Upptäck Östergötlands historia och kulturarv

Lena: Hej och välkommen till ett nytt avsnitt i podden Arkeologi och historia. Podden som gräver i vårt kulturlandskap. Vet du? Idag är det premiär! För vi, vi ska ta oss till ett nytt län.
I det här avsnittet så ska vi till Motala i Östergötland.

Vi ska ta oss många tusen år tillbaks i tiden. Mitt bland tåg, bilar och cykelbanor ligger en helt fantastisk plats med lämningar från Mesolitikum. Du har säkert sett det första avsnittet i SVT-serien Historien om Sverige, där de lyfter fram Motala ström och de där skallarna som satt på pålar i en grund sjö. Vi kommer naturligtvis att beröra det här i avsnittet, men framförallt ska vi göra en mesolitisk vandring.

Vi kommer att besöka jägar och samlarboplatserna Kanaljorden, Verkstadsvägen, Strandvägen och på slutet Stenavadet. De ligger som ett pärlband med bara några hundra meters mellanrum längs Motala ström och Vättern. Och vi har kanaljorden längst i norr och Stenabadet längst i söder. Men vi kommer inte bara att vandra i landskapet.
Vi avslutar med att besöka utställningen med de häftigaste fynden från de här olika utgrävningarna och de finns på Charlottenborgs slott, bara ett stenkast ifrån den stora boplatsen.

Med oss har vi arkeolog Linus Hagberg. Han jobbar på Arkeologerna i Linköping.
Han är nog en av de arkeologer som har grävt allra mest i området. Han berättar från början till slut om de mesolitiska människorna som en gång levde där.

Avsnittet produceras med bidrag från Länsstyrelsen i Östergötland.

-paus-

Lena: Och nu har jag tagit mig till Motala för att träffa dig. Det var så romantiskt tyckte jag när du hade skrivit i mejlet, om en mesolitisk vandring i landskapet.

Linus: Ja, och det är det vi ska göra. Vi ska plöja oss igenom, eller spatsera, igenom det här mesolitiska, eller jägar-, samlar-, stenålders boplatsområdet som ligger längs med Vättern och Motala störm i Motala. Och det är stort så det kommer ta en liten stund. Det blir en bra promenad i solen.

Lena: Men om du placerar oss då, var börjar vi någonstans?

Linus: Ja, om vi kan hasa oss ner för slänten här så börjar vi vid kanaljorden. Som kanske är starten då för hela det här boplatsområdet. I alla fall i den skepnad som vi ska diskutera idag.

Lena: Rakt över här?

Linus: Rakt över här. Vi får nog titta var vi går.

-paus-

Linus: Om vi ska börja riktigt från början då så det handlar ju-. Det här boplatsområdet som är från de sista delarna av jägarsamlarstenåldern, mesolitikum, som vi pratade om då. Senmesolitikum, det låter väldigt akademiskt men det är ju det som vi kallar det för. Det var ju okänt fram till man började projektera för det här dubbelspåret som går mellan Motala och Mjölby.

Det var bara ett spår här, man ville ha två spår så man kan köra både gods och folk mellan de här två lite större städerna i Östergötland. Då kände man till att det låg en kungsgård från medeltid här i närheten någonstans vid Motala ström. Det känner man till sen innan, så när man kom hit och gjorde utredningar redan 1999 var det ju medeltidslämningar som man var ute efter. Och se om den här nya spårsträckningen skulle toucha dem. Och då var ju hela det här mesolitiska komplexet okänt.

Men redan efter några dagar vid de utredningar 1999 som gjordes av Riksantikvarieämbetet så stötte man på stenålderslämningar. Och sen kan man ju säga att det har varit en lång arkeologisk resa från 1999. Så det gjordes undersökningar mellan 2000, 2002, 2003 och då undersöktes stora delar av Strandvägenboplatsen som vi kommer vara på senare. Och sen så låg det liksom i träda fram till 2009 när man då började verkligen bygga det här dubbelspåret, eller började projektera för den och hitta en entreprenör som skulle kunna bygga den.

Det visade sig att entreprenaden behövde mycket större ytor än vad spåret tar upp. Vi hade bara grävt för spåret kan man säga. Och att bygga en järnvägsbro över kanalen och Motala ström. Det är ett ganska stort företag, så då kom det till ytor. Så då blev det nya undersökningar här.

Vi började med förundersökningar, eller kanske utredningar och förundersökningar, 2008 och sen var vi igång igen. Och så avslutades det i fält 2013-2014.

Nu hör vi tåget!

Lena: Ja, nu kör de över den historiska marken.

Linus: Ja, precis. Och ett järnvägsspår är ju svårt att flytta på så två storheter kolliderar, järnvägsspåret och de här boplatslämningarna. Så kan man säga.

-paus-

Linus: Ja, där vi står nu, det är väl den lämning som är mest känd för allmänheten eftersom det var en del i SVTs program Historien om Sverige. Det är ju den här kanaljordenplatsen eller lokalen som Fredrik Hallgren har grävt med Stiftelsen Kulturmiljövård. Där har jag inte varit med och undersökt.

Jag har varit med och undersökt alla de andra ytorna som vi ska beträda. Men den är ju väldigt speciell. Det är där vi står. Vi står faktiskt på en anlagd stenpackning här.

Lena: Jaha, för denna såg jag. Är det detta som markerar?

Linus: Ja, det här markerar den stenpackning som låg placerad i en grund sjö här för ja, vad ska man säga, ungefär 6000 före kristus. Så ungefär 8000 år sedan om vi ska generalisera lite grann.

Den upptäcktes under ett torvlager så det är därför vi vet att det har varit en sjö här. I botten av den lilla sjön har man anlagt en stor stenpackning och också placerat, deponerat mänskliga kvarlevor i form av skallar framför allt. Det är själva startskottet för hela den här
boplatslämningen från stenåldern, sista delen av jägarstenåldern. Man kan säga att etableringen av de här skaldepositionerna och den här stenpackningen här i den grunda sjön. Det är väl den första indikationen på det här stora boplatskomplexet.

Under århundradena som följer på där, eller årtusendet som följer på där, så växer det här boplatsområdet.

Lena: Så detta är början alltså?

Linus: Det är början på den här storskaliga boplatsen, jägar-samlarboplatsen.
Men det man ska veta är att det finns spår efter bosättningar som är mycket äldre på samma plats. Men det är inte det här storskaliga boplatsområdet utan det finns så gamla som ligger
8000 före kristus. Och kanske lite äldre ändå, som är kopplade till när Vättern var en del av en havsvik som gick in här.

Sen även lämningar ungefär 7000 före kristus. När Vättern var avsnörpt och kallades för Fornvättern. Då har vi också lämningar här, framförallt här vid Kanaljorden men även lite på Strandvägen där vi kommer gå förbi sen.

-paus-

Lena: De stenarna som är här, det är inte de som man hittade eller?

Linus: Nej, det tror jag faktiskt inte. Det vet jag inte. Men det är en gestaltning av den här stenpackningen som Stiftelsen Kulturmiljövård undersökte. Och på den så hittades det, om jag minns rätt nu, med säkerhet kvarlevor efter elva individer. Om jag minns rätt så är det sju män, tre kvinnor och ett spädbarn vars kvarlevor är placerade i den här stenpackningen i ett intrikat system. Det är framförallt kalvarier, alltså skallar utan underkäke, som har placerats.

Lena: Har man några teorier kring det här?

Linus: Ja, det har Fredrik som har jobbat med detta. De här skallarna är ju skallar när de placeras. Om du förstår vad jag menar, de har inte så mycket mjukdelar på sig.

Lena: Vet du varför man tror det?

Linus: Det kommer jag inte ihåg riktigt men det kan man nog se i själva monteringen för en del av dem är monterade på pålar också. Sedan kan man också se att några skallar har spår av våld på sig men, det är inte dödligt våld utan det är våld som är läkt. Det är gamla skador som inte är kopplade till döden för de här personerna. Och så som Fredrik tolkade det och som jag tycker låter väldigt rimligt så är det en del av någon slags begravningsritual snarare än någon typ av trofétagande och så. Men då kan man ju fundera på de här spåren av våld på skallarna och där finns det många teorier och idéer kring det. Till exempel att det är ett ganska våldsamt samhälle i allmänhet som gör att man utsätts för våld på ett sätt som man kanske inte gör idag, gemene man. Eller att just de här individerna ligger deponerade här för att de är utsatta för våld.

Lena: De kanske har varit kämpar.

Linus: Ja precis, något i den stilen. Om jag får välja så tror jag snarare på det första alternativet. Att det här är ett samhälle där våldet är närvarande som det är i vårt samhälle också såklart. Och just under den här sista delen av jägar-samlar stenåldern så sker en ganska, tror vi, kraftig befolkningstillväxt och det börjar bli lite konkurrens om marker och jaktmarker.

Det här är ju en fantastisk plats att slå sig ner på med innanhavet, Vättern kan man säga, och sen har man Motala ström som leder mot havet och så har man stora skogar norr om Motala och söder om Vadstena slättlandskap där det finns också väldigt goda möjligheter till jakt. Man kan jaga storvilt i skogarna, man kan jaga fågel och den typen av vilt.

Lena: Det är ett superläge.

Linus: Det är ett superläge. Så här vill man bo och så kan man fiska i Strömmen och Vättern.

-paus-

Linus: Det händer något ganska speciellt naturfenomen i anslutning till att de här skalldepositionerna görs på kanaljorden.

Lena: Vilken tid är vi nu?

Linus: Vi har hoppat över de där tidiga boplatserna och så säger vi att vi är ungefär 6000 före kristus, alltså 8000 år sen. Då har landhöjningen höjt hela Sverige och även Vättern. Vättern är avsnörpt och är den så kallade fornvättern som vi kallar den, den äldsta Vätternfasen kan man säga. Den tillhör inte en havsvik utan den har blivit en sjö.

Lena: Vad är det för nivåer då?

Linus: Nu ligger Vättern på ungefär 89 meter över havet. Vid den tiden, och nu hoppas jag att jag kommer ihåg rätt, så är det någonstans runt 98 meter över havet. Tio meter högre, men då har landhöjningen lyft landet men också lyft Vättern.

Vättern hade tidigare ett utlopp någon annanstans mot Askersundshållet men det har stängts. Så Vätterns nivå höjs och till slut så höjs det så högt att det sipprar över de här moränryggarna här i Motala och bryter igenom och då bildas Motala ström, ungefär 7000 före kristus. Och så tar det 1000 år för den att sätta sig som den vattenväg vi har idag ungefär och i anslutning till det här otroliga geologiska skeendet då så anläggs de här skaldepositionerna här på kanaljorden där vi står och det är startskottet för den här sista jägar-samlar-fasen som är så storskalig.

De platser som vi ska besöka det är där vi står nu då, starten, kanaljorden. Med de här otroliga, märkliga skalldepositionerna. Sen ska vi gå över Boplatslägena som bara ligger några hundra meter ifrån och som hänger fast vid de här depositionerna också tidsmässigt. Vi brukar kalla dem för Verkstadsvägen, Strandvägen och sen ska vi gå vidare bort till Stenabadet. Det har ju med vilka vägar som går intill att göra. Så att vi kan hålla isär då, så är det många platser vi ska besöka.

-paus-

Lena: Vad är mesolitikum?

Linus: Mesolitikum, det är den period som vi annars brukar kalla för jägarstenålder. Invånarna som lever i det som ska bli Sverige och Skandinavien, de livnär sig på jakt, fiske och insamling. Det ska man inte glömma bort. Och man har ännu inte liksom, konsten att bruka jord och hålla boskap har inte nått de här delarna av världen ännu. När den här boplatsen anläggs 6000 före Kristus så ska det dröja åtminstone 2000 år innan de första jordbrukarna kommer från den europeiska kontinenten och vandrar in.

Lena: Och hur vet man att det är jägarstenålder?

Linus: Ja, det är en bra fråga. Det vet vi för att till att börja med har ju professionen en samlad kunskap påbyggt sedan många hundra år när vi undersökt sådana här boplatser. Så vi vet hur de här människornas materiella kultur som vi säger. Det skulle man lite förenklat kunna säga att vi vet hur deras saker ser ut och vi vet hur de ser ut under olika perioder. Hur pilspetsarna ser ut under en viss period och hur de ser ut under nästa period.

Till att börja med så har vi alla inventarier som ska finnas från den här sista perioden av jägar-samlarsten-ålder. Men så har vi ju daterat väldigt mycket ben och hornföremål som finns både här på kanaljorden där vi står nu. Där de här kvarlevorna-, intill dem så har det också deponerats delar efter djur och så har de fått med sig fantastiska ben och hornföremål och träföremål och de är också daterade genom C14 till den här perioden runt 6000 före kristus.

Lena: Just det, C14, det finns ett avsnitt om det. Då kan man lyssna på det.

Linus: Vi vet med säkerhet och vi vet att Kanaljorden är först. Hundra år eller kanske i princip samtida så har vi de första indikationerna på boplatser på Strandvägen och Verkstadsvägen.

Lena: Men skiljer det, du kan ändå säga några hundra år?

Linus: Nja, vi har i princip överlappande dateringar, C14 är inte så finmaskigt när vi kommer så långt tillbaka.

Lena: Men det är med C14 ni har konstaterat det?

Linus: Men det är lite äldre, allra första skedet är här.

Lena: Coolt.

Linus: Antagligen är det det här som händer, man etablerar sig på platsen med de här skalldepositionerna och sen så växer boplatsområdet. Det finns ju också boplatslämningar intill den här grunda sjön.

Lena: Och hur mycket finns det utanför detta då?

Linus: Ja, det kan man fundera över faktiskt.

Lena: Det måste ju vara...

Linus: Om man säger så här, det är en tekniskt avgränsad boplats. Vi har ju bara grävt där det har exploaterats, så vi vet egentligen inte hur stort det här området är och sen hur mycket som har försvunnit när stan har växt här längs med kanalen och strömmen. Vi står ju här vid Göta kanal nu och vi ser Motala ström glittra i fonden där. Men Göta kanal är ju grävd rakt igenom den här grunda sjön vid kanaljorden.

Lena: Precis, just. Det ser snyggare ut där borta, vattnet.

Linus: Ja det är det, det är lite finare.Här har du en liten informationsblankett.

Lena: Ja, för jag tänkte säga det innan, det finns ingen skylt, men det är detta.

-paus-

Linus: Men innan vi går vidare så, nu är det ju radio det här, men på andra sidan Göta kanal som har någon slags olivgrönt skimmer där vi står, så ser man en liten plattform med ett grönt staket där man kan stå och beskåda strömmens glittrande vatten. Och där ser du också ännu en tavla till höger om plattformen.

Det där var den gamla järnvägsbron som fanns innan den nya grävdes. Fundamentet till den är där man har gjort en liten utkiksplats. Och det där är också nästa boplatsområde, Verkstadsvägen. Så nära är det mellan kanaljordens skalldepositioner och ett av de större boplatsområdena som vi undersökte på Arkeologerna. Så det är ett stenkast ifrån, men de lämningarna där är i alla fall 500 år yngre än kanaljorden depositionerna.

Men Strandvägen som vi ser på nästa över strömmen på andra sidan strömmen, där har vi det stora boplatsområdet. Där finns det ungefär samtida planteringar med kanaljord.

-paus-

Linus: Nu pratar vi bara om de mesolitiska lämningarna här och framförallt om de sen-mesolitiska. Men det finns ju lämningar från järn- och brons- och alla andra tider här också.
Neolitiska lämningar med keramik och så vidare. Det är blandade kontexter.

Lena: Men det måste vara jättesvårt. Ni måste ha alla tider igång i huvudet samtidigt.

Linus: Ja, det är ett pussel såklart.

Lena: Hur var vädret då? Alltså klimatet?

Linus: Man brukar ju säga att det var några grader varmare medeltemper än vad det är nu, ungefär.

Lena: Ja, det blir det ju.

Linus: Så man kommer väl ner någonstans till Centraleuropa då. Men det där, ja, jag vill inte ge mig in för djupt i det där för det är inte min expertis. Jaha, men nu är vi ju på Verkstadsvägen här då.

Lena: Ja!

Linus: Och nu kommer nästa tåg.

Lena: Passerat kanalen.

Linus: Här har vi en liten gestaltning av hur man kan tänka sig hur det har sett ut. Det är en fin bild att ta. Vi tittar på den där informationstavlan på boplatsytan på Verkstadsvägen. Det är en konstnär som har gjort en tavla, en tankebild över hur området kan se ut. Men det är ju intressant, man kan ju fundera på varför ligger boplatslämningarna här?

