Invasiva främmande arter

Invasiva främmande arter räknas som ett av de absolut största hoten mot biologisk mångfald. De kan också orsaka stora negativa effekter på jord- och skogsbruk samt människors och djurs hälsa.

Främmande arter är djur, växter eller svampar som tagit sig till Sverige med hjälp av människan. Några av dessa främmande arter trivs för bra i sin nya miljö. De kan öka kraftigt och på så sätt påverka den biologiska mångfalden. Sådana arter brukar kallas invasiva främmande arter eller invasiva arter. De kan skada arter och ekosystemet och ha negativa effekter på jord- och skogsbruk. Invasiva främmande arter kan även orsaka ekonomisk skada eller påverka hälsan hos djur och människor negativt.

Bilderna hämtade från: https://www.mostphotos.com, https://commons.wikimedia.org/wiki/, https://pixabay.com.

Invasiva främmande arter i Sverige

Problemen med invasiva främmande arter i Sverige ökar i takt med att vi blir fler människor, och att vi reser mer. Vi har också en ökad världshandel där vi både medvetet och omedvetet flyttar arter mellan ekosystem. I Sveriges natur finns idag över 2 000 främmande arter och drygt 400 av dessa räknas som invasiva. Många av dessa, till exempel spansk skogssnigel, jätteloka, parkslide och vresros orsakar redan nu stora skador och kostnader i form av årlig bekämpning. På Naturvårdsverkets webbplats kan du läsa om vilka invasiva arter som är av särskild betydelse i Sverige:

Artfakta om invasiva främmande arter på Naturvårdsverkets webbplatslänk till annan webbplats

Förbjudet att sprida invasiva främmande arter

De invasiva arter som är listade i EU-förordningen får inte importeras, säljas, odlas, födas upp, transporteras, användas, bytas, släppas ut och hållas levande.

Fastighetsägarens ansvar

Den som äger en fastighet har ett eget ansvar att vidta åtgärder om det finns EU-listade invasiva främmande arter vid den egna fastigheten. Landlevande ryggradsdjur och vattensköldpaddor är undantagna. Ansvaret gäller för alla som äger fastigheter, det vill säga

  • privatpersoner
  • kommunala och statliga fastighetsägare
  • bolag som äger fastigheter.

Invasiva arter i Uppsala län

Den så kallade unionsförteckningen omfattar idag 30 djur- och 36 växtarter. Många av dessa har aldrig påträffats i Sverige. Det finns emellertid ett flertal som är etablerade i landet, några av dem är mycket spridda. I Uppsala län har några av arterna påträffats. De EU-listade arter som har återfunnits på fler än en plats i länet är listade nedan.

Gul skunkkalla

Gul skunkkalla (ibland bara kallad skunkkalla) är en perenn ört med avlång blomkolv, gult hölsterblad och stora, glansiga blad. Arten härstammar från Nordamerika och kom till Sverige som prydnadsväxt runt 1910. Den växer i näringsrika sumpskogar, dammar, längs vattendrag och i kärr.

Arten är upptagen på EU-förteckningen över invasiva främmande arter. I sydligaste delarna av landet har man stora problem med Gul skunkkalla längs flera vattendrag. I Uppsala län har den påträffats på ett par lokaler.

Gul skunkkalla har små, gulgröna blommor som är samlade i en avlång blomkolv. Denna omges av ett långt gult hölsterblad. När arten blommar från maj är bladen ännu under utveckling. Dessa har kort stjälk, är läderartade och glansiga och kan bli bortemot 1,5 m långa. Växten luktar sötaktigt och något kvalmigt.

Gul skunkkalla

Gul skunkkalla

Hot och åtgärder

Arten sprider sig effektivt längs vattendrag där den täcker stora ytor och tränger rundan andra arter. Varje individ kan ta en kvadratmeter i anspråk. Den kan sprida sig både vegetativt med avbrutna stamdelar och med sina talrika frön.

Plantor kan grävas bort. Störst effekt nås i början av sommaren, då detta anses försvaga rotsystemet. Gräv gärna 50 cm ner i jorden för att skära av roten på djupet. Efter uppgrävning kan man med fördel trycka trampa hårt på den kvarvarande jorden ovanför eventuella kvarvarande rotbitar för att försvåra växtens återhämtning. Frön kan överleva i marken i nio år och avbrutna växtdelar kan utvecklas sig till nya plantor. Det är därför viktigt att följa upp minst två gånger per säsong om vidare åtgärder krävs.

