Förorenade områden

Förorenade områden är platser som riskerar att skada eller skapa olägenhet för miljön eller människors hälsa. Länsstyrelsen samordnar länets arbete med förorenade områden, och stödjer till exempel kommunen i tillsynsarbetet.

Platser som är så förorenade att de kan riskera att skada eller skapa olägenhet för människors hälsa eller miljön kallas förorenade områden. Ett förorenat område kan vara ett mark- eller vattenområde, grundvatten, en byggnad eller en anläggning.

Orsaken till föroreningarna kan kopplas till tidigare och nuvarande industrier eller annan verksamhet som påverkat miljön negativt. Ibland kallas ett förorenat område även för föroreningsskada, det är i praktiken samma sak. Reglerna om förorenade områden finns i Miljöbalkens 10:e kapitel.

Vem gör vad med förorenade områden?

Länsstyrelsens arbete med förorenade områden:

  • Utövar tillsyn och vägleder kommunerna i sin tillsyn över förorenade områden.
  • Samordnar arbetet med förorenade områden i länet, planerar, prioriterar och följer upp.
  • Vidareförmedlar statliga bidrag för undersökning och sanering till en kommunal eller annan huvudman.
  • Granskar hur kommunerna beaktar förorenade områden i den fysiska planeringen

Kommunens arbete med förorenade områden:

  • Utövar tillsyn över förorenade områden.
  • Utför lokal planering, prioritering och uppföljning i kommunen.
  • Inventerar pågående miljöfarliga verksamheter eller andra förorenade områden som kommunen har tillsyn över.
  • Kan agera huvudman för undersökning och sanering med statliga bidrag.
  • Beaktar förorenade områden i den fysiska planeringen.
  • Kan vara ansvarig för undersökning och sanering till följd av den verksamhet som kommunen själv bedriver eller har bedrivit.

Mer information om huvudmannaskap vid efterbehandling av förorenade områden finns i vår broschyr.

Huvudman – efterbehandling av förorenade områdenPDF

Tillsynsvägledning för förorenade områden

På EBH-portalen finns övergripande vägledande material om förorenade områden.

EBH-portalenlänk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster

Länsstyrelsens tillsynsvägledning kan exempelvis vara:

  • kommunbesök
  • utbildningsdagar
  • vägledningsmaterial via den egna webben
  • vägledning via telefonkontakt eller e-post

Miniminivå för länsstyrelsens tillsynsvägledning för förorenade områdenlänk till annan webbplats

Nationell databas för förorenade områden

De allra flesta områden som kan misstänkas vara förorenade har kartlagts av Länsstyrelsen eller kommunen. Alla områden som identifierats har registrerats i den nationella databasen EBH-stödet. Kommunerna har inte tillgång till databasen men kan få utdrag av information av Länsstyrelsen. Det är viktigt att du för med följande uppgifter i din begäran:

  • Fastighetsbeteckning eller ID-nummer (se information i EBH-kartan)
  • Kommun
  • Skriv utdrag ur EBH-stödet i ämnesraden

Kommunen ska lämna uppgifter till Länsstyrelsen om exempelvis genomförda inventeringar, utredningar eller åtgärder för registrering i EBH-stödet.

Karttjänster med förorenade områden

EBH-kartan

Använd kartan över förorenade områden (EBH-kartan) för att se var det finns misstänkt eller konstaterade förorenade områden i mark, grundvatten, ytvatten, sediment och byggnader. I kartan får du information om förorenade områdens riskklassning, vilken typ av bransch som är eller har varit aktiv i områdena samt antal fastigheter som berörs. Kartan hämtar information från Länsstyrelsernas databas EBH-stödet. Databasen används för att bevara information från utredningar och åtgärder som har ägt rum områdena.

WMS-tjänst och shapefiler

Om du som behöver tillgång till WMS-tjänster och nedladdningsbara shape-filer för förorenade områden kan du använda länsstyrelsernas Geodatakatalog.

Förorenade områden i Västerbotten

Länsstyrelsen ansvarar för att samordna arbetet med förorenade områden i länet. I begreppet samordning ingår bland annat planering, prioritering och uppföljning. Här kan du läsa mer om hur Länsstyrelsen arbetar med samordningsansvaret för förorenade områden.