Ja såklart, det är ju strömmen som är det som drar dem hit. Och de här boplatslämningarna, vi är ju precis vid mynningen mot Vättern och boplatslämningarna här på Verkstadsvägen och Strandvägen det består av ett flertal hus. Stolpbyggda hyddor och hus och verkstadsområden där man har tillverkat föremål i ben och horn framförallt på Strandvägensidan dit vi går över sen.

Men även massa föremål i sten och yxor och allt det som man behöver som jägare och samlare. Men det är också placerat precis efter den första forsen på Motala ström. Efter mynningen till Vättern och innan nästa fors som kommer i ett litet lugnt bakvatten. Det kan man faktiskt fortfarande se det här bakvattnet där det växer lite vass och så. Så hela den...

Lena: För här är ett naturligt flöde nu eller?

Linus: Ja, det finns ju en kraftdamm så det är inte naturligt, det är kontrollerat nu.
Det var mer strömmande då. Som man kan se på den här lilla bilden så går det ut som ett näs och boplatsen täcker hela det här näset. Det finns även på den här sidan har det visat sig nu när vi har gjort lite små undersökningar på den här delen.

Lena: Ut mot sjön?

Linus: Ut mot Vättern ja. Och det är naturligtvis ett väldigt gynnsamt läge, framförallt för fiske i Motala ström. Så du ser de här små piggarna som sticker upp på bilden så är det spår efter fasta fisken som har anlagts inne i det här lilla bakvattnet längs med strandkanten. Så hus, hyddor och verkstäder och takställningar.

Lena: Men det är ju coolt, för jag läste någon rapport där, där det ju stog att det finns liksom arbetsyta eller verkstads...

Linus: Precis.

Lena: Det är ju jättecoolt, tänk att hitta det.

Linus: Ja, och det är ju väldigt ovanligt med... Det som lyfter kanske Motala då, eller Motalakomplexet till att vi tror att det är någon typ av central samlingsplats. Dels är det ju de här väldigt speciella skalldepositionerna som vi inte känner till några paralleller till, i den här delen av världen i alla fall. Sen är det det här enormt utsträckta, stora boplatsområdet som också innehåller... De här boplatserna hyser ju utöver husen och verkstadsytan också...

Hantverk är väldigt olika, många material finns. Man har tillverkat mikrospån som man använder som små spetsar i benspetsar som komposit-pilspetsar och spjutspetsar i ben så sätter man i de där små mikrospånen i flinta och kvarts. Och sen så har man också egen tillverkning av yxor och de här benföremålen har också tillverkats på platsen på Strandvägen dit vi ska gå över strax.

Lena: På Strandvägen!

Linus: Ja, det är inte Strandvägen i Stockholm utan Strandvägen i Motala.
Men det var ett centrum då kan man säga.

Lena: Ja, verkligen.

-paus-

Lena: Och flintan som man har hittat här, var kommer den ifrån då?

Linus: Mycket bra fråga. Den är framför allt... Jag väntar ut tåget. Det blev en livsnerv för Östergötland det här dubbelspåret.

Jo, flintan kommer antingen från Kinnekulleområdet, det är en kamerisk flinta, Kinnekulleflinta. Sen så är det också västsvensk eller sydvästskandinavisk flinta, men vi tror att den kommer från västra delarna av Sverige, strandflinta därifrån. Och det är ungefär lika mycket av varje. Vi hade en föreställning om att det var mycket mer Kinnekulleflinta men det har visat sig när man går igenom statistiken ordentligt att det är ungefär 50-50. Den har framförallt använts till att göra små spetsar att fästa in i de här ben och hornföremålen.

Lena: Då är min nästa fråga, hur vet man skillnaden?

Linus: Ja, det ser man. De har bildats vid olika tid. Kinnekulleflintan är väldigt speciell.
Den är bildad vid kambrium. Den andra flintan är av en helt annan karaktär och färg. Den ligger längs med stränderna på västkusten och finns naturligt i backen i Skåne. Så det är den man hittar i Skåne. Och i Blekinge, där du kommer ifrån, där tror jag det är Kristianstadsflinta som är vanligast. Och den kommer från Kristianstad, Kristianstadsområdet.

Lena: Coolt.

-paus-

Lena: Nu har vi gått en bit.

Linus: Nu har vi gått en bit och nu är vi på den stora boplatsytan på Strandvägen där vi har undersökt väldigt omfattande boplatslämningar som har sin start ungefär strax efter att skallarna deponerades på kanaljorden och strömmen har bildats. Längs det här lilla lugnvattnet som vi pratade om innan, den här lilla viken in från Motala ström mellan forsarna där.

Det här boplatsområdet är det undersökt 4000 kvadrat av ungefär. Det är en väldigt stor yta med åtminstone sex hus som vi har undersökt, som vi är säkra på. I anslutning till dem fyra tydliga verkstadsområden. Hantverksområden där man har bedrivit ben och hornhantverk, stenhantverk och tillverkning av yxor och så.

Vid det här lilla lugnvattnet har man fiskat kraftigt i de här gyttjelagren som har bildats i Motala ström så hittade vi, någonstans runt 400 ljusterspetsar så man har bedrivit intensivt ljusterfiske, man har stått i midjedjupt vatten och ljustrat fisk.

Lena: Under hur lång tid?

Linus: Det här boplatsområdet är ju ganska utsträckt i tid. De äldsta dateringarna är någonstans runt 5800 före kristus, och de yngsta ligger någonstans runt 4200-4000 före kristus. Så det är ju nära 2000 år av ihållande bosättningar här. Och då kan man väl inte tänka att det varit lika intensivt under hela den perioden. Enligt våra dateringar och när vi daterar de här fantastiska ben och hornföremålen som vi har hittat i strömmen här, utkastade och förlorade genom fiskeolyckor om vi pratar om ljusterspetsar. Så ligger den absolut mest intensiva fasen, boplatsfasen, någonstans mellan 5500 till 5000 före kristus.

Då kan vi se åtminstone tre hus som är i princip samtida, som ligger lite uppdragna där järnvägsbron nu går idag. Sen har vi tre konstruktioner som vi tolkar som hus, kanske inte alla är bosättningar utan andra typer av byggnader, som ligger lite närmare strandkanten som ligger runt 4500 före kristus. Då verkar det som att strömmen drar sig ut lite och har lite lägre vattenstånd.

Lena: Vet man hur när de brukade vilja bo? När det var ett sådant här läge?

Linus: De vill ju bo så att en höststorm inte trycker upp vattnet i sina bostäder. Men det har de nog bra koll på.

Lena: Själva, ja.

Linus: Men sen, det är ju det som är så fantastiskt med... Oj, nu kommer en cykel här. Det som är så fantastiskt med den här undersökningen. Det är just det här gyttjelaget som undersöktes i Motala ström. Nu när vi står här där vi står nu så har vi, eller när man har gestaltat den här boplatsen lite i en liten park som vi står i, så har strandlinjen flyttats ut ganska mycket. Den här stenlagda stenskoningen mot Motala ström som vi tittar på, det är faktiskt vår stenskoning som vi lade upp när vi vallade bort Motala ström för att kunna undersöka lämningarna som ligger i vattnet. Så, den här cykelvägen markerar nog bättre vad strandlinjen var under stenåldern.

Så det är ganska mycket yta som har tagits i anspråk av det moderna Motala. Rent fälttekniskt så gjordes det ju så att vi vallade bort Motala störm och så tryckte vi ut vattnet med pumpar och så grävde vi det...

Lena: Just det, jag har sett bilder ifrån det, coolt.

Linus: Ja, uppifrån då, inte genom med dikare, med marinarkeologiskt. Då kunde vi undersöka de här gyttjelagren och i dem hittade vi cirka tusen ben och hornföremål och det är inte så, att det i sig är unikt att det finns ben och hornföremål för det är ju lite missvisande med stenålder.

De här föremålen, knivarna och skrapan och så, vi hittade i sten på alla stenåldersboplatser.
Det är ju de man har använt för att göra de föremålen som man verkligen använde. De i ben, horn och trä. Så det vi hittar är ju det som hänger i garaget hos folk nu. Hyvlar och knivar och hammare och sånt. Och de använder ju vi för att tillverka annat. Snickarna använder ju dem för att bygga någonting annat. Och det är likadant här.

Det har vi vetat om att det finns en ohygglig mängd föremål som är vardagsmässigt använda. Bennålar, nålar, prylar och silar. Olika typer av handtag och ja, you name it. Men de hittar vi ju så sällan eftersom de är tillverkade av ben, trä och horn. Eller framförallt ben och horn. Och det klarar ju inte tidens tand om det inte får ligga i väldigt gynnsam miljö. Precis som skallarna då har klarat tidens tand för att de har legat i en grund sjö och de var under vatten även när de deponerades ska man ha med sig också.

Lena: Oj, jaha ja, De stack inte upp?

Linus: Nej, det stack inte upp.

Lena: Nej, för det kändes som att de i TV-programmet gärna...

Linus: Ja, det är väl lite roligare att gestalta det så, kan jag tänka mig. Men nej, de stack inte upp. Men däremot så var de placerade i ett intrikat system. Det är ju likadant med Motala ströms gyttja då. Det som vi undersökte är ju dels boplatsavfall, det man har kastat ut, det som har gått sönder och sådär. Och sen är det också spetsar av olika slag som man har förlorat medans man använt dem. Till exempel att ljusta fisk eller skjuta med pilbåge på fisk.

Och de föremålen är ju så... Det fanns kanske ett tjugotal kända från Östergötland innan de här undersökningarna och då bara den här undersökningen där vi hittar tusen delar av sådana föremål. Det ger oss andra möjligheter för att när man har så få sådana föremål så kan man ju inte heller utsätta dem för allsköns analyser och så för de är ju så antikvariskt viktiga i sig. Men när man har ett sådant här stort material som vi har nu då kan man faktiskt låta borra i några för att se varifrån djuren har kommit.

Lena: Vet man det?

Linus: Ja, det vet man. Det är därför jag kan säga att de har benhantverk på den här platsen.
Vi har låtit göra isotopanalyser på de här ben- och hornföremålen och på benavfallet som man hittat när man har tillverkat de här föremålen. Vi vet nämligen att de är tillverkade här på platsen, de allra flesta i alla fall. Då kan man se att den isotopmarkör som de här föremålen ger är lokal. Det är samma som djuren som lever här nu ger.

Så vi vet att djuren som man har tillverkat de här föremålen av, framförallt mellanfotsben från kronhjort, och även älg, är de vanligaste. Men det finns vildsvinsbetar och även björnklor, eller björnlabbar, och så. Men de djuren är jagade här i närheten, i skogarna norr om Motala skulle jag gissa på. Och så har de tagits hit och här har någon skicklig bensmed förvandlat dem till föremål. till... Nu kommer det lite skolelever här. Men där har man tillverkat benspetsar och hornskaft, alltså yxskaft, och så vidare.

-paus-

Lena: Hur känns det när man ligger där och gräver så liksom och hamnar i en sån jättekont... Alltså det är ju så…

Linus: Ja, jag började gräva med Tom Karlsson här 2002. Då var jag 25 år och det var mitt första arkeologjobb. Då förstod jag, i alla fall inte direkt, men efter några veckor att det här är ju ganska speciellt. Och sen när jag fick chansen att komma tillbaka hit 2010, i egenskap av fältarbetsledare också, så är det ju en... Det är ju en sån där undersökning som man inte gör så många gånger i livet. Kanske bara en gång. Och just få chansen att hitta de här ben och hornföremålen, och sen få arbeta med dem i nästa skede, det är ju en ynnest såklart som är fantastisk. Så det känns väldigt speciellt.

Lena: Kan man se att det är något hantverk som går som en tradition?

Linus: Nej tyvärr... Det är ju rimligt att tro att det är så. Men vi kan inte se att det har gått från en person till en annan. Men det finns, vilken bra fråga. Det har ju åldermannen Lars Larsson som är gamla professorn i Lund. Han var med här och gick och tittade då redan 2002 när vi undersökte här och gick och hummade och sa att här uppe borde gravfältet ligga. Och det gör det ju också, vi ska gå dit sen. Så han hade ju rätt från början.

Men han har ju också hängt med sedan dess. Nu är han ju pensionär sedan många år, men han är still going strong. Så han har tittat på ett av våra absolut mest spektakulära hornfynd som hittades här i vattnet. Det är många av de här föremålen, jag pratade om utkastat skräp eller trasiga föremål och föremål som man har tappat medan man använt dem, eller de har gått sönder när man använt dem, men det finns också deponerade föremål här som är... Precis som vid skalldepositionerna i sjön som vi pratade om innan, som också medvetet deponerar ihop med mänskliga kvarlevor. Det finns även här.

Lena: Hur vet man att det är medvetet?

Linus: Nej, det kan man inte veta hundra procent, men när det ligger liksom hela föremål, fantastiska, det finns en stor bendolk bland annat, som är väldigt ovanlig med kvartsspetsar i, och sen ligger det en del andra väldigt speciella fynd, och när de hittas tillsammans med skalltaksfragment så är det en rimlig tolkning att tro att de är nedlagda och inte tappade.

Flera av dem har väldigt intrikata och fina ristningar och det här honfragmentet som förmodligen är fragmentet av ett skaft, yxskaft. Sådana ristade yxskaft är kända från den här perioden och de finns även i Skåne och i hela norra Europa är det känt. Den här har ett väldigt fint intrikat ristningsmönster som Lars har tittat på. Och där kan man se att det finns generationer av ristningar.

När man tittar på det uppförstorat så kan man se att det finns gamla ristningar som man har suddat ut och slipat bort och så har man ristat nytt ovanpå. Och sen så kan man se olika ristningsfält, att de är gjorda vid olika tillfällen för att snittet när man har ristat in de här geometriska figurerna som det handlar om, som också är ett känt fenomen i hela Europa, man gör olika geometriska figurer. Att man har använt olika typer av redskap så man kan liksom kartlägga ristningshistoriken kan man säga på det här föremålet.

Lena: Wow, vad coolt!

Linus: Och då menar han på i alla fall att vissa ristningar är inte lika skickligt utförda som andra ristningar. De är inte lika distinkta och det ser lite taffligare ut. Och han har ju en idé om att det ena är mästaren och det andra är lärlingens ristningar. Det är en hypotes för många andra, den är inte otrolig tycker inte jag. Så visst, det är väl en av de spår på en, vad ska vi säga, förflyttning av kunskap mellan generationer.

-paus-

Linus: I det här, vi står ju i princip ute i vattnet nu då om vi förflyttar oss till 5500 före kristus.
Så har man stått i midjehögt vatten och ljustrat fisk. Man har också anlagt stenpackningar likt den på kanaljorden, där man har deponerat skallbensfragment, överarmsben och fantastiska föremål ihop med dem. Förmodligen någon liknande begravningstradition som man har använt sig av på kanaljorden.

Men tänk att man var så nära de levande och döda och liskom, jakt och allting och så
Och det är det som är så speciellt här just på Strandvägen att här sitter hela det, alla delar av det mesolitiska samhället samsas så koncentrerat på en sådan liten yta.

-paus-

Linus: I de sista jägarnas liv samlas, i alla fall resten av det, samlas här. Vi kan ju liksom inte se den verkliga jakten, men däremot kan vi se vilka bytesdjur de har jagat genom det här benmaterialet, med vildsvin och älg och kronhjort och rådjur och alla möjliga typer av
gnagare som du kan tänka dig, grävlingar och ja. Och sen också då fågel, fågeljakt.

Men sen också den andra delen av ekonomin som kanske är den tyngsta delen. För den går att planera och den kan sköta sig själv, fisket. Och där har man ju anlagt en stor fiskarm, en arm som har lett in fisken längs med den här lilla, lilla strandkanten där man då har stått och ljustat den. Och så har man också haft mjärdar utlagda, har vi undersökt flera stycken här, och det finns jättefina mjärdar också hittade vid kanaljorden i den sjön. Det är ett passivt fiske där man egentligen inte måste vara aktiv själv, så mjädar har vi även hittat enstaka fiskekrokar eller angelpinnar som fungerar som en fiskekrok. Vi har också nätsänken och flöten så man har också använt nät, så fisket har varit väldigt viktigt. Och det är framförallt gädda och ål man har fiskat.

Lena: Okej

Linus: Och inte ädelfisk, förmodligen har den. Det är ett litet enigma som är lite svårlöst för det här området. Motala ström, är annars känt för sin grova öring som man fiskade fram tills att den här kraftstationen byggdes där man lyckades utrota den relikta öringstammen som hade funnits här sedan sjön avsnöptes från havet. Men nu har man ju planterat in lax istället.
Och det var ju otroligt stort, det var ju statens fiskearv, det var Kronan som ägde det här fiskevattnet. Det var otroligt rikt fiske. Men vi har hittat väldigt lite av den ädelfisken.

