Invasiva främmande arter

I den här kartberättelsen (Storymap) kan du läsa om vad invasiva främmande arter är, lära dig känna igen dem och vad du kan göra om du upptäcker en invasiv främmande art.

Det finns även en interaktiv karta. I den kan du se alla inrapporterade fynd av invasiva främmande arter i Jönköpings län och få mer information om varje art och fynd.

Vill du hellre läsa informationen som ett traditionellt dokument? Klicka på de tre punkterna längst upp till höger i Storymappen och välj förhandsgranska utskrift.

Invasiva främmande arter i Jönköpings län, storymap Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.

Jätteloka

Jätteloka är en flerårig, högväxt ört, som härstammar från regionerna kring Kaukasus i Ryssland. Det första fyndet av jätteloka i Sverige gjordes år 1900. Jättelokan trivs på öppen, näringsrik, och gärna fuktig mark.

Jätteloka är en av två landlevande växtarter som Naturvårdsverket bedömer har stor spridning i Sverige, det pågår arbete med att ta fram särskilda hanteringsåtgärder för dessa arter. I Jönköpings län har arten påträffats på många platser runt om i länet, oftast i anslutning till tätorter eller längs vägar.

Hot

Jätteloka är en mycket konkurrenskraftig växt som bildar täta, höga bestånd och tränger undan inhemska arter. Den kan sprida sig kraftigt och har en fröbank som kan vila flera år i marken. Varje blommande individ kan pollinera sig själv, vilket gör att en enda individ kan ge upphov till ett helt bestånd.

Jättelokans växtsaft kan i reaktion med solljus irritera huden och ge symptom liknande brännskador. Det är därför mycket viktigt att använda skyddskläder vid hantering av jätteloka.

Åtgärder

Små bestånd av jätteloka bekämpas effektivt genom att plantorna grävs bort innan blomning, ned till minst 10 centimeter under marken för att även få med frön. För större bestånd är återkommande slåtter eller röjning, med lie eller trimmer, minst tre gånger per säsong att föredra. För alla metoder krävs uppföljning och eventuella upprepningar i flera år för att förhindra att nya individer etablerar sig.

Samtliga former av bete har visat sig mycket effektivt. Djuren bör släppas på tidigt på året. Slåtter ska inte förekomma tillsammans med bete eftersom djuren kan få brännskador om de utsätts för växtsaften. Även bete måste upprepas under flera års tid för att fröbanken ska utarmas.

Jätteloka, Naturvårdsverket Länk till annan webbplats.

Gul skunkkalla är en flerårig ört med avlång blomkolv, gult hölsterblad och stora, glansiga blad. Arten kommer ursprungligen från Nordamerika men kom till Sverige som prydnadsväxt runt 1910. Arten växer i kärr, dammar, sumpskogar och längs vattendrag. I Jönköpings län har arten påträffats på ett tiotal platser.

Hot

Arten sprider sig effektivt längs vattendrag där den täcker stora ytor och tränger undan andra arter. Varje individ kan ta en kvadratmeter i anspråk. Den kan sprida sig både vegetativt med avbrutna stamdelar och med frön.

Åtgärder

Plantor kan grävas bort, helst i början av sommaren. Gräv gärna 50 centimeter ner i jorden för att skära av roten på djupet. Efter uppgrävning kan man trampa hårt på den kvarvarande jorden ovanför eventuella kvarvarande rotbitar för att försvåra växtens återhämtning. Frön kan överleva i marken under flera år och avbrutna växtdelar kan utvecklas till nya plantor. Det är därför viktigt att följa upp flera gånger per säsong.

Gul Skunkkalla, Naturvårdsverket Länk till annan webbplats.

Jättebalsamin är en vackert blommande, ettårig ört, som kan bli över två meter hög och växa i täta bestånd. Arten kommer ursprungligen från västra Himalaya men introducerades i Europa som trädgårdsväxt under 1800-talet. Arten trivs på fuktig, näringsrik mark och påträffas därför ofta längs vattendrag, i diken och vid sjöar och dammar.

Jättebalsamin är en av två landlevande växtarter som Naturvårdsverket bedömer har stor spridning i Sverige, det pågår arbete med att ta fram särskilda hanteringsåtgärder för dessa arter. I Jönköpings län har arten påträffats på många platser, främst längs vattendrag.

Hot

Jättebalsamin växer i täta bestånd och konkurrerar ut inhemska arter. Dess frökapslar producerar flera hundra frön, som spricker upp explosionsartat när de har mognat. Eftersom jättebalsamin vanligen förekommer nära vattendrag kan frön färdas långt och etablera bestånd på nya platser.