Geografiska förutsättningar

Västerbotten är landets näst största län och utgör något större än en åttondel av Sveriges totala landareal. Till stora delar består Västerbotten av skogsmark och fjäll. Länets olika regioner kan naturgeografiskt delas in i kustland, inland och högfjällsregion.

Länet har femton kommuner: Bjurholm, Dorotea, Lycksele, Malå, Nordmaling, Norsjö, Robertsfors, Skellefteå, Sorsele, Storuman, Umeå, Vilhelmina, Vindeln, Vännäs och Åsele.

Geologiska och hydrogeologiska förhållanden

Länet dräneras via ett antal älvar till Bottenhavet och Bottenviken. Avrinningen till Bottenviken sker till övervägande del via Umeälven och Skellefteälven samt i mindre grad via Åbyälven, Byskeälven, Bureälven, Rick­leån och Sävarån. I Bottenhavet mynnar Hörnån, Öreäl­ven, Lögdeälven och Ångermanälven. Ångermanälven har sitt utlopp i Västernorrland, men källflödena finns inom Västerbottens län.

Berggrunden inom Umeälven och Vindelälvens avrinningsområde kan grovt delas in i två bergartsregio­ner, kaledoniska bergarter i fjällkedjan samt sveko­fenniska bergarter i skogslandet. Fjällkedjan (Kaledoniderna) bildades för 510-400 miljo­ner år sedan och består av mer eller mindre omvandlade sedimentära bergarter. Berggrunden är här mycket upp­delad, vanligt förekommande är gnejs, glimmerskiffer, lokalt fyllit, kvartsiter och amfiboliter. Vid kusten och inlandet är den prekambriska berggrunden som bildades för 1880-1870 miljoner år sedan mer homogent upp­byggd. Den domineras av yngre granit och pegmatit i väster samt gråvacka, skiffer, kvartsit och arkos delvis migmatitomvandlade i en kustzon. I länets nordöstra del förekommer det sura vulkaniter som finns i ett stråk mellan Malå och Boliden samt i ett stråk på ömse sidor om Skellefteälven. De sistnämnda bildar det så kallade Skelleftefältet som är känt för sina rika tillgångar på kop­par, zink och guld.

Huvuddelen av jordarterna i Västerbottens län utgörs av morän och torvmark men i älvdalarna finns även glaci­fluviala sediment avsatta. Jordtäckets tjocklek varierar kraftigt inom området. I dal­gångarna finns ansamlingar av finsediment, ibland med inslag av sulfidjord (svartmocka). Då sulfidjord kommer i kontakt med luft oxideras den från sulfid till sulfat och pH sänks kraftigt. Järn fälls ut som oxider/hydroxi­der och tungmetaller kan frigöras och transporteras ut i miljön. Jordartsfördelningen tillsammans med berggrun­den utgör några av de viktigaste faktorerna som styr na­turliga bakgrundshalter av metaller i marken. Bakgrunds­halterna i Västerbotten har ibland visat sig vara högre än genomsnittet i Sverige, exempelvis vad gäller arsenik.

Industristruktur

I Västerbottens län har träindustrin och gruvbrytningen gamla anor. Båda verksamheterna börja­de i mindre skala på 1700-talet, men tog riktigt fart först under senare delen av 1800-talet och blev då mer omfat­tande och utbredda. Sågverk och senare massafabriker lokaliserades till älvdalar och älvmynningar eftersom tillgång till vatten var en förutsättning för verksamheten.

Gruvbrytningen fick sitt verkliga genombrott vid upptäckten av Bolidenmalmen och det ledde sedan till att många fyndigheter och gruvor etablerades inom Skellef­tefältet för utvinning av mineraler ur sulfidmalm. Rönn­skärsverken etablerades vid Skelleftehamn som en direkt följd av denna nya råvara och är idag ett av världens största kopparsmältverk. Det är också en av världens största anläggningar för återvinning av bas-och ädel­metaller från skrot och slagger.

I gruv-och träindustrins fotspår har även andra industrier växt upp. På så sätt har verkstadsindustrin kommit att i stor utsträckning vara kopplad till gruv-och träindustrin med tillverkning av maskindelar, kranar och skotare med mera. Det är en av förklaringarna till varför industrin i länet har sitt starkaste fäste i Skellefteåregionen.

