder.

Kylleskruv innehåller flera kulturhistoriskt värdefulla byggnader, som en parstuga från 1856 samt en mangårdsbyggnad från 1750-talet. Flera ladugårdar är byggda i skiftesverk. En ålderdomlig timrad ängslada finns också bevarad.

Inägomarken är till stor del öppen med en del odlingsrösen i åkerkanterna. Vid den södra gården finns ett område med små odlingsrösen. Stenmurar finns men är delvis raserade.

Inför framtiden

  • Ny bebyggelse bör ansluta till byns relativt täta bebyggelsemönster.
  • Nya byggnader bör anpassas efter den lokala byggnadstraditionen.
  • De kulturhistoriskt värdefulla byggnaderna bör bevaras och vårdas.
  • Odlingslandskapets värden är beroende av ett aktivt jordbruk sammansatt av åkerbruk och betesdrift.

Karta med kunskapsunderlaglänk till annan webbplats

Sockencentrum, fornlämningsmiljö. Kulturmiljö av länsintresse.

Landskapets och dess berättelser

Området omfattar delar av två byar, Lenhovda och Nöbbele. Den senare har delvis kvar sin karaktär av jordbruksby, med ett småskaligt odlingslandskap, och bevarad agrar bebyggelse, medan Lenhovda har genomgått en förvandling till bostadsområde och kommunalt centrum.

Förutom de kulturhistorisk intressanta miljöerna dominerar här bostadsbebyggelse, industriområden och diverse anläggningar som hör en modern tätort till. De agrara delarna, belägna i Nöbbele, består förutom av åkermark också av betesmarker med höga kulturhistoriska och biologiska värden.

Byarna Lenhovda och Nöbbele har mycket långa traditioner. De första bosättningarna etablerades åtminstone under bronsåldern, kanske ännu längre tillbaka. Senast under yngre järnålderns fanns här två självständiga gårds- eller byenheter med fullt utvecklad agrar ekonomi, och med de namn som fortfarande används.

Lenhovda anses betyda Linaåns huvud, dvs källområde. Samma vattendrag heter i dag Bykebäcken. Redan vid denna tid förefaller byn ha utgjort ett bygdecentrum att döma av fornlämningarnas karaktär och omfattning, och senast under 1200-talet blev Lenhovda sockencentrum. Namnet Nöbbele kan uttydas som Nyböle, dvs nyodling, vilket skulle kunna tyda på att byområdet först tillhört Lenhovda, men sedan nyodlats och brutits ur moderbyn.

Lenhovda är omnämnt redan 1266, då Nydala kloster fick ett gods i Linhofå av värendsbon Åke i “Stuccaboth”. 1441 fick Guse Nilsson Båt och Magnus Drake tre gårdar vid arvsskifte efter Kurt Holgersson och 1451 fick Karl Knutsson Bonde lagfartsbevis på tre gårdar som han köpt 1446 av Birgitta Turesdotter.

1545 bestod Lenhovda av fyra frälsegårdar, en skattegård och en prästgård. Under medeltiden blev Lenhovda också tingsplats för Uppvidinge härad och förblev så till 1969, då ting hölls för sista gången. Häradets avrättningsplats låg strax öster om kyrkbyn vid Skarpåsen. Den sista avrättningen där ägde rum den 20 januari 1847.

Gästgiveri fanns i Lenhovda åtminstone från 1677. Den gamla gästgiveribyggnaden brann 1940. Nöbbele skrevs 1545 som Nible och bestod då av fyra skattegårdar. Vid 1900-talets början hade dessa gårdar delats till 10 brukningsenheter.

Redan vid början av 1800-talet fanns det i Lenhovda oljeslageri, lackfabrik samt kimröks- harts- och terpentintillverkning. Vid mitten av 1800-talet tillkom en handelsbod, ett apotek och ett antal viktiga hantverkare såsom garvare och färgare. Mot slutet av seklet fanns även sjukstuga, post och telefon.

Vid sekelskiftet började Lenhovda växa ut som tätort och utbyggnaden accelererade med järnvägens ankomst 1922. Utefter denna växte det upp ett stort antal småindustrier: snickerifabrik 1922, träförädling 1930, Värends glasbruk och Lenhovda Radiatorfabrik 1936, fler träindustrier på 1940-talet mm. En del av detta finns ännu kvar men järnvägen är borta sedan 1963.