Mer information

Gul Skunkkalla på Naturvårdsverkets webbplatslänk till annan webbplats

Gul Skunkkalla på Artfaktalänk till annan webbplats

Jättebalsamin

Jättebalsamin är en vackert blommande, ettårig ört, som kan bli över två meter hög och växa i täta bestånd. Arten kommer ursprungligen från västra Himalaya men introducerades i Europa som trädgårdsväxt under 1800-talet. Den trivs på fuktig, näringsrik mark och påträffas därför ofta längs vattendrag, i diken och vid sjöar och dammar.

Jättebalsamin är en av två landlevande växtarter som Naturvårdsverket bedömer har stor spridning i Sverige och där arbete pågår med framtagande av särskilda hanteringsåtgärder. I Uppsala län har arten påträffats på många platser, inte minst längs vattendrag.

Växten har en kal stjälk som är kantig och ofta rödaktig. Bladen är vanligen parvis eller tre i krans runt stjälken, med vasst sågad bladkant och utdragen bladspets. Blommornas färg varierar mellan purpurröda och ljusrosa. De hänger på undersidan av spröda blomstjälkar och med sina tydliga över- och underläppar ser blommorna ut att gapa.

Jättebalsamin

Jättebalsamin

Hot och åtgärder

Jättebalsamin växer i täta bestånd och kan konkurrera ut inhemska arter. Dess frökapslar producerar många hundra frön, som spricker upp explosionsartat när de har mognat. Eftersom jättebalsamin vanligen förekommer nära vattendrag finns risk att frön färdas långväga och etablerar bestånd på nya platser. Arten förväntas därtill gynnas av ett varmare klimat.

Då växten har ett mycket ytligt rotsystem är varje individ lätt att rycka upp. För mindre bestånd är uppryckning därför en lämplig åtgärd. För större bestånd är slåtter eller bete alternativ. Viktigt är att återbesöka platsen och upprepa processen, flera gånger per säsong och under flera år. Detta för att motverka att nya individer växer upp och kan blomma, då jättebalsamin har en lång växtsäsong och frön kan överleva i marken i flera år.

Mer information

Jättebalsamin på Naturvårdsverkets webbplatslänk till annan webbplats

Jättebalsamin på Artfaktalänk till annan webbplats

Jätteloka

Jätteloka (ibland kallad jättebjörnloka) är en högväxt, flerårig ört, vars blomställningar kan bli en halvmeter vida och bladen meterlånga. Arten härstammar från trakterna kring Stora Kaukasus i Ryssland och Georgien. Det första fyndet i Sverige gjordes år 1900. Jätteloka trivs på relativt öppen, näringsrik och gärna fuktig mark. Den påträffas vanligen i anslutning till tätorter, på ruderatmarker, ohävdade gräsmarker och längs vägar.

Jätteloka är en av två landlevande växtarter som Naturvårdsverket bedömer har stor spridning i Sverige och där arbete pågår med framtagande av särskilda hanteringsåtgärder. I Uppsala län har arten påträffats på många platser runtom i länet.

Jättelokan blir vanligtvis över 2 meter hög, i sällsynta fall över 4 meter hög. Dess tjocka, ihåliga stjälk blir bortemot 10 cm i diameter, hårig och vanligen rödfläckig. Jättelokans blad är upp till 1 meter breda. De är flikiga med oregelbundna, långspetsade småblad som ofta är tandade i kanten. Blomställningen kan bli mer än en halv meter bred. Den kan vara platt eller välvd, och dess blommor är vita eller ljusröda.

Jätteloka, Mostphotos

Jätteloka

Förväxling

Jättelokan och den lika invasiva tromsölokan är de största flockblommiga växter vi har i Sveriges natur. Ibland har det dock förekommit att andra storvuxna, flockblommiga växter har misstagits för jätteloka. Strätta, kvanne och björnloka är några av de största inhemska arterna. Alla dessa är dock mindre, ingen av dem blir mer än 2 m hög. Även blommor och blad skiljs åt mellan arterna i såväl utseende som storlek.

Hot och åtgärder

Jätteloka är en mycket konkurrenskraftig växt som bildar täta, höga bestånd och tränger undan inhemska arter. Den kan sprida sig kraftigt och har en fröbank som kan vila flera år i marken. Varje blommande individ kan pollinera sig själv, vilket gör att en enda individ kan ge upphov till ett helt bestånd.

Jättelokans växtsaft kan i reaktion med solljus irritiera huden och ge symptom liknande brännskador. Det är därför mycket viktigt att använda skyddskläder vid hantering av jätteloka.

Att bekämpa jätteloka kan kräva mycket resurser, beroende på beståndets storlek och ålder. Små bestånd bekämpas effektivt genom att plantorna grävs bort, ned till minst 10 cm under marken för att även få med frön. För större bestånd kan återkommande slåtter eller röjning, med lie eller trimmer, minst tre gånger per säsong, vara att föredra. För alla dessa metoder krävs uppföljning och eventuella upprepningar i flera år för att förhindra att nya individer kan etablera sig.

