Genomfört arbete med förorenade områden

Sanering av områdena f.d. Ruda Exportträ och f.d. Ruda Glasbruk, initierades av Högsby kommun 1989. De första undersökningarna för att spåra föroreningar gjordes på Exportträområdet i direkt anslutning till tryckimpregneringsanläggningen. Höga halter av arsenik, koppar och krom upptäcktes ytligt i marken. I samband med att vattenprovtagningar utfördes vid Exportträområdet upptäcktes även arsenik på ställen som inte kunde kopplas till verksamheten vid den nedlagda tryckimpregneringsanläggningen. Efter ytterligare utförda provtagningar spårades källan till en dagvattenbrunn uppströms impregneringsanläggningen vid Andrées väg, Glasbruksområdet. På fastigheten har det bedrivits glasindustri mellan åren 1920 och 1970. Produktionen har varierat men det har huvudsakligen varit hushållsglas, hårdglas och i viss mån prydnadsglas som tillverkats.

Högsby kommun initierade projektet 1989 i samband med konkursen av Ruda Exportträ AB. Området Ruda Exportträs huvudsakliga föroreningskälla bestod av arsenik, koppar och krom från impregneringsmedlet Boliden K33 som även innehåller zink. På fastigheten fanns även föroreningar från doppimpregnering innehållande främst klorfenoler och dioxiner. Dessutom hade föroreningar som bl.a. bly och cancerogena PAH identifierats bland skrot och annat avfall, nedgrävt i områdets nordligaste del. Mängden förorenad jord beräknades i huvudstudieutredningen till ca 60 000 ton över ett område som är 35 000 m2 stort (ca 25 % av den totala fastighetsytan).

Den dominerande föroreningen på Ruda Glasbruk var arsenik. Det förekom också förhöjda halter av kadmium, barium, koppar och bly. Totalt i huvudstudieutredningen beräknades mängden förorenad jord och glasavfall uppgå till ca 20 000 ton över ett område som var 10 000 kvadratmeter stort.

Högsby kommun beviljades bidrag till en fördjupad huvudstudieutredning år 2000 efter en tioårsperiod av aktivt engagemang från Högsby kommun. I maj 2004 erhölls tillstånd för åtgärderna och entreprenadarbeten kunde påbörjas juni 2004. Entreprenaden slutbesiktigades 29 november 2005.. Allt som allt togs mer än fem ton arsenik omhand. Föroreningarna är säkert förvarade i den 12 meter höga deponikullen norr om den tidigare impregneringsplatsen. Deponin har tät topp och botten och har getts namnet ”Rudablick”. I projektet pågick miljökontroll till 2013.

Sanering har skett av förorenade sediment i Övre och Nedre Svartsjön i Hultsfreds kommun. Under våren och sommaren 2006 muddrades sjöarna på sammanlagt 166 500 kubikmeter sediment. De förorenade sedimenten bestående av kvicksilverhaltiga fibermassor från pappers- och massaindustrin har lagts i geotuber som har avvattnats och deponerats på ett närliggande landområde.

Övre och Nedre Svartsjön är belägna ca 5 km uppströms Pauliströmsåns mynning i Emån. Pauliströmsån med omgivningar är en miljö av vildmarkskaraktär med artrik bottenfauna och stora naturvärden. Nedströms Pauliström är ån ett av de få större vattendrag som inte rensats på sten för att underlätta flottning och är därför mycket sten- och blockrik. Bland naturvärdena kan nämnas starka populationer av flodpärlmussla och öring samt förekomsten av utter. Pauliströmsån mynnar i Emån som är ett av de mest värdefulla vattendragen i södra Sverige vad gäller geologi, biologi och landskapsbild. Naturen i avrinningsområdet är mycket varierad vilket ger förutsättningar för en god biologisk mångfald både på land och i vatten. Av dessa anledningar har hela Emåns huvudfåra och flera biflöden, däribland Pauliströmsån, utpekats som riksintresse för naturvården enligt 2 kap 6 § naturresurslagen.