Nationella miljömål

Målet inom miljöarbetet i Sverige är att vi till nästa generation ska kunna lämna över ett samhälle där de stora miljöproblemen är lösta. Som ett riktmärke finns 16 nationella miljö-kvalitetsmål. Ett av dessa är Giftfri miljö som innebär att förekomsten av ämnen i miljön som har skapats i eller utvunnits av samhället inte ska hota människors hälsa eller den biologiska mångfalden. Halterna av naturfrämmande ämnen är nära noll och deras påverkan på människors hälsa och ekosystemen är försumbar. Halterna av naturligt förekommande ämnen är nära bakgrundsnivåerna.

För varje miljökvalitetsmål finns ett antal preciseringar beslutade som syftar till att utgöra kriterier för att bedöma möjligheterna att nå miljökvalitetsmålen. Preciseringen för förorenade områden är att de är åtgärdade i så stor utsträckning att de inte utgör något hot mot människors hälsa eller miljön.

Naturvårdsverket har under år 2014 tagit fram förslag på etappmål gällande efterbehandling av förorenade områden. Målen ska bidra till att öka arbetstakten samt att öka användningen av annan teknik än den traditionella, schaktning och deponering av massor, i syfte att effektivisera efterbehandlingsprocessen.

Förslaget är utformat enligt följande:

  • Minst 25 procent av områdena med mycket stor
    risk för människors hälsa eller miljön är åtgärdade år 2025.
  • Minst 15 procent av områdena med stor risk för
    människors hälsa eller miljön är åtgärdade år 2025.

Användningen av annan teknik än schaktning följt av
deponering, utan föregående behandling av massorna, har ökat år 2020.

Som övergripande mål gäller att år 2050 ska alla områden med mycket stor risk eller stor risk för människors hälsa eller miljön vara åtgärdade. Vidare anges att som förutsättning för att uppnå etappmålet ska samlad, tydlig och kvalitetssäkrad digital information om förorenade områden finns allmänt tillgänglig. Förorenade områden undersöks och utreds även i sådan omfattning att takten i åtgärdsarbetet kan hållas.

Regionala miljömål

Västerbottens län har inga regionala miljömål, utan följer de nationella miljökvalitetsmålen med preciseringar och etappmål.

Nationella tillsynsmål

Naturvårdsverkets övergripande nationella mål för Länsstyrelsens operativa tillsyn och tillsynsvägledning:

  • Länsstyrelsen ska genom tillsynen bidra till att ansvaret
    för prioriterade föroreningsskador utreds och att föroreningsskador med
    ansvarig part avhjälps i enlighet med gällande delmål för giftfri miljö.
  • Länsstyrelsen ska erbjuda tillsynsvägledning
    till kommunerna i den utsträckning och omfattning att dessa ges förutsättningar
    för att kunna bedriva tillsyn avseende föroreningsskador.

Nationell strategi

Den övergripande strategin för efterbehandlingsarbetet grundar sig dels i det regleringsbrev som regeringen skickar ut varje år och dels i den Nationella planen för efterbehandling som Naturvårdsverket tar fram. I regleringsbrevet framgår att länsstyrelserna ska redovisa vilka åtgärder som vidtagits för att öka antalet privatfinansierade efterbehandlingar av förorenade områden samt redovisa arbetet med att åtgärda förorenade områden med statliga bidrag.

Den nationella planen för efterbehandling på Naturvårdsverkets webbplatslänk till annan webbplats.

Allmän information om förorenade områden och hur Naturvårdsverkets arbetar med frågan på deras webbplats.länk till annan webbplats

Prioriteringar

Länsstyrelsens fokus vid arbetet med undersökningar, utredningar och åtgärder är på de mest prioriterade ob­jekten i länet, oberoende av om det finns någon som en­ligt miljöbalken är ansvarig för föroreningarna eller inte. Prioriterade områden i Västerbottens län är de som enligt MIFO tillhör riskklass 1 (mycket stor risk) och riskklass 2 (stor risk). Särskild prioritet ges i de fall ett objekt kan betraktas som akut. Med ett akut objekt menas att:

  • objektet utgör ett direkt hot mot människors hälsa, dvs innebär akuta risker vid direktexponering (luft, vatten, mark, damm, byggnadsmaterial),
  • objektet hotar eller kommer inom snar framtid att hota allmänna vattentäkter och andra betydande vat­tenförsörjningsintressen eller
  • objektet hotar eller kommer inom snar framtid att hota naturområden med stora skyddsvärden (Natura 2000, riksintressen, skyddade områden).