Alternativa åtgärder som har testats och som kan vara aktuella är exempelvis bete från får, getter eller gris. På vissa håll prövar kommuner och andra aktörer att bekämpa jätteloka med hetvatten. Mycket information går att finns på internet om bekämpning av jätteloka.

Mer information

Jättelokan på Naturvårdsverkets webbplatslänk till annan webbplats

Jätteloka på Artfaktalänk till annan webbplats

Signalkräfta

Signalkräfta är den i Sverige vanligast förekommande arten av kräfta. Den sprider kräftpesten som slår hårt mot den inhemska flodkräftan, medan signalkräftan själv är mycket resistent mot sjukdomen. Arten kommer ursprungligen från nordamerikan men planterades in i Sverige på 1960-talet för att ersätta kräftbestånd som slagits ut av kräftpesten. I Uppsala län finns signalkräfta idag i många sjöar och vattendrag.

Signalkräfta är upptagen på EU-förteckningen över invasiva främmande arter. Den bedöms ha stor spridning i Sverige, vilket lett fram till att Havs- och vattenmyndigheten har tagit fram ett särskilt hanteringsprogram för signalkräfta. Då den inte bedöms möjlig att utrota nationellt finns särskilda regleringar kring fiske, förbud mm.

Det främsta kännetecknet för signalkräfta, jämfört med flodkräfta, är en vit fläck i ”tumgreppet” på klorna.

Signalkräfta, David Perez / Wikimedia Commons

Signalkräfta

Hot och åtgärder

Kräftpest är en parasitisk svampsjukdom som överförs mellan kräftdjur genom sporer som sprids i vattnet. Sjukdomen slår hårt mot den inhemska flodkräftan vars förekomst har decimerats kraftigt de senaste årtiondena. Den allra största spridningskällan för kräftpesten är illegal utsättning av signalkräfta.

Ett särskilt hanteringprogram för signalkräfta finns framtaget, där Uppsala län ingår i artens hanteringområde. Inom detta finns av särskilda regler vad gäller fiske, transport och försäljning av okokta kräftor. Det finns även skyddsområden för flodkräfta, där ytterligare restriktioner råder. Det är förbjudet att sprida och odla signalkräftor, förbjudet att sätta ut kräftor och inte möjligt att ansöka om dispens från detta förbud.

Mer information

Signalkräfta på Havs- och vattenmyndighetens webbplatslänk till annan webbplats

Signalkräfta på Artfaktalänk till annan webbplats

Regler för fiske och hantering av signalkräftalänk till annan webbplats

Hanteringsprogram för signalkräftalänk till annan webbplats

Smal vattenpest

Smal vattenpest är en vattenlevande växt som påträffas i sötvatten och kan bilda täta mattor. Arten kommer ursprungligen från Nordamerika och har troligen introducerats i Sverige via trädgårdsdammar och akvarier. Den förekommer i stora delar av Mälaren och har påträffats i ett flertal mindre sjöar i Uppsala län. Arten omfattas av EU-förteckningen över invasiva främmande arter.

Smal vattenpest är en långväxande, perenn vattenväxt med tätt kransställda och finsågade blad, som växer tre per krans. Den blommar i juli till september med vita till ljuslila, ca 4 mm breda blommor som når ovanför vattenytan. I Sverige har endast honplantor påträffats.

Smal vattenpest, Christian Fischer / Wikimedia Commons

Smal vattenpest

Arten liknar sin nära släkting vattenpest, som inte omfattas av lagstiftningen men som ställer till likartade problem. Smal vattenpest har mer långsmala och jämnt avsmalnande, styva blad som vanligen är tydligt kloböjda och ha något vågig kant. Den är vanligen mindre och blekare och har mer förgrenad stjälk än vattenpest.

Hot och åtgärder

Bestånd av arten växer sig snabbt stort och täcker omfattande ytor, konkurrerar ut andra arter och förändrar livsmiljön för många vattenlevande organismer. Den kan sätta igen vattendrag och utgöra hinder för rekreation och båttrafik. Arten sprider sig effektivt, ett par centimeter långa stambitar räcker för att i värsta fall kunna etablera ett nytt bestånd om dessa hamnar på en ny plats.

I sjöar ökar övergödningen när smal vattenpest först tar upp näringsämnen ur bottensedimenten under tillväxtperioden, och sedan frigör dessa näringsämnen till vattenmassan när växten bryts ner inför vintern. Denna nedbrytning kan även leda till syrebrist i vattnet.