Åtgärder

Jättebalsamin har ett mycket ytligt rotsystem vilket gör den lätt att rycka upp. För mindre bestånd är uppryckning därför en lämplig åtgärd. För större bestånd är slåtter eller bete alternativ. Det är viktigt att återbesöka platsen och upprepa bekämpningsåtgärder flera gånger per säsong och under flera år. Annars finns risken att nya individer växer upp och blommar, då arten har en lång växtsäsong och frön kan överleva i marken under flera år.

Jättebalsamin, Naturvårdsverket Länk till annan webbplats.

Signalkräfta är den vanligaste arten av kräfta i Sverige. Signalkräftan sprider kräftpesten som slår hårt mot den inhemska flodkräftan, samtidigt som signalkräftan själv är resistent mot sjukdomen. Arten kommer ursprungligen från Nordamerika men planterades ut i Sverige på 1960-talet för att ersätta kräftbestånd som slagits ut av kräftpesten. I Jönköpings län finns signalkräfta i många sjöar och vattendrag.

Signalkräfta bedöms ha stor spridning i Sverige, vilket har gjort att Havs- och vattenmyndigheten har tagit fram ett särskilt hanteringsprogram för arten. Då den inte bedöms möjlig att utrota nationellt finns särskilda regleringar kring fiske, förbud med mera.

Hot

Kräftpest är en svampsjukdom som överförs mellan kräftdjur genom sporer som sprids i vattnet. Sjukdomen slår hårt mot den inhemska flodkräftan vars förekomst har minskat kraftigt de senaste årtiondena. Den allra största spridningskällan för kräftpesten är illegal utsättning av signalkräfta.

Åtgärder

Det finns ett särskilt hanteringsprogram för signalkräfta, där Jönköpings län ingår i artens hanteringsområde. Inom detta område finns särskilda regler vad gäller fiske, transport och försäljning av okokta kräftor. Det finns även skyddsområden för flodkräfta, där ytterligare restriktioner råder.

Signalkräfta, Havs- och vattenmyndigheten Länk till annan webbplats.

Smal vattenpest är en vattenlevande växt som påträffas i sötvatten och kan bilda täta mattor. Arten kommer ursprungligen från Nordamerika och har troligen introducerats i Sverige via trädgårdsdammar och akvarier. I Jönköpings län förekommer arten i sjön Sommen.

Smal vattenpest är en långväxande, flerårig vattenväxt med tätt kransställda blad som är fint sågtandade. Den blommar i juli till september med vita till ljuslila blommor som når ovanför vattenytan.

Hot

Bestånd med smal vattenpest växer snabbt och konkurrerar effektivt ut andra arter och förändrar livsmiljön för många vattenlevande organismer. Arten bildar så täta bestånd att den kan utgöra ett hinder för rekreation och båttrafik. Smal vattenpest sprider sig vegetativt, vilket innebär att små växtdelar som lossnar kan sprida sig långt och etablera nya bestånd.

Smal vattenpest kan öka övergödningen i sjöar eftersom den tar upp näringsämnen ur sedimenten under tillväxten, dessa näringsämnen frigörs sedan när växten bryts ned under vintern. Nedbrytningsprocessen kan även leda till syrebrist i vattnet.

Åtgärder

Åtgärder som eventuellt är aktuella är skuggning med hjälp av täckdukar, eller manuell skörd med hjälp av exempelvis en kratta. Att skörda arten blir mycket kraft- och tidsödande vid stora bestånd, man riskerar dessutom att bryta av nya växtdelar som kan etablera sig på nya platser i sjön eller följa vattendrag nedströms.

Smal vattenpest, Havs- och vattenmyndigheten Länk till annan webbplats.

Blomsterlupin är en flerårig ört med blommor som varierar mellan ljust rosa och blålila. Arten härstammar ursprungligen från Nordamerika och kom troligen till Sverige som prydnadsväxt under 1800-talet. Arten påträffas på många platser över hela Jönköpings län, oftast i trädgårdar eller längst vägkanter och banvallar.

Blomsterlupin breder ofta ut sig och konkurrerar ut andra arter på öppna hävdade marker som vanligtvis har stor biologisk mångfald. Blomsterlupin lever dessutom i symbios med kvävefixerande bakterier, vilket leder till att markens kemi förändras och blir mer kväverik där arten växer. Detta är ytterligare ett hot för känsliga ängsväxter.

Vid små förekomster kan hela växten grävas eller dras upp. Man kan även slå av blomsterlupin, helst flera gånger per säsong under några år. Allt växtmaterial måste tas bort från platsen efter genomförda åtgärder.

Blomsterlupin, Naturvårdsverket Länk till annan webbplats.

