Slätten

Slätten var en gård som delades i tre vid laga skiftet 1861. 1729 fanns här en brukare (åbo). Vid laga skiftet var de tre, och två av dem blev utflyttade till Slätten öst och Slätten väst. Den ursprungliga gården övergavs så småningom.

Karta över Slätten 1861

Slätten vid tiden för laga skiftet 1861. ©Lantmäteriet

Ett jordbrukssamhälle i mellersta Halland

Genomgången av den här byn blev lite annorlunda än de andra. Några äldre personer med rötter i trakten satte sig ner och mindes 1900-talet tillsammans.

De har alla levt och verkat i den här bygden och har levande minnen från hur det var att växa upp och arbeta på landet. Även om samhället moderniserades och industrialismen utvecklades för varje år var Sverige fortfarande mycket av ett jordbrukssamhälle. De småskaliga familjejordbruken och små orterna i inlandet var inte glesbygd på samma sätt som idag. Men de var en del av samhället och nymodigheterna förändrade livet på landsbygden, likväl som i stan.

De personer som deltog i samtalet var:

  • Jöns-Olof Johansson som är född på gården Ryggebo,
  • Birgit Johansson som är uppvuxen på Slätten öst,
  • Sigurd Karlsson som är född och uppväxt på Slätten väst
  • Mats Jonsson som är född och uppvuxen på Ängarna.

De träffades den 19 mars 2013 hemma hos Shlomo och Eivor Gavie som nu bor på Slätten öst – och mindes tillsammans hur livet såg ut i byn under tiden före under och efter andra världskriget.

Jöns-Olovs pappa flyttade till Ryggebo 1920. Det första han gjorde var att koppla in telefon. Telefonnumret var 18B. Sigurd minns att Slätten väst fick telefon på 40-talet. Innan dess hade gårdens folk fått låna telefon i granngården Ängarna. Man ringde inte i onödan på den tiden. Det var när det var viktigt och bråttom, som när man behövde få tag på veterinären, som telefonen kom till användning. Länge var det också så att gårdens telefon användes av flera hushåll. Birgit fick som barn springa med telefonbud när någon som ville ha tag på dem som bodde i Sannarpstorpen.

Elektricitet på 1920-talet

Många i byn fick el på 1920-talet. Elektriciteten användes till en början mest för belysning. Så småningom kom elektriska apparater som dammsugare och tvättmaskin. 1948 fick Ryggebo kylskåp. Det existerade också ett system med fryshus där man kunde köpa plats i ett frysfack. Det fanns både i Skrea och inne i Falkenberg. Innan frysen kom fanns möjlighet att hålla matvaror kalla med is. Ivar och Ingeborg i gamla smedjan bröt is när det var fruset på vintrarna och förvarade i isolerande sågspån. Isen höll sig länge på det sättet. När man behövde kylförvara mat, som vid stora kalas eller slakt, kunde man hämta is i mejeriet.

Lokala mejerier

Det fanns många lokala mejerier i mitten av 1900-talet. I Asige, Slöinge, Heberg, Vessigebro till exempel. Sannarps mejeri i Årstad var ett av de närmaste. Det låg på på Sannarps marker men tillhörde inte godset.

Sex gårdar hade mjölklag och samarbetade om att köra mjölk. Det var Slätten-gårdarna, Ängarna, Kulegård, Skattagård och Eriksberg. Det fanns ett mjölkbord på varje ställe. Klockan sju kom skjutsen och då skulle kannorna stå på mjölkbordet för att kunna köras vidare till Sannarps mejeri

En av Hjulebergs 300 kor var en jersey-ko mjölkade upp till fem procent fett. Den mjölken kördes till mejeriet i Kvibille där den blev Stiltonost, efter ett recept från Frankrike. Stiltonburkarna var höga och runda med en bild av Hjulebergs slott runt om på etiketten. Det var en mycket god ost och burken var så fin att man sparade den.