Kulturmiljöns värden

Lenhovda och grannbyn Nöbbele representerar ett område som under mycket lång tid varit ett administrativt och religiöst centrum där många uttryck för dessa förhållanden fortfarande finns kvar, från förhistorisk respektive historisk tid.

Områdets höga exploateringsnivå till trots är fornlämningsmiljön rik. Tre gravfält med sammanlagt över 200 gravar, från bronsåldern till yngre järnåldern, ligger inom de båda byarna.

I Nöbbele återfinns ett område med fossil åkermark som förutom över 200 röjningsrösen också innehåller övergivna åkerterrasser, daterade till järnåldern. Möjligen är de senare ett uttryck för ett forntida åkerskifte.

I norra delen av Lenhovda och i västra delen av Nöbbele finns fortfarande ett intakt odlingslandskap, som delvis brukas. Mest agrar bebyggelse finns i Nöbbele med en del stora gårdar av vilka några fortfarande har en en kulturhistoriskt värdefull bebyggelse.

Byggnadsmässigt återfinns de högsta värdena i Lenhovda samhälle med kyrkan från 1842-44, prästgården från ca 1860 med visthusbod från 1700-talet, tingshuset från 1777, påbyggt 1898 (byggnadsminne), sockenstugan från mitten av 1800-talet och det gamla häradsfängelset “tjuvakällaren”.

Övrig bebyggelse i samhället är mycket heterogen och består bland annat av välbevarade villor i jugendstil, 20-talsklassicism och ‘funkis’, samt några enkla och väl utformade hyreslängor från 1950-talet. En och annan äldre industribyggnad har kulturhistoriskt värde.

Inför framtiden

  • Det är av stor betydelse för upplevelsen av Lenhovdas långa samhällshistoria och dess historiska identitet som administrativt och kyrkligt centrum att den kulturhistoriskt värdefulla bebyggelsen finns kvar och vårdas.
  • Fornlämningarna i området har mycket höga pedagogiska värden och bör i så hög grad som möjligt vårdas och vara föremål för pedagogiska insatser.
  • Lenhovda har vuxit fram ur ett agrart sammanhang. Det är därför angeläget att de arealer som fortfarande är föremål för agrar hävd inte inskränks ytterligare och att de hävdas med både åkerbruk och boskapsskötsel.

Karta med kunskapsunderlaglänk till annan webbplats

Bylandskap, sockencentrum. Kulturmiljö av länsintresse.

Landskapet och dess berättelser

Nottebäck ligger i ett kuperat landskap kring en sänka där bäcken med samma namn rinner i öst-västlig riktning. Åkermarkerna är osammanhängande och avgränsas av betesmarker och skogsridåer. Söder om bäcken finns hagmarker med ett rikt innehåll av kulturhistoriska och biologiska värden.

I norra delen av området finns ett större område med lövskogskaraktär, kallad ekbacken. I övrigt är odlingslandskapet omgivet av barrskog. Den agrara bebyggelsen är med ett par undantag samlad på den gamla bytomten. Genom området löper ett relativt omfattande vägnät med bland annat riksväg 31. Längs med huvudvägarna återfinns också villor från olika epoker.

Byn Nottebäck tillhör liksom Galtabäck den värendska centralbygdens östra utkant. Bosättningens tidiga historia är inte klarlagd men det förefaller som om bebyggelse åtminstone fanns etablerad här under sen stenålder/bronsålder, sannolikt även under järnåldern. Namnet Nottebäck är känt sedan 1363, och betyder helt enkelt nötbäcken. Andra tidiga belägg är från 1377, då Ingeborg Torsdotter återfick en gård i Notabaek, som hon tidigare skänkt till Skänninge kloster.

1442 fick Vadstena kloster en gård av Iliana Matsdotter vid hennes ingifte och gården finns redovisad i klostrets jordebok fram till 1502. 1485 köpte Växjö domkyrka en gård av Ingegerd Magnusdotter och en gård finns med i Arvid Trolles jordebok på 1490-talet. Således finns ett antal medeltida dokument om Nottebäck och byns storlek 1545 talar för en hög ålder. Då finns två gårdar tillhöriga växjöbiskopen, en prästgård och fyra frälsegårdar i byn.

Bara sex gårdar finns namngivna: Backegård, Prästgård, Västregård, Ödegård, Östregård och Kronogård. Den sistnämnda var pipareboställe under indelningsverkets tid. Ägodelningen har varit mycket begränsad. Bara Östre- och Västregård har delats i två delar. Byn har endast genomgått ett begränsat laga skifte, men väl ett storskifte 1811.

