Naturvårdsbränning

Vissa arter är beroende av branden som störning, brandens värme eller bränd ved för sin överlevnad. Skogsbranden är en storskalig ”störning” som gynnar många djur, svampar och växter. Strukturen i skogen förändras och skogen blir mer öppen, ljus och varm. Skogsbrand skapar mycket döda träd, vilket det i dagens skogar råder stor brist på. Cirka 1000 arter i Sverige riskerar att försvinna på grund av att det finns alldeles för lite liggande och stående döda träd. Cirka 100 arter av insekter och svampar är beroende av brand för sin överlevnad.

En mycket viktig naturvårdsåtgärd i skyddad skog i Kalmar län än naturvårdsbränning. Det skapar förutsättningar för en stor mängd arter som idag har det allt svårare att överleva hos oss. Länsstyrelsen har uppdrag från Naturvårdsverket och EU att utföra naturvårdsbränning i skyddade skogar som behöver denna skötsel. I länsstyrelsernas naturvårdsuppdrag ingår att skydda och bevara arter och miljöer, varav flera är anpassade till återkommande bränder för sin överlevnad. Från Naturvårdsverkets och EU:s sida finns det därför önskemål om att vissa naturreservat ska skötas med brand. Naturvårdsverket har tagit fram ett vägledande dokument för skötseln av skyddade skogar där naturvårdsbränning lyfts fram som den högst prioriterade förvaltningsinriktningen.

En naturlig skogsbrand startar till exempel av ett åsknedslag och med största sannolikhet när det är extremt torrt i markerna. För att få den förväntade effekten på vegetation och mark sker naturvårdsbränningar vid liknande förhållanden. På så vis kan naturvården bäst efterlikna naturliga brandförhållanden och få bästa möjliga naturvårdsnytta.

Skogsbränder har inneburit en ständigt återkommande störning i de svenska skogarna och många arter har anpassat sig till detta. För vissa arter är bränderna direkt nödvändiga för att de ska kunna existera medan många andra arter gynnas starkt av bränder och missgynnas starkt om det inte brinner.

Unika specialiseringar är vanligt. Brand gynnar tallen. Tallens grova bark och den höga kronan skyddar trädet mot lågornas framfart. Branden skapar glesa ljusa skogar där träd kan växa sig grövre än i en tätvuxen skog. Lövträd får möjlighet att föryngra sig när ny mark blottas. Svedjenävans frö kan ligga i ”dvala” i många år och börjar gro först när temperaturen når 40º-50º C, fröet klarar temperaturer på uppemot 100 º C. Skalbaggen grov tallkapuschongbagge utvecklas under barken på brandskadade tallar och granar. Större svartbagge utvecklas även den under barken, men på solexponerad död björk. Den sotsvarta praktbaggen känner av värmestrålning på långt håll genom IR-känsliga sinnesorgan som sitter på magen och kommer antagligen flygande till brandområden för att para sig. Rökdansflugan känner ”lukten” av brandrök på flera mils avstånd genom sina antenner. Större svartbagge är en art som är gynnad av brand. Den lever på död solexponerad björkved.

Artdatabanken listar svenska arter risk att dö ut utifrån olika hotkategorier, den så kallade rödlistan. Det finns flera olika anledningar till att svenska skogsarter är rödlistade men en mycket vanlig anledning är frånvaron av brand. Skogen måste alltså brinna om inte arter ska försvinna.

Noggrann planering krävs för att undvika att häckande fåglar och känsliga arter störs. Inför en naturvårdsbränning är det viktigt att ha kunskap om fågellivet i det aktuella området. På detta sätt erhålls kontroll över häckande fåglar och andra extra känsliga arter och vid behov omplaneras naturvårdsbränningen. De fåglar som kan flyga flyger iväg om en fara dyker upp. Andra djur flyr om det börjar brinna. Vissa individer kanske inte överlever en brand - men generellt kan sägas att nyttan med bränder i skog idag är långt större eftersom väldigt många arter gynnas eller är helt beroende av brand i skogen. De arter som missgynnas av en brand är dessutom långt mindre hotade än de arter som gynnas av brand i skogen. Viltstammarna ökar ofta efter en brand eftersom de gynnas av att lövträd och buskar börjar spira.