Åtgärder som diskuteras och eventuellt är aktuella, inbegriper bland annat skuggning med hjälp av täckdukar eller manuell skörd med hjälp av exempelvis en kratta, något som dock är snabbt blir kraft- och tidsödande vid stora bestånd, och som därtill riskerar att bryta av nya rotbitar som kan etablera sig på nya platser i sjön eller följa vattendrag nedströms. Torrläggning av sjöar är ett alternativ som nämns ibland, då växten tycks mycket känslig för torka.

Observera att många åtgärder som gör ingrepp på sjöar kräver tillstånd från länsstyrelsen.

Läs mer om åtgärder i vatten, vattenverksamhet

Mer information

Smal vattenpest på Havs- och vattenmyndighetens webbplatslänk till annan webbplats

Smal vattenpest på Artfaktalänk till annan webbplats

Åtgärder mot främmande invasiva vattenväxter i sötvattenlänk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster (pdf)

Tromsöloka

Tromsöloka är en högväxt, perenn ört, vars blomställningar kan bli en halvmeter vida och bladen meterlånga. Arten härstammar från Iran och angränsade delar av Turkiet och Irak. Det första fyndet i Sverige gjordes år 1935. Tromsöloka trivs på relativt öppen, näringsrik mark. Den påträffas vanligen i anslutning till tätorter, på ruderatmarker, längs vägar samt i parker och trädgårdar.

I Sverige har tromsölokan sitt främsta utbredningsområde i anslutning till tätorter i mellersta Norrland. Den har endast påträffats på ett fåtal platser i Uppsala län, och inte svarat för någon okontrollerad spridning.

Tromsöloka, Mattias Renström, Länsstyrelsen

Tromsöloka

Tromsöloka kan bli över 4 meter hög, med halvmeterbreda blomflockar och meterlånga blad. Dess tjocka stjälk är vanligen enhetligt rödlila (rödprickiga hos jätteloka), och en enda planta kan ha uppemot fem stjälkar. Bladflikarna har breda, brett spetsade lober som är enkelsågade med trubbiga tänder. De ger ett rundare, mindre spetsigt intryck än jättelokans blad. Tromsölokans vida blomställning är tydligt välvd, dess blommor är vita eller ljusröda.

Tromsöloka och jätteloka är de största flockblommiga växterna i Sveriges natur. Ibland har det dock förekommit att andra storvuxna, flockblommiga växter har misstagits för jätteloka. Strätta, kvanne och björnloka är några av de största inhemska arterna. Alla dessa är dock mindre, ingen blir mer än 2 meter hög. Även blommor och blad skiljer sig i utseende och storlek mellan arterna.

Hot och åtgärder

Tromsöloka har i Sverige ännu inte visat tecken på stor spridning. I ett förändrat klimat är det emellertid inte säkert att dess beteende förblir oförändrat. Arten har potential att vid ökad spridning bilda täta, höga bestånd som tränger undan inhemska arter. Den har en fröbank som kan överleva flera år i marken och kan, till skillnad från den i vårt län mer välbekanta jättelokan, även sprida sig vegetativt.

Tromsölokans växtsaft kan i reaktion med solljus irritiera huden och ge symptom liknande brännskador. Det är därför mycket viktigt att använda skyddskläder vid hantering av tromsöloka.

Åtgärder lämpliga mot tromsöloka tros i stort påminna om åtgärder mot jätteloka, se avsnittet om denna.

Mer information

Tromsöloka på Naturvårdsverkets webbplatslänk till annan webbplats

Tromsöloka på Artfaktalänk till annan webbplats

Utöver ovan nämnda växter och djur har ett fåtal ytterligare arter av unionsbetydelse påträffats sporadiskt i Uppsala län. Enstaka rapporter har inkommit om gudaträd, japansk humle, kinesisk ullhandskrabba, mårdhund, nilgås och rödörad vattensköldpadda.

I Sverige finns det ytterligare ett antal invasiva främmande arter som redan idag utgör problem i delar av landet. Arbete pågår med att ta fram en nationell förteckning över arter av betydelse för landet. Innan denna förteckning är färdigställd sker åtgärder mot icke lagstiftade arter på frivillig basis.

Artdatabanken har som en del i utredningen för en nationell förteckning tagit fram en risklista, där 1033 arter har utretts med avseende på den ekologiska effekt en spridning skulle innebära, och vilken spridningspotential som arten har i Sverige. Arterna på listan har slutligen klassats i fyra kategorier, där SE (Severe Impact, Mycket hög risk) är den högsta riskklassningen, följt av HI (High Impact, Hög risk). Runt 250 arter av växter, djur och svampar nådde någon av de två högsta klassningarna. Listan ger en god vägledning över riskarter i Sverige. För Uppsala län listas några av de allra mest spridda invasiva främmande arterna nedan.