Några mer genomgripande bebyggelseförändringar har därför inte genomförts. År 1832 byggdes en ny kyrka i Nottebäck och i samband med detta sammanlades Granhults socken med Nottebäck. Den gamla bytomten i Nottebäck är området utefter Viåsvägen där fortfarande de flesta gårdarna ligger idag.

Kulturmiljöns värden

Fornlämningarna består av ett antal gravar; stensättningar, hällkista, rest sten etc. Dominerar gör emellertid ansenliga arealer med fossil åkermark markerad med tusentals röjningsrösen. Delar kan dateras så långt tillbaka som bronsåldern.

Flera av mangårdsbyggnaderna, uppförda som parstugor, har troligen anor från tidigt 1800-tal. Sockenstugan med skola och kommunala lokaler härstammar från mitten av 1800-talet och poststation från 1874 (nedlagd 1964). Dessutom byggdes några villor i anslutning till kyrkan vid seklets början. En mycket speciell mangårdsbyggnad uppfördes 1907 på Östregården, då det s k Amerikahuset kom till.

Odlingslandskapet är rikt på landskapselement som odlingsrösen och stenmurar. Det yngsta skiktet av odlingsmark ligger här och där i form av mossodlingar.

Inför framtiden

  • Odlingslandskapets värden är beroende av ett aktivt jordbruk, sammansatt av åkerbruk och betesdrift.
  • Den kulturhistoriskt värdefulla bebyggelsen är viktig att bevara och bör därför vara föremål regelbundet underhåll.
  • Ny bebyggelse bör anpassas till den lokala byggnadstraditionen och den traditionella bebyggelsestrukturen.

Karta med kunskapsunderlaglänk till annan webbplats

Brukssamhälle. Kulturmiljö av länsintresse.

Landskapet och dess berättelser

Norrhult och norra delen av Nöbbele by domineras av industrisamhällets byggnader, i form av exempelvis bostäder och anläggningar. Tätortsbebyggelsen ser ut att ha vuxit fram spontant utan någon regelbunden plan. Norrhult är idag på väg att växa ihop med Klavreström i nordväst.

1895 påbörjades blåsning av glas i en nyanlagd hytta på Nöbbele Skallagård. Lokaliseringen styrdes sannolikt av tillgången till ved, vattenkraft och kommunikationer. 1902 färdigställdes järnvägen Växjö—Klavreström varvid det nyanlagda glasbrukets avsaluområde utökades väsentligt.

1900 rekonstruerades företaget efter en konkurs och i samband härmed uppfördes en hytta med en komplicerad gaseldning för 10 deglar. I det utförandet drevs hyttan fram till 1965 då den nuvarande togs i bruk. Området har emellertid hyst fler industrier.

Den äldsta industrin i Norrhult bör vara den lilla sågen, som anlades vid 1800-talets början vid Sågarbäcken ett stycke nordost om samhället. Sågen flyttades 1908 till samhället och drevs där med en ånglokmobil. Den lades ner 1967. Omkring 1850 etablerades ett garveri i Norrhult, som drevs till ca 1915.

En annan industri med lång levnadstid är Norrhults Gjuteri tillkommet ca 1910 med en modern avläggare idag: Norrhults Stålgjuteri. Med utökad samhällstillväxt etablerades också mer centrala funktioner som skola, affärer, post, telegraf och mycket annat. Folkets park med Folkets hus tillkom 1939. Det första Folkets hus tillkom dock redan 1909.

Kulturmiljöns värden

Rosdala glasbruksmiljö med sina unika äldre industribyggnader tillhör de mest värdefulla i länet. Detta och samhällets olika årsringar gör Norrhult till ett mycket spännande exempel på den agrara byns utveckling till modernt industrisamhälle.

Norrhults kulturmiljö kännetecknas av årsringar alltsedan sekelskiftet med många byggnader bl.a. glasbrukets gamla byggnader (byggnadsminne), disponentvillan från 1930-talet, järnvägsstationen, Folkets hus (byggnadsminne), brandstationen med bevarat slangtorn från 1930 och flera oförändrade villor av olika ålder.