Vissa arter missgynnas av att det brinner i skogen, men graden varierar med tiden från branden från art till art. Möjligheten till återetablering varierar också med tiden för olika arter. Exempel på arter som missgynnas av en brand i skogen är ekorre, järpe, tofsmes, linnea, ekbräken och gran.

En grundförutsättning för att genomföra naturvårdsbränningar är att säkerheten kan garanteras. En naturvårdsbränning är noga planerad och kontrollerad från början till slut. Platsen som ska brännas är noggrant studerad och utvald. Åtgärder för att avgränsa branden är gjorda innan man tänder och själva bränningen förläggs till en lämplig dag med lämpliga vindar. Bränningarna sker i områden som antingen har naturliga gränser mot till exempel vatten eller skapade gränser för att säkerställa att branden inte sprider sig.

Eldningen är oftast lugn och odramatisk. De ansvariga för tändningen tänder längs med marken i långsmala remsor inom de säkrade gränserna. En remsa får brinna ut innan nästa tänds. På så vis regleras eldens hastighet och styrka och det går att bestämma vilken effekt elden ska ha på just den ytan.

Andra personer vattnar, bevakar och håller koll på vindens riktning. Bränningen avslutas till kvällen men personal finns på plats i flera dagar efteråt för att bevaka så inga glödbränder flammar upp igen.

Det är svårt att i förväg planera tidpunkten för en bränning. Vind, regn och fukt i marken är avgörande för när bränningen kan ske utan att säkerheten riskeras och för att den ska ge önskad naturvårdsnytta.

Den största utmaningen är att antalet möjliga bränningsdagar är så begränsade. Det krävs att alla förberedelser är klara, att all utrustning och personal är på plats och att alla som berörs har fått rätt information när vädret tillåter en naturvårdsbränning. Länsstyrelserna meddelar tidpunkt för en naturvårdsbränning på bland annat sina hemsidor och genom radion.

Räddningstjänsterna i berörda områden är kontaktade innan en bränning och kommer i vissa fall även att samverka under bränningen.

Noggrann planering och expertis krävs igenom hela arbetet. En naturvårdsbränning är en riskverksamhet som kräver noggrann planering och ett säkerhetsarbete. Inget får gå fel! Bränningen sker under kontrollerade former och brandområdet måste ha säkra brandgränser – vatten, myrmarker, vägar eller upphuggna brandgator. Väderförhållandena måste vara optimala. Bränningsledaren har en kompetent personalgrupp, där alla har sina specifika ansvarsområden. Vid en bränning är experter inkopplade och räddningstjänsten i området hålls kontinuerligt informerad. Vid vissa bränningar används helikopter eller flygplan som flyger över området och kontrollerar branden. Efterbevakningen är viktig och så länge det behövs finns personal på plats som säkerställer att branden inte får fäste på nytt. Det kan glöda och pyra i myrstackar eller i stubbar i många dagar efter en brand.

När vi naturvårdsbränner blir det kraftig rökutveckling. Röken stiger oftast högt upp och kan synas på långt håll. På kvällen och natten efter bränningen kan röken sjunka och hamna i marknivå. Då kan brandlukt kännas även mycket långt bort från bränningsplatsen. När bränningen är avslutad fortsätter marken att glödbrinna och det är vanligt att du märker av röken från glödbränderna då också. Enstaka glödhärdar kan finnas kvar under flera veckor efter en bränning. Under hela den här tiden bevakar vi brandområdet och alla glödbränder släcks.

