Naturvårdsbränningar

På 1600-talet brann ungefär en procent av Sveriges skogsyta varje år. I takt med att svedjebruket har försvunnit och vi har blivit bättre på att släcka har skogsbränderna minskat. Arter som har utvecklats i samklang med bränd skog får svårt att klara sig.

Därför är brand bra

Efter en brand blir skogen ljusare och varmare. Solens strålar når ner till marken, och sotade stammar drar till sig värmen. Granar tål inte brand särskilt bra. Tallar däremot, klarar ofta brand på grund av att de har tjockare bark, djupare rötter och sin krona högre upp. Mängden granar minskar alltså vid en brand, och det ger mer utrymme till tallar och lövträd. Brand skapar också döda och döende träd. Det gynnar ett tusental arter som riskerar att försvinna på grund av bristen på död ved. Ett hundratal arter är direkt beroende av brand. Exempel på sådana arter är rökdansfluga och brandskiktdyna.

Vildbränder är svårsläckta

Bränder som sprider sig okontrollerat kallas för vildbränder. Svårsläckta vildbränder kan uppstå om elden kommer lös när mark och luft är torr, vinden stark och det finns mycket lättantändligt bränsle i skogen. Åsknedslag kan tända i marken men i de allra flesta fall tar sig elden aldrig.

Vildbränder kan ställa till med stor skada på människors egendom och också bli en fara för människor och övrig natur. Eftersom de är svårsläckta riskerar de att sprida sig över stora områden. Det brinner sällan i skogen idag och därför samlas mycket lättantändligt material, så kallat finbränsle, och i och med det ökar risken för stora vildbränder.

Naturvårdsbränningar och eldningsförbud

För att gynna de brandberoende arterna och minska andelen gran i vissa områden genomför Länsstyrelsen naturvårdsbränningar. En naturvårdsbränning är en lugn och kontrollerad brand som utförs av speciellt utbildad personal. Det är alltid snudd på eldningsförbud när bränningarna genomförs. Det beror på att det då är lagom torrt i luft och mark. Är det för blött kan det inte brinna, och är det för torrt är riskerna för stora. Säkerhetsarrangemangen är stora kring naturvårdsbränningar, och säkerheten går alltid först.

Så går det för djuren

Det är mycket stök i ett område innan en bränning vilket gör att de flesta djur lämnar området i god tid. Gnagare, ormar och grodor gömmer sig i hålor och gångar djupt nere i marken dit elden inte når. Enstaka groddjur, fågelbon och insekter som myror, är de som riskerar att råka illa ut. Vår fauna och flora är formad av regelbundna bränder. Strax efter att elden har slocknat börjar små och stora djur att återta området.

Noggranna förberedelser

Det är många och stora förberedelser inför varje naturvårdsbränning. Allra först tittar man ut områden som är bra att bränna. För att ett område överhuvudtaget ska bli aktuellt måste det såklart gynnas av brand och kunna brinna. Sedan tittar man på terrängen och omgivningen. Finns det bra ställen att hämta vatten på? Finns det naturliga stopplinjer, som till exempel vägar, blöta marker eller ett vattendrag? När ett område bedömts lämpligt på alla sätt gör man en bränningsplan där det till exempel står hur vädret ska vara, hur slangar ska dras, var vatten ska hämtas, hur området ska spärras av och så vidare. Man gör även en kommunikationsplan där det står vilka man ska kontakta och när. Den täcker allt från intern kommunikation på plats till kontakt med räddningstjänst, SOS, brandflyg och eventuella närboende.

Innan den planerade bränningsdagen ska slangar läggas ut, vattenpumpar placeras ut och testas och vissa träd fällas. När det slutligen är dags samlas personalen på morgonen och går igenom rutinerna och gör de sista förberedelserna. Under bränningen kommunicerar personalen via Rakel, ett digitalt kommunikationssystem som fungerar även där det är dålig täckning. Oftast tänder man först på eftermiddagen. Det beror på att luftfuktigheten sjunker från morgonen och är som lägst under tidig eftermiddag för att sedan öka igen. Av säkerhetsskäl tänder man inte förrän luftfuktighetskurvan har vänt uppåt. Om vädret vänder under dagen och förutsättningarna ändras kan bränningen blåsas av i sista stund, men förhoppningsvis samarbetar vädret så att bränningsledaren kan göra klartecken.

Dags att tända

När alla parametrar stämmer, alla brandslangar är trycksatta och testade tänds en punkt i ena hörnet av området. Först tänder man bara enstaka punkter, samtidigt som områdets ytterkant säkras med vatten och hackor. Senare tänder man i linjer och alltid så att elden får sprida sig sakta mot vinden. Bakom eldlinjen dör elden sedan ut mot avbränd mark. Hela tiden kan man styra hur intensiv branden ska vara beroende på vind, fuktighet och terrängförhållanden.

I början tar man det försiktigt, men när det finns ordentligt med avbränd mark som elden backar mot och bra stopplinjer längs kanterna kan man tända större områden åt gången. Just i det skedet kan det upplevas som en kraftfull brand. Hur intensivt man väljer att tända beror på vilket mål man har med bränningen. Ibland ska det bara brännas över snabbt utan att träd dör och ibland vill man att elden ska nå mer på djupet. Hela tiden vattnas ytterkanterna och speciella spanare är ute och tittar efter glöd som följer med röken upp i luften och riskerar att ramla ner utanför bränningsområdet. Händer det letar man upp glöden och släcker den.

Så snart elden dragit förbi släcker man glöden i ytterkant och ett par meter in i brandområdet. Längre in i området får det gärna fortsätta glöda. Ofta finns det träd eller områden av träd som man vill spara och dessa vattnas extra och skyddas med barriärer som är svåra för elden att ta sig över.

Hur lång tid den aktiva bränningen tar beror på hur stort område som ska brännas och på hur bra förutsättningarna är. Är det till exempel på gränsen till för fuktigt tar det mycket längre tid. Målet är att området ska vara avbränt innan den fuktiga nattluften slår till eftersom det då blir mycket svårt att tända.

Efterarbete

Direkt efter bränningen är området sotigt och det glöder på många ställen. Under natten bevakas kanterna så att elden inte kryper ut ur området. Sedan låter man oftast området glöda vidare ett par dagar innan man aktivt går in och släcker alla glödbränder. Innan man börjar rulla ihop slangar ska brännan vara kall, det vill säga det ska ha gått tre dygn från senast kända glöd. Ibland kan man låta en specialutbildad glödhund gå över området för att nosa reda på eventuella djupt liggande glödar. Slutligen samlar man in allt materiel och sätter upp varningsskyltar.

Dagen efter bränning är området mycket sotigt och det ryker från enstaka glödar.

Varning för fallande träd

Träd vars rötter har brunnit av ramlar snabbt och tyst. Därför är det mycket viktigt att man inte går in i ett avbränt område den första tiden. Helst ska det ha höststormat innan man börjar röra sig i brandområdet. I höstblåsten faller de träd som inte står stadigt. Det är såklart också mycket sotigt en lång tid efter bränningen.

Utbildning

När Länsstyrelsen genomför naturvårdsbränningar bjuds alltid Räddningstjänster och andra speciella intressenter in att vara med. Vildbränder är som sagt svåra att släcka och kräver andra metoder än klassisk brandbekämpning. När brandmän och andra är med under våra kontrollerade bränningar lär de sig mycket om hur brand fungerar ihop med skog och hur man bäst stoppar den.