Inför framtiden

  • De kulturhistoriskt värdefulla byggnaderna, av vilka samtliga representerar samhällets årsringar, bör vårdas och bevaras.
  • Industrianläggningarna är beroende av att de utnyttjas i en aktiv verksamhet.
  • Ny bebyggelse bör anpassas till den övergripande samhällskaraktären.

Karta med kunskapsunderlaglänk till annan webbplats

Forn- och medeltida agrar miljö, herrgårdslandskap. Kulturmiljö av riksintresse.

Landskapet och dess berättelser

Sävsjö ligger på en svagt kuperad höjdrygg som mot nordöst sluttar ner mot Sävsjön. De öppna arealerna består av välröjda och sammanhållna åkrar, inramade av mäktiga stenmurar och omgivna av hävdade betesmarker.

De senare anses ha höga kultur- och naturvärden. Bebyggelsen har ensamgårdens karaktär. I den sydvästra delen av området står en större ek, den s.k. Kungseken, som bland annat ur ett biologiskt perspektiv anses ha höga värden.

Sävsjö har lång historia som går tillbaka åtminstone till yngre stenåldern. Belägg för bosättningar finns också från bronsåldern. En kontinuerlig bosättning har existerat ungefär från Kristi födelse med speciellt intensiva perioder från 600-talet och fram till ca 1200, då den historiskt kända byn Sävsjö fick en fastare form.

Sävsjö by omnämndes första gången i skriftliga källor år 1424, och bestod då av sex hela hemman jämte kvarn och ålfiske. Sävsjö kvarnar var belägna vid Sävsjöström där järnbruket sedermera anlades.

Genom att ha förvärvat en frälsegård i Sävsjö på 1640-talet lade överste Håkan Nilsson Skytte grunden för ett säteri i byn. Genom att etappvis också införskaffa de resterande gårdarna kunde han samla hela byns marker under säteriets förvaltning. Därmed kunde också jordbruket ges en annan inriktning, från aktivt åkerbruk till omfattande betesdrift.

De äldre åkersystemen kom att läggas för fäfot och kom därmed att undantagas från senare tiders jordbruksrationaliseringar med bl.a. stenröjning. Betesdriften konserverade odlingslandskapets ålderdomliga drag och i dag finns en rad bevarade lämningar av det medeltida och förhistoriska kulturlandskapet. Sävsjö kom så småningom att bli den största jordegendomen i Uppvidinge kommun omfattande ca 6 100 ha.

Säteriet kom sedermera att tjäna som boställe för ägaren till järnbruket vid Sävsjöström. Omkring 1760 uppfördes ett corps de logi vid bruket, varefter Sävsjöström blev medelpunkten i Sävsjö godskomplex. Sävsjö förföll, och den gamla sätesbyggnaden beboddes av gårdsrättaren och hans familj. År 1867 byggdes en ny bostad åt gårdsrättaren, varvid de gamla herrgårdshusen skattade åt förgängelsen. Omkring 1950 uppfördes de nuvarande byggnaderna på Sävsjö.

Kulturmiljöns värden

Kulturmiljön i Sävsjö är ett tydligt exempel på hur en förändring av den sociala strukturen från bondby till säteri påverkar landskapet och dess utveckling, bland annat uttryckt genom ett av Sydsveriges bäst bevarade fossila odlingslandskap med höga pedagogiska värden.

Fornlämningsmiljön utgörs av omfattande områden av fossil åkermark bestående av regelbundna system av åkertegar från yngre järnåldern och medeltiden. Här finns också ett stort antal röjningsrösen. I östra delen av området återfinns också ett gravfält med 42 gravar från järnåldern, samt fyra husgrunder.

Från säteritiden återfinns bland annat stenmurar som från ladugårdsbyggnaderna löper parallellt till betesmarken och bildar på så vis en fägata. De breda och vällagda stenmurarna, typiska för säterilandskapet, är även generellt sett ett mycket framträdande drag i miljön.

Inför framtiden

  • Odlingslandskapets värden är beroende av ett aktivt jordbruk med en stor inriktning på betesdrift.
  • Likaså är fornlämningsmiljöernas höga pedagogiska värden avhängiga betesdrift och slåtter, liksom informationsinsatser.
  • Området har utgjort en ensamgård under flera hundra år vilket också är en del av orsaken till de höga landskapsvärdena. Eventuell ny bebyggelse bör därför lokaliseras till mindre exponerade lägen så att upplevelsen av kulturhistoriska sambanden inte försvåras.