Fotografi på Sannarps mejeri, en gammal tegelbyggnad

Sannarps mejeri. Foto: Lena Berglund

Djur på gårdarna

Det fanns många djur på gårdarna. Alla hade kor och häst och 50–100 hönor. Man kunde också ha några får. Ullen kom till nytta, man kardade och spann hemma. En av deltagarna har ett foto av sin mormor där hon sitter vid spinnrocken på 30- eller 40-talet.

Korna betade ute men de gick inte lösa utan var tjudrade. Kedjan kunde vara tre meter och med tio–tolv meters avstånd mellan korna kunde raden av kor bli en kilometer lång. De unga djuren betade i skogen tills de var två–tre år. Det var kvinnorna som mjölkade och när de var klara skulle mjölken skickas till mejeriet och när kannorna kom tillbaka skulle de diskas. Den som hade ansvar för mjölkningen morgon, middag och kväll hade inte något fritt liv.

Granplantering

Det var ingen fara för granplantorna fast ungdjuren betade i skolan. Korna gick inte där det var nyplanterat utan i hagar lite längre in i skogen. Sigurd berättar:

– En bit in i skogen har det legat en gammal gård förr. Han som ägde den hette Bengt Petter. Vi kallade alltid hagarna för Bengt Petters och det var där korna betade.

Sigurd har som tonåring varit med och planterat gran i Slättens skogar – plantor som nu är uppvuxna och avverkade sedan länge. Eller fällda av stormarna. Stormen Gudrun i början av 2000-talet tog mycket av skogen och ännu större katastrof var stormen 1969.

Mycket arbete

Mats som växte upp på Ängarna, en lite mindre gård, minns det som att arbetet präglade hela tillvaron när han var ung.

– Vi mjölkade för hand och när vi hade mjölkat klart var det alltid något att göra. Djuren skulle fodras, på vintern skulle man ut i skogen, på sommaren skulle man hacka och gallra betor.

Att slipa liar var en av många sysslor och ett viktigt arbete. Lien användes vid skörden fast man hade slåttermaskin. Där hästarna skulle gå på åkern skulle man först hugga omkring med lie, så att hästarna inte trampade ner säden. Hästarna var starka ardennerhästar som tjänstgjorde i jordbruket med att köra slåttermaskinen – innan skördebindarna och traktorerna kom.

Själv odlade Mats bland annat sockerbetor som gick till sockerbruken i Skåne. Betorna transporterades av ett lastbilsåkeri i Blixtorp, vars bilar kom och samlade in skörden från gårdarna i trakten.

Torghandel

Förr såldes korna på marknaderna men det försvann på innan 50- och 60-talen. Det vanligaste var att djuren såldes till uppköpare eller slakteri som kom och hämtade dem med bil. Smågrisarna kördes till marknaden i Torup eller Falkenberg.

Annars var det inte så mycket torgförsäljning, fast Mats kommer ihåg en trevlig episod. När det var militärer i trakten fick bönderna anlita dem som hjälp i jordbruket. Mats fick en trevlig Halmstadkille till hjälp. En dag när det regnade, så att de inte kunde göra något åt säden, åkte de till Falkenbergs torghandel och sålde kärvar och äppelstock. Eftersom soldaten inte kunde följa med till stan i uniform fick han låna en kostym av en annan av gårdens medhjälpare.

– Jag gick iväg för att skaffa påsar så han blev ensam en stund. Det kom damer som ville köpa och han sa åt dem att vänta lite för ”chefen kommer snart”. Han fann sig, det tyckte jag var roligt.

Slakt till jul och vår

Vid slakten körde man med häst och vagn till Årstad, där John, byslaktaren, skulle se till att gårdens invånare fick sin julagris på bordet. Ofta slaktade man också en gris på våren. Då åt man mycket kött. Det blev mest fläskkött. Nötkött var inte så vanlig mat. Det var så dyrt att man hellre sålde det. På samma sätt som man sålde de fina grönsakerna och behöll andrasorteringen till det egna hushållet.