Svartsjöarna har under lång tid fungerat som sedimentationsbassänger för cellulosafiber som släppts ut från Pauliströms bruk i Vetlanda kommun, ca 3 km uppströms sjöarna. Pauliströms bruk har varit i drift sedan år 1900. Före 1960-talet saknade skogsindustrierna utrustning för att rena processavloppsvattnet från fiber. Stora mängder cellulosafiber släpptes därmed ut till angränsande vattendrag. Fiberbankar har därför ansamlats på många platser. Under en period från början av 1940-talet till mitten av 1960-talet användes fenylkvicksilver för att impregnera massan och undvika slembildning i processen. Flera av fiberbankarna innehåller därför betydande kvicksilvermängder. De totala fiberutsläppen från Pauliströms bruk har uppskattats till mellan 15 000 - 20 000 ton. Större delen av dessa har sedimenterat i Övre Svartsjön som är den första sjön nedströms Pauliström, men fiber har även transporterats vidare till Nedre Svartsjön. Sjöarna är relativt små (12 respektive 25 hektar) men ursprungligen ganska djupa klarvattensjöar. Tidigare provtagningar har dock påvisat förekomst av kvicksilverförorenade sediment i båda sjöarna.

Saneringen av Övre och Nedre Svartsjön är ett efterbehandlingsprojekt där 256 000 m³ kvicksilverförorenade fibersediment har muddrats. Utsedd entreprenör, DEC-DI, har muddrat förorenade bottensediment, samt avvattnat och deponerat massorna på ett närliggande landområde. Projektet drevs av Hultsfreds kommun och finansierades med statliga medel från Naturvårdsverket genom Länsstyrelsen. Industrin har delfinansierat saneringen med ca 21 Mkr. Huvudansvarig för Svartsjöprojektet var Hultsfreds kommun. Den totala projektkostnaden är ca 120 MSEK.

Det som är utmärkande för föroreningssituationen i Svartsjöarna är en process som heter metylering. Fibersedimenten har orsakat syrebrist i vattnet. Syrebrist, hög temperatur och mikroorganismer, omvandlar kvicksilver till en giftigare form, metylkvicksilver, som lagras i organismer och anrikas uppåt i näringskedjan. Då blir halterna kvicksilver i fisk så hög att den inte bör konsumeras och utgör ett hot mot mink, utter och fiskätande fågel. Alltså trots att halterna kvicksilver är relativt låga är förutsättningarna kraftfulla för metylering.

Totalentreprenör var konsortiet DEME Environmental Contractors-Dredging International (DEC-DI) som har sitt huvudkontor i Belgien. Konsortiet har mångårig och god erfarenhet av liknande miljöprojekt utomlands. Saneringsarbetena i Svartsjöarna innebar att kvicksilverförorenade sediment muddrades och pumpades till deponiområdet in i s.k. ”geotuber”. Det var första gången denna teknik användes i Sverige. Geotuber är långa geotextilrör, med små porer som är genomträngliga för vatten men inte för de muddrade sedimenten. Geotuberna är vanligtvis 50 m långa och ca 5 m i diameter. Geotuberna placerades i ett särskilt iordningsställt deponiområde där avvattning av muddrade sediment skedde, därefter täcktes geotuberna med jordmassor. Producerat lakvatten från geotuberna renades och kontrollerades kontinuerligt innan det släpptes ut i recipienten. En biologisk reningsanläggning anlades med kapacitet att hantera upp till 3000 kubikmeter förorenat vatten per dag. Huvudman för Svartsjöprojektet är Hultsfreds kommun. Kommunen har upphandlat Empirikon AB för projektledning. Som projektledningsfunktion svarar Empirikon för organisering, utarbetande av rutiner samt planering och ledning av projektet. Empirikon hade samma roll vid saneringen av Järnsjön. Till projektgruppens förfogande står specialister inom olika ämnesområden.

Syftet med efterbehandlingen av Övre och Nedre Svartsjöarna var att återställa förhållandena för djur och växter i sjösystemet till förhållanden liknande de som rådde innan det utsattes för föroreningar från Pauliström bruk. Även kunskap rörande efterbehandlingsteknik och miljöförhållandena i närområdet skulle tillvaratas under projektets genomförande.

