Kalkning av försurade vatten
Länsstyrelsen planerar och följer upp kalkning av försurade vatten, och rapporterar spridda kalkmängder till den nationella kalkdatabasen. Vi beviljar även statsbidrag till kalkning.
Länsstyrelsen planerar och följer upp kalkningsverksamheten i länet. Kalkningen baseras på regionala åtgärdsplaner som tagits fram utifrån Havs- och vattenmyndighetens riktlinjer.
Vi beviljar även statsbidrag till kalkning av sjöar och vattendrag. Bidragen lämnas huvudsakligen till kommuner som ansvarar för genomförandet av kalkningen.
Kalkningens mål
Den långsiktiga planeringen av kalkningen sker i samarbete mellan länsstyrelserna och kommunerna. Det upprättas länsvisa åtgärdsplaner där bland annat kalkningsobjekt, kalkmängder och provtagningsprogram beskrivs.
För all kalkspridning finns utpekade motiv, vilka utgörs av de natur- och nyttjandevärden som hotas av försurningen. Lax, öring, mört, flodkräfta, flodpärlmussla och fritidsfiske utgör de viktigaste. Nära hälften av de svenska bestånden av flodpärlmussla förekommer i kalkade vattendrag.
Kalkningens vattenkemiska målsättning är att det naturliga djurlivet inte ska påverkas negativt av försurning. Därför baseras målen på olika arters känslighet för låga pH-värden. I vattendrag med lax eller flodkräfta ska exempelvis pH inte vara lägre än 6,0. Det finns även gränsvärden för att undvika alltför mycket kalkning, så kallad överkalkning.
Metoder för kalkning
Kalkning sker i sjöar, på våtmarker eller direkt i vattendrag med kalkdoserare. Kalkning på våtmarker är ett effektivt sätt att höja pH i sjöar och vattendrag, men innebär samtidigt en negativ påverkan på myrarnas vegetation. Kalkdoseraren består av en silo och utrustning som kontinuerligt matar ut kalk. Mängden kalk styrs automatiskt via kontinuerlig registrering av vattenflödet.
Kalkningens effekter övervakas via provtagning av vattenkemi samt en rad olika biologiska undersökningar. Elfiske i vattendrag och nätfiske i sjöar utgör viktiga delar av uppföljningen. Bottendjur är bra indikatorer på pH och ingår ofta i uppföljningen.
Merparten av de halländska bestånden av flodpärlmussla förekommer i kalkade vattendrag.
Kalkning i Halland
I Hallands län sker kalkning med båt, helikopter eller genom de 19 kalkdoserare som sprider kalk direkt i vattendraget. Vi kalkar omkring 130 sjöar och 86 vattendragssträckor varje år. Totalt sprider vi ut ungefär 7 500 ton kalk årligen.
Tack vare att nedfallet av försurande luftföroreningar har minskat så har vi kunnat minska kalkmängderna med ungefär hälften sedan början på 2000-talet.
Kalkningen är en del av miljöåtgärderna för länets sjöar och vattendrag. Den är en förutsättning för fungerande ekosystem i försurade sjöar och vattendrag. Det har också stor betydelse för att andra insatser vi gör för vattenmiljön ska lyckas.
Bidrag för kalkning av vatten
Länsstyrelserna beviljar statsbidrag som vanligen uppgår till 85 eller 100 procent av kostnaden för kalkning.
I Halland är det flera stora projekt som har 100 procent statsbidrag där skyddet av laxen är ett av huvudmotiven för kalkning.
Minskad kalkning av länets sjöar och vattendrag under 2024
Länsstyrelsen i Hallands län kommer inte kunna bevilja bidrag till kalkning av sjöar och vattendrag i samma omfattning som tidigare. Orsaken är minskade pengar till kalkningen i kombination med ökade kostnader för kalkspridning.
Följderna blir att färre sjöar och vattendrag kommer kunna kalkas. Totalt rör det sig om 16 sjöar och två vattendrag där kalkningen kommer dras in helt.