Lena: Har ni hittat någonting?

Linus: Det finns några enstaka fiskkotor som kommer från ädelfisk. Men de är inte stora, och det är inte mycket som talar för att det skulle vara just den här stora öringen.

Lena: Varför hittar...?

Linus: Nej, varför vi inte hittar det. En idé är ju att boplatsen är ju inte avgränsad. De kanske hanterade just den fisken utanför, fast jag tycker det känns orimligt. Här har vi sållat varenda kvadratmeter inom 4000 kvadrat och vi har hittat hur mycket ål och gäddben som helst. Det verkar orimligt att de skulle ha hanterat ädelfisken någon annanstans, i stora mängder. En idé som finns då, eller en möjlighet, det är att det kan vara så att de inte har riktigt hunnit etablera sig i strömmen ännu för de hade ju ett annat utlopp innan strömen bildades.
Strörmen är ju ett så pass ungt vattendrag-

Lena: Just det, ja ja ja.

Linus: Så de kanske leker någon annanstans då.

Lena: Såklart, den tycker jag låter ju...

Linus: Det är en hypotes som vi har då, men det är svårt att bekräfta den för det är ju avsaknaden… Det är lättare att bekräfta tillgången än avsaknaden av någonting.

Lena: Exakt.

Linus: Vad anledningen till det är. Men det är en ganska intressant hypotes. Det kan vara så att strömen är så ny så det har inte blivit så bra lekområden ännu kanske, eller så har fisken inte hittat hit ännu. Men däremot de här gäddorna som är opportunistiska och abborrarna de är här direkt för de är inte så beroende av rätt lekområden. Och det var ju det som också gjorde att den här öringen försvann eller dog ut, att man förstörde deras lekområden.

Lena: Just det.

Linus: Fast det visste man inte då, skulle man säga till deras försvar.

-paus-

Linus: Vi har gått under den här järnvägsbron som är anledningen till att vi kom hit från första början. Som vi var touchade vid i början här, och rör oss upp för sluttningen. Nu går vi förbi hus 6 som låg precis här till höger om oss. Jättefin byggnad lite längre ner.

Lena: Strandvägen 6.

Linus: Strandvägen 6 ja. Lite längre ner här på andra sidan cykelvägen så har vi en stor stenpackning där man har bearbetat ben, förmodligen en tillverkningsplats för sådana här föremål.

Lena: Det tycker jag är så coolt, just att det är så... Ett helt samhälle liksom.

Linus: Ja, det kan man säga faktiskt. Det roliga är att vi ska titta på de här föremålen sen.

Lena: Jaa!

Linus: Nu kliver vi upp för en liten svag höjd här. Uppe på denna höjden så undersöks faktiskt ett gravfält också som är samtida med boplatsen, som ligger i princip ihop med boplatslämningarna och dateringarna från de här individerna. Om vi hade, elva kända individer som har kvarlevor deponerade i den sjön, så har vi 19 gravar här. I 14 av dem så har vi hela kroppar, jordfästa kroppar, skelett. Men vi har också fem kremationer, så,
kremerade bengropar. Sa jag rätt nu? Jag tror det var så.

Vi har i alla fall 14 skelettgravar. De skelettgravarna ser lite olika ut. Vi har någon som ligger på rygg med handen placerad på höften så här. Det är någon som ligger hocker på sidan.
Vi har också några sittande som bäckaskogskvinnan är de väl känd som. Så det är olika gravskick som samsas på det här gravfältet.

Gravarna sträcker sig från ungefär fem och fem till de yngsta är runt fyra och fem. Så det är tusen år, längs med hela perioden. Men sen måste vi ju ha med oss att på 60-talet grävde man igenom boplatserna här. Riksväg 50 byggdes, jag tror det var i slutet på 60-talet. Och de gravarna som ligger närmast hänger i princip på kanten mot den här vägen, så gravfältet har troligen varit större.

Den här järnvägsbron har också lånat delar av den gamla banvallen från den gamla järnvägsbron. Gravarna ligger ju kloss intill så det har säkert funnits många fler gravar. Vi har några anläggningar till som vi tror är gravar. För den har ett fyndmaterial som påminner väldigt mycket om det som ligger i gravarna förutom de mänskliga kvarlevorna. Men där benen är så dåligt bevarade. Alltså de här skeletten är väldigt mycket sämre bevarade än de som hittades i sjön på kanaljorden. I vissa gravar är det mest nästan bara färgning av benen.
När man väl ska försöka plocka upp benen så försvinner de. Men vi har några som är ganska bra bevarade också som har legat i anslutning till kalksten i den naturliga moränen här. Om granarna lyckas hamna nära så att det blir basiskt så har benen klarat sig lite bättre.

Så som sagt, vi har hela samhället representerat, vardagen med jakt och fiske och tillverkning och livet och allt det där. Sen har vi också de här depositionerna som också är en del i överflyttningen till nästa värld om man ska vara lite romantiskt beskrivet. Men även då, gravfältet där man har begravt sina anförvanter.

-paus-

Lena: Vad har man hittat i gravarna?

Linus: Jättebra fråga för jag skulle gå precis dit. Det är en avspegling av Motalaboplatsen säröt kan man säga. För det som vi hittar i de här gravarna förutom de gravlagda individerna så är det föremål som faktiskt anknyter väldigt mycket till hantverket på boplatsen. Så det är skrapor och knackstenar, hammarstenar och knivar och sånt som liksom ansluter till de här hantverksytorna.

Så det verkar vara väldigt identitetsskapande för de som var här på boplatsen. Så det speglar den intilliggande boplatsen. I princip alla gravar utom möjligen en där man har fått en sån här flinta eller kvartsägrad benspets. Men sådana tillverkas ju också här på boplatsen så man kan säga att det ansluter. Allt talar för, när vi kollar både strontium och DNA, det lilla som har kunnat extraheras ur våra sämre bevarade ben, antyder att det är en lokal befolkning som ligger här. Och lokal i den meningen att de är från Motala med omnejd.

De måste inte vara födda och uppväxta här vid Strömmen. De kan likaväl ha kommit hit från Tjällmo eller något liknande. Och det kan man väl säga att det skiljer sig något mellan skallarna på kanaljorden och våra begravlagda individer. Så det är speciellt.

Det är ju roligt att Lars Larsson fick rätt också när han var här 15 år innan och sa, eller var det 15? Ja, det blir det ju. Ja, här uppe borde, ”ja, ja, ja, här uppe borde gravarna ligga”. Och det gjorde de.

-paus-

Lena: Ja, det är coolt att det ändå finns, alltså, alla skyltarna och det.

Linus: Ja, det är lätt att följa.

Lena: Ja, och det blir en påminnelse om vad som fanns här innan. Cykelvägar, bilar och tåg.

Linus: Nu när du står här och tittar mot strömmen och så ser du det där gamla brofästet igen på verkstadsvägen fast åt andra hållet, och så ser vi bilarna i fonden. Min rostiga Skoda ser vi nästan där borta också.

Redan nu känner man ju att det här är ett ganska stort boplatsområde för att vara vid den här tiden. Annars har vi en föreställning om befolkning som rör sig cykliskt i landskapet mellan olika biotoper, där det är gynnsamt att bo vid olika årstider. Man följer bytesdjuren och man följer insamling och så vidare. Men det här ger ju ett lite annat intryck med ett ganska storskaligt boplatsområde där man, tror vi ändå, eller det kan vi också se i de insamlingsväxter och ålder på djuren som är fångade, att vi har ekonomi som täcker in hela året bland fisk, vilt och insamling. Någon har residerat här året runt, det vågar man nog säga. Men hur stora grupper det är, det vågar jag inte uttala mig om. Det är inte säkert att det är samma som bor här året runt heller.

Lena: Nej precis.

Linus: Många människor har rört sig över det här området och alla som har vistats i närområdet av Motala har känt till den här boplatsen, det kan man nog vara ganska säker på. Man kan tänka sig att rätt mycket av de föremålen, ben och hornföremål och sådär som tillverkas här sprids ut i landskapet till de andra mesolitiska grupperna som är här i närheten. Eller att man tar sig hit för att det är den där platsen där strömmen bildades plötsligt.

-paus-

Linus: När vi hade undersökt färdigt det här 2013 då visste vi ju att... Vi hade vår aning att Boplatsområdet är ännu större än de ytor vi kom åt att undersöka i samband med bygget av järnvägsbron. Så vi har gjort lite testundersökningar här på andra sidan gamla riksväg 50. Där hittade vi också lämningar av samma slag som här på Strandvägen där vi är nu. Från samma tid, härdar, kokgropar, stolphål, sådant som tillhör boplatsmiljön. Flintor och kvarts och det som är det normala. Det är framförallt kvarts, det är det som är dominant. Olika typer av kvarts, melonitisk kvarts och sedan är det flinta och sedan grönstensföremål. Allt det finns även på den här sidan. Men sen så slumpade det sig så att man ville förändra. Man ville byta typ av bebyggelse längs med Vätterns södra strand. Vi kommer ta en liten promenad nu.

Där är det lite sådana här småindustriområden och det har det varit sedan Motala stad började växa, svälla ut från stadskärnan. Det har Motala kommun velat förändra den bebyggelsen till mer bosättning. Man vill att människor ska bo där snarare, det är ju precis vid Vättern och Motala ström, det är ju väldigt fint. Och den har inte varit så tillgänglig den här strandremsan då kan man säga, på grund av industrierna och det finns några oljecisterner där borta och så har vi varvet. En långsiktig plan är att försöka förändra strukturen på bebyggelsen där.

Det första steget av det och i samband med det så ville man bygga tre punkthus, flerbostadshus, och de stickade upp här borta. Då fick jag chansen att göra arkeologin till dem. Då hade vi naturligtvis boplatslämningarna från strömens mynning i åtanke. Det är känt med lite stenålderslämningar runt omkring här i trakterna. Så att det var ju inte orimligt att tänka sig att det skulle kunna finnas stenålderslämningar även där borta.

Lena: Såklart.

Linus: Där vi går nu, nu försöker jag gestalta här i podd, nu går vi på en cykelväg i solen här längs med Vätterns strand. Men de här delarna vi går på nu, allting är utfyllnad här.

Lena: Jaha!

Linus: Den verkliga strandlinjen gick ungefär där spåret går idag, så det är väldigt stora ytor som har lagts ut.

Lena: När är detta?

Linus: Det här är gjort under 1800 och 1900-tal framförallt.

Lena: Låg det industrier bredvid?

Linus: Ja, det ligger lite industrier här. Det har varit någon soptipp här som man har lagt massor på. Så som man gjorde. Men nu börjar vi i fonden så dyker det upp två röda hus och det finns tre.

Lena: Ja, sådana som...

Linus: Och där är det bostäder nu. De står på en liten utskjutande udde i Vättern. Eller så ska man inte säga, man säger att det går in en liten vik. Och där de står, där är strandlinjen densamma som den var under jägar-samlar-tid.

Lena: Ja.

Linus: Så just där de där husen står så är vi inte på utfyllnadsmark och där framkom det ytterligare stenålderslämningar från samma tid.

-paus-

Lena: Alltså det är så mycket att ta in så jag är helt tyst, jag brukar inte vara så tyst.

Linus: Du får jobba med klippningen här.

Lena: Ja, med det är jätte-

Linus: Det som är intressant här är att det är lämningar av samma typ och samma struktur på stenavadet. Vi har de lite äldre husen med samma typ av föremål i kvarts flinta och bergart och det finns skifferknivar och dylikt precis som på Strandvägen. De äldsta husen ligger lite fråndraget från Vättern. De yngsta ligger nära Vättern. Så det är samma mönster som på Strandvägen. Vi har ett tjockt kulturlager som går längs med stranden. Här vid Stenavadet och det är detsamma som på Strandvägen.

För mig känns det ganska troligt att de här delarna längs med Vätterns strand som vi inte kommer åt nu som ligger under den här industribebyggelsen som vi har passerat här på vänster hand och under järnvägsspåret. Det känns orimligt för mig att det inte finns stenålderslämningar under den passagen som är mittemellan de här två platserna. Utan det är nog rimligt att tänka sig att de här områdena i princip hänger ihop.

Lena: Ja, här har man ju bott med...

Linus: Man har ju bott längs hela Vätterns strand ända bort till Motala ström. Det är en rimlig hypotes att ha i alla fall. Det som är intressant är att tyngdpunkten i de här lämningarna. Det finns dateringar, nu är det inte alls lika mycket daterat på den här platsen. Vi har ju hundratals dateringar från Strandvägen och Kanaljorden så det har vi ju väldigt mycket bättre koll på. Men de dateringar som finns så tycks tyngdpunkten i dem ligga lite senare, att de ligger mellan 4 500 och 5 000 före kristus.

Och tyngdpunkten på kanaljorden låg ju mellan 6000-5500 och på Strandvägen ligger tyngdpunkten mellan 5500-5500 någonstans om vi ska vara väldigt generaliserande här. Så man får ju en känsla av ett boplatsområde som sväller över tid.

Det börjar på kanaljorden och sen så sväller boplatsens-, eller de ytor som tas i anspråk av jägare och samlare här, sväller över tid, över tusentals år. Vilket är intressant, för det kan man se. Du har ju varit i Ljungaviken och besökt den fantastiska jättestora boplatsen med, ja är det ett 40-50-tal, 50-tal hus?

Ja, och de är ju lite äldre till och med än de här, de ligger någonstans runt 6 400 om jag minns rätt. Så får man ju en känsla av det senmesolitiska samhället att där... Där man åtminstone i perioder är ganska många som bor på samma ytor. Så det här är kanske en liten del av samma rörelser som man ser under den här perioden. Sista delen av jägar-samlar-stenålder.

Det verkar som att många fler människor vistas på samma ställen och bor nära varandra. Man kanske inte riktigt ser samma tydliga små befolkningsenheter som rör sig i landskapet som man gör i de tidigare jägar-samlar-perioderna. Sen ska man inte säga att alla levde så, men det finns i alla fall boplatsområden där många vistas på samma ställe.

Lena: Men det är lite nytt?

Linus: Ja, lite nytt kan man väl säga att det är.

Lena: Och då menar jag alltså 2000-talet?

Linus: Ja, precis. Jo, men det är det ju. Jag vill inte ta ordet bybildning i min mun, för det är så laddat. Men i alla fall så vet vi i alla fall att Ljungaviken och Strandvägen och Motala, det är iallafall ett tydligt tecken på att under perioder så bor många människor på samma ställen. Och det kanske är kopplat till någon viss verksamhet, fiske eller vad som helst.

-paus-

Lena: Jag tänkte som de där borta, har de handlat med någon? Alltså har de haft byten? Har de gett något och fått tillbaks något annat?

Linus: Ja, och det är ju jättebra för nu har jag malt på och då glömmer jag detaljer och sådär. Men vi har på Strandvägen så finns det ju föremål som... Till att börja med har vi ju Flintan som inte är lokal, så den har vi ju handlat till oss från Västergötland eller från Västkusten eller kanske till och med från Skåne. Sen finns det ju även Kristianstadsflintan så det vet vi ju, någonstans har vi vandrat hand till hand upp hit från Skåne och Blekingeområdet. Sen så har vi ju föremål som är väldigt lika föremål som finns i Baltikum, formmässigt och stilmässigt. Och det finns tydliga influenser också till Sydskandinavien.

Att man handlar med varandra och att det finns trender i både formspråk och ornamentik och sådär som slår över stora ytor in. Det visar ju i sig att man har kontakt med varandra på olika sätt. Så ja, det finns tydliga tecken på ganska långväga kontakter.

Lena: Man har ju ändå märkt, jag menar långt, långt senare, bondesamhälle eller vad som helst, att man hjälps åt ju. Man lyfter sten, och det är bättre att vara många.

Linus: Ja, precis.

Lena: Så det kanske inte är helt sådär konstigt.

Linus: Nej, absolut inte. Nu går vi på det här en meter tjocka eller en halvmeter tjocka ska jag säga, annars ljuger jag, med tjocka kulturlagret som ligger här under. Det är en liten grusad stig här och det är anledningen till att den är grusad. Det är att det ligger så fina mesolitiska lämningar under så att om man skulle asfaltera den här då gör man en varaktig övertäckning av fornlämning och då gör man en åverkan på den. Så här ligger det bara ett litet gruslager så här är boplatsområdet intakt.

Lena: Men är det helt utgrävt under husen?

Linus: Under husen är det helt utgrävt. Under det här första röda huset undersökte jag... Blir det första? Jag måste orientera mig. Ja det blir det! Här undersökte jag ett mesolitiskt hus som är beskrivet i en av mina rapporter, jättefint.