Parkslide är en snabbväxande och högväxt ört som bildar täta bestånd. Arten kommer ursprungligen östra Asien men introducerades i Sverige någon gång kring 1900-talets början. Arten har sedan dess spridit sig från trädgårdar och etablerat sig i bland annat tätortsmiljöer. Parkslide räknas som en av de värsta invasiva arterna. Trots att det i Sverige idag bara förekommer honblommor och arten kan därför inte föröka sig med frön. Arten har däremot en mycket effektiv vegetativ spridning via rhizom (en del av roten).

Vi får många frågor om bekämpning av parkslide, och vilken metod som bör användas. Parkslide är tyvärr svårbekämpad och det finns idag ingen enkel beprövad bekämpningsmetod som fungerar i alla lägen. Det behövs uthållighet då bekämpningsarbetet ofta löper över flera år och kräver en kombination av metoder. Undvik grävning i närheten av växten då det ofta leder till att den skjuter nya skott. Tänk också på att inte flytta jordmassor som kan innehålla fragment av rötter då det är en stor källa till spridning. Rötterna kan sträcka sig så långt som 7 meter från plantan. Om växten inte breder ut och sprider sig är det därför bättre att vänta med åtgärder. Under tiden är det klokt att ha växten under uppsikt för att kunna notera om den börjar sprida sig. Om du ändå måste bekämpa parkslide se till att du har en genomtänkt strategi.

Att knäcka av växtens ovanjordiska delar för att därefter täcka med markduk och slutligen ett minst 30 centimeter tjockt lager jord eller grus kan möjligen lugna ner växten. Det görs med fördel när man har ett rejält skott att ta tag i och knäcka precis vid jordkronan. När parksliden klipps kan den dock bli stressad och skjuta ut nödskott åt sidorna. Det är därför viktigt att vara uppmärksam på om nya skott dyker upp utanför den ursprungliga busken.

Denna metod kan i vissa fall kombineras med eller ersättas av behandling med bekämpningsmedel innehållande glyfosat. Vidta stor försiktighet vid användning av glyfosat då det kan skada annan växtlighet och är mycket giftigt för vattenlevande organismer. Håll skyddsavstånd till eventuella vattentäkter och ytvatten i närområdet.

Tänk på att inte lägga växtmaterial i naturen eller komposten då det snabbt ger upphov till nya plantor. Det bör istället fraktas till återvinningscentralen i slutna påsar och sorteras som brännbart för att minska risken för spridning.

Parkslide, Naturvårdsverket Länk till annan webbplats.

Vresros är en perenn, storvuxen ros som är vanlig i trädgårdar men som kan orsaka problem när den sprider sig i naturen. Vresros kommer ursprungligen från nordöstra Asien men har rapporterats som vild i Sverige sedan 1920-talet. Vresros finns på många platser i Jönköpings län.

Vresros är grenig och taggig med stora blommor som är vita till mörkt rosa. Den har även stora nypon som från ändarna är plattade. Bladen är kraftiga och blankt mörkgröna. Växten kan bli över två meter hög.

Vresros växer ofta på sanddyner längs stränder där den stabiliserar sanden och förhindrar erosion och dynbildning. Arten är och kan bli ett stort problem i hotade naturtyper då den bildar så täta bestånd att den tränger ut inhemska arter.

Artens förekomst bör begränsas och dess spridning bör stoppas. Vresros förökar sig både med frön och vegetativt. Om plantan klipps ner men rötterna lämnas kvar kommer nya ovanjordiska delar att växa upp, därför krävs återbesök och upprepade åtgärder för att bekämpa arten. Mindre plantor kan grävas upp med rötter, men även då krävs återbesök för att kontrollera om växten har återhämtat sig.

Vresros, Naturvårdsverket Länk till annan webbplats.

Svarthuvad snigel kommer ursprungligen från kaukasus och upptäcktes för första gången i Sverige 2019. I Jönköpings län finns nu några bekräftade förekomster. Troligtvis finns dessutom ett stort mörkertal i antalet platser i länet där snigeln finns men ännu ej är känd. Då arten är ny i Sverige saknas kunskap om artens ekologi och hur den påverkar vår natur. Snigeln känns igen på sitt svarta huvud och gråaktiga kropp och kan bli cirka 45 millimeter lång.

Den kan skiljas från andra liknande snigelarter genom att den alltid har andningshålet baktill i mantelns högersida. Liknande arter som trädgårdssnigel (Arion distinctus), parksnigel (Arion fasciatus) och gråsidig skogssnigel (Arion circumscriptus), har alltid andningshålet framtill i mantelns högersida.

Troligtvis fungerar metoder som används för att hantera spansk skogssnigel också för svarthuvad snigel. Det verkar som att det bästa sättet att bekämpa svarthuvad snigel är att plocka upp och avliva dem när de är fullt utvecklade. Kommersiella snigelgift (järnfosfat) fungerar troligtvis men slår också mot andra snigelarter. Bekämpning är troligtvis mest effektiv på senvåren innan de reproducerar sig.