Karta med kunskapsunderlaglänk till annan webbplats

Bylandskap. Kulturmiljö av länsintresse.

Landskapet och dess berättelser

Uranäs ligger som namnet antyder på ett näs mellan sjöarna Urasjö och Kiasjön. Det småkuperade odlingslandskapet är småskaligt med en osammanhängande åkerstruktur, omgiven av lövskogsdominerade, naturliga hagmarker och betesvallar.

Dessa motsvarar i stort sett de gamla inägorna vilket ytterligare framhävs genom att många askar och lindar är hamlad. Vissa av naturbetesmarkerna anses ur ett biologiskt perspektiv så värdefulla att de ingår i Natura2000.

Bebyggelsen är löst sammanhållen där den gamla bytomten fortfarande är bebyggd men där laga skiftet åstadkom en utglesning genom utflyttningar.

Av allt att döma etablerades bosättningen i Uranäs under medeltiden. Utöver jordbruket har sannolikt järnhanteringen varit av central betydelse för människors ekonomi. Så sent som 1545 betecknades Uranäs, eller Wraneesen, som ett skattehemman och bestod då sannolikt av en ensamgård.

Gården delas under årens lopp i inte mindre än åtta brukningsenheter. Storskifte gjordes av utägorna 1797-1805 och av inägorna 1812, laga skifte 1906. Bebyggelsen låg då samlad vid sjöänden, där den gamla Kianäsvägen möter byvägen, men fick genom utflyttningar en glesare prägel.

Kulturmiljöns värden

Uranäs har ett stort kulturhistoriskt värde. Dels genom på bebyggelsen, där ekonomibyggnader är särskilt anmärkningsvärda. Dels genom odlingslandskapets ålderdomliga prägel.

Uranäs har en mycket ålderdomlig och intressant samling ekonomibyggnader t.ex. ladugårdar i skiftesverk, timrade bodar, en loftbod med överkragad gavel, fyra timrade ängslador. En av ladugårdarna har kvar en hästvandring. Utöver det biologiska kulturarvet i byns betes- och slåttermarker innehåller odlingslandskapet också rikligt med stenmurar och odlingsrösen, samt en del husgrunder.

På utmarken finns lämningar efter tidig järnhantering.

Inför framtiden

  • Odlingslandskapets värden är beroende av ett aktivt och bevarandeinriktat jordbruk, genom åkerbruk, betesdrift och slåtter.
  • De kulturhistoriskt värdefulla byggnader bör bevaras och underhållas.
  • Ny bebyggelse bör ansluta till den lokala byggnadstraditionen och nuvarande bebyggelsestruktur.

Karta med kunskapsunderlaglänk till annan webbplats

Sockencentrum, bymiljö. Kulturmiljö av länsintresse.

Landskapet och dess berättelser

Vraneke ligger i ett kuperat landskap, på den sydvästra sluttningen av en moränhöjd. Längst i norr ligger den tätt samlade gårdsbebyggelsen. Längre söderut ligger ett antal villor från 1910-talet och senare. Högst i landskapet ligger Herråkra kyrka.

Odlingslandskapet är småskaligt och varierat. Den totalt stenröjda åkermarken är fördelad på ett antal mindre skiften som är avgränsade av stenmurar och avlånga röjningsanläggningar. Särskilt i norra delen är de också kringgärdade av betesmarker av vilka några har höga biologiska värden.

Vraneke har inga kända förhistoriska lämningar och är med all sannolikhet etablerad under medeltiden. Redan vid mitten av 1500-talet, då namnet skrivs Wraneckjj, bestod byn av tre hemman; Södergården, Norrgården och Östergården. Samtliga var s.k. skattehemman, d.v.s. brukades av självägande bönder.

Under årens lopp kom dock dessa att delas upp så att byn omkring år 1900 bestod av 10 brukningsenheter. På utmarken ca två kilometer öster om bebyggelsen låg byns kvarn vid Kvarnbäcken. Några torp och backstugor har hört till Vraneke bl a Lilla Bihult, som lär ha tillkommit på 1600-talet och där det fortfarande finns bebyggelse kvar.

Byn storskiftades 1810-12 och lagaskiftades 1831. Utflyttningen av gårdar blev emellertid liten. På 1950-talet fanns det i Herråkra by flera samhällsfunktioner och inrättningar för social samvaro: post, telegraf, skola, butik, dansbana och skjutbana. Inget av detta finns kvar idag.