Att det ibland brinner i skogen är naturligt. Det ger en global miljöpåverkan men utsläppen är naturliga. Kvistar, grenar, torr mossa och annat brinner upp och vid förbränningen bildas en rad förbränningsprodukter. De viktigaste gaserna är växthusgaser - koldioxid, metan och olika kväveföreningar. När branden har farit fram i naturen finns mycket näring i marken och det börjar genast spira igen – den nya växtligheten kan återigen börja binda kol. Blir vattendrag och sjöar i närheten försurade? Vi vet inte tillräckligt mycket om vilka vattenkemiska effekter en skogsbrand har på sjöar och vattendrag som finns i närheten, men forskning pågår. Vissa studier tyder på en kraftig sänkning av pH-värdet i omgivande mark och vatten. Inventeringar sker och information insamlas vid planeringen av en naturvårdsbränning. Försiktighetsprincipen råder - om det i ett vattendrag finns till exempel flodpärlmusslor eller någon annan känslig art som skulle kunna ta skada planeras naturvårdsbränningen om till ett annat område.

Det finns många argument till varför vi ska bevara arter.

Ekologiska - naturen kan ses som en väv där varje art behövs och är lika viktig. Förlusten av arter leder till slut till att nätet kollapsar. Forskarna studerar arter och ekosystem och därigenom får vi varningssignaler om jordens miljötillstånd. Naturen fungerar som en varningsklocka om något inte står rätt till!

Ekonomiska - människan har stor ekonomisk nytta av arter för mediciner eller som råvaror. Arter renar vatten, pollinerar träd eller fungerar som nedbrytare av vårt avfall. Ännu har vi antagligen bara upptäckt en bråkdel av de arter vi kan ha nytta av!

Estetiska - arter ger människan upplevelser. Arter ger en variation av färg, form och dofter som människan mår bra av och miljöer som vi kan använda för att hämta kraft i.

Etiska - oavsett nyttan för oss kan varje art anses ha lika stor rätt till existens som arten homo sapiens (människan) har på jorden.

Det kostar att bevara arter! Naturvårdsbränningar och brand i skogen gynnar inte bara en art utan ett helt nät av insekter, svampar, växter och djur som alla behöver skogsbranden. En normal naturvårdsbränning kostar cirka 5 000-10 000 kr per hektar - vilket är en kostnadseffektiv satsning för att skapa höga naturvärden. Effekterna av skötselåtgärden räcker i 40-100 år.

Eftersom naturvårdsbränning påverkar många människor i närheten genom rökutveckling, brandlukt och begränsningar i möjligheten att besöka naturreservatet är det viktigt att informera så mycket som möjligt inför bränningen. Detta är en sammanställning av hur vi jobbar med information.

Inför bränningen skickar vi e-post till berörda kommuner (ibland också grannkommuner), räddningstjänsten Sydost, polisen, Tjänsteman i beredskap (TIB) i vårt eget och grannlänen och föreningar i området som kan tänkas påverkas. Vi sätter upp anslag i området, både i anslutning till parkeringar till reservaten men ibland också längs vägar och på platser där vi tror att allmänheten kan nås. I områden där vi planerar att bränna ofta under flera år skickar vi brev i början av perioden till fastighesägare inom en radie av ca 3 km med information och kontaktvägar till oss.

På själva bränningsdagen går det ut information på länsstyrelsens webb och på vår Facebook-sida. Räddningstjänsten, SOS Alarm, länsstyrelsen krisberedskap och brandflyget informeras och trafikmeddelande sänds i både Kalmar och grannlänen. De som befinner sig inom området och har appen SOS alarm 112 installerad i sin mobiltelefon får notis även den vägen. Pressmeddelande skickas via webbnyhet på länsstyrelsen.

Under dagen finns alltid ansvarig kommunikatör på plats för att svara på frågor och ta emot media. Efter bränningen görs en uppföljning av vad som fungerade och vad som kan förbättras. Kommunikationsarbetet är i ständig utveckling och vi strävar efter att förbättra oss efter varje genomförd bränning.