Höga temperaturer i Gotlands länLäs mer på SMHI:s webbplats om aktuellt meddelande.

Publiceringsdatum:

Senast uppdaterad:

Gutefåren – ett levande kulturarv

Två gutefår i en hage tittar mot kameran.

Bland våra älskade, men också hotade lantraser, hittar vi det behornade gutefåret. De är liksom andra lantrasfår tåliga och väl anpassade för att gå utomhus året om. Troligen har de funnits på Fårö och Gotland sedan människan bosatte sig här för nära 10 000 år sedan.

Varför de är så viktiga att bevara genom fortsatt avel och användning vill jag försöka förklara här. Idag är en del av lantraspopulationerna så små att deras fortlevnad faktiskt är hotad. Det finns tiotalet olika svenska lantrasfår. Gutefåret utmärker sig då både baggar och tackor har horn, och de har en stor variation i färg och teckning. Idag finns runt 6 000 gutefår i Sverige.

När jag läser på om gutefåret och dess historia inför den här lilla artikelserien, dyker en hel del ny spännande fakta upp för mig. Till exempel att gutefåret faktiskt saknar en rasstandard. Detta är en viktig sak, då man anser att en standard leder till en likriktning av fårens utseenden och motverkar bevarandet av rasens inneboende mångfald och variation. Nära nog alla djurraser jag stött på tidigare har haft en väldigt tydlig rasstandard. En standard angående till exempel färg, extremiteter och typ som man eftersträvat i avelsarbetet. Men så icke här tydligen! Häftigt ändå.

Ett gutefår står och tittar mot kameran. Runtomkring ligger gutefår i gräset och tittar åt andra håll.

Gutefåren trivs bäst utomhus även när inte solen skiner och gräset är grönt.

En fin septemberfredag beger jag mig till den gamla gården Västerhuse i Hangvar för att träffa Johan Tevell. Han driver ett stort ekologiskt lantbruk på gården Hägvards i Hall, men även har betesmarker i grannsocknen Hangvar. Jag har stämt träff med Johan för att prata om hans gutefår, få träffa dem och lära mig mer om rasen. Johan har troligen den största gutefårsbesättningen på ön – med nära 120 lamm!

Jag hinner knappt öppna bildörren på den kringbyggda gårdsplanen vid Västerhuse förrän jag hör bräkande får någonstans ifrån. Runt hörnet dyker så Johan upp och möter mig. Vi är här bakom, jag och fåren informerar han med ett stort leende. Och visst! Där bakom ladan står de ju, en stor flock brokiga tackor med tjusiga horn. Här har Johan bara tackor och tacklamm nu, medan alla bagglamm nyligen blivit avskilda och finns på ett annat bete.
Den ena är verkligen inte den andra lik. På en ungtacka är till och med hornen helt olika varandra noterar jag förbryllat.

Jag försöker fånga deras intresse och fotografera dem för att kunna återge min upplevelse i bilder. Men precis som alla andra djur är de hopplöst svåra att fotografera. De vägrar att stå still, ställer sig i skugga eller motljus, är för närgångna eller bara ignorerar mig. Jag blir visst aldrig någon ny Mattias Klum. Efter ett tag ger jag upp, och vänder mig istället till Johan med mina intervjufrågor.

Ett gutefår med olika färg på hornen och närbild på ett gutefår som sträcker fram mulen mot kameran.

Till vänster: Ett ungtacka som har olika färger på sina horn. Till höger: En oblyg tacka vill bjuda på en puss.

Vilka särskilda egenskaper har gutefåren?
De är väldigt, väldigt duktiga mammor, de har verkligen fina moderegenskaper berättar Johan. Tackorna har lätta lamningar, fortsätter han, och de tar verkligen hand om sina lammungar. De är även lättfödda och överhuvudtaget sunda och tåliga. De har ju som nämnts väldigt olika utseende, så de är lätta att skilja åt på individnivå. Däremot få man just inget vidare betalt för skinnen om man jämför med pälsfårens, konstaterar Johan.