Arbetssätt

Arbetet med förorenade områden sker systematiskt och omfattar huvudsakligen följande steg:

  1. Identifiering och registrering i den nationella databasen hos länsstyrelserna, EBH-stödet.
  2. Inventering enligt metodiken för inventering av förorenade områden, MIFO-metodiken och en platsspecifik riskklassning. Klassningen görs utifrån vilken risk området kan utgöra för människors hälsa och/eller miljö. Riskklass 1 och 2 innebär mycket stor respektive stor risk och riskklass 3 och 4 innebär måttlig respektive liten risk. Områden med hög riskklass (1 och 2) bör undersökas mer noggrant genom maundersökningar och utredningar.
  3. Undersökningar och utredningar görs på de områden som prioriterats efter riskklassningen Därefter avgörs om området behöver undersökas vidare eller om efterbehandlingsåtgärder behövs och i vilken omfattning. Provtagning kan behöva ske i jord, grundvatten, ytvatten, sediment, inomhusluft, byggnadsmaterial mm. Resultatet från analyserna, tillsammans med annan information om området, används sedan för att bedöma föroreningssituationen på platsen. Allt sammanställs i en rapport, där man också redovisar vilka risker som är förknippade med föroreningarna på området.
  4. Åtgärder Det finns många olika åtgärder att ta till för att efterbehandla ett förorenat område. Vanligast är med åtgärder som tar bort föroreningsskällan t ex. schaktning men åtgärder kan även vara adminitrativa som att tex. sätta upp stängsel eller skylt. Vilken åtgärd som är lämpligast bedöms från fall till fall och valet av åtgärd är beroende av vilken typ av förorening det rör sig om. Det kan ta lång tid från det att ett förorenat område upptäcks till att platsen blir sanerad.

Organisation

Länsstyrelsens efterbehandlingsfrågor handläggs på Miljöenheten av handläggare som arbetar med både förorenade områden och tillsyn av miljöfarlig verksamhet. En stor del av arbetet kopplat till förorenade områden bedrivs inom den ordinarie tillsynen gentemot verksamheter i drift, till exempel gruvor och anrikningsverk. Inom arbetet med förorenade områden krävs många olika kompetenser för att nå framgång. På Länsstyrelsen finns kunskap inom många olika områden och i arbetet med förorenade områden samverkar personal med kunskap inom miljö, natur, hälsa och juridik. Även i planerings­ frågor sker samverkan eftersom det kan ha stor betydelse att i ett så tidigt skede som möjligt lyfta frågor om even­tuellt förorenade områden.

I Länsstyrelsens arbete med bidragsfinansierade åtgärdsprojekt inom förorenade områden deltar handläggare och/eller biträdande enhetschef från Miljöenheten som kontaktpersoner i de projekt- och styrgrupper som bildas för varje projekt. I de fall Länsstyrelsen har tillsynsansvaret vid en åtgärd deltar miljöskyddshandläggare som tillsynsansvariga i projekten.

Samverkan med länets kommuner

Länsstyrelsen ansvarar för den länstäckande översiktliga inventeringen av förorenade områden, för tillsynsväg­ledning och stöd när undersökningar utförs, samt för ansökan om bidrag hos Naturvårds­verket. Det innebär att Länsstyrelsen har en regionalt samordnande och prioriterande roll.

Kommunernas miljönämnder är tillsynsmyndighet för huvuddelen av de förorenade områdena och fastigheter­na. Samverkan inom efterbehandlingsområdet sker kontinuerligt mellan Länsstyrelsen och länets kommuner i såväl utrednings- som åtgärdsskede. Som ett led i samverkansar­betet inom området har Länsstyrelsen målsättningen att aktivt sprida information och ge tillsynsvägledning, samt att uppmärksamma kommunerna om behovet av att de avsätter resurser inom området. Länsstyrelsens ambition är att regelbundna träffar ska ske med kommunerna.