Också likadan byggnad som på Strandvägen men 5 gånger 8 meter lång stolpburen byggnad med en liten avställning vid en central härd i mitten och en liten avställningssten vid den, där man kunnat ställa varma saker på. Så låg det en liten skrapa inlagd under stenen som låg kvar som den sista ägaren har lämnat där.

Lena: Åh vad coolt! Men en sån här avställningssten, är den någon flat...?

Linus: En flat sten som låg kvar precis vid härden i huset.
Sen utanför så var det deras lilla skräpområde. Lite som man brukar hitta vid ett torp på landet så brukar det alltid ligga en liten skräphög precis utanför stenmuren. Ja, det hade de också runt hörnet. Där hittade vi en skifferkniv. Otroligt fin som du ska få titta på sen. Den ligger utställd på museet och även lite annat skräp.

Lena: Wow!

Linus: Smått och gott. Ja, det var ju inte skräp.

Lena: Nej.

Linus: Så det var, den är rolig. Väldigt fin. Liten orörd. Det låg, då när jag undersökte så stod det ett torp här. Så det var precis på bakgården till torpen vid hans, Lars som han hette, den sista som bodde där vid hans lilla fontän.

-paus-

Linus: Så här har vi det sista huset.

Lena: Det ligger lite lägre.Linus: Ja, det ligger lite lägre och där undersöktes det ett litet vindskydd. En lite mindre hydda som låg precis vid strandkanten. Sen lite högre upp så hittade man äldre lämningar från 6 500. Men det som man kan säga om det här vindskyddet, det var att öppningen är riktad från Vättern, upp mot backen, och det är ganska rimligt med tanke på att det blåser ju alltid västan här. Så man vill inte ha den blåsande rätt in i sin lilla hydda, och i utkanterna precis i öppningen till vindskyddet så låg det tre härdar där man har lagat mat när man har vistats i vindskyddet. Och i vindskyddet har man tillverkat väldigt mycket mikrospån i hälleflinta. Det var som en liten verkstad innanför vindskyddets begränsningar.

Lena: Det måste ju vara helt grymt att vara med om något sådant. Det är så coolt!

Linus: Ja, det är roligt. Man kommer nära de som leder det här.

Lena: Ja, och när det är så länge tillbaka. Det måste ju vara...

Linus: Så ungefär för 6 500 år sedan då var det någon som reste ett litet vindskydd här. Tänkte att jag vill inte ha Vättern blåsande, fast han tänkte kanske inte Vättern då men, vindarna från den stora sjön ska inte dra rätt in i mitt lilla residens där. Och sen har han tillverkat mycket spån i flinta för att fästa in i någon benspets. Sen har de varit där ett tag och så har man tagit vidare. Förmodligen fiskat här. Men när man står här på ytterkanten och så ser ni, nu går det ett tåg där borta igen.

Så där ser vi järnvägsbron. Då inser man att det är ett väldigt, väldigt stort område med ihållande mesolitiska lämningar som vi har att göra med. Väldigt speciellt.

Lena: Åh, jag skulle vilja vara här och se hur de lekte.

Linus: Ja, det hade varit fantastiskt.

Lena: Hundarna som skällde och sådär. Vad mysigt.

Linus: Människorna.

Lena: Ja.

-paus-

Linus: Vi var ju kanske inte inne på det. Det är också en del av den här vardagen, vi har hittat ganska mycket hasselnötsskal och ute i gyttjelagren där allt bevaras har vi hittat hallonfrön och jag tror vi har fläderbär. Så det är också en del som alla kan relatera till. En del av kosten och olika rötter och stärkelser, rötter från brudbröd och så. Det är också en väldigt stor del i de här människornas liv. Men det är lätt att fastna vid jakten och fisket och sådär.

Lena: Ja, man gör ju det.

Linus: Men naturligtvis har man ju levt av allt som naturen har gett och haft väldigt bra koll på det. Det är också en del i hur stort deras rörelseområden har varit. Var växer det hassel?
Kanske de till och med... Det är många som tror att om man gynnar vissa växter nära boplatsen, att man gynnar hasseln. Man tar inte ner all hassel så att det ska komma ny hassel. Så man har nötter, åtkomst och sådär. Jag tror även vi har lite slånbär och... Speciella insamlingsväxter också. Men det ska bli kul att åka bort och titta på det som jag då har försökt beskriva lite halvknackigt där. Nu får vi titta på det på riktigt.

Lena: Ja, vad häftigt. Och var ligger det?

Linus: Det ligger vidare längs med Motala ström. Längs med Strandvägen ska vi köra bort till Charlottenborgs slott som hyser en väldigt fin utställning faktiskt.

Lena: Spännande.

Linus: Från alla de här platserna där vi har varit finns det föremål utställda på Charlottenborgs slott.

-paus-

Lena: Ja, nu är vi här.

Linus: Ja, var är vi? På Charlottenborgs slott som innehåller museum med flera olika utställningar. Men för mitt intresse, den viktigaste utställningen är den från boplatserna och de lokala platserna som vi precis har vandrat över. Hydderummet fick vi höra att vi stod i precis nu där man har gestaltat själva boplatsmiljön på olika sätt. Men den här utställningen, den är liten men det är värt att besöka för de har väldigt fina föremål. Just här i hydderummet så förstår man ju att det är de här föremålen från vardagen. De här sten- små mikrospånen och ben och hornföremålen.

Lena: Ja det är sådana mikrospån, det är kvarts.

Linus: Det där är kvarts eller mylonit, men man kan säga att det är nästan som kvarts. Mylonitisk kvarts och det där är flinta. Det är de som vi hittar infästa i benspetsar och olika slags spjutspetsar och pilspetsar. Det finns sådana utställda här som vi kan se. Sedan har vi en liten horntagg där, förmodligen kronhjortshorn. Som har blivit någon typ av spetsredskap av något slag, syl eller något liknande.

Lena: Vad är den som ligger längst ut där?

Linus: Det är en spånkniv skulle jag gissa. Det är ett spån i alla fall i flinta. Det är ju en sydvästskandinavisk eller skånsk flinta. Sen har vi lite skrapor som ligger här intill. Där kan man ju se hur man har bearbetat kanten på skrapan för att den ska få avsedd vinkel och avsedd skärpa på eggen så att den inte blir för skarp så att den förstör. Om vi säger att den används mot skinn och att den skrapar bort från skinnet men inte förstör skinnet.

-paus-

Linus: Sen är det ju den här centerpiecen här i rummet, i det här rituella rummet eller vad vi ska kalla det för. Så har man gjort gestaltningar av de här två skallar från kanaljorden. Precis som andra sådana här kända dockor. Som Bockstensmannen och sådär. Så det här är från de DNA-resultat och den muskulatur man kan se på det osteologiska materialet på skallarna. Så är det så här. Det är de här personerna man får fram, så här kommer man verkligen nära människorna i den här stenpackningen.

Lena: Det här är ju grymt!

Linus: Han har en lite smålurig blick där. Ser lite pillemarisk ut nästan. Ja, det är otroligt. Det är svårt att levandegöra de här människorna på ett bättre sätt än så här.

Lena: Ja, det här är ju verkligen sinnessjukt. Så jäklar!

Linus: Och så som jag förstår så kommer de här... Att bygga rekonstruktion av ett människoansikte är liksom en process. De har ju haft massa underlag från DNA och sedan från muskelfäste och andra delar. Så kopiorna ska ju bli ganska bra. Vi kan ju läsa här, kvinnan var i 20-årsåldern när hon dog. Hennes DNA visar att hon är anlagd för ljust hår, blå ögon och ljus eller olivfärgad hy. Hennes hy var troligtvis mörkare än mannens. Hon är anlagd för tjockt hår med kraftiga hårstrån. Kvinnan har fått ett slag i bakhuvudet som hunnit läka innan hon dog. Hennes skalle var inte intakt när den hittades under utgrävningen. Delar av kraniet återfanns på olika ställen i stenläggningen. Mannen har märken efter ett slag mitt uppe på skallen. Denna skada har också läkt innan han dog i 50-årsåldern. Han har blå ögon, ljus hy och mörkt brunt hår.

Lena: När man ser den här mannen blir det liksom...

Linus: Hur skulle du beskriva blicken?

Lena: Han ser snäll ut, men målmedveten. Det finns då en hel del kunskap. Det känns lite som att han vet någonting inte vi vet, så att säga.

Linus: Ja, det är värt att komma hit och få...

Lena: Ja, absolut. Ja, är man i Motala och faktiskt gå ner dit och titta och läsa på skyltarna och få vara där, men framförallt åka hit, tycker jag.

Linus: Har du fått se föremålen också?

Lena: Ja, jättehäftigt. Då blir det så verkligt liksom.
Och att det är så mycket.

Linus: Ja, alltså... Hundratusentals av de här fynden ligger fortfarande kvar hos oss på vårt kontor. Men det ska ju också skickas till Stockholm till slut till Historiska museet och så kommer det säkert gå delar av det som vi har kvar här kommer ju säkert att ställas ut där
vid något tillfälle. Men just nu så skulle jag vilja säga att bland de finaste föremålen som vi har hittat, de mest spektakulära föremålen som vi har hittat, som är möjliga att ställa ut ska man säga också, de finns här på Charlottenborgs slott just nu.

Lena: Så ta dig hit!

-paus-

Lena: Går det att få tag på några publikationer? Finns det populära eller i alla fall rapporter man kan få tag på?

Linus: Absolut. Det är fortfarande lite grann work-in-progress i vissa delar. En av platserna som vi har besökt idag, Verkstadsvägen, som ligger mittemellan Kanaljorden och Strandvägen. Det blir lite abstrakt på radio. Den rapporten finns att ladda ner.

Lena: Är det hos arkeologerna?

Linus: Det ligger i Arkivsök, så där finns det öppet för alla att ladda ner. Det går nog att hitta det via vår hemsida också, just den i alla fall. Stenavaret är också avrapporterat, de undersökningarna där. Det finns åtminstone en populärvetenskaplig bok skriven om Motalagrävningarna och det var ju efter de första undersökningarna mellan 2000-2003. Och sen finns det ganska många artiklar skrivna för forskarsamhället. Peer-reviewade artiklar som man kan komma åt och läsa. Men de är kanske mer för... Det finns också Populärvetenskapliga artiklar skrivna om boplatserna.

Men just nu så jobbas det febrilt med den sista rapporten för Stora Strandvägenundersökningarna. Den är i manus kan man säga. Och sen finns ju dessutom Kanaljorden, den är ju också avrapporterad så den kan man också ladda ner och läsa. Och se bilder på alla de här sakerna vi har pratat om idag.

Lena: Snart gör Netflix en film om det.

Linus: Ja, skallarna på pålar är Netflix material tycker jag.

-paus-

Camilla: Ja, mitt namn är Camilla Gullin och här på Charlottenborgs slott visar vi många av de stenåldersfynd som har gjorts här i Motala under olika utgrävningar.

Lena: Det är helt fantastiskt, vilka fynd!

Camilla: Ja men det är riktiga skatter. Och det är kul att... Många tänker på Motala som, det är mycket Göta kanal, Motala verkstad men också att Motalas historia är så gammal som den är och att de fynd som har gjorts här är så exceptionella verkligen.

Lena: Hur kommer det sig att ni har det här?

Camilla: Vi har ju fått möjlighet att låna in de här stenåldersfynden ifrån arkeologerna, vilket vi såklart är väldigt tacksamma för. Vi tycker också att det är väldigt kul att kunna visa dem och även att våra kommuninvånare här i Motala får se dem. Eftersom de är så lokalt anknutna. De hittades bara ungefär en kilometer bort härifrån.

Lena: Det är så häftigt. Verkligen. Bara igen, ni har öppet på sommaren?

Camilla: Ja, vi har sommaröppet. Helger i maj och sen tisdag till söndag under juni, juli och augusti.

Lena: Då tycker jag att om man ändå är här så absolut, man får ju en annan känsla när man får se de här lämningarna eller fynden.

Camilla: Ja men precis. Och sen har vi också en hel del andra utställningar så kom gärna hit i sommar och titta på dem.

-paus-

Lena: Ja, det här är verkligen ett besöksmål jag vill tipsa om. Har du vägarna förbi Motala så ta ett stopp där vid Motala ström. Men framför allt, besök museet på Charlottenborgs slott. Där får du se de häftigaste fynden från de här olika utgrävningarna.

Och tack säger jag naturligtvis till Linus Hagberg från Arkeologerna i Linköping som tog med dig och mig på en mesolitisk vandring kring Motala ströms mynning.

Och som vanligt det här avsnittet produceras med bidrag från Länsstyrelsen i Östergötland.

Och vill du veta mer? Då har jag lagt till några länkar i texten till det här avsnittet så kan du botanisera lite där. Och du och jag, vi hörs igen om du vill. Och jag som är med dig i varje avsnitt heter Lena König.

Lena: Hello kära lyssnare! Välkommen till podden Arkeologi och historia. I det här avsnittet som faktiskt inte var riktigt planerat så ska vi svänga in på en arkeologisk utgrävning, när vi ändå är i faggorna så att säga. För när jag besökte Östergötland gick det liksom inte att inte besöka grävningarna vid Pryssgården.

Du har säkert hört talas om Pryssgården och om inte, här kommer det. Det är en helt galet stor arkeologisk utgrävning som har pågått från och till i närmare 30 år. Just nu är arkeologerna inne på sitt andra år av utgrävningarna för etablerande av bland annat ett stort industriområde. Och då krävs det såklart arkeologi.

Och han som guidar oss heter Marcus Asselstam. Han är arkeolog vid Arkeologerna, tillika projektledare vid de här utgrävningarna. Först så tar vi oss en kopp kaffe i barackerna för att kolla lite kartor och småprata. Sen ger vi oss ut i gamla och nya schakt för att kika lite och se hur det ser ut.

Och tack som vanligt till Länsstyrelsen i Östergötland.

-paus-

Lena: Om jag säger Prysskånen, vad säger du då?

Marcus: Ja, en av de fornlämningsrikaste områdena vi har i Sverige.
När vi har grävt färdigt det här så kommer det vara ett av Skandinaviens mest välundersökta boplatsområden.

Lena: Vi har någon slags karta framför oss här. Det finns en bild på Instagram. Det är ju helt sinnessjukt vad mycket prickar och... Amöbor.

Marcus: Det vi har på väggen är ett utsnitt från den undersökning som gjordes när E4 byggdes 1993-1994. Det var då man upptäckte och började jobba med Pryssgården första gången. Det slutade med att man hittade 90 hus. Allt från neolitikum fram till medeltid i det läget. Så vi har en platskontinuitet på 6000 år ungefär. Och sen dess det som vi har satt till vid sidan om det är det som vi har fortsatt gräva, fortsättningen på den här fornlämningen. Och gårds och boplatsmiljöerna som vi har där.

Så det är mycket anläggningar, många hus. Men det blir det också i och med att man har bott här så pass länge. Man överger inte platsen när man väl har kommit dit.

Lena: Vad är det som är så bra läge här då?

Marcus: Det som ganska tidigt, från början är det ett skärgårdslandskap. Nu syns ju inte det kanske här i men vi har ju sådana här hjälpmedel med strandlinjekartor. Så hoppar vi tillbaka till redan för 7000 år sedan så är vi ett rent skärgårdslandskap och sen är den här platsen, ligger på en åsrygg som sträcker sig in mot Norrköping från Svärtinge norr, Kolmårdsbranten eller Kvillingeförkastningen. Och den där blir ju, inte ens en vågbrytare i det här området. Det är ett bra ställe att sitta på. Från början ett rent skärgårdslandskap med ekonomin som det kommer med fiske och annat. Och sen de första bofasta människorna har vi för 6000 år sedan. Jag tror den äldsta dateringen vi har sedan innan är för 3900-3700 före kristus. Då har man blivit bofasta. Då har vi fått en insjö, det är Glan som är precis innanför.

Lena: Jaha, det är Glan!

Marcus: Det är Glan, och sen har vi Bråviken utanför och Motala ström har börjat bildas. Och då har vi fått dels en insjöekonomi och dels en kustekonomi.

Lena: Vilket är Motala ström?

Marcus: Den går här nere precis, strax söder om. Den går mitt inne i Norrköping. Så då har du två olika ben att stå på här ute. Plus att du har, på den här åsryggen, väldigt fina sandiga jordar som är lätta att börja bruka. Så det här kommer ju, de första bönderna i Östergötland hit. Så för de enkla första redskapen man har till att ärja jorden så är det här väldigt bra. Just de ekonomiska nischerna här då, med skärgård, insjö, inland, den hänger i. Här är vi bronsålder, tusen före kristus. Fortfarande samma del, vi börjar få ännu mer av Motala ström som syns och vattenvägarna inåt landet. Det är också en del att det är väldigt bra läge för kommunikation och handel. Både hela vägen in i landet och vidare ut i hela Östersjöområdet. Det är en knutpunkt här då som aldrig går ur tiden riktigt.