Gutefårens skinn är inte alltid de som folk vill ha när de ska köpa lammskinn. Ofta är de lite ostyriga och har helt olika typer av ull på samma skinn, långt, rakt och lockigt lite om vartannat, fläckiga och prickiga. Men vill man ha ett unikt lammskinn, ja då är det ju bland de från gutefår man ska leta!

Köttet då, är det någon skillnad från andra fårraser?
Nej egentligen inte, en del tycker att det smakar mer, och är mer örtrikt. Men det beror nog på vilken typ av bete de går på skulle jag tro, säger Johan. Slaktvikten kan däremot vara något kilo mindre än vanliga gotländska pälsfår, då de har en jämförelsevis låg vuxenvikt.

Just detta är ju något signifikant hos lantraserna, att de är lite mindre och inte producerar lika mycket mjölk eller kött som de framavlade raserna i dagens intensiva jordbruk. Det är även det som många gånger bidragit till att lantraserna ses som oekonomiska och därmed minskat kraftigt i antal. Men i miljöer där produktionsegenskaperna inte är viktigast, som till exempel här, i skötseln av ett naturreservat, då är de oslagbara.

Vilka egenheter har de då månne?
Jo, till exempel så brukar lammungarna ofta ligga uppe på sin mamma. Och det här är troligen ett sätt att se större ut, att tackan liggandes med sina lamm uppå sig, uppfattas som ett stort djur, förklarar Johan. Det här beteendet tror man avskräcker rovdjur som räv och örn, som inte ser någon poäng att ge sig på ett så stort byte. Gutefårens tackor drar sig heller inte för att försvara sina ungar med hornen. Jag har sett tackor som gått på korpar när de försökt ge sig på deras nyfödda lammungar, säger Johan. Vad har de mer för egenheter, funderar han sedan högt... Jo, de vill heller inte gå inomhus. Oavsett vädret så vill de hellre vara kvar ute, konstaterar Johan med en huvudskakning och ett skratt.

Johan Tevell klappar ett av gutefår som står i en klunga och betar.

Johan Tevell småpratar med några av sina nyfikna tackor.

Hur kommer det sig att det blev just gutefår för dig?
Från början handlade det om att vi behövde betesdjur till de här markerna, stora delar av området och beteshagen här är ett naturreservat, berättar han, och då kändes det extra bra att kunna använda en riktig och lokal lantras. Och när de dessutom har de här egenskaperna, att de är sunda, tåliga, har en stark överlevnadsinstinkt, liksom bra modersegenskaper, ja då var valet enkelt. Häruppe på norr har vi annars en del problem med örn som tar lammungar och svaga djur, men jag har faktiskt inte haft någon sådan incident, ännu, lägger Johan till. Jag tror att de passar och skyddar sina ungar så pass effektivt.

Hur funkar de ihop med andra raser/djur?
Det har aldrig varit några problem, säger Johan. Jag har haft dem tillsammans med både nöt och hästar, så det är helt lugnt.

Vem skulle du rekommendera att skaffa gutefår?
Tja, alla som har marker som behöver betas? De kan gå på allt från magra alvarsbeten till frodigare ängsmarker och skogsbeten. De är fenomenala naturvårdare. Både då marker ska restaureras och kanske just genomgått en röjning, liksom i den kontinuerliga skötseln med årligt bete. Jag upplever faktiskt ett ökat intresse för rasen nu, och har fått lite förfrågningar om bagglamm från andra med besättningar. Jag tror att vi verkar bli fler som får upp ögonen för rasen, säger Johan.

Själv kan jag bara konstatera att de ju är otrolig charmiga och nyfikna. Flera kommer fram och hälsar, och undrar om jag inte har något gott med mig. Ska jag skaffa några lamm, vilket jag nog borde, så blir det helt klart gutefår.
Och de känns ju så otroligt ålderdomliga och ursprungliga bara i hur de ser ut. Dels alla olika färger och teckningar med vitt och fläckar här och där, och hornen gör ju sitt minst sagt.