EBH-stödet - en nationell databas

I EBH-stödet samlas information om misstänkta och konstaterat förorenade områden. Informationen används för prioritering av efterbehandlingsinsatser (lokalt, regionalt och nationellt), i planarbetet och vid exploatering, etc. EBH-stödet kan också användas för att bevara information om var och vilka eventuella föroreningar som lämnats kvar efter åtgärder. Databasen ägs och förvaltas av länsstyrelserna gemensamt och är i dagsläget tillgängligt för länsstyrelserna och Naturvårdsverket.

EBH-stödet uppdateras löpande av efterbehandlingsgruppen på Länsstyrelsen med ny information som uppkommer vid inventering, när nya rapporter kommer in till Länsstyrelsen eller när fel i databasen upptäcks. Uppgifter som finns i databasen är offentliga.

Samtliga objekt i EBH-stödet går att se i Länsstyrelsens karttjänst:
Karta över förorenade områden i Västerbottens länlänk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster



Identifiering och inventering

I Västerbottens län har cirka 2800 områden identifierats som potentiellt eller konstaterat förorenade. Dessa finns inlagda i EBH-stödet, den nationella databasen för potentiellt förorenade områden. Objekten innefattar både miljöfarliga verksamheter i drift och de som är nedlagda. Även objekt från andra aktörer har registrerats i EBH-stödet.

Länets identifierade områden finns främst i älvdalarna, i kustområdena samt i malmrika områden. Ungefär en tredjedel av de 2800 områdena, ca 800 objekt, har inventerats och tilldelats en riskklass från 1 till 4. Av de riskklassade objekten har ca 4 % be­dömts tillhöra riskklass 1 (mycket hög risk), 24 % tillhör riskklass 2 (hög risk), 55 % riskklass 3 (måttlig risk) och resterande 17 % riskklass 4 (låg risk).

Länsstyrelsens inventeringsarbete skedde i huvudsak branschvis, där branscherna med högst branschriskklass inventerades först. Idag är Länsstyrelsens inventeringsarbete avslutat, inventering av de verksamheter som är i drift sker löpande av länets kommuner.

Utredningar

Länsstyrelsen arbetar successivt för att de mest prioriterade objekten i länet utreds och efterbehandlas av ansvarig verksamhetsutövare. I de fall ansvar saknas kan respektive kommun eller Sveriges Geologiska Undersökning (SGU) agera huvudman för undersökningar eller åtgärder. I de fallen söker Länsstyrelsen bidrag hos Naturvårdsverket.

Åtgärder

Sedan arbetet med att hitta och utreda förorenade områden startade har 7 saneringsprojekt genomförts i länet med hel eller delvis finansiering av bidrag från Naturvårdsverket och vid ytterligare 4 objekt pågår åtgärder. Utöver det har cirka 80 objekt åtgärdats av ansvarig verksamhetsutövare eller fastighetsägare genom antingen kommunernas eller Länsstyrelsens tillsynsarbete.

Prioriterade objekt

De mest prioriterade objekten i länet redovisas i en prioriteringslista. Prioriteringslistan omfattar länets samtliga objekt inom riskklass 1 (24 st) och en del av länets riskklass 2 objekt. Många av länets mest prioriterade objekt har kopplingar till gruvindustrin – sulfidmalmsgruvor, sandmagasin, anrikningsverk och Rönnskärsverken (smältverk) återfinns bland länets 10 mest prioriterade områden.