Blomsterlupin

Blomsterlupin är en högrest flerårig ört med blommor som varierar mellan ljust rosa och blålila. Den härstammar från Nordamerika och kom till Sverige som prydnadsväxt under 1800-talet. Arten trivs i magra jordar och påträffas utöver trädgårdar ofta i vägkanter och längs banvallar. I Uppsala län påträffas den på många platser över hela länet.

Artdatabankens risklista har gett blomsterlupinen sin högsta riskklassning, SE (Severe Impact). Det motsvarar att arten har stor inverkan på den omgivande naturen, och att den har potential att etablera sig över stora områden.

Växten känns igen på sina karaktäristiska blommor i en lång avsmalnande klase, som går i vitt, rosa, blått eller lila. Blommorna mognar senare under säsongen till skidor. Bladen har långa skaft och ca 9-18 småblad. Det finns fler högvuxna arter som sätter färg på vägkanterna, som blåeld, rallarros och fingerborgsblomma. Dessa är emellertid inte särskilt lika lupinerna vid en närmare granskning, och bör inte kunna förväxlas i samband med bekämpning.

Blomsterlupin breder ut sig och konkurrerar ut andra arter på bland annat öppna hävdade marker, artrika naturtyper som vanligtvis inhyser stor biologisk mångfald. Då blomsterlupin lever i symbios med kvävefixerande baktererier förändrar den markens kemi då den blir mer kväverik. Detta är ytterligare hot för känsliga ängsblommor, och den förändrade markkemin kan bestå lång tid även efter att blomsterlupiner har avlägsnas.

Lupinen sprider sig både sexuellt och vegetativt. Varje individ producerar flera tusen frön, som är exceptionellt långlivade och kan överleva upp till 70 år i marken. Frön följer lätt med förbipasserande bilar och tåg vilket hjälper lupinen att sprida sig längs vägsträckningen.

Vid mindre förekomster kan hela växten avlägsnas genom att grävas eller dras upp. Blomsterlupin kan också slås med exempelvis lie, gärna flera gånger under en säsong.

Efter genomförda åtgärder, ta bort växtmaterialet från platsen. Återkom till samma område senare under säsongen och även följande år för att ta bort eventuella missade plantor och ytterligare lupiner som har grott från fröbanken i marken.

Mer information

Blomsterlupin på Naturvårdsverkets webbplatslänk till annan webbplats

Blomsterlupin på Artfaktalänk till annan webbplats

Mink

Mink är ett medelstort mårddjur som härstammar från Nordamerika. Arten har etablerat sig på många håll i Sveriges natur efter frisläppningar och rymningar från minkfarmar. Arten har rapporterats från många håll runtom i länet, främst vid vattendrag och kusten.

Artdatabankens risklista har gett minken sin högsta riskklassning, SE (Severe Impact). Det motsvarar att arten har stor inverkan på den omgivande naturen, och att den har potential att etablera sig över stora områden. Inom EU har den varit uppe för diskussion om listning, men ännu finns den inte med på unionsförteckningen över invasiva arter som ska bekämpas inom hela unionen.

Minken har mörkbrun och glänsande päls med en vit fläck på hakan. En vuxen hanne blir bortemot 45 cm lång, att jämföra med de större utter (upp till 100 cm) och mård (upp till 58 cm) samt de mindre mårddjuren småvessla och hermelin (20-29 cm).

Hot och åtgärder

Minken är ett hot mot mark- och hålhäckande sjöfåglar, då den tar ägg och dödar såväl ungfåglar som vuxna fåglar i skärgården och i våtmarker. Den konkurrerar även om föda med inhemska måddjur och kan orsaka problem i fisk- och kräftodlingar. Minken kan vara bärare av två olika parovirus som kan smitta utter, men även ovaccinerade hundar och katter.

Om du ser en mink, rapportera det till Artportalenlänk till annan webbplats via invasivaarter.nulänk till annan webbplats. Om möjligt, skicka med en bild för att underlätta artbestämning.

Mer information

Mink på Naturvårdsverkets webbplatslänk till annan webbplats

Parkslide och jätteslide

Parkslide och jätteslide är två svabbväxande, högväxta örter som bildar täta bestånd och som har varit populära som häckväxter. Parkslide har varit mycket i ropet de senaste åren och är mer utbredd i landet än jätteslide, men problematiken är likartad med de båda arterna. De kommer ursprungligen från östra Asien och introducerades i Sverige kring 1900-talets början. De har spridit sig från trädgårdar och etablerat sig framför allt i tätortsmiljöer och parker.

Artdatabankens risklista har gett båda arterna den högsta riskklassningen, SE (Severe Impact). Det motsvarar att arterna har stor inverkan på den omgivande naturen, och att de har potential att etablera sig över stora områden. Naturvårdsverket rekommenderar att man avstår från att plantera parkslide och att man och att de bestånd man har på sin mark bekämpas.

