Gotlandsrusset – ett levande kulturarv

Bland våra älskade, men också hotade lantraser, hittar vi gotlandsrusset, denna lilla smidiga och starka häst som överlevt och funnits på Gotland sedan stenåldern. Russet är, tillsammans med den nordsvenska hästen, den enda rasen som idag betraktas som ursprunglig i Sverige. Här berättar Maria Norderbrim, rådgivare på länsstyrelsens landsbygdsenhet, om varför russen är så viktiga att bevara, genom fortsatt avel och användning.

Idag är en del av lantraspopulationerna så små att deras fortlevnad faktiskt är hotad. Antalet russ i Sverige uppgår idag till cirka 6000 individer, mot 1990-talets runt 7000 russ i landet.

Bunge och gården Hägur badar i sol den här fantastiska septemberdagen när jag besöker russuppfödaren och naturvårdaren Gerty Dahlbom-Jonsson. Gerty möter upp under gårdens stora vårdträd, en ett par hundra år gammal och klappad ask.

Gerty Dahlbom-Jonsson har vuxit upp med hästar och hennes hästerfarenhet är livslång. Idag äger hon hela 25-talet russ, och varje år föder hon upp cirka tio föl. Tillsammans med maken Björn Jonsson sköter hon ett stort antal hektar känsliga naturområden med skogsbeten och ängsmarker på norra Gotland med hjälp av de betande russen. Det visar sig att vi får anledning att prata mer om russen som betesdjur under mitt besök på gården.

Jag har stämt träff med Gerty för att prata om just gotlandsrussen, eller baggarna som de ju ofta fortfarande benämns på ön. Vi går in i huset och slår oss ner i salen som flödar av solljus. Egentligen vill jag ut till hästarna på en gång, men först måste jag få svar på mina intervjufrågor!

Innan vi kan ta tag i mina planerade frågor måste vi prata avel. Denna alldeles egna ädla konst, som med erfarenhet, fingertoppskänsla, kunskap och ett öga för djur, kan bli precis hur bra som helst. Ungefär så skulle jag vilja beskriva Gertys avelsarbete, ett arbete som är väl genomtänkt och ganska brett. Syftet är att få fram sunda, friska och arbetsvilliga individer, samt russ ”för alla”. Gerty förklarar närmare:

– Jag vill ta fram hästar som passar olika köpare. Vare sig de är intresserade av trav, ridning med hoppning och dressyr eller sport- och brukskörning, ja då ska de ändå kunna hitta den hästen hos mig.

En mångsidig ras med envishet och intelligens

Vilka särskilda egenskaper har russen?

– De är tåliga och intelligenta, utbrister Gerty direkt på min första riktiga intervjufråga. Det är en enkel häst. De behöver inte en massa specialfoder, konstiga tillskott eller ”krusiduller”. De behöver egentligen bara bra grovfoder och ett ganska magert bete. Då reder de sig väldigt fint, till och med de dräktiga stona. Naturligtvis kräver de hovvård, vindskydd och ligghall precis som alla andra hästar och i enlighet med god djurhållning, men de är ändå lite enklare att ha, konstaterar Gerty.

Gerty beskriver russen vidare som trevliga att hantera, men det bygger förstås på hur man hanterat och fostrat dem från början.

– Det finns säkert ett och annat ”ohängt” russ därute, ansvaret ligger ju hos människan om man ska få en följsam och lätthanterad häst eller en motsträvig. För envisa är de också de små hästarna, ibland får man verkligen övertala dem! Men har man väl fått dem på sin sida har man en arbetskamrat och vän för livet, säger Gerty.

Allsidighet är ett ord som Gerty gärna återkommer till när vi pratar om hästarnas egenskaper.

– Få andra hästraser har så många olika användningsområden! De är ofta fantastiska barnhästar, både på hobbynivå och i tävlingssammanhang inom till exempel hoppning och dressyr. Därtill har vi ju russtrav, en sport som bara ökar i intresse och antal utövare. Även sportkörning ser vi öka. Gotländska kuskar med russekipage har just varit och tävlat i VM i Holland nu i september, både i par och fyrspann. Det finns även russ som tävlar i ponnygalopp, så allsidighet är verkligen ett ord som passar in på de här små hästarna, säger hon.

Vilka egenheter har de månntro?

– Ja, vi har ju redan konstaterat att de är både intelligenta och envisa, säger Gerty, och utbrister i ett skratt: De är som riktiga gotlänningar! Man måste truga en del, och fråga minst två gånger, kanske tre. Men sedan brukar det gå bra!

Hur kommer det sig att det blev just russ för dig?

Svaret kommer direkt:

– Jag har alltid velat ha russ. Som liten önskade jag med ett, men det blev aldrig något. Vi hade bara stora hästar hemma på gården där jag växte upp, berättar Gerty.

Hennes barndomshem är ingen mindre än den fina Takstens gård i Lärbro, som i många år under 1970- och 80-talen var ett välkänt travhäststuteri. Men något russ till Gerty som liten blev det alltså inte. Med ett litet skratt frågar jag då om det är därför hon har så många nu? Men Gerty berättar att det främst har med naturvården, skötseln av de stora skogsbetena att göra. Russen är suveräna landskapsvårdare. Utan dem skulle skogen snart slya igen, och en mängd känsliga arter, både växter, djur och insekter, skulle försvinna.

