Hjörnered
Vi vet inte hur gammal byn Hjörnered är. Den tidigaste kartan där platsen finns med är från 1799. Eftersom här är bra odlingsförutsättningar och människor har bott här under stenåldern och järnåldern kan man anta att byns historia är mycket lång. Byarna i Halland hade i stort sett sina domäner klara när kyrkorna byggdes under 1100-talet och socknarna bildades.
Fornminnen och traditioner
Berget ligger norr om Lagan, så jordmånen för Hjörnereds by är ganska bra. En förutsättning för valet av boplats var förstås att det fanns odlingsbar jord, även för 5 000 år sedan.
Yngre stenålder (4500 – 1800 före Kristus)
Här har funnits en bosättning, eller åtminstone en plats där folk vistats under längre tider, under den period som kallas neolitikum, yngre stenålder. Stenåldersfolket som bodde här för 5 000 år sedan har odlat korn och vete och haft nötboskap. Fynd som en flintyxa, flintavslag och slagg visar att man tillverkat redskap här under just den perioden.
Bronsålder (1800 – 500 före Kristus)
Det finns inga tydliga spår från bronsålder på denna plats. Det betyder inte att här inte funnits människor. De bodde ju här perioden före och efter.
Järnålder (500 före Kristus – 1050 efter Kristus)
Stensättningen vid Raä 23 är en grav från järnåldern. Den är 11 meter i diameter och 0,8 meter hög. Det har legat en dansbana på graven. Här fanns alltså en boplats under järnåldern för omkring 2000 år sedan.
Stora förändringar under 300 år
På kartorna kan man följa händelseförlopp genom seklerna. Gårdar byggs upp, byggs ut, styckas av och flyttas. Ibland får spåren av det gamla bondesamhället rent bokstavligt ge vika för industrialismen, som när kraftstationen vid Skogaby var klar 1922 och magasinen började fyllas. Väster- Nore- och Söndregårdarna översvämmades. Gårdarna flyttas västerut och ny mark bröts upp och blev åker. 1930 invigdes Karseforsens kraftverk.
Landsbeskrivningen är vid sidan av kartorna ett unikt dokument som ger mycket information – en ögonblicksskildring av förhållandena på den halländska landsbygden under tre månader 1729. Landshövdingen initierade denna noggranna inventering av gårdar och byar för att undersöka skatteunderlaget i den ganska nyblivna svenska provinsen
Hjörnered 1
1729: Ett halvt förmedlat och halvt frälsehemman. Två åbor med hustrur, två pojkar, två flickor och två hjon bodde också på gården. Utmarken bestod av slätt och tuvig ljung och här fanns två sjöar. Ägare till gården var tullnärerna Gillman och Gyllick.
1850: Tiden för laga skifte – då fanns här fyra brukare, men enligt kartan fem gårdar – två i söder, en mitt i området och två gårdar i norr.
1920-talet: Enligt häradskartan fanns här elva gårdar och sex brukare på 1920-talet.
2009: De två gårdarna längst norrut var dränkta och lantbruken flyttade västerut. Två gårdar låg kvar på ursprunglig plats. Huset i mitten var kanske också dränkt, eller så hade det flyttats västerut.
Hjörnered 2
Det är här man har hittat flinta från bondestenåldern (Raä 45). Tomten har varit boplats långt innan den blev en by.
1729: Ett halvt förmedlat och halvt frälsehemman. Här bodde två åbor med hustrur och en inhyses. Utmarken var slätt och tuvig ljung. Gården ägdes av Stierncronas arvingar.
1877: Vid tiden för laga skifte fanns här en gård som kallades Noregård.
1920-talet: Här fanns fem brukare på två gårdar enligt häradskartan från 1920-talet. Av de två gårdarna var en utflyttad.
2009: Gård nr 2 ligger som ruin på ön. Den östra gården, 2:5, är avstyckad och det hör inte längre någon åker till fastigheten.