Parkslide kan bli 2,5 m hög och bilda täta bestånd. Varje individ har grov, bambuliknande stjälk som är ihålig och ofta med rödaktiga fläckar. De många grenarna är ofta rödaktiga och har karaktäristisk sicksack-form där varje blad utgår från en vinkling. Bladen blir uppemot 15 cm stora, är kala, klart gröna och med tvär bladbas. Jätteslide kan bli ytterligare något större och har mer avlånga blad vars bas är urnupen.

Parkslide, Mostphotos

Parkslide

Hot och åtgärder

Parkslide och jätteslide räknas som två av de värsta invasiva arterna. Detta trots att det i Sverige idag bara förekommer honblommor och de således inte kan föröka sig med frön. Den vegetativa spridningen med rhizom (en del av roten) är emellertid mycket effektiv. Dessa kan i värsta fall även tränga igenom asfalt, dräneringar, betong och avlopp.

Bekämpning av arterna kan vara mycket svår och det är lätt att göra fel. Bortgrävning av hela beståndet är en rekommendation som ibland uppkommer, men den som planerar grävning bör vara medveten om att samtliga rotdelar behöver grävas bort för att insatsen ska ha önskad effekt. Om rotdelar blir kvar kan insatsen vara förgäves eller kan rentav förvärra situationen, eftersom roten är väldigt livskraftig och kvarvarande delar kan ge upphov till nya skott. En vanlig rekommendation är att grävning sker 4,5 m djupt och bort till 7 meter utanför beståndet, som säkerhetsmarginal. Den jord som grävs bort måste inneslutas säkert och transporteras till destruktion.

Det är mycket viktigt att den som hanterar avfall från parksliden är noga med att inte tappa material eller sprida det på fel plats. Det kan i värsta fall räcka med mindre än 1 gram av roten som ramlar av transporten eller blir kvarlämnad i jorden, för att denna ska kunna återhämta sig och etablera ett nytt bestånd.

Ett annat vanligt tips på åtgärd är slåtter av ovanjordiska delar (med skärande redskap, inte slagande), minst fyra gånger under tillväxtsäsongen, gärna fler gånger. Växtens lagrade energi finns i rotsystemet och den tröttas ut av att behöva skjuta nya skott i högre utsträckning än vad den får ny energi av fotosyntes. När växten klipps kan den emellertid bli stressad och skjuta ut nödskott åt sidorna. Var därför mycket uppmärksam på om nya skott dyker upp utanför den ursprungliga busken. De små skotten påminner något om sparris när de precis kommit upp ur marken.

Inneslutning av växten och dess rotsystem, övertäckning av marken och användandet av växtgift är några ytterligare rekommendationer som ibland uppkommer. Alla metoder har för- och nackdelar, lämpligheten av olika metoder är olika för olika bestånd beroende på läge, utbredning, ålder mm. Det är en bra idé att läsa på innan, att vara följsam i utrotningsarbetet och att vara uppmärksam på hur växten reagerar på behandlingen. Det kan vara värt att se över möjligheten att anlita någon med vana att hantera parkslide.

Mer information

Parkslide på Naturvårdsverkets webbplatslänk till annan webbplats

Parkslide på Artfaktalänk till annan webbplats

Jätteslide på Artfaktalänk till annan webbplats

Arfakta och rådPDF (Pdf dokument på Länsstyrelsen i Skånes webbplats)

Vresros

Vresros är en perenn, storvuxen ros som är vanlig i trädgårdar men som kan orsaka problem när den sprider sig i naturen. Den kommer ursprungligen från nordöstra Asien som prydnadsväxt och rapporterades vilt i Sverige för första gången 1918. Idag är vresrosen spridd över stora delar av landet och återfinns på många håll i Uppsala län.

Artdatabankens risklista har gett vresrosen sin högsta riskklassning, SE (Severe Impact). Det motsvarar att arten har stor inverkan på den omgivande naturen, och att den har potential att etablera sig över stora områden.

Vresros är en grenig och tätt taggig med stora blommor (ca 5 cm i diameter) som är vita till mörkt rosa. Den har även stora nypon som från ändarna är plattade. Bladen är kraftiga och blankt mörkgröna. Växten kan bli över två meter hög.

Hot och åtgärder

Arten växer ofta på sanddyner längs stränder där den stabiliserar sanden och förhindrar erosion och vidare dynbildningar. Den är och kan komma att bli ett stort problem i hotade naturtyper. Den bildar ofta så täta bestånd att den tränger ut inhemska arter.

