Siktlinje mellan två mätpunkter i Struves meridianbåge. Foto: Dan Norin

Världsarvet Struves meridianbåge

Struves meridianbåge berättar om den vetenskapliga bedrift som hjälpte oss att klargöra jordens form. Den tysk-ryske astronomen Wilhelm von Struve var en av de vetenskapsmän som genomförde mätningarna i ett internationellt samarbete under första hälften av 1800-talet. Fyra av de 265 mätpunkterna i den så kallade meridianbågen utgör den svenska delen av världsarvet - Tynnyrilaki, Jupukka, Pullinki och Perävaara. Dessa platser är än så länge lättast tillgängliga under barmarkssäsongen.

Karta över samtliga mätpunkter från Hammerfest i norr till Izmail i söder

Karta över samtliga mätpunkter. Kartbild: Lantmäteriverket

Meridianbågen består av mätpunkter utmed jordens längdgrad. Sju av de 265 mätpunkterna ligger i Sverige och fyra av dem ingår i världsarvet Struves meridianbåge. De fyra mätpunkterna i världsarvet finns på bergen Tynnyrilaki, Jupukka, Pullinki och Perävaara i Tornedalen. Uppmätningen av dessa punkter började inleddes 1845 och 1852 under ledning Nils Haqvin Selander från Kungliga Vetenskapsakademien.

Mellan år 1816 och 1855 genomförde vetenskapsmän i många länder flera omfattande mätningar av jordens yta. Genom en metod kallad triangelmätning kunde de fastlägga jordens exakta storlek och form. Genom att mäta vinklar i trianglar utlagda på jordytan bestämde de varje mätpunkts läge. I hela projektet fastlade man mätpunkter mellan Hammerfest i Norge och Izmail vid Svarta havet, längs en sträcka på 2 820 kilometer.

Arbetet var strapatsrikt eftersom det gick igenom flera länder, ofta till fots och genom obanad terräng. Mätningarna visade att jorden inte är helt rund utan tillplattad vid polerna. Förutom det vetenskapliga framsteg detta arbete innebar var projektet också ett tidigt exempel på vetenskapligt samarbete mellan flera länder.