Hjörnered 3
Inom byns domäner har några av de lokala historierna sitt ursprung. Karl XI ska ha stannat och ätit vid den plats som kallas ”Spishall” och som i fornminnesregistret fått numret Raä 73. Raä är ett hål på bergväggens södra sida. Det är två decimeter i diameter och en decimeter djupt. Den folkliga traditionen har utnämnt hålet till ”Jättens klocka”.
1729: Ett halv förmedlat och halvt frälsehemman. En åbo och hans hustru bodde här tillsammans med en dräng. Utmarken var slätt och tuvig ljung. Gårdens ägare var tullnärerna Gillman och Gyllick.
1877: Vid tiden för laga skifte fanns här två gårdar. En kallades Söndregård.
1920-talet: Tre gårdar och tre brukare fanns här enligt häradskartan. En av gårdarna hade flyttats österut. Bygget, som också har hetat Vippentorpet hade kommit till sedan 1800-talet.
2009: Nu finns här inga gårdar, Vippentorpet är avstyckat och den södra gården är dränkt.
Dagsverken och hoveri
Ur: ”När Hallänningarna blev svenskar”, sidan 68 av Sven Larsson
Sedan vågen av försäljningar, pantsättningar och donationer i början av 1650t (från kronan som var skyldig många adelsmän väldigt mycket pengar efter alla krig) översköljt Halland, disponerade adelsmän i stort sett alla halländska bönder som dagsverkare och skatteobjekt. 2 000 krono- och skattehemman blev frälse, till de 1200 som redan var frälse. Sedan kom Karl XI:s reduktion, som medförde att de 2 000 återfick sin status som krono- eller skattegårdar.
Ännu 1772 levde hoveriet kvar (åtminstone i Halmstad och Tönnersjö) vilket gav säterierna rätt till oreglerad och obegränsad dagsverken av såväl insocknes som utsocknes frälsegårdar. 1856 avskaffades hoveriet på Vallen.
Äng och åker – marken används på olika sätt i olika tider
Idag är den gamla utmarken skogsplantage men med en del värdefulla nyckelbiotoper, sumpskogar och naturvärdesskogar.
Åkermark: Mellan 1849 och 1923 ökade åkerarealen med ungefär 200 procent. Sedan minskade den uppodlade ytan igen. Idag finns här ungefär lika mycket åker som 1849.
Ängsmark: Kring mitten av 1800-talet fanns här mycket äng, framför allt längs vattendragen. Idag finns ingen kvar utom möjligen vid scoutlägerplatsen och på stora ön söder om broarna. En del äng har blivit betesmark vilket är näst bäst vad gäller biologisk mångfald och antal förekommande arter.
Betesmark: Hela utmarksområdet var betesmark på 1800-talet. Då växte där också en del skog som förmodligen var gles.
Naturvärden
Hårginsten, som är Hallands landskapsblomma och en rödlistad, fridlyst art, växer i vägkanterna i det här området. Där hårginsten växer kan det också finnas ginstfjärilar.
Hållav, Menegazzia terebrata, är en bladlav som är ganska lik den vanliga blåslaven. Men hållaven är lite grönare och växer mera tillplattat. Dessutom har den små hål i bålen. Hållaven är en signalart som indikerar skyddsvärda skogsbestånd med höga naturvärden.
Laven vill ha hög luftfuktighet och påträffas därför oftast på al i sumpskogar eller vid vattendrag. På grund av utdikning och avverkning av sumpskogar har arten gått tillbaka starkt och är numera rödlistad (VU, sårbar). Det finns 300 lokaler i hela landet.
Nyckelbiotoper och rödlistade lavar
I området finns också rödlistade lavar, svampar och mossor på ek, asp, bok, al och död ved i blandädellövskog, lövsumpskog och bergbranter. Här växer knärot som är en liten orkidé. Vid stränderna kan man hitta rödlistat vildris.
Kungsfiskare och sommargylling är fåglar som har setts till i trakten. Det finns natur-betesmark på de gamla åkrarna på Fårön. I området finns också flera nyckelbiotoper, sumpskogar och naturvärdesskogar.
Bevara bygdens naturvärden
Markägare och andra invånare i Hjörneredstrakten kan göra en del för att skydda och bevara den unika naturen i området.