Artens förekomster bör begränsas och dess spridning bör stoppas. Vresros förökar sig både med frön, i nyponen som är populära hos fåglar, och vegetativt. Klipps plantan ner och rötterna lämnas kvar kommer nya ovanjordiska delar att växa upp, varför återbesök och upprepade åtgärder vanligen behövs. Mindre plantor kan grävas upp med rötter. Även då är det viktigt med återbesök för att kontrollera att inga eventuella kvarvarande delar av växten har kunnat återhämta sig.

Mer information

Vesros på Naturvårdsverket webbplatslänk till annan webbplats

Vesros på Artfaktalänk till annan webbplats

Bidrag från LONA till utrotning och begränsning

Det är möjligt att söka LONA-bidrag för åtgärder mot invasiva främmande arter, samt LOVA-bidrag för åtgärder mot invasiva främmande arter som är kopplade till vattenmiljöer. Bidrag kan beviljas både för bekämpning, utrotning, metodutveckling, inventering, informationsinsatser mm.

Undantag finns för arter som är reglerade via EU-förordningen om invasiva arter, exempelvis jättebalsamin, jätteloka och smal vattenpest. För åtgärder mot EU-reglerade arter går det inte att söka LONA- eller LOVA-bidrag riktat mot utrotning och bekämpning, eftersom utrotning och bekämpning av dessa arter är lagstadgat. Det är dock fortfarande möjligt att söka bidrag för inventering, metodutveckling och information även för de EU-reglerade arterna.

Information om att söka LONA-bidrag

Rapportera fynd av invasiva främmande arter

Kunskap om var arterna finns är grunden för arbetet med invasiva främmande arter. Det är därför mycket viktigt att fynd rapporteras in. Alla inrapporteringar hamnar till slut i Artportalenlänk till annan webbplats.

Rapportera EU-listade arter, blomsterlupin, parkslide, sjögull och vresros

Rapportera EU-listade arter och arterna blomsterlupin, parkslide, sjögull och vresros som skapar stora problem i Sverige.

Rapportera invasiva arter på invasivaarter.nu länk till annan webbplats

Rapportera landlevande ryggradsdjur

Rapportera landlevande invasiva främmande ryggradsdjur och vattensköldpaddor via Mårdhundsprojektet. Projektet ansvarar för åtgärder för dessa arter i hela Sverige. Rapportera till Mårdhundsprojektet via telefon 070‑339 93 26.

Rapportera vattenlevande arter

Rapportera arter som är vattenlevande via Rappen hos Havs- och vattenmyndigheten.

Rappen – rapportering av vattenorganismer på Havs- och vattenmyndighetens webbplatslänk till annan webbplats

Länsstyrelsen samordnar och genomför tillsyn

Länsstyrelsen samordnar länets åtgärder mot de invasiva främmande arterna som finns listade i EU-förordningen. Det innebär att vi beslutar om åtgärder och ansvarar för att åtgärderna genomförs. Vi ansvarar också för att återställa ekosystem som har skadats av bekämpningsåtgärder och genomför tillsyn så att förbuden i EU-förordningen följs. Det innebär till exempel att vi kontrollerar att växtarterna inte tillåts växa eller odlas i trädgårdar, skogar eller annan mark och inte heller finns till försäljning. Länsstyrelsen har därför rätt att bekämpa invasiva arter även på annans mark för att förhindra att de sprids. I första hand är det dock fastighetsägaren som ska vidta åtgärder för att bekämpa invasiva främmande arter.

Andra aktörers ansvar

Arbetet med invasiva främmande arter involverar flera aktörer. Här beskriver vi ansvar som kommunen, Naturvårdsverket och Havs- och vattenmyndigheten har.

Kommuner är ofta fastighetsägare för till exempel parker och allmänna ytor och är i den rollen ansvariga för att bekämpa invasiva främmande växter som finns med på EU-listan. Kommunen är också ansvarig för avfallshanteringen och har där en mycket viktig roll i att se till att avfallet från invasiva främmande växter hanteras på ett rätt sätt.

Naturvårdsverket och Havs- och vattenmyndigheten är de nationellt ansvariga myndigheterna för invasiva främmande arter. De ansvarar bland annat för vägledning, nationell samordning, kunskapsunderlag och hanteringsåtgärder för vissa arter med stor spridning i landet.

Mikrosvampar sprider smittsam sjukdom till groddjur

Sjukdomen Chytridiomycosis (chytridsjuka) som drabbar grodor, paddor och salamandrar finns i södra Sverige och det finns risk för att den sprider sig norrut. Sjukdomen är en av de allvarligaste hoten för grodarter någonsin och den sprids av två invasiva främmande arter – mikrosvamparna Batrachochytrium dendrobatidis (Bd) och Batrachochytrium salamandrivorans (Bsal).

