Siktlinje mellan två mätpunkter i Struves meridianbåge. Foto: Dan Norin

Struves meridianbåge

Världsarvet Struves meridianbåge består av mätpunkter utmed jordens längdgrad (meridian). Genom triangelmätning skulle jordens exakta storlek och form bestämmas.
Mätningarna genomfördes under 1800-talet, som ett internationellt samarbete. Den svenska delen av världsarvet består av platserna för fyra av mätpunkterna i meridianbågen, Tynnyrilaki, Jupukka, Pullinki och Perävaara. Platserna är framförallt tillgängliga under barmarkssäsongen.

Karta över samtliga mätpunkter från Hammerfest i norr till Izmail i söder

Karta över samtliga mätpunkter. Kartbild: Lantmäteriverket

Struves meridianbåge är ett abstrakt världsarv som berättar om den vetenskapliga bedrift som hjälpte oss att klargöra vilken form jorden har. Mellan år 1816 och 1855 genomfördes flera omfattande mätningar av jordens yta. Arbetet leddes av den tysk-ryske astronomen Wilhelm von Struve. I hela projektet togs mätpunkter fram mellan Hammerfest i Norge och Izmail vid Svarta havet, längs en sträcka på 2 820 kilometer!
Mellan 1845 och 1852 leddes mätningarna i Tornedalen av Nils Haqvin Selander.

Sju av de 265 mätpunkterna ligger i Sverige och fyra av dem ingår i världsarvet Struves meridianbåge. De fyra mätpunkterna finns på bergen Tynnyrilaki, Jupukka, Pullinki och Perävaara.

Mätningarna genomfördes genom triangulering som innebär att man genom att mäta vinklar i trianglar utlagda på jordytan kan bestämma en mätpunkts läge. Genom dessa mätningar kunde en lång delsträcka av jordens meridian tas fram och med hjälp av den kunde det slås fast att jorden inte är helt rund utan tillplattad vid polerna. Arbetet var strapatsrikt eftersom det gick igenom flera länder, ofta till fots och genom obanad terräng.

Förutom det vetenskapliga framsteg detta arbete innebar var projektet också ett tidigt exempel på vetenskapligt samarbete mellan flera länder.