Svarthuvad snigel, Naturvårdsverket Länk till annan webbplats.

Sjögull är en flytbladsväxt som ursprungligen kommer från Centraleuropa och Asien. Den introducerades troligen i Sverige som prydnadsväxt i dammar under slutet av 1800-talet. I Jönköpings län finns sjögull på några platser, bland annat i sjön Sommen.

Sjögull konkurrerar ut inhemska växter och djurlivet påverkas negativt. Sjögull kan öka övergödningen i sjöar eftersom den tar upp näringsämnen ur sedimenten under tillväxten, dessa näringsämnen frigörs sedan när växten bryts ned under vintern. Nedbrytningsprocessen kan även leda till syrebrist i vattnet. Täta mattor av sjögull kan dessutom förhindra bad, fiske och båttrafik. Växtdelar som slits av när båtar och kanoter passerar kan ge upphov till nya förekomster.

En allmän uppmaning är att vara försiktig och undvika områden med sjögull vid vistelse på sjön eller i dess strandzoner. Det är viktigt att inte köra båt, paddla, fiska eller simma i bestånd med sjögull.

Sjögull, Havs- och vattenmyndigheten Länk till annan webbplats.

Amerikansk bäckröding importerades till Sverige 1892 för att planteras ut i fjällvatten. De flesta utsättningarna av bäckröding skedde sedan under 1950- och 60-talen.

Nu förekommer amerikansk bäckröding i över 300 självreproducerande bestånd i Sverige. En del av dem har troligen uppkommit då fisken själv har tagit sig vidare till nya vatten.

Amerikansk bäckröding kan i vissa fall negativt påverka inhemska laxfiskar. Bäckröding växer till exempel snabbare och blir könsmogen tidigare än öring, vilket ger den fördelar vid konkurrens om resurser, såsom föda eller ståndplatser i vattnet.

Bäckröding, Havs- och vattenmyndigheten Länk till annan webbplats.

Kanadensiskt gullris är en flerårig ört som kommer från östra Nordamerika. Växten har odlats som prydnadsväxt och sprids fortfarande från många trädgårdar i Sverige. Arten Introducerades i Sverige som trädgårdsväxt för sitt vackra utseende och sågs 1870 för första gången ute i naturen. Kanadensiskt gullris trivs i trädgårdar, betesmarker, vägkanter och på industrimark. Den sprider sig lätt och tar över helt där den växer och konkurrerar ut inhemska arter. Växten är dessutom omtyckt av pollinerare, vilket gör att inhemska växter får svårt att växa och sprida sig. Kanadensiskt gullris utsöndrar också ett kemiskt ämne från rötterna som hindrar tillväxten hos andra växter och förhindrar frön från andra växter att gro.

Ett effektivt sätt att bli av med små bestånd av kanadensiskt gullris är att gräva upp eller dra upp plantorna med rötterna. Stora bestånd kan bekämpas med slåtter, det vill säga att slå av växten. Bästa tidpunkt för slåtter är under maj och augusti. Planera för att upprepa proceduren i flera år, till dess att inga nya skott kommer upp.

Kanadensiskt gullris, Naturvårdsverket Länk till annan webbplats.

Vattenpest är en dybladsväxt som bildar långa slingor med stjälkar. De kan bli upp till ett par meter långa och har centimeterlånga blad som sitter i täta kransar längs stjälken. Den blommar i toppen av stjälkarna med små (cirka fyra millimeter breda) vita eller bleklila blommor från juli till september.

Det första fyndet av vattenpest uppges vara 1872 i Uppsala. Nu är den mycket vanlig i sjöar och vattendrag i hela södra delen av Sverige. I Jönköpings län finns vattenpest i flertalet sjöar och vattendrag. Vattenpest infördes troligtvis avsiktligt som prydnadsväxt till trädgårdsdammar och akvarier och har sedan spridit sig. Den växer helt under vattnet och kan bilda stora och täta bestånd.

De täta bestånden konkurrerar ut inhemska växtarter och kan ödelägga livsmiljön för många djurarter. Vattenpest kan öka övergödningen i sjöar eftersom den tar upp näringsämnen ur sedimenten under tillväxten, dessa näringsämnen frigörs sedan när växten bryts ned under vintern. Nedbrytningsprocessen kan även leda till syrebrist i vattnet. Täta bestånd av vattenpest kan dessutom förhindra bad, fiske och båttrafik. Växtdelar som slits av när båtar och kanoter passerar kan ge upphov till nya förekomster.

En allmän uppmaning är att vara försiktig och undvika områden med vattenpest vid vistelse på sjön eller i dess strandzoner. Det är viktigt att inte köra båt, paddla, fiska eller simma i bestånd med vattenpest.

Vattenpest, Havs- och vattenmyndigheten Länk till annan webbplats.