Många gånger med landhöjningen så tappar platserna sitt värde och därför överger man dem efter ett tag. Men det är det som gör att vi har den här långa platskontinuiteten. Det fortsätter hela tiden att ha närheten till kust och inland plus de här vattenvägarna som hela tiden är av vikt för handel och kommunikation.

Lena: Vilket läge!

Marcus: Ja, det fortsätter liksom och här är vi framme vid medeltid fortfarande. Ett bra läge. Även om man hittar, när man kommer längre fram, mer och mer. Det finns ju en plats som kallas för Ströja här. En högstatusplats som ligger närmare inloppet till Bråviken, utloppet för Motala ström. Men det är fortfarande en stilla hallbyggnad där makteliten har suttit. Men man bor fortfarande här inne under hela den här tiden. Så man överger den aldrig riktigt. Även om det såklart har lite upp och nedgångar i befolkningsmängd. Det är det som gör att det är det läget här. Som gör att man... Det gör ju att vi har den här kontinuiteten och den här närvaron. Det finns inte så många platser i Sverige som har de här förutsättningarna under så lång tid. Det gör ju också att vi har en väldigt omfattande och stor fornlämning. En sån här yta som vi jobbar med nu, vi undersöker 20 hektar i år.

Lena: 20 hektar!

Marcus: Hela fornlämningen är ungefär 40 hektar. Men den här ytan på 20 hektar, normalt sett brukar man kunna bryta loss och göra mindre fornlämningar på en sådan yta. Det går inte här. Det är liksom inget avbrott i fornlämningen. Så det blir inte de här små klickarna av fornlämningar ute i åkern utan det är en och samma hela vägen. Och det är också lite speciellt.

Lena: Och att det är så här stort nu. Du sa först var det vägen.

Marcus: Motorvägen ja.

Lena: Och det ni håller på med nu, varför gör man det?

Marcus: Dels så hänger det ihop med Ostlänken som ska byggas och den nya stationen som man ska bygga inne i Norrköping. Det är ett industriområde som delvis ska tas i anspråk där, då får man möjlighet till tomtmark här ute som vi har förstått det. Men sen överlag så ska det bli industrifastigheter. Norrköpings kommun som äger det här vill få marken tillgänglig.

Lena: Det är ett sinnessjukt stort område.

Marcus: Det är stort ja, jättestort och jättemycket fåglar. Så här stort jobbar vi nästan aldrig.

Lena: Nej, hur känns det? Det måste vara helt grymt ju.

Marcus: Det är lite häftigt. Det som kommer med det här är att man får det här jättestora landskapsutsnittet. Där vi kan se strukturerna, vi kan se hur gårdarna ligger och förhåller sig till varandra. Vi kommer kunna se hur... Hur många har bott i det här området samtidigt?

Man kan titta på befolkningsmängd. Det är något som vi ska se också sen. Vad har gjort dem motståndskraftiga? Vad har de haft för strategier för att kunna överleva här under så lång tid? Det är en viktig del i våra frågeställningar.

-paus-

Lena: Och då var det från förra året, så hela förra året grävde ni, nu är det samma utgrävning som i år?

Marcus: Vi började faktiskt lite under hösten 2022. För att jobba loss dels den yta vi står på nu där vi har vår etablering. För att kunna vara här då. Och även några ytor där vi lägger massor som vi schaktar bort. Så förbereda lite. Men sen har vi två stora fältsäsonger nu då. Och kanske att vi inte kommer åt riktigt alla ytor nu utan vi måste vänta med en liten, liten skvätt till. Kanske nästa år eller lite senare fram.

Lena: Vad sägs det? Vad händer?

Marcus: Vad som händer?

Lena: Ja, vad hände förra året? Hur såg det året ut?

Marcus: Det vi hade då framförallt, vi har ju lite facit ifrån 93-94 med att vi gräver längs med, så vi ser ju koncentrationerna hänger med lite små mikroryggar som finns på den här åsen. Där kommer fornlämningarna och vi får yngre bronsålder, det vi förväntar oss, och vi får äldre järnålder, det vi förväntar oss. Dels så har vi kommit lite längre än vad man gjorde då. Då lyckades man ju tolka ut hus. Man började jobba med det i Mellansverige då. Och blivit en huskatalog som använts så mycket. Men nu har vi kommit ganska långt med att tolka ut hela gårdsmiljöer. Ganska stora ytor kring de här husen, hur de har varit strukturerade och vilka ytor de har haft med vägar emellan och sådär. Det var väl ganska mycket som vi förväntade oss. Däremot så hittade vi yngre järnålder eller vikingatid, tidig medeltid nästan, ganska långt ner i backen. När vi är längst upp i norr där vi jobbar nu där har vi bytomterna och det är oftast där vi brukar hitta yngre järnålder, vikingatid och framåt. Så det hade vi inte förväntat oss. Vi har en ganska omfattande miljö där nere med stora byggnader, grophus och fyrstolpshus.

-paus-

Lena: Men det som då var på 90-talet, början där, och nu. Det måste ju ha hänt jättemycket. Alltså hur man kan undersöka och vilka prover man kan ta och så.

Marcus: Ja, både det och hur vi har lärt oss, som det här att vi kan ta det lite längre till än att bara se ett hus. Och titta på kanske till och med vart man har fört in och ut djur på gårdarna. Men sen såklart naturvetenskapliga analyser som vi använder oss av är ju... Det finns ju fler idag än vad man hade tidigare.

Lena: Men går det ändå att applicera det hit sen?

Marcus: Vi kan använda jättemycket av det de gjorde, jättemycket utav det. Men, någonting som vi jobbar ganska mycket med som framförallt hänger ihop med bronsåldern är att det finns väldigt mycket gropar.

Lena: Ja just det för du sa ju det...

Marcus: Ja, och de blir ju alltid i ett slutskede en avfallsgrop. Men vad har de varit från början? De är ju svåra att tolka ut. Men det har vi jobbat ganska mycket med och det gjorde man redan 93-94. En typologi, är det en arbetsgrop eller en källargrop eller är det beredningsgropar, vad det kan vara. Vi har ju sett här, något som man hade även 93-94, att vi har hus med, källare inomhus. I den ena delen som är sådana som man känner igen ifrån kanske hus idag där du har liksom en lucka, du öppnar i köket och så går du ner. Sådana har de haft under bronsåldern inne i husen.

Lena: Du skojar!

Marcus: Nej, nej. Sen ett av dem, jag tror den är tre meter i diameter, en och en halv meter djup ungefär. Ganska stora saker i den ena delen.

Lena: Vilken källare, vad heter det, matkällare då eller?

Marcus: Ja.

Lena: Tänk att ha kylt, det var ju ett kylskåp det var ju.

Marcus: Ja, eller om man har använt det för något annat. Då har man haft sitt utsäde där nere kanske inför nästa säsong. Men någon form av funktion har man haft för det.

Lena: Och du sa det var bronsålder?

Marcus: Mm, på dem. Och det är ju lite typiskt. Vi har ju mycket gropar där och det är också därifrån vi har den mesta keramiken. Och det är ju för att de har hamnat i de där groparna i slutskedet sen när de sålde keramik.

Lena: Ja, men har det inte varit skräpgrop direkt?

Marcus: Nej, men de flesta har nog inte varit det. Utan de har haft en funktion från början och sen när man inte tycker att man behöver använda den till det längre, då fyller man den med skräp. Det gör man ju också långt fram i tiden. Uttjänta brunnar blir ju skräphål sen inne i städerna också till exempel. Så det är ju inget ovanligt fenomen. Men det är ju sällan de tar sig för att gräva en stor grop bara för att slänga skräp i. Och man återbrukar ju väldigt mycket. Så mycket man kan.

-paus-

Lena: Vad har ni hittat för lösfynd?

Marcus: Ja, det är framförallt keramik som vi har i från den här delen. Sen har vi även prästgårdsdelen som är den medeltida delen vi har. Där kommer väldigt mycket fynd av allt möjligt hushållsnära. Det är både keramik och metallfynd. Men annars är det framförallt keramiken tror jag. Lite enstaka metallfynd.

Lena: Men, flinta och sånt där, och sen tidigare?

Marcus: Jo, lite flintor har vi, lite kvarts. Vi har ju en stenåldersnärvaro, men vi har inte riktigt lyckats fånga upp den ännu. Vi har inte de där tydliga koncentrationerna och ju längre upp i backen vi kommer på högre nivåer så har vi bättre möjligheter för de äldsta bosättningarna. Så vi har ett stenåldersmaterial, men det är inte jättestort ännu. Så det förväntar vi oss lite mer av under året som kommer.

Lena: Och nu har ni precis börjat?

Marcus: I måndags. Nu håller vi på med grävmaskiner och dumprar och jobbar fram fornlämningen. Och om en och en halv vecka så får vi förstärkning, då kommer det fler. Då börjar vi undersöka fornlämningen. Men nu är det framförallt att ta fram, och börja prioritera var vi ska sätta in de första insatserna.

Lena: Vad är förväntningarna då?

Marcus: Ja, att det blir lika bra som förra året. Ja men, mycket fornlämning och... Det är väldigt välbevarat, det är en fin fornlämning och vi kommer kunna fortsätta jobba med gårdsstrukturerna och se mönstret överallt och se hur de har förhållit sig till varandra.
Vi ser tendenser, det är lite olika än längre fram i yngre perioder hur man har handlagt gårdarna mot varandra med vägsystem och annat mot de äldre perioderna. Att fortsätta bena i det där och se de här stora strukturerna och så.

Lena: Ja, det kommer forskas på detta ganska länge efter det här.

Marcus: Ja, det lär det göra.

Lena: Efter att grävningarna är slut.

Marcus: 90-talets grävning, det har man väl skrivit fyra avhandlingar på. Och det är väl inte omöjligt att det blir någonting på det här också.

Lena: Såklart.

Marcus: Så småningom.

-paus-

Lena: Ska du ut där nu? Får man följa med och kika?

Marcus: Ska vi gå ut och kika lite?

Lena: Bara så att det kan brumma lite och så.

Marcus: Det är klart vi ska ut och titta. Det är ju ute det roligaste men bakgrunden behöver man ju ha.

Lena: Regnar det nu? Ska jag hämta en jacka?

Marcus: Det skulle jag nog rekommendera. Ska vi gå och kika på ytan från förra året först?

Lena: Ja, absolut.

Marcus: Sen är det ju lite överväxt och det säger kanske inte jättemycket men.

Lena: Oj. Okej, vad är det här för väg? Är det E4an?

Marcus: Det är E4an. Ett konstant brus hela tiden.

Lena: Ja.

Marcus: Är det inte grävmaskiner så är det motorvägen eller järnvägen på andra sidan.

Lena: Shit vad stort ja!

Marcus: Ja.

Lena: Var det detta ni grävde förra året eller?

Marcus: Ja.

Lena: Men sinnessjukt stort alltså.

Marcus: Ja, det ser ju stort ut bara inne på kartorna vi har. Men när man kommer ut så ser man ju...

Lena: Att det är stort ser man då, oj.

Marcus: Det är mycket yta och som sagt större än vad vi brukar jobba med. Den yta som vi kallar den lilla ytan som jag sa förut som vi kommer gå förbi sen, det är en stor grävning normalt sett. Men så här ser det ut. Här uppe har vi en av få ganska tomma ytor. Däremot har vi ett jättetjockt odlingslager.

Lena: Okej, alltså den där?

Marcus: Det är som en liten bassäng nästan, ser man nu. I princip inga anläggningar under det odlingslagret som vi annars får. Det är inte omöjligt att vi har en av de äldsta åkrarna här i det området. Att man har etablerat den, man har investerat mycket tid och energi i den och den flyttar man inte gärna på.

Lena: Nej.

Marcus: Hus och sådär kan man flytta runt, men åkern ligger kvar.

Lena: Och vad pratar vi för ålder då i tanken?

Marcus: Vi kan vara nere i Neolitikum. Men vi har ju ingen datering på det, det är ju bara väldigt spekulativt. Men, i och med att vi inte har direkt någonting annat. Vi har jättemycket, strax söder om har vi jättemycket anläggningar, tätt. Den stora koncentrationen vi har av bronsålderslämningar som överlappar varandra. Men just där är det nästan tomt på anläggningar. Så man har liksom inte haft någonting där innan, man har anlagt åkern, verkar det som. Sen gammalt, gammalt. De tomma ytorna är också väldigt spännande.

Lena: Ja, gud ja.

Marcus: Även om vi gärna fastnar vid det man hittar.

Lena: Ja, såklart.

Marcus: Som man sedan gräver i.

-paus-

Marcus: Så här ute har vi då den koncentrationen. Man ser inte riktigt, men det är en liten mikrorygg som fortsätter E4. En av de tätaste ytorna vi har i backen. Där vi har de här husen med källargropar från bronsåldern, yngre bronsåldern. Vi har inte så mycket äldre bronsålder. Det är under äldre bronsåldern framförallt som hällristningarna kom till.

Lena: Just det.

Marcus: Så de har vi inte riktigt här. Det fanns ett hus ganska långt ner längs E4.
Långt ner i backen för oss med som var äldre bronsålder på 90-talet.

Lena: Vad är det ni har tagit prov på? Hur vet ni att det var äldre bronsålder?

Marcus: De är daterade. Det är kolprover som har daterats, kol-14-metoden. Sen har vi inte fått tillbaka alla. Vi har skickat lite prover nu och väntar svar på det.

Lena: Alltså på det nya nu?

Marcus: På det nya nu ja.

Lena: Okej, redan?

Marcus: Men det vi gör i första läget är att vi typologiskt daterar husen utifrån vad vi vet hur de ser ut i stolpsättningarna. De följer liksom ett mönster genom tiden. Under bronsåldern då var de så här breda mellan de takbärande stolparna och långt ut i väggstolparna. Och sen kommer vi fram och då var det så här. Så det börjar vi med att grovt ticksätta.

Lena: Alltså redan ute i fält?

Marcus: Ja. Sen tar vi hjälp av fynd som vi hittar för att datera för där har vi också kronologi i fynden. Men sen får vi ju förhoppningsvis bra material som vi kan datera och skicka för kol-14. Och då får vi det slutgiltiga svaret. Vi har något hus som vi trodde var bronsålder som har visat sig vara vår folkvandringstid istället. Så att, de där typologierna stämmer ju inte helt riktigt. Men det stämmer oftast ganska väl så det ger en fingervisning om det i alla fall. Så vi börjar redan direkt att tolka ut så mycket vi kan här ute och sen tar vi stöd av alla prover vi samlar in som kompletterar bilden.

Lena: Men vad är då typiskt en äldre bronsålder?

Marcus: Vad gäller husen? En lite bredare bockbredd, alltså mellan de takbärande stolparna.
Det är ju treskeppiga hus, där du har två takbärande stolprader i längdriktningen på huset. Och det är ett mittskepp. Det är ungefär som en kyrka. Ett mittskepp och sen har du sidoskepp då. Det är treskeppet. Och sidoskeppen är ju från de takbärande stolparna ut till vägglinjen. Och det är de där måtten man tittar på ofta. När det är ganska brett då brukar man hålla det till bronsålder mellan de takbärande stolparna.

Lena: Och sen?

Marcus: Och sen smalnar det av lite längre fram, men det går lite om vartannat. Men det blir smalare allteftersom.

Lena: Varför det? Det är väl bra med bredd?

Marcus: Ja, men då får du oftast lite bredare sidoskepp istället.

Lena: Ja, ja, ja! Så det är inte hela byggnaden?

Marcus: Det betyder inte att huset i sig blir smalare men grundkonstruktionen i huset.

Lena: Ja, såklart, såklart, såklart.

Marcus: Vi hittar ju inte hela huset utan vi hittar ju spåren av grundkonstruktionen, stolpsättningen i de här. Det som har burit upp tak och vart väggarna har varit.

Lena: Och det är klart, det måste nästan om de hade lite innertak, för det har jag förstått att de hade väl ibland.

Marcus: Förmodligen något loft inne.

Lena: Då har det ju kanske blivit lite varmare också, då värmen trycks upp.

Marcus: Och sen har de ju haft rumsindelningar, avskilt med bostadsdel och förrådsdel och vissa har haft fähusdel till och med där man har haft djur inne. Även om vi inte ser de jättetydliga spåren i Östergötland på djurhållningen i husen. Men periodvis har man har haft dem inne.