I Slöinge där Sia-glass nu ligger hade Isaksson ett slakteri. Han körde omkring och köpte upp slaktdjur och han var noga med att känna på djuren och värdera dem innan han sa hur mycket han kunde ge. Han var så utsliten att han en gång somnade vid kon som han skulle värdera.

Äggen byttes mot specerier

Det fanns folkskola i Årstad och småskola i Blixtorp. De flesta barnen gick till skolan, det var inte så vanligt med egen cykel, men den som hade lyckan att äga en sådan upplevde det som ett ”storverk”.

Sigurd berättar att han gick till skolan via hålvägen förbi Kulegård. Den finns inte längre men den var en allmän väg som kallades Särestads kyrkväg. Nu är den upp-plöjd men då var den en hålväg där det växte backsippor i kanten och den gick raka vägen upp till Årstads skola. Vägarna var ofta grusvägar och inte så jämna. Det var vanligt naturgrus som användes till vägbeläggning. Det fanns en mindre grushåla på Ängarna och en där nya skolan ligger.

Kvarn och mjöl

Brödsäden som skördades på gårdarna kördes till Sannarps kvarn. Under krigsåren och tiden därefter, när det var ransonering, fick man ha ett intyg från myndigheterna om att man hade tillstånd att mala x kilo mjöl. Var man lite sams med mjölnaren kunde man få malt en gång till för samma intyg. Man kunde köpa mjöl i affärerna också men om man hade eget vete malde man sitt eget.

Förutom Sannarp som malde brödsäd fanns det flera mindre kvarnar som malde till djurfoder. Till en början användes vattenkraften i Lillån. Den mark som fanns här passade bäst till korn och sådant som kunde bli djurfoder.

Fotografi på Sannarps kvarn.

Sannarps kvarn. Foto: Lena Berglund

Nya hus och gamla längor

Getapågarnas dal är mark som hörde till ett torp vid utkanten av mossen. Nu är det mest jaktlaget som har anledning att gå dit. Minnshallen (vid Hulegårdsberg) och Märkedalen är också namn på platser inom byn som man inte riktigt vet ursprunget till.

Den ursprungliga gården Slätten finns inte kvar. Den låg mitt emellan Slätten väst och Slätten öst. På 1920-talskartan är Slätten-stugan markerad. Det boningshus som finns nu på Slätten öst byggdes av Bernhard Bengtsson. Den gamla längan som fanns här tidigare bodde Birgit och hennes familj i mellan 1928 och 1940. Hallandslängan fanns här när Birgit kom hit 1928. Då var gården inte kringbyggd.

– Svinhuset byggde vi, berättar Birgit. Först hade vi grisar i ladugården men pappa byggde svinhuset så det blev lite bättre med plats.

Det fanns ingen linbasta i Slätten men här låg en kölna i Kölnesvingen. Den användes vid linberedningen ungefär som en basta. I Allberg heter det basta och här heter det kölna. Man använde den också när man gjorde malt till ölen. Nu ser den ut som en stensättning, det som är kvar av den.

Utflykter och dans

Utflykterna kunde gå till Sjönevad. Där kunde man besöka Gästgiveriet och dricka kaffe. Det fanns många dansställen. Granelund i Asige, Tyrolen i Skrea, Valencia i Falkenberg, Cortina i Vinberg och man dansade i skogskanten vid Hanarp mellan Heberg och Slöinge på lördagskvällarna. Det var inte värt att vara ute för länge, man skulle hinna hem till morgonmjölkningen och det var nödvändigt med cykelavstånd. Bussen till Falkenberg gick från Årstad och dit fick man cykla. Hilding i Slättelynga körde bussen, och två dagar i veckan var det Appelgren som satt bakom ratten

Vid Kärleksbjörken kunde det ligga ett helt berg med cyklar, kanske 50–75 stycken. De var inte låsta men kom inte bort. Det hände att folk slogs vid danserna men cyklarna var det ingen som rörde. Kärleksbjörken står fortfarande kvar. När vägen skulle byggas ut fick den göra en lite vidare sväng så att björken kunde sparas. Där den står har det varit ett vägkors och stoppställe sedan långt tillbaka.