- Låt inte ginst och ljungmarker växa igen. Bränn gärna delvis, fläckvis någon del per år. Även grusblottor behövs och öppna övergivna täkter.
- Spana efter nålginst och ginstfjärilar. De löper stor risk att utrotas men kanske kan de sprida sig hit.
- Spara död ved och ädellövträd både i skogen, gårdsmiljöer och betesmarker.
- Avverka inte sumpskogar och nyckelbiotoper.
- Håll igång betesmarkerna.
- Leta ängar.
- Gynna ugglor genom att sätta upp holkar. Håll tyst om lokaler där sällsynta fåglar finns.
Bebyggelseinventering
Dokumentationen och klassificeringen av kulturhistoriskt värdefulla hus som är byggda före 1950 tar upp några fastigheter i Gullbrandstorp. På skalan ABC får de byggnader som har det högsta värdet beteckningen A.
Gullbrandstorp 3:2 klass B, Gullbrandstorp 1:290 klass B;
Klass C: 1:17, 1:19, 1:55, 1:58, 1:60, 1:295, 4:1, 6:3.
Ort- och platsnamn
Hjörnered. Byn är omnämnd första gången 1603 som Hiorrneridt. 1646 bestod den av tre frälsehemman.
Hjörn betyder hörna. Byn ligger kring en stor krök av Lagan.
Ryd (-red) betyder röjning i skogen.
Ord och begrepp
Förhistorien: Tiden innan det finns skriftliga källor. I Sverige är det tidig medeltid vid 1100-talet som markerar övergången till den historiska tiden men gränsen mellan arkeologi och historia inte är knivskarp. Stenålder, bronsålder och järnålder räknas till förhistorien.
Åbo: I äldre tid allmän benämning på jordägare som själv bebodde och brukade sin jordegendom.
Åborätt: Juridisk term som innebar rätten att på viss tid eller livstid bruka någon annans jord.
Kronohemman: En jordegendom som ägdes av kronan/staten och som brukades av en kronobonde med åborätt. Kronobonden hade nybyggnads- och underhållsskyldighet liksom annan landsbo.
Skattehemman: En gård där bonden betraktar jorden som sin egendom och betalar skatt till kronan/staten för den uppodlade arealen. Systemet går tillbaka till tidig medeltid.
Manhus: Ungefär ”mangårdsbyggnad”. Byggnad på en lantgård där människorna bor, till skillnad från stallar, ekonomibyggnader, uthus och vagnslider mm.
Landsbeskrivningen: Hallands landsbeskrivning är en detaljerad redogörelse socken för socken över förhållandena i Halland 1729, gjord på order av landshövding Wilhelm Bennet. Den bestod av fyra volymer på totalt omkring 4 000 sidor. Originalet finns i Landsarkivet i Lund.
Hoveri: Det arbete som bönderna fick utföra åt godsägaren som ägde marken. Ett annat ord var dagsverken. Hoveri förekom i Danmark och de svenska landskap som hade tillhört Danmark. När adeln ökade sina egendomar på 1500-talet ökade också hoveriskyldigheten. Så mycket att de knappt kunde bruka sin egen jord. Systemet började avvecklas under 1700-talet.
Skvaltkvarn (skvalta): En mindre kvarn med strömmande vatten som kraftkälla. Skvaltans vattenhjul ligger horisontellt i vattnet och kopplat till en horisontellt liggande kvarnsten. Tekniken kommer från Mellanöstern och kan spåras tillbaka till vår tideräknings början. I norra Europa är skvaltkvarnar kända sedan 600-talet och har varit i bruk ända in på 1900-talet.
Signalarter: Växter och djur som indikerar att miljön är en skog med höga naturvärden. En eller flera signalarter är ofta tecken på ett avvikande skogsområde som kan vara nyckelbiotop.
Nyckelbiotop: Område med en speciell naturtyp av stor betydelse för skogens flora och fauna och som har förutsättning att hysa hotade och rödlistade arter. Ett skogsområde kan vara en nyckelbiotop på grund av en speciell skogshistoria eller på grund av sällsynta ekologiska förhållanden.