Lena: Ska vi gå till den andra eller? Eller ska vi gå uppåt?

Marcus: Nej nej, det var mest för att du skulle få se ytan.

Lena: Men hur känns det när en grävmaskinist har liksom fnattat av ytan och det liksom kommer fram och man fattar shit, det är ett hus.

Marcus: Ja, men det är ju skoj. Och framför allt det här, alla de här anläggningarna, det är stolphål och det är gropar och det härdar nu när vi är i den förhistorien. Det är ju mörka fläckar och avtryck och så pusslar man ju det där. Och så försöker man se mönstren och få ihop det där. Och det är ju skoj och emellanåt så ger det lite av sig självt och vi ska gå och titta på det vi har fått fram här uppe, ett hus som ligger där. Man ser precis grundkonstruktionen utan att vi gräver det. Just när man börjar hitta det och platserna växer och sen ser man det där lite större ute vid gårdsplanerna runt omkring. Det är väldigt roligt.

Lena: Finns det några fynd här som ändå är en ögonblicksbild på något vis? Finns det någonting sånt där? Jag kan förstå att eftersom det är så lång kontinuitet så har det ju liksom fått dö ut. Kanske man har rensat undan till och med och man har byggt nytt. Så det...

Marcus: Jag tror vi har några gropar med nästan intakta kärl i, som har hamnat. Vi har, nu ska vi se, försöker jag tänka efter här. Den har jag inte funderat på.

-paus-

Lena: Och detta, sa du?

Marcus: Det är våran lilla yta.

Lena: Vad sa du?

Marcus: Det är våran lilla yta.

Lena: Jaja, mm.

Marcus: Nej, den här ytan är fornlämning hela vägen men lite mindre. Den jobbade vi av för här kommer vi lägga massor som vi kör ner under nästa år. Då har vi framförallt en central gårdsmiljö där inne. Två hus som ligger i vinkel med varandra i princip då som skapar en gårdsplan.

Lena: Alltså samtidigt som jag förstår allt det här, och det är skitfräckt att få fram det, så är det så sorgligt på något vis. Det är borta sen.

Marcus: Ja, men vi kommer veta väldigt mycket om det samtidigt. Men så är det ju, det är alltid en avvägning där.

Lena: Men då är det fint med den svenska lagstiftningen.

Marcus: Att vi får ta tillvara på det.

Lena: De kan inte bara rassla av och gräva runt och skita i vilket utan...

Marcus: Nej, men sen är det ju... De flesta fornlämningar vi har är ju vardagslämningar som ändå Länsstyrelsen ger tillstånd till att man tar bort. Så länge man finansierar jobbet med att dokumentera det. De här är ju inte unika på det viset att man behöver bevara dem.

Lena: Nej, och det är ju ovärderlig kunskap. Och kan ju underlätta på andra ställen sen och sådär också såklart.

Marcus: Ja, och lite som vi pratade om tidigare, den här möjligheten att vi får titta på hur man har hanterat förändringar under så pass lång tid. Det här kan handla om klimatkriser, det kan vara geopolitiska förändringar. Vad har man haft för strategier för att möta det där? Det får vi möjligheten till att utforska här, vilket man inte alltid får.

Lena: Vad är det för kyrka?

Marcus: Eneby kyrka.

Lena: Vad är det för ålder på den?

Marcus: Som den står nu så är den från 1100-tal.

Lena: Oj, det är så pass ändå.

Marcus: Och då har vi ju det som. Vi jobbade nästan färdigt med förra året, det är prästgården här uppe där prästen har bott.

Lena: Ja, det var det. Var det du eller Therese som berättade? Det var häftiga fynd, eller det var fint?

Marcus: Ja, där uppe har vi mer fynd, det blir mer som en stadsmiljö vad gäller fyndbild och lagerföljd. Så där uppe har vi många olika faser som ligger på varandra. Men det är inte omöjligt att den där kyrkan kan ha haft en äldre föregångare.

Lena: Ja, ja ja.

Marcus: Man hittar ju ofta en stormannagård från yngre järnålder i anslutning till kyrkorna. Och det är ju något som vi tänker att det skulle kunna finnas där. Det är en bit att gå. Det är stora ytor.

Lena: Ja, ja, ja, det är härligt.

-Kvitter från en lärka i bakgrunden-

Lena: Och lilla lärkan, nu kommer någon gräva sönder hela ditt bo. Den får inte lägga sina ungar här. Ja, ja, men gud vad häftigt med kyrkan där också. Verkligen, det binder ihop det ännu mer.

Marcus: Ja, och det finns ju då när. Den gamla kyrkvägen är den som kommer ner och går ner förbi husen där nere. Den har man nog etablerat ganska tidigt. Så vi kommer att ha hus som ligger och förhåller sig mot den där vägen. Den kan nog vara ner och vara förhistorisk.

Lena: Men vad är det efter detta? Nu är ni här. Ska det grävas ännu mer?

Marcus: Längre bort, nej. Så det är egentligen det området som ska bebyggas. Det är uppifrån Finspångsvägen som vi har framför oss, ner till Fiskebyvägen och mellan motorväg och järnväg. Hela det här området ska bli industrimark. Så det vi gör nu är egentligen att ta bort den delen där det finns, alltså den fornlämning som finns kvar här emellan.

Lena: Nu lät det ju som jag sa, ”Är det inte mer än det här?”. Jag menade inte så. Du är redan bortskämd. Vi kan gå ut här.

-paus-

Lena: Wow! Här ligger ett hus! Eller?

Marcus: Ja, precis. Vi håller på att jobba oss neråt och på den här sidan av pilotvägen, där det är en ganska sen väg, så har vi väldigt mycket bra anläggningar här. På andra sidan, vi kan gå och kika, vi har börjat gräva lite där borta. Det är lite mer sparsamt med avtrycken där. Men, det första riktigt tydliga huset har vi här.

Lena: Åh vad tydligt!

Marcus: Och då har vi till och med, om vi ska ställa oss helt rätt, om vi ska passa in den här, så har vi då sjoket med stolphål i den riktningen. Så då går vi in, så står vi i princip här inne idag, då är vi mitt i den mittkonstruktionen. Som vi då skulle kunna tänka oss är de två takbärande raderna och sen har du vägglinjerna utanför, så då står vi mittskeppet nu.

Lena: Så, är det så och så?

Marcus: Ja precis, så det här ligger i rakt öst-västlig riktning, huset.

Lena: Wow!

Marcus: Och med sydsidan då, tänka en gårdsplan med in och utgång då. Men vi ser redan här också bakom, en ganska tom yta som en del utav närområdet till huset. Och vi har, om det nu är så att den anläggningen där uppe, den sydöstligaste anläggningen som vi har, den är daterad från förundersökningen som gjordes här till sen romersk järnålder, 250-403 efter kristus någonstans där. Så därikring rör vi oss i den här byggnaden. Och den här framträder så pass fint så här behöver man inte jobba så mycket med att förstå strukturen i backen. Den ser vi utan att gräva.

Lena: Men vad händer här efter? För ni har banat av och hittat anläggningar eller så?

Marcus: Sen nästa steg är ju då att vi undersöker anläggningarna som är här i. Vi har ju mätt in dem som vi tror är stolphål och det som vi tror är härdar och gropar. Sen gräver vi de här, vi snittar anläggningarna, vi tar bort den ena halvan för att se hur djup den är, vilken form den har. Vi provtar anläggningar, framförallt är det makrofossil för att titta om man kan få fram spår av vad de har ätit, odlat, kolbitar och annat som kan dateras. Om vi kan hitta andra fynd i dem. Sen gör vi det med alla anläggningar som ingår i det här. Vi gör en övergripande dokumentation. Vi tolkar ut var de olika rummen har varit, vart ingångarna har varit.

-paus-

Lena: Det är massor med flärpar hela vägen här, vad är det?

Marcus: Mycket av det är stolphål. Utanför det här så har det funnits gott om hägnader. Både för att hägna in gårdsplaner, alltså hålla djur och annat ute, borta därifrån. Men även ytor för att under perioder hägna in djur när de inte har gått på lösdrift. Eller andra typer av enklare konstruktioner. Det kan vara torkställningar eller annat som hör gården till. Som de kan vara lite klurigare att fånga upp men många av dem kommer vi kunna hitta rader och lösa, att det har varit hägnader och sådär. Och sen ligger det förmodligen flera hus och gömmer sig i det här men som vi behöver jobba lite med för att komma till. Och det är då vi ser det när vi gräver anläggningarna och börjar kunna se de här riktigt kraftiga stolparna och leta fler som hänger ihop och pussla och knäcka hela ytan och tolka ut det.

Lena: Det är så roligt. Men gör ni så, sätter ni av allt, eller vad heter det? Mäter ni in allting direkt så att ni inte låter det gå några dagar?

Marcus: Nej, och vi ser nu att det blåste fruktansvärt mycket igår eftermiddag.
Det har redan börjat sanda över.

Lena: Ja, just det.

Marcus: Nu har det regnat lite idag och då ligger sanden lite bättre, men igår var det torrt. Så att, gör du inte det på en gång då ser du inte det som vi har jobbat fram. Då måste man gå och rensa igen och då blir det ineffektivt. Så vi försöker ligga med hela tiden. Linus går med mätpinnen där borta vid maskinen och jobbar precis inpå för att ligga i fas hela tiden.

Lena: Åh, vad spännande detta är. Gud, jag är avundsjuk!

Marcus: Man blir lite bortskämd med det här.

Lena: Ja, vänta du, det kommer nog några år sen som blir skittråkiga.

Marcus: Ja. Nej, men att få jobba så länge med en lämning.

Lena: Ja, alltså den ynnesten. Och lära känna den.

Marcus: Exakt. Och den växer och man får till sig. Alltså det är ju alltid lite så. Nej, det är skoj.

Lena: Ja, det fattar jag.

-paus-

Lena: Ja, det är så himla spännande med arkeologi. Tänk att stå där i ett hus som existerade för kanske 2000 år sedan. Det är helt galet. Tack igen säger jag till Marcus Asselstam. Och om du vill veta mer om Pryssgården så finns det länkar i texten till det här avsnittet. Ut och leta och förkovra dig.

Tack säger jag också till Länsstyrelsen i Östergötland som var med och delade på produktionen av det här avsnittet tillsammans med mig.

Och snälla du, dela, dela, dela så att även dina vänner kommer ut i kulturlandskapet. Och jag som drar med dig ut, jag heter Lena König.

Lena: Hej kära du och välkommen till ett nytt avsnitt i podden Arkeologi och historia.

Nu är det äntligen dags. Vi ska tillbaks till Östergötland och denna gången blir det ett av mina absoluta favoritämnen, nämligen hällristningar. Och det är inte vilka som helst utan vi ska, tillsammans med Therese Furuskog vid Stadsmuseet i Norrköping, besöka Himmelstalund. Det är alltså Norrköpings eller Östergötlands största hällristningsplats. Den här huserar inte mindre än 1700 figurer.

Efter det åker vi till Ekenberg där vi bland annat hittar den hällristning som har hjälpt oss att förstå att hällristningar just kom ifrån bronsåldern. Och såklart vill jag tacka Länsstyrelsen i Östergötland som bidragit med produktionen av det här avsnittet. Så häng på dig regnjackan för nu ger vi oss ut bland Östergötlands hällristningar.

-paus-

Lena: Nu är vi på väg mot Himmelstalund som är det största fornlämningsområdet i Östergötland, och ett av de största i landet.
Det doftar nyklippt gräs och det regnar. Jag har aldrig varit här, det är lite skämskuddar. Jag har åkt förbi många gånger på E22 där borta någonstans men aldrig varit här. Det är en jättestor gräsmatta, fotbollsplan.

Therese: Det är ju så mycket mer som gömmer sig här än bara hällristningarna. Det vi ser framför oss nu när vi närmar oss är ju klipporna med ristningarna på. Men runt klippan så finns det kvar lämningar efter en gammal bytomt också. Så det är därför det här fornledningsområdet har en stor skyddszon som du ser, det här grönområdet, brukar man tolka som skyddszonen.

Lena: Jaha, det är själva skyddszonen. Har man gjort grävlingar runt här under årens lopp?

Therese: Man har gjort en del för kablar och liknande och för den här gångvägen vi går på. Och då har man hittat järnålderslämningar främst. Det finns enstaka lämningar från bronsåldern. Någon härd eller så. Men det allra mesta är från järnålder.

Lena: Hur kommer det sig? Alltså det är lite sådär med hällristningar att det sällan inte är så himla mycket precis intill dem.

Therese: Nej, vi vet ju inte riktigt varför. Men det verkar ju som att man inte har velat bo precis intill ristningarna. Det finns ett skogsparti…

Bortom ristningarna har vi skärvstenshögar. Det kan vara en indikation på en boplats från bland annat bronsåldern. Men de har aldrig blivit undersökta. Den här skärvstenen, för de som inte vet...

Rester av till exempel matlagning när man har eldat på stenar så att de har hettats upp och spruckit. Då dumpade man dem som i en sophög som har blivit kvar.

Lena: Wow! Men du, om vi också ska placera oss lite vid Norrköping. Och Norrköping, berättar du för mig, det är den stad i världen som har flest hällristningar inom stadsgränsen?

Therese: Precis! Det är ju något som vi nu i modern tid gärna använder oss av i marknadsföring. Givetvis så fanns ju inte Norrköping när ristningarna gjordes. Men däremot så har vi ju Motala ström som rinner här nedanför hällarna.

Lena: Och är det precis här?

Therese: Det är precis där.

Lena: Så nära!

Therese: Ja, och man har all anledning att tro att fåran såg ut i princip likadant för 3000 år sedan under bronsåldern.

Lena: Wow! Så den har inte varit högre eller lägre?

Therese: Vattnet kan ha varit något högre. De håller på för fullt och tittar på det här nu med strandlinjeförskjutning och så. Men det här är ett ganska komplext område, den här delen av Norrköping. Men de som har grävt här närmre hällarna har ju inte sett några tecken på att det skulle ha varit väldigt sankt eller blött under den tiden. Utan går vi 5000 år tillbaka till stenåldern, då var klipporna här uppe mer en ö.

Så det är väl tack vare Motalaströms läge som Himmelstalund här blev en sån samlingsplats för människor att träffas och göra hällristningar. Det vi vet just nu, såvida vi inte upptäcker boplatser i närheten.

-paus-

Lena: Wow, var börjar man?

Therese: Vi börjar på toppen tycker jag.

Lena: Ja det gör vi, åh vad häftigt.

Therese: Det är lättast så får man en känsla för områdets höjd i landskapet.

Lena: Sa du hur långt vi är från Östersjön, från havet?

Therese: Vi är ju en bit ifrån havet idag. Det är vi. Men vi har ju sjön Glan här, vad ska man säga, bortanför oss. Och den är det ju desto närmre till idag.

Lena: Men då, hur mycket högre var det på bronsåldern här uppe?

Therese: Det är det som är det svåra med de här mätningarna de gör. Himmelstalunds högsta punkt är 36 meter över havet. Så den ligger ju relativt högt. Men det är klart, skärgården var ju betydligt närmre oss än vad den är idag. Med det var ju någon kilometer eller så i alla fall. Det är Motala ströms vatten som är närmst.

Lena: Men det har varit väldigt skyddat att ta sig in här kanske? Att det varit lite som en mötesplats en bit in?

Therese: Precis, och under bronsåldern då med... Man hade ju inga vägar eller så som vi har idag, så var det det lättaste och snabbaste sättet att ta sig långt in i landskapet. Och även varor som kanske kom utifrån kusten kom ju in den här vägen.

Lena: Det måste varit som E22 då, eller vad man ska säga.

Therese: Det borde det ha varit. Här tänkte jag att vi skulle gå upp.

Lena: Wow!

Therese: Så nu är vi på den här högsta punkten då. På Himmelstalund och på den största hällen. Vi brukar ju säga att vi har tre stora hällar här på Himmelstalund. Det är givetvis samma berg men där berget går i dagen. Så det här är björnhällen.

Lena: Björnhällen.

Therese: Det var ju en lokal arkeolog vid namn Artur Nordén som
delvis upptäckte men främst inventerade det här området på 1920-talet. Han namngav de här tre hällarna efter de figurer som är utmärkande på hällen. Så här uppe har vi en rad med björnspår som jag tänkte vi skulle titta lite närmare på.

Lena: Ja, vad spännande!

-paus-

Lena: Får man alltså beträda?

Therese: Ja, vi har inget generellt förbud mot det här i Norrköping. Vi har ju byggt sådana här gångspänger i trä. Dels för tillgänglighet så att fler ska kunna ta sig hit, men också för att minska slitaget på hällarna. Men ska du se alla ristningar så måste du gå lite på berget också.