De södra delarna av Dädesjö socken hade tidigt ett eget kapell i Vraneke by. 1803 ersattes 1600-talskapellet med en kyrkobyggnad i trä, men först 1825 blev Herråkra egen socken.

Kulturmiljöns värden

Vraneke/Herråkra är ett gott exempel på ett litet sockencentrum, som aldrig har vuxit ut till tätort, men som alltifrån 1900-talets början fått olika nytillskott i form av både bostäder och byggnader för annan verksamhet.

Kyrkan ligger på den högsta punkten i byn jämte gammalt kyrkstall och sockenstuga. Ursprungligen är kyrkan uppförd 1803-04, men kraftigt förändrad 1902. Tidigare hade kyrkan ett trubbigt torn, annorlunda fönster och rödfärgade fasader.

Den traditionella gårdsbebyggelsen har fortfarande än tät bebyggelsestruktur med byggnader som i flera fall, både avseende mangårdshus, ekonomibyggnader och skolhus, har höga kulturhistoriska värden.

Odlingslandskapets värden består förutom av de öppna inägorna och de betade hagmarkerna, av en rad detaljer som är viktiga för förståelsen av den agrara historien. Hit hör stenmurar, stentippar och brukningsvägar m.m.

Inför framtiden

  • Vranekes agrara bebyggelse har en tät struktur med starka dra från tiden före laga skiftet. Det är därför angeläget att nybyggnationer anpassar sig till dessa ålderdomliga drag, samt anpassar byggnaderna till lokala traditioner.
  • Odlingslandskapets värden kan endast bevaras genom att man bedriver ett aktivt jordbruk sammansatt av både åkerbruk och betesdrift.

Karta med kunskapsunderlaglänk till annan webbplats

Sockencentrum, marknadsplats. Kulturmiljö av länsintresse.

Landskapet och dess berättelser

Området omfattar platsen kring kyrkan och den sammanhållna bebyggelse som möter där. Här sammanstrålar också en rad vägar av vilka länsväg 930 dominerar kommunikationen. Som rester efter ett äldre agrart landskap växer bland annat ett antal större ekar i och strax utanför områdets sydvästra del.

Trots att Älghult inte var en stor by under medeltiden kom den att bli centrum i socknen. Det är inte känt när den första kyrkan byggdes, men av olika skäl har man antagit, att den timmerkyrka som revs 1807 och vars sakristia i sten fortfarande står kvar, skulle härstamma från senare delen av medeltiden.

Älghult omnämns för första gången 1304, då Peter Öjarsson (Bonde) får gods i Elgiahult vid byte med Karl Ragnhildsson. 1545 finns det två frälsegårdar och en prästgård i Ellehwltth. Gårdarna kom att kallas Norregård, Södregård och Prästegård.

Kulturhistoriska värden

Älghult är ett värdefullt exempel på en kulturmiljö med en rad byggnader som utgör årsringar i ett administrativ, ekonomiskt och religiöst centrum 1805-06 byggdes den nya kyrkan i Älghult i nyklassicistisk stil. Prästgården från 1730, påbyggd 1828, jämte en tiondebod från 1700-talet har högt kulturhistoriskt värde.

I kyrkmiljön finns också Christinagården (fd kyrkskolan), församlingshemmet som ursprungligen var gästgivaregård i Norramåla, hitflyttad 1958, tillbyggd med en länga 1994 samt tre kyrkstallar, varav två har restaurerats 1998. Ett fjärde kyrkstall ligger något sydost om kyrkan.

Inför framtiden

  • Ny bebyggelse bör anpassas till den lokala byggnadstraditionen och bebyggelsens rådande struktur.
  • De kulturhistoriskt värdefulla byggnaderna bör underhållas och bevaras.

Karta med kunskapsunderlaglänk till annan webbplats

Bylandskap. Kulturmiljö av länsintresse.

Landskapet och dess berättelser

Östraby ligger i ett kuperat landskap, på sluttningen ner mot sjön Åmen. Åkermarken är i huvudsak lokaliserad till en höjdrygg som löper i sydöstlig-nordvästlig riktning, som i öster är avgränsad av en bäck och i öster av en sjö.

Den agrara bebyggelsen, bestående av fyra gårdar, ligger sammanhållen på höjdryggens västra sluttning, på de tomter som gårdarna alltid legat på. Längre söder ut är bebyggelsestrukturen mer samlad och består huvudsakligen av villor och andra bostadshus från glasbruksperioden.