– Russen bidrar enormt till vår biologiska mångfald, både genom att hindra igenväxning, men även genom hovarnas trampande i marken. Vi behöver verkligen fler betande russ på Gotland, konstaterar Gerty, och jag vet att hon skulle få medhåll av många biologer och naturvårdskunniga.

Hur funkar russ ihop med andra betesdjur?

– De funkar utmärkt ihop med både lamm och nöt, säger Gerty. Russen, eller alla hästar, är i regel naturligt högre i rang än både lamm och nöt. Så det blir de som bestämmer, utan att det blir någon konflikt.

Vem skulle du rekommendera att skaffa russ?

– Alla som har lämplig mark eller skog som behöver betas, eller annan lite magrare mark kan skaffa russ. Russen är ju lättfödda, och kan snarare få otäcka sjukdomar som fång om de går på för kraftigt bete eller får för mycket hö och kraftfoder. Det måste man komma ihåg! Ska man skaffa sig russ, så bör man såklart också ha viss hästvana och en grundkunskap, säger Gerty.

Gerty menar att det är viktigt att man har en hästkunnig person som mentor att kunna fråga och bolla med.

– Med kunskap är det lätt att göra rätt! Och går man i tankar att köpa en ponny till barnen så ska man såklart köpa ett russ när vi ju bor på Gotland!, säger Gerty.

– Alla barn borde få växa upp på ett russ, säger Gerty och jag plötsligt i munnen på varandra och skrattar igen.

Dags att hälsa på i hagen

Det är äntligen dags att komma ut i den stora hagen och få träffa hästarna. Hagen, med gles betad skog, härliga hassellundar och öppna ytor, är omkring 15 hektar stor. Här går sex ston med lika många föl, och gissa om det blir så kallad sötchock när fölungarna nyfiket kommer fram och hälsar! Några av stona kommer också fram, men såklart stjäl fölungarna showen. Vi hälsar på varandra jag och några föl. ”Mule mot mule” blåser vi försiktigt på varanddra. ”Hej, vem är du?”. Sedan är det dags för kli, halsen och bringan är favoritställena. Och oj så gott de luktar, doften av solvarm häst, det finns nog inget bättre! Det är dessutom något alldeles speciellt med hur russ luktar, de luktar liksom lite mer och godare än andra hästar? Svårt att förklara, men ni som haft russ vet nog vad jag menar.

Några av hästarna har den för gotlandsrusset så karaktäristiska ”mjölmulen”, det vill säga en väldigt ljus mule, nästan vit eller i alla fall ljusgrå. Ofta har just dessa mjölmule-hästar ljusare områden kring ögonen också, en väldigt ursprunglig teckning. Några av hästarna är ljusa och mörkare fuxar, några klassiskt russbruna, någon svart, och Gerty berättar att hon till och med har två skäckar och en isabell, men de är på ett annat bete just nu. Variationen i färg är alltså nästan lika stor som russens allsidighet!

Den lilla flocken rör sig snart mot vattenkaret uppe vid grinden. Några av stona dricker här, men jag såg även ett sto som stannade till och drack ur en liten vät. Det blev nästan som en scen tagen ur Ronja Rövardotter! Jag och Gerty följer med flocken bara för att få se två av hingstfölen sparka och plaska med frambenen i det fulla karets rena vatten. Dödskul tyckte killarna, och hade snart smutsat ner karet ordentligt, och stänkt en massa vatten runtom. Men framhovarna blev ju i alla fall väldigt rena.

Med stor ansträngning lyckades jag tillslut slita mig ur hagen, och detta även utan att fånga en fölunge att stoppa i skuffen och ta med hem… När jag och Gerty stängt grinden efter oss, ser vi hur flocken förnöjsamt rör sig bort från oss och försvinner in bland träden. Tänk att russen tidigare strövat helt fritt på ön i åtminstone 3000 år!

Nära att dö ut

I cirka 3000 år gick alltså russen fritt på Gotland som vildhästar. In på 1800-talet fanns det gott om gotlandsruss som betade i de stora skogarna på ön. Gotlänningarna fångade in, tämjde och använde de små hästarna efter behov som drag- och riddjur. Men när laga skifte genomfördes 1859 började markerna delas upp och stängslas in, samtidigt som större arealer gjordes om till åkermark. De stora sammanhängande betes- och strövområdena för russen krympte drastiskt, och plötsligt började man se hästarna som skadedjur. Många russ såldes till fastlandet och utomlands, och många sköts för köttet.

I början av 1900-talet uppmärksammades dock att russen var nära utdöende, och två stuterier startade för att bevara rasen. Men aveln upphörde av ekonomiska skäl helt under 1920-talet och stuterierna lades ner. Sju ston och några unghästar, totalt 14 individer, skänktes då till Gotlands Hushållningssällskap, med villkoret att sällskapet skulle hålla en stam med russ.
Dessa hästar togs till Lojsta hed, och är idag grunden till den flock med hästar som hållits halvvilt i området sedan dess.

Mer information hittar man hos Svenska Russavelsföreningen, gotlandsruss.se.
Föreningen ger även ut tidningen Gotlandsrusset 5 gånger om året.