De övergripande åtgärdsmålen för efterbehandlingsarbeten inom Svartsjöprojektet var:

• att minska belastningen av kvicksilver till en nivå som medför att risken för negativa effekter på vattenlevande organismer är liten och att kvicksilverhalterna i Svartsjöarnas fisk på sikt minskar till samma nivå som fisk uppströms.
• att minska syretäringen som lagren av sedimenterade cellulosafibrer medför och därmed skapa förutsättningar för en mer naturlig miljö.

Ett annat sätt att uttrycka målsättningen med åtgärderna är att sådana förhållanden i sjön skulle återskapas att den åter skall fungera som en naturlig kvicksilverfälla.

Gjorda erfarenheter från projektet finns dokumenterade i en erfarenhetsrapport som kan beställas från kommunen och Länsstyrelsen.

Utvärderingen av resultaten byggde på omfattande miljökontroll före och efter åtgärden. Hänsyn togs till kvicksilverflöden uppströms Svartsjöarna och till kvicksilverhalter i biota i referenssjön Enegrenen. Slutsatsen är att de uppställda målen med åtgärden i stort sett infriades (jfr avsnitt 2.3, 7.5 samt 9.1). Svartsjöarna utgör inte längre en potentiell källa för omfattande spridning av kvicksilver, eftersom praktiskt taget allt kvicksilverkontaminerat fibersediment har avlägsnats. Koncentrationerna av metylkvicksilver i Pauliströmsån nedströms Svartsjöarna har i det närmaste halverats. I Svartsjöarna själva har koncentrationerna av totalkvicksilver och metylkvicksilver i vattnet i och under termoklinen sjunkit med 50–75 respektive 75–90 %. I Övre Svartsjön har metylkvicksilverhalten sjunkit med 80 % i zooplankton och med 30 % i fisk (abborre 1+ och 1-kg gädda). I Nedre Svartsjöarna var haltminskningarna något mindre. I båda sjöarna var minskningen av kvicksilverhalterna i fisk statistiskt signifikant.

I referenssjön skilde sig inte kvicksilverhalten i fisk mellan före och efter åtgärden. Kvicksilverhalterna i Svartjöarnas fisk kan tänkas sjunka ytterligare som ett resultat av gradvis ökad produktion av biomassa och ökade tillväxthastigheter. En snabbare minskning av fiskens kvicksilverhalt skulle möjligen kunna åstadkommas genom att kvarvarande fibersediment i strandzonen avlägsnas. Av praktiska skäl kunde inte strandzonen muddras. Det är emellertid oklart hur mycket fiber som har kvarlämnats utanför det muddrade området. Nedbrytningen av fiber bör ha skett relativt snabbt i den väl syresatta strandzonen. Det var troligen ett korrekt beslut att inte muddra den södra, grunda delen av Nedre Svartsjön, eftersom sedimenten inte innehåller fiber och kvicksilvermängden är förhållandevis liten. Kvicksilverhalterna i ytsedimentet är tämligen höga (upp mot 1 mg Hg/kg ts), men metylkvicksilverhalterna är låga och det oxiderade ytsedimentet motverkar att kvicksilvret mobiliseras.

På Fredriksskans i centrala Kalmar har det funnits en avfallsdeponi. Saneringen av Fredriksskans slutfördes 2020. Cirka 50 000 ton förorenade massor, ett 10-tal ton bly, koppar och zink och något ton PAH togs bort. Slutrapportering avslutades under 2022.

Alsterbro glasbruk är lokaliserat centralt i Alsterbro samhälle i Nybro kommun. Det var i drift mellan åren 1871–1969. Sveriges geologiska undersökningar (SGU) har som huvudman inom ramen för projektet ”Sanering av glasbruk – ett samverkansprojekt i glasrikekommunerna” låtit undersöka det förorenade området genom en huvudstudie finansierad av Naturvårdsverket. Huvudstudien genomfördes under 2016-2018. Objektet har åtgärdats under 2020-2021. Projektet har slutrapporteras under 2022.