Inom området återfinns gravlämningar som vittnar om en bosättning under bronsålder. Därefter är Östrabys tidiga historia är oklar. Här finns inga kända gravar från järnåldern, men i gengäld agrara lämningar i form av fossila åkertegar som på andra håll i kommunen kunnat dateras till första årtusendet efter Kristi födelse.

Namnet Östraby ska ses i relation till sjön och de byar som ligger på dess andra strand, dvs. Västraby och Åmatorp. Samtliga enheter, som från början möjligen har utgjort en, har namnformer som kan gå tillbaka på förhistoriska bosättningar men också tidigmedeltida.

År 1545 benämns Västraby Westeromettorp och Östraby ingår i Åmatorp (Omettorp), De två byarna består av vardera två skattegårdar. Åmatorp har fått namn av sjön Åmen = Dimsjön. Östraby storskiftades 1821 och laga skiftades 1854 utan att några mer omfattande bebyggelseförändringar ägde rum.

Redan på 1770-talet fanns en kvarn invid det lilla fallet i bäcken sydöst om Östraby. Sedan tillkom också en såg, som 1850 låg ett stycke norrut vid samma å men som nu ligger vid kvarnen. Sågverksamheten är fortfarande i bruk, dock på en anläggning som uppfördes på 1970-talet, medan den sista kvarnverksamheten upphörde på 1990-talet. Ett stycke öster om kvarnstället låg byns soldattorp.

År 1868 anlades Österviks glasbruk ett stycke söder om byn. Produktionen bestod av buteljer och senare av apoteksglas. I anslutning till bruket kom det till arbetarbostäder, villor och andra byggnader. En skola byggdes 1903.

Glasbruket lades ner 1936, men mellan 1942 och 1951 tillverkades vattenglas i gamla lokalerna. Den förfallna hyttan och en disponentvillorna brändes på 1960-talet. Det embryo till samhälle som hade börjat växa fram kom aldrig att bli mera och idag står utvecklingen tämligen stilla. Flera byggnader är bebodda endast på sommaren.

Kulturmiljöns värden

Fornlämningsmiljön består av ett tiotal rösen och ett par hällristningar av skålgropstyp, båda sannolikt daterbara till bronsåldern. Dessa ansluter till ett av flera omfattande områden med röjningsrösen av vilka åtminstone ett också innehåller mer invecklade spår i form av ödelagda åkertegar och terrasser.

De senare har i likartade miljöer kunnat dateras till järnåldern/medeltid. Denna lokal som ligger strax intill byn är dessutom föremål för betesdrift och därför lätt att förstå.

Den agrara bebyggelsen i Östraby har i flera fall speciell karaktär med många fint utformade detaljer form av ovanliga fönsterspröjsningar, snickarglädje och paneler. Detta gäller även en del ekonomibyggnader.

Några byggnader i Östraby är kvar sedan före storskiftet och flera är tillkomna mellan skiftena eller strax efter laga skiftet. Mangårdsbyggnaderna är i allmänhet från 1700- och 1800-talen och bevarar mycket av sin ursprunglighet. Här finns också en överkragad loftbod med torvtak.

Odlingslandskapet är rikt på odlingshistoriska värden som stenmurar, odlingsrösen etc. I södra delarna av området finns ännu kvar påtagliga ruiner efter glasbruket. Den yngre disponentvillan från 1907 är mycket litet förändrad liksom arbetarbostäderna, om man bortser från några detaljer. Flera av bostadshusen är i stort ursprungliga. Också skolan finns kvar om än i moderniserad form.

Den nuvarande kvarnen uppfördes på 1860-talet, medan den intilliggande sågen utgör en ersättning på 1970-talet av en äldre såg. Sågen är fortfarande i bruk.

Inför framtiden

  • Odlingslandskapets värden är beroende av att man bedriver ett aktivt jordbruk i byn, sammansatt av både åkerbruk och betesdrift.
  • Den kulturhistoriskt värdefulla bebyggelsen bör bevaras och därför vara föremål för vård.
  • Ny bebyggelse bör ansluta till lokal byggnadstradition och traditionellt bebyggelsemönster.
  • Fornlämningar bör, där de pedagogiska värdena är stora, vara föremål för vård och informationsinsatser.

Karta med kunskapsunderlaglänk till annan webbplats

Kontakt