Lena: Då gör vi det.

Therese: Vi ska försöka att inte halka här idag. Här kommer raden med björnspår. Det är någon slags tassavtryck med fem tår på de flesta.

Lena: Javisst, vissa har fem och någon har fyra.

Therese: Ja, så den är ju en över 20 meter lång ristning. Som går tvärs över hela hällen. Det har ju diskuterats om det verkligen är björn för de är ganska små. Men det är den tolkning som gavs på 20-talet och vi har inte haft någon anledning att ändra det namnet.

Lena: Du vind- eller vindriktning, vad har vi eftersom det inte är helt grått? Jag är lite…

Therese: Ja, Strömmen kan man säga grovt går i öst-västlig riktning.

Lena: Öst-västlig riktning.

Therese: Så då har vi ju kusten därute.

Lena: Då är det i norr och då ligger den mot söder? Där ute.

Therese: Men här ser du också utsikten över Motala ström, nu innan träden har börjat grönska. Så förstår man den här platsen om möjligt ännu bättre, varför man valde den som samlingsplats. Vi vet ju inte varför man ristade här, men det kan ha varit en magisk eller speciell plats. Det finns stora ytor uppe på berget som är skadade av bränder. En del bränder kan ha varit bål redan från bronsåldern. För Arthur Nordén på 1920-talet grävde en del…

Vad han upplevde som var bål, här uppe, rester av bål. Sen har ju den här medeltida byn som jag nämnde, bytomten, legat delvis på berget också. Och det har ju också medfört skador.

Lena: Finns det någonting nedskrivet eller så…

Therese: Från bytiden?

Lena: Ja, eller så kring hälsningarna, vet man det?

Therese: De första hällristningarna i Norrköping återupptäcktes på 1700-talet. Men här på Himmelstalund så är det 1800-tal när de omnämns igen. För det var ju mycket jordmassor uppe på hällarna som nu är bortgrävt. Det var därför man inte såg dem.

Lena: Man såg alltså inte de här på...

Therese: Nej. Det är klart människor som bodde här i trakten måste ju ha sett någon ristning någon gång, och då tänkte man att det var något gammalt hedniskt eller något klotter. Vi har en stor herrgård här nedanför klipporna kan man säga, Himmelstalunds herrgård och den här byn tillhörde den.

-paus-

Therese: Vi har en annan speciell ristning här borta. Den kallas för vildsvinsjakten. Om du tänker dig den här väldigt överdimensionerade grisfiguren som är en vildsvinsgalt, med stora betar fram och en tydlig könsmarkering. Mitt emot den här stora galten så står det två människor med spjut på sina höjda armar som de riktar mot galten.

Mellan dem är det också två hundar. För det är väl så man tänker sig en vildsvinsjakt, att hundarna fick springa in i buskagen och skogen och skrämma fram vildsvinen och sen stod människorna beredda med sina spjut. Så det måste ha varit en väldigt farlig jakt att vara så nära så pass aggressiva djur.

Lena: Ja, verkligen.

Therese: Här är ju vildsvinsgalten kraftigt överdimensionerad. Som en god fiskehistoria, ungefär att man överdriver sin fångst. Så vi vet inte riktigt om den här ska tolkas som en del inom mytologi, det kanske är en gudarnas jakt eller om det är jaktmagi, önskan inför jakten att fälla ett sådant djur. Eller om det helt enkelt var såhär man då upplevde det.
Över den här scenen så ser vi också fler vildsvin som förmodligen har tillhört samma flock.

Lena: Vad coolt, jag har inte sett... Hemma på min gata i stan finns det inget sånt här, det finns några olika djur bara. Men det är mycket senare.

-paus-

Lena: Vad är det för tid på de här? Vad säger man?

Therese: Generellt så säger vi att merparten av ristningarna här är från äldre bronsålder. Period 2 och framåt. Och då säger vi mycket på grund av… Dels de friliggande vapenavbildningarna, vi ska titta lite på det sen.

Det finns dolkar, svärd och yxor avbildade som i mångt och mycket går att datera. Och sen kan man ju också hjälpligen datera skeppen utifrån deras stävar, och vilken form stävarna har. Om de då tillhör äldre eller yngre bronsålder. Så känslan här är att väldigt mycket är äldre bronsålder. Det är mycket jakt, bytesdjur och sen såklart skepp. Även här är ju ungefär hälften av alla figurristningar skepp.

Lena: Hur många sa du, hur många figurer var det på denna? Eller hela?

Therese: Hela Himmelstelund, ungefär 1700 kända. Det är väldigt många av dem, så målar vi ungefär 900. Det finns mycket att upptäcka.

Lena: Men här där det är stora gräspartier och så, har det någonsin tagits bort och sökts där?

Therese: Inte vad vi vet. Det är klart, som arkeolog skulle man tycka det var jättespännande att få lyfta en gång och dokumentera och sedan lägga tillbaka gräset. Men vi klarar inte av fler ytor att vårda. Då mår de bättre av att få ligga kvar under gräs.

-paus-

Therese: Den här hällen är ju inte nymålad, utan det är den här som ska bättras på lite i sommar. Vi har gjort vissa delar av den, men som du ser här så är det ganska mycket blekt färg också. Det här är ju bara ett av de tolv områden som Norrköpings kommun har valt att lyfta fram som besöksmål, där vi skyltar och målar hällristningar. Så det är rätt mycket att hinna med och ta hand om.

Lena: Ja, det förstår jag.

-Lena halkar till på hällen-

Therese: Det är halt på hällarna.

Lena: Det är jättehalt!

Therese: Vi kan titta lite här nere. Här har vi våra absolut största skepp.
När vi säger stora figurer här så skrattar man ju lite åt oss i Tanum och Världsarvet för deras figurer där är så väldigt mycket större än våra. Våra anses vara ganska nätta i storlek. Om det har någonting med ålder att göra på dem eller om det bara är olika traditioner, det vet vi inte. Men det här tycker ju vi är ett stort skepp.

Lena: Det är ju ingen tävling, så härligt!

Therese: Det här skeppet har ju inåtvända stävar, vilket tyder på att det är lite äldre än en liten kölförlängning. Det har också bemanningsstreck, alltså de här strecken som går uppåt från relingen. Som då ska anses vara antingen bemanningen eller paddlar som bemanningen höll i. Det här är ju ett 60-tal i alla fall så så här stora skepp eller båtar kunde man definitivt inte göra här under bronsåldern. Så det är ju inte alltid det speglar hur livet verkligen såg ut.

Jag såg en bil komma. Jag tror det kan vara den här skylten ni väntar på. Vi går över på andra sidan igen.

Lena: Just det, blue shields…

-paus-

Lena: Det här när hällristningar ligger så här nära en stad, just som vi sa i början att ni har flest hällristningar inom stadsgränsen. Hur funkar det?

Therese: Både bra och dåligt. Om vi ska prata först om det som är bra så är det ju att det är otroligt nära för Norrköpingsbor och inte minst skolklasser att kunna besöka. Hällristningar, inte minst här vid Himmelstalund, men vi har ju som sagt elva områden till. För att kunna förstå sin historia på ett så mycket bättre sätt. Det brukar gå riktigt bra.

Vi från Stadsmuseet har ju visningar här med tredjeklassare. Väldigt mycket på våren speciellt, även en del på hösten. Det är ju tacksamt att de kan ta sig hit relativt lätt och billigt. Det negativa är ju då skadegörelsen.

Lena: Är det det verkligen?

Therese: Mycket skadegörelse.

Lena: Näe?

Therese: Otroligt mycket.

Lena: Vad gör folk då?

Therese: Grillar på hällarna.

Lena: Du skojar! Det lär vi oss i lågstadiet att man inte får ens utan hällristningar.

Therese: Tyvärr har väl inte alla förstått det. Det eldar från och till uppe på hällarna. Ett tag var det engångsgrillar som ställdes direkt på hällen. Det kanske inte låter så farligt men de blir fruktansvärt varma undertill så det skadar faktiskt hällen. Lika mycket nästan. Nu har ju användandet av engångsgrillar minskat tack och lov. Men ibland så görs det upp lite eldar här och... Man ristar egna ristningar.

Vi märker det att så fort området börjar se lite ovårdat ut, alltså när färgen börjar blekna eller laven tar över som den gör ibland, så ökar skadegörelsen drastiskt. Nästan med en gång.

Lena: Sitter de och hackar?

Therese: En del knackar egna ristningar, en del fyller i de som finns med allt från läppstift till kritor och liknande. Det kanske inte låter så illa men speciellt läppstift är väldigt fett som går ner i bergets porer och kan bli sittande där väldigt länge.

Lena: Den här skadegörelsen, den är ju kriminell om jag får säga så. Vad händer egentligen om man blir tagen? Polisanmäls det då?

Therese: Vi polisanmäler ju allt oavsett om vi ser vem som gör det eller inte. Jag har ju varit med om att jag har hört knackande ljud när jag har arbetat här uppe. Det är ju det värsta tänkbara ljudet. Så man skyndar sig ju dit.

En gång var det en hel familj som stod och tittade på några ristningar och barnen passade på att göra egna precis intill. De hade inte hunnit så långt, tack och lov. Men de här föräldrarna var helt oförstående när jag påpekade att såhär får man ju inte göra. Så då får man ju i princip nästan hota med polisen innan. Jag fick ta en sten ur barnets hand och kasta iväg för att de skulle sluta.

Lena: Näe!

Therese: Så illa var det. Det hör ju till ovanligheterna men att det knackas ristningar det händer då och då.

Lena: Och du, det finns andra hot. Krig. Nu händer det grejer!

Thomas: Ja. Hej, Therese.

Therese: Thomas.

Lena: Hej! Ja, nej jag är poddare, jag är något helt annat.

Therese: Ja, vi spelar in. Ska vi titta på skylten?

-paus-

Therese: Ja, vad bra. Tack! Då fortsätter vi.

Lena: Ja. Therese, vad var detta?

Therese: Jo, det är nämligen så att Himmelstalund är ett av två hällristningsområden i Östergötland som ska få en så kallad blue shield-märkning och det har ju med de ökade oroligheterna i världen att göra.

Att man märker ut de olika fornlämningar som ska skyddas lite extra vid krig. Och då är ju Himmelstalund, och även Ekenbergs hällristningar som vi ska besöka sen, som är de här två områdena som har valts ut. Och det är ju främst för att kanske Försvarsmakten själv inte ska anlägga någonting här uppe vid krig men det är också att man ska förstå värdet på platsen.

Lena: Ja, ja ja. Om vi nu ändå ska nämna detta fasansfulla.
Är det en invasion. Och jag vet att länsstyrelsen har bestämt vad vi ska skydda och hur och det finns planer för vad man ska gömma undan. De här platserna, vad gör man med dem? Vad är planen?

Therese: Än så länge så är det ingen plan som vi känner till. Jag vet inte om Länsstyrelsen har hunnit titta på mer praktiskt hur man ska göra. Här är ju enorma ytor. Hade det varit en mindre plats som man tänkte att det skulle vara någon slags markstrider här, då hade man ju velat täcka dem. Kanske med jord för att skydda. Men nu är det mer för att markera ut. Att här ska man inte vara.

-paus-

Lena: Ja, här ser man ju någonting.

Therese: Det är väl svärd och kanske någon enstaka dolk att döma av storleken. Som då är avbildade som om de låg på hällen.

Lena: Jättefina!

Therese: De är väldigt fina och en del är ju så typiska i sitt utseende att de faktiskt går att datera med hjälp av riktiga bronsföremål från den här tidsperioden.

Lena: Och det är så att Norrköping är… Det är dateringens vagga.

Therese: Det är det. Det är ju Ekenberg, den plats vi ska besöka sen. Det var ju där den här första viktiga dateringen till bronsålder kunde göras med hjälp av svärdsfigurer därifrån.

Lena: Åh vad coolt! Men hur är det, alltså alla de här platserna som finns i Norrköping, är de tidsmässigt väldigt samma eller kan man se att det är stor skillnad?

Therese: Jag skulle säga att de är väldigt sammanhållna. Som sagt, med hjälp av skeppens utseende framförallt så kan vi ju se att de är liknande.

Lena: Och det man gör eller gjorde då, det var att man jämförde skeppen med små ristningar på bronsföremål?

Therese: Ja, på rakknivar speciellt finns det ju avbildade hällristningsskepp. Då kan man ju datera själva bronskniven oftast om den har hittats i en grav eller så. Och sen kan man ju göra jämförelser med skeppens utseende på hällen och de här vapnen som sagt går ju också att datera.

-paus-

Therese: En orm har vi här på hällen. Den kom ju fram nu senast. Vi hittar ju nya ristningar nästan hela tiden.

Lena: Ja! Det såg jag i någon liten film på nätet.

Therese: Det stämmer nog.

Lena: Ja!

Therese: Så det här gjorde vi för, kan det ha hunnit bli två, tre år sedan? Då fick vi lov från Länsstyrelsen att lyfta bort lite mer jord och gräs på hällen för att vi skulle utöka våra gångspänger. Och då kom det fram ett 60-tal nya hällristningar. Som vi inte hade sett innan.

Lena: 60-tal!

Therese: Ja, det är ju så det är här på Himmelstalund. Det finns otroligt mycket nytt. Både på hällar som har legat framme sedan 20-talet men också när man lyfter bort. Då fick vi bland annat vår första orm här. Som man kan se. Så det var lite roligt. Det är alltid roligt när det kommer några nya motiv som man inte har haft innan.

Lena: Det är jättemycket torv.

Therese: Det är jätte jättemycket torv. Ja.

Lena: Det måste finnas jätte jättemycket fler.

Therese: Ja, jag tror vi pratar om hundratals ristningar.

Lena: Men det känns också väldigt tryggt och fint att de får ligga där.

Therese: Det är det. Det skulle vara mycket olyckligt om någon började komma och slita upp. För ska man någon gång lyfta på torven och leta efter nya hällristningar då måste det få föregås av en arkeologisk undersökning ifall det finns någonting kvar. Knackstenar eller någonting annat. Ska vi gå till en ny häll kanske?

Lena: Ja, det gör vi.

Therese: För det här var ju björnhällen då.

-paus-

Therese: Nu är vi då på vår näst största häll, som kallas för svinhällen. Det är för alla vild eller tamsvin som finns avbildade lite här och där. Här ser man väldigt tydligt de här glacialrännorna som inlandsisen skapade. Det är som djupa rännor i berget. Där tyckte bronsålderns människor extra mycket om att göra sina ristningar. Det är ju pepprat verkligen med ristningar i dem.

Lena: När det har regnat så har det kanske också runnit vatten då eller?

Therese: Ja om man blir fast här under

Lena: Kolla, de har verkligen bara gjort det! Wow, vad coolt!

Therese: Och blir man fast här under ett kraftigt regn, vilket jag tyvärr har blivit då, så ger det faktiskt illusionen av att skeppen som är ristade i de här rännorna, att de nästan rör sig i vatten när det rinner fram. Så här är det ju djur, skepp, dolkar.

Lena: Här var det ju jättefint alltså, oj. Detta är ju också åt ett annat håll lite.

Therese: Ja, inte ner mot vattnet utan tvärtom. Kanske mot gammal åkermark eller vad man nu kan tänka sig att man har haft här. Det är lite svårt att säga då. Här har du en vildsvinsflock.

Lena: Vad duktiga de var på att hugga in vildsvin.

Therese: Här är en flock vildsvin och små kultingar. Väldigt tydligt att de är mindre än de här.

Lena: Och det är just också sådär många som de brukar vara.

Therese: Ja, och bredvid står en människa som lutar sig mot en stav. Man kan tänka sig att det var en herde, om det då var tamsvin.

Lena: Åh, just det!

Therese: Eller så är det ett spjut. Man hade ju absolut tamsvin under den här tiden. Vi kan fortsätta uppåt på hällen lite. Här har vi då ännu fler vildsvin men också två söta fotspår från barn.

Lena: Åh vilka gulliga små. Och här är en som är ifylld och en som bara har en rem.

Therese: Ja, en har bara kontur.

Lena: Tolkar man det på något speciellt sätt?

Therese: Nej, det finns lika många tolkningar skulle jag säga som arkeologer som intresserar sig för hällristningar. En tolkning är att det ska vara fotspår från en anikonisk gud, alltså en gud som inte fick avbildas, och att fotspåren ska symbolisera det. En annan är att det kanske är fotspår från de döda. Barnadödligheten speciellt var ju otroligt hög under den här perioden av förhistorien. Så kanske något sånt.

Eller så är det en symbol för någonting som vi inte alls känner till idag. Men på samma yta finns ju fotspår från vuxna individer också. Och i olika riktningar. Vi har ju nästan varenda väderstreck här.