Nedan presenteras länets 10 mest prioriterade områden:

  1. Rönnskärsverken
    Smältverk i Skellefteå som varit i drift sedan 1930. Under 2018-2019 har omfattande utredningar genomförts i syfte att kartlägga föroreningssituationen i mark, grundvatten, ytvatten och sediment.
  2. Balikengruvan
    Blaikengruvan ligger i Sorsele kommun och är en dagbrottsgruva där det pågått brytning av guld, zink och blymalm sedan 2006. Gruvan gick i konkurs 2012 och under 2019 har efterbehandling påbörjats med hjälp av statligt bidrag. Verksamheten har gett upphov till gråberg och dagbrott som lakar surt metallhaltigt vatten från området, en omfattande vattenrening utförs för att läckage inte ska ske till omgivningen. Sveriges Geologiska Undersökning är huvudman för åtgärder.
    Läs mer på SGU:s hemsida, Blaikengruvanlänk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster
  3. Norrbyskärs f.d sågverk
    F.d sågverk i Umeå kommun som var i drift 1895 - 1952. Under 2019 pågår statligt finansierade åtgärdsförberedelser, efterbehandlingsåtgärder kommer att starta 2020 och pågå till och med 2022. Läs mer på Umeå kommuns hemsida, Norrbyskärlänk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster
  4. Maurlidengruvan
    Maurlidengruvan är en dagbrottsgruva som ligger i Skelleftefältet inom Norsjö kommun, verksamheten har pågått sedan 2010. I gruvan har det brutits komplexmalm som innehåller zink, koppar, guld och silver. Inom verksamhetsområdet finns en gråbergsdeponi som lakar ut stora mängder metaller, för att skydda omgivande vattendrag så samlas vatten upp och leds till rening. Driften av gruvan har lagts ner och ansvarigt bolag håller under 2019-2021 på att ta fram en efterbehandlingsplan som ska lämnas in till mark- och miljödomstolen.
  5. Rävlidmyrgruvan
    Rävlidmyrgruvan ligger i Lycksele kommun och där bedrevs gruvdrift från cirka 1950 fram till 1991. Trots att gruvan efterbehandlades efter avslutad drift ser man idag ett läckage av höga metallhalter via yt- och grundvatten. Under 2018-2019 genomför ansvarigt bolag utredningar som ska ligga till grund för en ny efterbehandlingsplan.
  6. Bolidens anrikningsverk inkl. Hötjärnsmagasinet och Gillervattnet
    Verksamheten i Boliden i Skellefteå kommun består av anrikningsverk, lakverk samt sandmagasin. Anrikningsverket och Gillervattnetmagasinet togs i bruk 1953. Sedan 2011 deponeras anrikningssand i Hötjärnsmagasinet. Slutlig efterbehandlingsåtgärd pågår vid Gillervattnetmagasinet.
  7. Kristinebergsgruvan
    Kristinebergsgruvan ligger i Lycksele kommun och är en underjordsgruva där det pågår brytning av komplexmalmer innehållande zink, koppar, guld, silver och bly. Verksamheten har pågått sedan 1940. Inom verksamhetsområdet finns ett antal magasin och dammar som bland annat innehåller anrikningssand från det anrikningsverk som tidigare fanns, numera transporteras malmen bort för anrikning. Vattnet från underjordsgruvan och från magasinen ovan jord leds till vattenrening och slutligen leds renat vatten till Vormbäcken. Bolaget arbetar succesivt med efterbehandling inom området.
  8. Tippen Boliden
    "Tippen" är ett upplag med avbaningsmassor och gråberg öster om Bolidengruvan, Skellefteå kommun.
  9. Svartlidengruvan
    Svartlidengruvan ligger inom Lycksele kommun och är en dagbrottsgruva med brytning av guldmalm. Inom verksamhetsområdet finns förutom dagbrott även ett anrikningsverk, gråbergsdeponi samt sandmagasin och ett vattenreningsverk. Vatten från gråbergsdeponi, dagbrott och sandmagasin renas innan det släpps ut tilI en närliggande recipient. Efterbehandling kommer att ske succesivt av de delområden som är möjliga att efterbehandla.
  10. Örvikens massafabrik
    I Örviken i Skellefteå kommun drevs under åren 1906 - 1947 en sulfitmassafabrik. Verksamheten har gett upphov till föroreningar i form av kisaska med högt metallinnehåll. Statligt finansierade utredningar har pågått under de senaste åren och kommer att fortgå under 2020.


Kontakt

Robert Erixon

Biträdande enhetschef

Johanna Hedlund

Miljöhandläggare

Linnea Melin

Miljöhandläggare

Johanna Melin

Miljöhandläggare

Anna Pallin

Miljöhandläggare