Genom att klimatet blir varmare, ändras förutsättningarna för att svamparna ska kunna överleva och sprida sig. Det finns en risk att svampen BD sprider sig norrut genom Sverige. Detta gäller även för svampen Bsal om den oavsiktligt förs in i landet.

Svampen Bd finns redan i södra Sverige, men har hittills inte orsakat samma massdöd i Europa som den gjort i de tropiska delarna av världen.

Svampen Bsal har hittats i Nederländerna, Belgien och Tyskland där den orsakar stor skada och massdöd av salamandrar. Båda svamparna har sitt ursprung i östra Asien varifrån de spridit sig över världen.

Hindra spridning av smittan

Svamparna sprids med vatten, i växtmaterial från vattenväxter eller i fuktig jord där smittade groddjur har vistats. Tyvärr finns en risk att vi människor av misstag råkar sprida smittan när vi rör oss i naturen. Till exempel den som paddlar kanot eller fiskar i flera olika sjöar och vattendrag, eller den som gör inventeringar och rör sig mellan olika vattenmiljöer.

  • Om du importerar eller handlar med groddjur måste du följa gällande lagstiftning. Begär alltid dokumentation som visar att djuren är fria från smittsamma sjukdomar vid import, handel eller köp.
  • Släpp aldrig ut groddjur som har hållits i fångenskap i naturen. Släpp inte heller ut växtmaterial, jord eller vatten som varit i kontakt med groddjuren.
  • Flytta aldrig groddjur mellan olika vattenområden utan tillstånd från Länsstyrelsen.
  • Se till att din kanot, dina fiskeredskap eller liknande är torra innan du flyttar dem mellan olika sjöar eller vattendrag.

Du som gör inventeringar eller provtagningar i naturen, även om det inte gäller just groddjur, kan också råka sprida smittan mellan olika sötvattensmiljöer. Om du följer nedanstående försiktighetsåtgärder kommer du inte bara minska risken för att sprida groddjurssjukdomar (chytridsjuka, rana-virus och herpes) utan också andra vattenburna sjukdomar, till exempel kräftpest.

Innan du besöker nästa sjö eller vattendrag ska du alltid:

  • Rengöra stövlar och annan utrustning som har varit i kontakt med vatten.
  • Se till att din hud är torr eller rengjord med våtservetter med etanol efter kontakt med vatten.
  • Använda torr och ren utrustning. Om detta inte är möjligt, använd en borste och vatten för att rengöra utrustningen från smuts och lera. Sedan desinfekterar du med Virkon eller etanol.

Film om groddjur från Länsstyrelsen Skåne
Filmer på svenska och engelska som Länsstyrelsen i Skåne tagit fram om hur våra groddjur mår och Chytridiomycosis (chytridsjuka).

Lagar och förordningar om invasiva främmande arter

Problemen kring invasiva främmande arter har uppmärksammats av Europeiska unionen (EU). För att skydda miljön och samhället mot utbredning och skador av invasiva främmande arter finns en EU-förordning. Som ett tillägg till EU-förordningen finns svenska regler i miljöbalken. I november 2018 beslutade regeringen även om en svensk förordning om invasiva främmande arter.

Syftet med EU-förordningen är att så långt som möjligt hindra att invasiva främmande arter kommer in i EU och att bekämpa de arter som redan finns här. De EU-listade invasiva arterna omfattas av förbud att bland annat importera, sälja, odla, föda upp, transportera, använda, byta och släppa ut de invasiva arterna.

EU-förordningen om invasiva arter på Naturvårdsverkets webbplatslänk till annan webbplats

EU-förordningen om om förebyggande och hantering av introduktion och spridning av invasiva främmande arterlänk till annan webbplats

Reglerna i miljöbalken innebär bland annat att:

  • Regeringen eller den myndighet som regeringen utser har tillåtelse att meddela hur enskilda invasiva främmande arter ska hanteras utifrån EU-förordningen.
  • Det som är förbjudet enligt EU-förordningen är också är straffbart.
  • Ansvariga myndigheter har tillträde till fastigheter och liknande, för att där kunna utföra utrotningsåtgärder eller andra åtgärder som behövs för att förhindra att invasiva främmande arter sprids.

I den svenska förordningen står det vilka skyldigheter olika myndigheter har och hur arbetet med invasiva främmande arter ska bedrivas i Sverige.

Föreskrifter om hantering av signalkräfta, pdf på Havs- och vattenmyndighetens webbplatslänk till annan webbplats

Förordning (2018:1939) om invasiva främmande arter på Sveriges riksdags webbplatslänk till annan webbplats

Miljöbalk (1998:808) på Sveriges riksdags webbplatslänk till annan webbplats

Kontakt