Lena: Och även bara en. Alltså de står inte i par heller.

Therese: Här har vi en annan figur som är ganska typisk för Norrköpingsområdet och det är de här ramfigurerna.

Lena: Ja, de har jag inte sett.

Therese: Det är som en ram runt, en kvadratisk ram med ett mönster i som påminner om dagens fiskbensparketter. Vi har en ännu större sådan längre bort som då är tolkad som kanske ett nät, ett fångstnät. För fisk eller kanske fågel.

Lena: Ja, just det. Ja, här står ju två människor och drar.

Therese: Ja, just den här figuren som är en stor ramfigur med en lina. Ja, en käpp till. Den brukar i folkmun kallas lite för pizzabagaren i Norrköping för det ser ut som en sån pizzaspade.

Lena: Åh gud så oromantiskt!

Therese: Men på den här ytan så är ristningarna extra djupa. Kanske att de knackades djupa redan från början eller om de har knackats i flera gånger. Men det är flera figurer här som är extremt djupa för att vara Norrköping. Det är också flera skepp med vackert dekorerad spant.

Lena: Otroligt fina! Är det hästar där uppe också?

Therese: Ja, vi tolkar det som hästar med tanke på de långa halsarna. Väldigt lika hästarna som finns söderut också, som jag har sett.

Lena: Wow Therese, vad häftigt detta är! Finns det på alla plättar här också eller hur…?

Therese: Inte riktigt alla, men många ytor har hällristningar på sig. Nu är ju laven väldigt tjock här, vi behandlar ju med sprit, hällarna, för att få död på laven. Men det är ju sånt som tar ett par år innan man ser riktigt bra resultat. Så på vissa ytor ser man att laven har släppt mycket bättre än på andra.

Lena: Ja, jag var med Veronica Palm i Västervik, det finns ett avsnitt. När hon spritade en helg så pratade vi lite om hur det funkar, så då kan ni lyssna på det avsnittet.

Titta nu, tränger solen igenom lite. Va?

Therese: Ja. Ska vi vidare mot Ekenberg då?

Lena: Ja.

-paus-

Lena: Jaha, nu så.

Therese: Nu är vi ute i, ja, mer skogen, landsbygden kan man säga. Vi är fortfarande väldigt nära Norrköping. Men här är det lättare att tänka sig ett annat landskap.

Lena: Wow!

Therese: Och på vägen hit så nästan varenda liten åkerholme eller så vi körde förbi så finns det ju hällristningar på.

Lena: Det är så?

Therese: Det är fullt av dem i den här delen av Norrköping.

Lena: Nu ska vi se, var är vi nu om Norrköping då?

Therese: Nu är vi vid Ekeberg som ligger nära sjön Glan och precis utanför F13, flygflottiljen här i Norrköping. Här ute har det bedrivits lantbruk och inte funnits någon storskalig industri direkt förrän man uppförde Fiskebybruket, papperstillverkningen, här borta.

Lena: Och här ser man några hällar på håll.

Therese: Ja, det här kallas ibland för Talldungsberget för de stora gamla tallar som står här och som verkar ha funnits här i någon form de senaste 200 åren.

Lena: Ja, alltså snackar att det syns på dem att de är gamla, wow.

Therese: Det här är i mitt tycke ett av de vackraste hällristningsområden vi har i Norrköping. Jag tycker vi börjar på den mindre hällytan här uppe sen. För där finns kanske den ristning som är mest utmärkande för Norrköping, vår så kallade solbärare.

Det är den figuren som man ofta ser på broschyrer och skyltar när man pratar om hällristningar i Norrköping. Vi ser hur väl de syns här för den här ska också målas nu i sommar. Men just den övre delen är ju redan färdig som du ser.

Lena: Oo, wow!

Therese: Så här har vi då våran solbärare, en människofigur med svärd i sidan som på sina resta armar höjer en dekorerad sköld, tror vi det är, en bronssköld. Man har hittat bronssköldar med liknande dekor, de här spiralerna vi ser inuti.

Lena: Ja, spiralerna. Wow!

Therese: Och här, om du tänkte på när vi var på Himmelstalund,
är den här delen av hällen mycket mer detaljerad och finare huggen. Linjerna är tunnare.

Lena: Ja verkligen. Alltså, det här tror jag aldrig jag har sett så tunna någonstans.

Therese: Den är väldigt väldigt grund ganska svår att fylla i då för vi får ju aldrig fylla i någonting som vi inte ser i det ljus som är när vi målar. För det är så lätt att måla för mycket. Den är otroligt grund.

Lena: Wow, vad fina spiraler.

Therese: Lite högre upp här ser vi en procession av människor. Människor som går på rad helt enkelt. Och en av figurerna i processionen är lite större och ser nästan ut att vara fastbunden. Alternativt att det är någon slags halmdocka eller något som lyfts upp med en käpp. Den är väldigt svårtolkad. Någon slags ritual ser det ju nästan ut att röra sig om.

Vi kan fortsätta bort till den stora hällen här på Ekenberg.

-paus-

Lena: Är det samma sak här, att man aldrig har kollat det som är…?

Therese: Det finns ingenting nedtecknat om att man ska ha lyft på torv och så på något större område. Sen är det lite svårt att säga, vissa ytor kan ju ha växt igen sedan 1920-talet då. Men här är en av huvudanledningarna till att vi kom med just Ekenberg. Det är ett otroligt stort svärd som är avbildat mitt på hällen. Kraftigt överdimensionerat bronssvärd. Men också så pass tydligt att det går att jämföra med riktiga bronssvärd som finns bland annat på Historiska museet.

Lena: Och det är gjort ju.

Therese: Det är gjort ja. Under tidigt 1800-tal så tog hällristningsforskningen ordentlig fart i Sverige. Och en av huvudfrågorna var ju hur gamla är hällristningarna? Vi har ju dels en äldre hällristningstradition i norra Sverige med ristningar från stenåldern. Men här nere i södra Sverige så är de ju lite annorlunda och då börjar man fundera på hur gamla är de här ristningarna? Det föreslogs i alla möjliga tidsperioder, allt från lite moderna pojkstreck till stenålder.

Lena: Haha, moderna pojkstreck.

Therese: Så, det var inte förrän på 1960-talet som dåvarande riksantikvarien Bror Emil Hildebrand besökte Ekenberg här under en resa i Östergötland. Och markägaren tog kontakt med honom och sa att vi har hittat lite ristningar här ute på mina marker och de reste hit och tittade på bland annat det här svärdet. Då kunde Hildebrand direkt säga att sådana här svärd har vi på Historiska museet och det finns ingen anledning att missta sig utan det här är bronsålderssvärd.

Lena: Wow, vad coolt!

Therese: Så då var ju den gåtan löst kan man säga. Så det är vi lite extra glada för att det var just här.

Lena: Är det utifrån det då som man har...

Therese: Ja, sen har man ju daterat dem. Daterat till resten av landet menar jag. Precis, och man har ju hittat sedan dess såklart fler och fler ristningar som är typiskt bronsålder. Andra vapen och så sedan dess. Det betyder inte att det inte kan finnas någon enstaka ristning någonstans som är både äldre och yngre, men det är bronsålder som vi säger.

-paus-

Therese: Här har vi en annan. Skönhet.

Lena: Wow, vilket skepp!

Therese: Det är ju ett skepp med jättefin dekor. Allt från skålgropar i rader till spiraler och annat. Det är det som skiljer sig lite mot till exempel Himmelstalund. Här är det mer dekor i skeppen. Även skeppet ovanför har ett sicksackmönster.

Lena: Det ser ut lite som de här rakbladen man har sett.

Therese: Ja, rakknivarna absolut. De har ju ofta den här typen av ornamentik.

Lena: Vad kallas det? Säger man någonting om det med dubbel?

Therese: Ja, det är väl lite mer vågformat det där.

Lena: Ja, det är jättelikt. Vissa, wow!

Therese: Det är gott om dekorerade skepp. Här har vi en annan typ av dekor med cirklar och sicksacklinjer och prickmönster nästan. Ovanför det så är det två stora människofigurer utan armar. De här lite trekantiga kropparna tolkar vi som att de har mantlar på sig. Så den här hällen kan berätta ganska mycket om bronsålderns ideal, den ornamentik man hade, den typ av kläder och så vidare.

-paus-

Lena: Där vi är nu, hur såg det ut? Vet man hur det ungefär var under bronsåldern?

Therese: Vid bra väder kan man se sjön Glan härifrån. Men enligt de landhöjningsmodeller som har gjorts här i området så har ju inte vattnet gått hela vägen fram till hällarna, inte ens under bronsåldern. Men absolut att det ligger sjönära. Det finns ristningar hela vägen upp här på berget.

Lena: Fler…?

Therese: Fler svärd och fler dekorerade skepp.

Lena: Ska alla de här målas nu eller?

Therese: Tanken är det, vi får se hur bra spritbehandlingen av hällarna har gått. Vi vill ju ha bort så mycket lav som möjligt men stora delar kan målas nu i sommar. Det här är ju också ett sådant område som vi har mycket besökare i, och där det är viktigt att belysa att det finns hällristningar så att de inte skadas heller. De ligger ju som sagt nära en flygflottilj och så. Det finns ett par hundra hällristningar bara här ute på de här hällarna, så att det tar sin lilla tid.

-paus-

Lena: Nu när ni då gör en ny uppmålning så är belys igen, går ni igenom, eller hur jobbar ni

Therese: Jag hoppas ju att man ska kunna dokumentera det här området med släpljusbelysning och liknande för det har inte gjorts någon fullständig inventering här sedan 1920-talet så vi behöver ju göra en nu i modern tid.

Lena: Jaha, ja gud.

Therese: Det handlar ju mest om medel, vad det finns för möjlighet att göra det, för det kostar ju en del. Vi tar ju in erfarna hällristningsinventerare som till exempel Broström och Irestam när vi gör sådana här. Så jag hoppas att vi ska kunna dokumentera det, för här är också känslan att det finns mycket som inte är känt sedan tidigare. Det betyder ju inte att vi kommer måla upp allt nytt vi hittar, men vi vill ju gärna ha en fullständig bild av det. Inte minst på grund av vittring och skadegörelse, så vi vet vad som finns.

Här är vi ju desto närmre den stora kända Pryssgårdsboplatsen också. Där har man ju bara hittat ett enda hus hittills från äldre bronsålder men några stycken från yngre. Det skulle ju kunna vara en plats där de som gjorde i alla fall en del av de här hällristningarna bodde. Men det ger ju inte hela bilden av varifrån man kom.

Lena: Asså, det är ju under så lång tid. Så när vi säger så här, ja men det är under 500 år eller tusen år höll man på och backar vi tusen år då är vi nere och snokar vid vikingatid nästan. Det är så långt så det går inte att greppa. Så det blir väldigt generaliserande på något vis ändå när man gör de här tolkningarna. Om man jämför då hur de här ser ut jämfört med några andra så blir det ju väldigt tydligt att det har hänt saker, eller att man ser....

Therese: Oja, Det händer mycket under själva bronsåldern. I början av bronsåldern lever man nästan kvar som i stenålder väldigt länge. Sen sker det återigen en större förändring när vi går över till yngre bronsålder som påverkar hur man bygger husen, hur man lever, vilka delar av världen man får intryck ifrån och så vidare.

Lena: Ja för bara det, de där intrycken och lite lokalt. För tittar man på de här så känner man att här är det människor. De här skeppen känns ju som att det ändå är, de har ju sett eller upplevt någonting kanske som, har just de här varit på lång resa då?

Therese: Precis, det är ju det man undrar. Men eftersom det vanliga gravskicket under bronsålder är kremering så är det ju svårt att idag i alla fall ta den typen av prover på materialet som man skulle behöva för att se om människorna har bott långa perioder i andra delar av världen eller varifrån de kommer och så. Så där kan vi ju än så länge bara gissa.
Men det finns ju tydliga paralleller till många motiv som vi har på hällarna. Mellan till exempel Norrköping och medelhavsområdena. Så man börjar ju ana vilken väg som bronset, eller kopparen i alla fall i bronset, tog för att komma hit till Skandinavien.

-paus-

Lena: Om man nu är intresserad av det här, man vill veta mer om hällristningarna i Norrköping. Det finns hemsidor och lite annat.

Therese: Precis, dels har vi från Stadsmuseet en del information och broschyrer på vår hemsida norrköpingsstadsmuseum.se. Men så finns det ju också en del avhandlingar och
en helt ny bok som ska komma om hällristningar. Jag har länge velat skriva om hällristningarna på ett annat sätt än bara broschyrer och så. Så privat har jag och min sambo som också är arkeolog nu skrivit en bok om Östergötland under äldre bronsålder och givetvis hällristningar då. Så tänker vi att det här är ju det allra roligaste med forntiden, det är ju förmedling, att få berätta om vad vi vet. Så då har vi passat på att göra den här boken nu under tre års tid och nu ska den ju då äntligen vara klar.

Lena: När kan man komma åt den?

Therese: Vi hoppas ju på september, det gör vi, vi får återkomma exakt när det blir. Men den är på layout nu, så det borde absolut vara möjligt. Den kommer ju vara rikligt illustrerad med bilder just från hela Östergötlands hällristningar. Det är ju inte bara Norrköping då. Merparten finns ju i Norrköping.

Lena: Men det är Östergötland det gäller?

Therese: Det gäller Östergötland. Bronsålder mot yngre. Och det blir, ja, äldre bronsålder. Vi har något enstaka exempel såklart från yngre också. Men det är ju äldre som man mest förknippar med Norrköpingsområdet. Och det är klart att den här boken är applicerbar på fler områden i landet. Men vi har valt att hålla oss till det lokala, där vi båda arbetar och
har arbetat väldigt länge i de trakterna vi känner bäst.

Lena: Spännande! En sista fråga bara När man kommer hit till Norrköping och åker och tittar i Himmelstalund eller hit eller någon annanstans Hur tycker du? Du lever ju så nära de här Nu är vi på din favoritplats Hur gör du? Hur tänker du kring en sån här plats när du kommer hit? Vad känner du och vad... Om man kommer som besökare, vad ska man tänka?

Therese: Både Ekenberg och Himmelstalund, de platserna känns ganska mäktiga när man tittar hur de ligger i landskapet och hur det ser ut runt omkring, så man kan nästan förstå
känslan som även bronsåldersmänniskorna hade för den här platsen. Sen gör ju alla ristningar, alla figurer den väldigt speciella. Men som sagt som besökare det gäller ju att tänka på att de är 3000 år gamla och att ta det försiktigt. Undvika att gå på dem, absolut inte elda då som vi pratade om tidigare.

Lena: Nej, gud.

Therese: Och förstå hur fantastiskt det är att de här finns bevarade och att vi gärna ser att de får finnas kvar några generationer till. Allt berg vittrar så vi kan inte göra så mycket för den naturliga vittringen. Men den här miljöpåverkan som vi själva står för och slitage när vi går på ristningar och liknande, det kan vi faktiskt styra över.

Lena: Och sen en annan ball grej jag tycker mig hellre se när tolkningen är fri.

Therese: Ja, den är ju det.

Lena: Det är så roligt att fundera kring vad det är eller varför eller vem.

Therese: Det finns ju inget nedtecknat från den här tiden alls.

Lena: Förutom detta då?

Therese: Ja, jag tänker skriftspråk. Alla är ju lika fria i att tolka vad de ser på hällen. Det är klart att vi arkeologer har egna referensramar men jag tycker inte att man ska låsa sig vid dem. Inte om man är här själv och tittar utan man får gärna låta fantasin skena iväg då.

Lena: Tack Therese för att jag fick komma hit och se det här.

Therese: Ja, du lämnade Blekinge för Östergötland.

Lena: Ja, och nu börjar det lite smått regna igen. Men det var kul. Det var uppehåll. Vi tackar väl hällresningsgudarna för att det ändå inte spöregnade precis just när vi var här.

-paus-

Lena: Tack Therese Furuskog, antikvarie vid Stadsmuseet i Norrköping. Ja, hon kan verkligen sina hällristningar. Det ska bli spännande att se ifall det kan komma fram något mer på Ekenberg. Det hade varit spännande. Och för dig som är sugen på att veta ännu mer om hällristningarna i Norrköping så finns det lite länkar i texten under till det här avsnittet.

Och tack till Länsstyrelsen i Östergötland som gjort det här avsnittet möjligt. Och har du funderat kring det här med Blue Shields så finns det en länk också nedan som du kan läsa lite mer om det.

Vill du se bilder så hittar du det på poddens Instagram eller Facebook. Där heter vi Arkeologi och Historia. Och jag som har varit med dig igen heter Lena König.