Prioriteringen av vilka sjöar som inte kommer kalkas har gjorts utifrån kalkningens effekter på målarter, natur- och bevarandevärden och allmänhetens nyttjande för fritidsfiske. Exempelvis har vatten som ingår i Natura 2000 områden eller som har ursprungliga laxstammar, flodpärlmussla eller flodkräfta prioriterats högre än vattendrag med stationär öring och sjöar med mört.
Följande sjöar och vattendrag kommer inte kalkas under 2024:
- Kungsbacka kommun: Glamsjö
- Laholms kommun: Gröna sjö, Grötsjön, Björsjö, Hultån och Östersjön
- Varbergs kommun: Stora Sävsjö och Gudmundaredssjön
- Falkenbergs kommun: Stora Maresjö, Slissjön, Häradssjön och Skärsjö (vid Skärven)
- Halmstads kommun: Assman, Attavarasjön, Digeshultasjön, Torvsjön, Toftasjön och Övrabökesjön.
Karta över de sjöar och vattendrag som inte kommer kalkas under 2024.
Konsekvenser av en utebliven kalkning
Kalkning av sjöar och vattendag är en förutsättning för fungerande ekosystem i försurade områden. De sjöar och vattendrag som vi inte kommer kunna kalka riskerar att återförsuras inom kort.
Konsekvenserna av en utebliven kalkning blir att försurningskänsliga arter minskar och i värsta fall försvinner helt från de vatten som återförsuras. Några särskilt försurningskänsliga fiskarter är lax, öring och mört. Fritidsfisket riskerar att påverkas negativt när fiskbestånden minskar. Våra utrotningshotade arter flodkräfta och flodpärlmussla är känsliga för försurning eftersom de inte kan bygga upp sina skal när det finns för lite kalk i vattnet. Även många bottenlevande djur påverkas negativt, till exempel dagsländor och snäckor. Fåglar, uttrar och andra djur som söker föda i sjöar och vattendrag påverkas negativt om deras bytesdjur förvinner.
Nationella kalkdatabasen
Länsstyrelsen rapporterar årligen spridda kalkmängder till den nationella kalkdatabasen. Databasen förvaltas gemensamt av Havs- och vattenmyndigheten och länsstyrelserna. I kalkdatabasen finns uppgifter om kalkmängder, kalktyper och spridningsplatser för kalkningar som utförts sedan början av 1980-talet.
Webbplatsen Nationella Kalkdatabasen
Länk till annan webbplats.
Hallands län tillhör ett av de områden som drabbats hårdast av försurning i Sverige.
Närheten till kontinenten medförde att vi fick stora nedfall av sura luftföroreningar som kom från förbränning av svavelhaltiga bränslen såsom kol och olja. Detta i kombination med en kalkfattig berggrund gjorde att vårt län drabbades hårt av försurning. Försurningskänsliga arter som mört, öring, flodkräfta och flodpärlmussla försvann från många av våra vatten.
Tack vare omfattande åtgärder som genomfördes både nationellt och internationellt har utsläppen av svavel minskat sedan mitten på 1970-talet. I halländsk granskog har nedfallet av svavel minskat med 90 procent. Trots detta är marken fortfarande försurad och vi behöver därför fortsätta kalka många sjöar och vattendrag.
Skogsbruket påverkar försurningen genom att träden tar upp baskatjoner (kalcium-, magnesium-, natrium- och kaliumjoner) när de växer. I en naturskog återförs dessa ämnen till marken när trädet dör och förmultnar. I det moderna skogsbruket tas nästan alla träd bort vid avverkning. Dessutom har det blivit vanligt att man även tar hand om grenar och toppar vilket ökar mängden baskatjoner som förs bort, vilket i sin tur ökar markförsurningen.
I takt med att nedfallet av försurande ämnen har minskat så har skogsbruket fått en större påverkan på försurningen. För att minska påverkan från skogsbruket behöver man tillföra baskatjoner vilket kan ske genom askåterföring.
Kontakt
-
Kajsa Wellbro
Telefon 010-2243389