Långt till stan

Cykel var det vanligaste färdmedlet men det fanns en och annan bil. Birgit som gifte sig 1945 berättar att Jöns-Olovs pappa hade en gammal bil som kördes på gengas under krigsåren. Den köptes 1924 och då var den första bilen i byn.

Jöns-Olov minns en resa till Halmstad 1924 när bilen var ny. Den var en Ford Coupé med riktigt tak. Pappan skulle skjutsa ett helt sällskap till Halmstad. Anders och pojkarna och så frun, som hoppade av efter en bit, men smeden som bodde här skulle följa med för han hade också ärende till stan. När de hade kört ett par mil och hunnit till Getinge var motorn varm och på gränsen till att koka. Anders fyllde på vatten i kylaren och så drack sällskapet kaffe. Med sprit i, så att det blev kaffegök. Den gången tog Halmstadsresan en halv dag dit och en halv dag tillbaka.

Knallar

Det var långt till Halmstad och att ta sig till Göteborg innebar en riktig långresa. Skulle man till ”stan” så var det oftast Halmstad man menade. Ibland kom utbudet till byn i stället. När knallarna kom med sitt utbud av sybehör och småsaker var det spännande att se vad de hade i väskan. Det fanns också kringresande skärslipare som sökte upp sina kunder där de fanns – alltså på gårdarna.

Kommunalskatten betalades i skolan

Man var beredd på eldssvådor och det fanns en brandspruta i varje by. Det fanns en i Blixtorps skola, som man fick stå och pumpa i ett litet hus nedanför skolbyggnaden. Det var också i Blixtorps småskola som man fick hämta sina ransoneringskort, en kontakt med myndigheterna. Ordföranden i kristidsnämnden hette Robert Nilsson och han bodde i Blixtorp. Så fort någon ny vara blev ransonerad fick man meddelande om det. Kommunalskatten och hundskatten betalades i skolan i Årstad.

Gymnastik och läsning

På 1940-talet fanns en livaktig gymnastikförening i Årstad. Gymnastiken utövades i föreningsform. Det fanns ingen gymnastik på schemat i skolan.

Ett tillgängligt nöje var romanläsning. Birgit nämner författare som Sigge Stark, Signe Björk och Vilhelm Moberg. Biblioteket i Heberg fick många besök och man köpte böcker ibland.

Bio blev det inte så ofta men det hände att man samlade ihop ett gäng som packade in sig i en taxi och åkte in till Falkenberg för att avnjuta till exempel Edvard Persson på filmduken.

Kyrkskjutsar och kyrkstall

Kyrksamheten var hög. De äldre som gick i kyrkan varje söndag. Många somnade i kyrkbänken efter en hård arbetsvecka. De som tog häst och vagn till kyrkan i Årstad kunde stalla hästarna hos Ryggebo, Skattagård, Johan Ander, Jonsgård, Lassagård, Björsgård eller hos Liss Olov på Toften. Det var nio ställen som hade kyrkstall med spilta och lite hö för hästen att mumsa på medan folket var i kyrkan.

Ofta var kyrkskjutsen en charabang, en lite finare vagn än den fjäravagn som man använde för att köra mjölken.

Svart-vitt forografi med bild på hästskjuts på väg till kyrka.

På väg till kyrkan med häst och vagn.

Kontakt

Serviceinformation

Illustrerad karta över Falkenberg med Slätten utmärkt

Slätten ligger strax söder om Årstad