Det här med att de är goda mödrar som försvarar sina ungar har jag hört från fler som har gutefår. Även att de får fina ungar trots magra beten, och jag har till och med hört en teori i att de har fetare mjölk än andra fårraser. Om det är så låter jag vara osagt. Men jag gillar tanken, snacka om anpassade och riktiga överlevare! Det är ju också vad som gör lantraserna till just en lantras. Att dessa våra husdjur levt så länge på samma plats, att de anpassat sig till den lokala miljön och dess specifika förutsättningar.

Historiskt var förhållandena ofta mycket hårda, med till exempel begränsad tillgång på foder. Det har i sin tur lett till att raserna blivit mycket härdiga och bra på att klara sig på en liten fodertillgång. De är duktiga på att hitta egen mat, vilket gör dem till så bra betesdjur. De här djuren har varit oerhört viktiga för människorna på landsbygden genom historien, och är de som skapat de fina kulturbetesmarker vi ser och uppskattar så mycket idag.

Flera gutefår ligger i gröngräset.

Flera av Johan Tevells 120 gutefår ligger och njuter i gröngräset.

Nära utrotning

Under början av 1900-talet bredde ett stort intresse ut sig, för att inte säga trend, med avel mot kulliga får, det vill säga får utan horn. Denna nya inriktning i fåraveln slog naturligtvis hårt mot de behornade gutefåren, som hastigt blev allt färre. De behornade lamm som föddes ansågs nu mindervärdiga och slaktades alltid, då man ansåg att hornen utvecklades på bekostnad av hullet. Efter första världskriget fanns gutefåret kvar på norra Gotland och Fårö, så gott som helt opåverkad av inblandning av andra raser. Men endast ett fåtal individer återstod.

När jag läser om det arbete som sedan lades ner på 1930-1940-talen för att rädda gutefåren, framkommer det ett helt häpnadsväckande väldokumenterat detektivarbete kring rasens ursprung. I Håkan Hallanders ”lantrasbibel” Svenska Lantraser beskrivs detaljerat. Dels hur det gick till när de behornade lammen tappar sin status och blir allt färre, tills bara ett fåtal fanns kvar. Dels hur räddningsarbetet gick till; jakten på och insamlandet av enskilda individer från olika socknar spridda över ön. Hallander lyckas identifiera 13 individer, som samlades ihop under 40-talet, och kom att utgöra den genetiska basen vi har idag.

Fascinerande är även läsningen om personerna och pionjärerna bakom räddningsarbetet och hur de olika besättningarna långsamt byggdes upp igen. Hallander har verkligen djupdykt och jag rekommenderar andra intresserade att göra detsamma i hans fantastiska bok!

När jag så lämnar Johan och alla tackorna är det med en känsla av vördnad och tacksamhet. Tänk att de finns kvar ändå! På ön där de utvecklats, blivit vad de är, och funnits som människans följeslagare i nästan 10 000 år. Och tacksamheten känner jag för de som på 1940-talet insåg hur illa det var ställt med rasen och som bestämde sig för att rädda den. Utan deras insatser hade vi inte haft några gutefår idag.

Fakta

Antal: finns ca 6 000 gutefår i Sverige
Vikt: ca 40-100 kg
Mankhöjd: bagge 64-85 cm, tacka 65-71 cm
Hornlängd: bagge 39-90 cm, tacka 21-43 cm
Hornomkrets vid basen: bagge 20-29 cm, tacka 12-14 cm

För mer information och kontaktuppgifter till uppfödare med mera finns två aktiva föreningar att vända sig till:
Föreningen Gutefåret Länk till annan webbplats.
GutefårAkademin Länk till annan webbplats.

Logotyper för projektet Ett rikt odlingslandskap och EU:s jordbruksfond.

Kontakt

Dela sidan:

Landshövding

Anders Flanking

Besöksadress

Visborgsallén 4

Postadress

621 85 Visby

Organisationsnummer

202100-2312

Följ oss