Malmö kommun

Topografi och jordarter

Berggrunden inom Malmö kommun består av kalksten på skiftande djup. Ytlagren är uppbyggda av olika sorters moränleror och obetydliga inslag av samt och grus utom längs kusten där postglacialt material deponerats. Jordmånen är mycket god inom kommunen. I moränen finns kritskållor varav åtminstone en del under förhistorisk tid exploaterades för flintutvinning. Från slutet av 1800-talet sker utvinning av krita i industriell skala. Detsamma gäller brytning av kalksten för cementtillverkning (Limhamn och Klagshamn). Den landskapsbild som Malmö kommun uppvisar är dels ett utsnitt av det sydvästskånska odlingslandskapet som i sina grunddrag formats under istiden, dels ett av tätbebyggelse präglat landskap. Det backiga och ingalunda slättartade landskap, som är karakteristiskt för kommunområdet, utformades vid isavsmältningen och sista istiden och dess olika avsmältningsperioder med tillhörande moränbildningar.

Det är ett typiskt moränlandskap, ursprungligen mycket kraftigare skulpterat än nu, landskapet, med sin nästan överallt leriga, tunga och kalkhaltiga jordmån, som i den moderna graderingen av landets odlingsjordar i tio klasser värderats i klasserna 9-10+, har markant ändrats genom människans påverkan. Ändringar har också skett av havsytans nivå under tiden efter det att isen för cirka 11000 år sedan definitivt avsmälte. De orörda kuststräckorna har en annan morfologisk typ. Då isen dragit sig tillbaka steg vattenytan betydligt och nådde i Malmötrakten höjder upptill cirka 40 meter över nuvarande havsytan. En kombination av att isens tryck lättade och havet drog sig tillbaka gjorde emellertid snart att Skåne fick landförbindelse med Danmark och England över nuvarande Nordsjön. Landskapet var då öppet med en rik örtflora som tillsammans med ett närmast arktiskt klimat karakteriserade tiden från istiden fram till skogens invandring cirka 8000 f Kr. Vid denna tid var renen vanligt förekommande här. Till äldre fynd från senglacial tid hör en mammuttand från Lockarp (cirka 13000 f Kr) och några fynd av jättehjorthorn från Hindby och Rosengård, båda djurarterna nu utdöda.

Det förhistoriska kulturlandskapet

Från de första 5000-6000 åren av mänsklig bosättning finns inga ovan mark synliga lämningar. Inom kommunen har från tiden före skogens invandring hittills endast påträffats spår av människan i form av en liten boplatslämning (cirka 9000 år f Kr), påträffad vid Segebro år 1960. Paralleller till detta fynd, som är det enda i sitt slag i Sverige, finns i Danmark. Under den första skogstiden - då klimatet fortfarande var torrt och kyligt - existerade fortfarande landbryggan till Danmark. Fynden från denna period är relativt få inom området, vilket kan förklaras dels av att kustbundna boplatser numera kan vara översvämmade av Öresund dels av att landskapstypen inte varit helt idealisk för den första skogstidens jägare och fiskare.

Öresund bildades genom vattenståndsstigningar i flera repriser omkring 7000 f Kr. Genom klimatförändring till varmare och fuktigare förhållanden ändrades landskapet till en mer yppig, lövskogspräglad miljö. Från denna tid har boplatser lokaliserats, till exempel i Segeåområdet, och flera lägre liggande lämningar kan vara täckta av hav och sand. Malmöområdet erbjöd då en miljö, som medgav människans utnyttjande av både havets och inlandets möjligheter till fiske och jakt. Vid denna tid hade redan den fauna, som nu är typisk för Sydsverige, invandrat, Svängningarna i havsytan fortsatte under följande klimatperiod, den subboreala tiden, som i det arkeologiska tidsschemat motsvarar yngre stenålder och bronsålder. Klimatet tenderade att bli torrare, medan vegetationen fortfarande var av lövskogskaraktär.

Under tidig yngre stenålder nådde havsytan sin högsta höjd på cirka 5 m över nuvarande yta, varefter den nuvarande kustlinjen successivt byggdes upp. I anslutning till de forntida strandvallarna har på flera ställen boplatser påträffats, av vilka Soldattorpet vid Limhamn är den mest kända lokalen. Den naturliga strandlinjen inom Malmö-området har under 1900-talet utsatts för väsentliga förändringar genom utfyllnad. Under yngre stenålder (4200 - 1800 f Kr) tog jordbruk och boskapsskötsel sin början. Som en följd därav gick lövskogen tillbaka och ersattes av öppna gräsmarker. Från Malmöområdet finns talrika fynd från denna första odlingsfas som på ett markant sätt påverkade landskapet. De utgörs av boplatsrester, till exempel Oxieboplatsen, som är en av de äldsta lokaliserade jordbruksboplatserna, gravar under mark samt ännu synliga megalitgravar, såsom Sjötorpsdösen söder om Klagshamn. Inom Fosieområdet har i odlingsmark påträffats ett märkligt komplex av huslämningar från slutet av yngre stenåldern. Husen har haft stolpburna tak och är upp till 16 meter långa.

Uppodlingen och exploateringen av landskapet synes ha fortsatt under slutet av yngre stenålder och bronsålder (1800 - 400 f Kr). Klimatet var fortfarande varmt och torrt, havsytans nivå stabiliserades till i stort sett nuvarande. Jordbruk och boskapsskötsel varde dominerande näringarna. Boplatser med eller utan huslämningar och gravar har påträffats i stort antal. Högarna är den gravtyp som bevarats bäst på grund av sin storlek och är den dominerande, synliga fornlämningstypen. De har en monumental placering i terrängen och antyder att landskapet varit ett öppet odlings/beteslandskap. De få paleobotaniska undersökningar, som kunnat göras, pekar också på denna landskapstyp. Inom området finns också flera sedan länge överplöjda gravhögar, som nu hotas av total förstörelse bland annat genom de nya djupplöjningsmetoderna.

Vid övergången bronsålder/äldre järnålder (400 fKr-400 e Kr) har klimatet blivit fuktigare och kyligare jämfört med tidigare. Detta kan ha framtvingat ett annat, mera permanent bosättningsmönster, och man har även fått tänka på att hysa husdjuren inomhus vintertid. Lämningar av bebyggelse i form av långa hus med stolpburna tak har påträffats i Fosieområdet. Huvudparten av fornlämnarna från perioden är annars avfallsgropar, vilka bar samband med bebyggelsen. Gravar från perioden är sällsynta, ett skelettgravfält vid Kristineberg kan dock nämnas. Från äldre järnålder finns inga synliga fasta fornlämningar i Malmö-området.

Från yngre järnålderns första hälft (cirka 400-800 e Kr) är endast ett fåtal lämningar kända. Från senare delen, det vill säga vikingatiden (800-1050 e Kr), har däremot ett stort antal fornlämningar lokaliserats och undersökts. Klimatet var ungefär som nu. Troligen har större delen av Malmöområdet utnyttjats för ädling och betning. Cirka 1000 e Kr uppstår de från arkivalierna kända byarna, av vilka de flesta ännu existerar. Kyrkan, kungamakten och nya odlingsformer med nya redskap kan ligga bakom bebyggelsens koncentration till kyrkbyar och byar. Folierunstenen, sydost om Fosie kyrka, ristades under denna tid. Eftersom Malmöområdet är ett av landets bördigaste och ständigt varit lika attraktivt för odling måste man räkna med att större delen av fornlämningsbeståndet från den förhistoriska tiden ligger dolt under mark.

Den medeltida bygdens framväxt

Under medeltiden framväxer den landskaps- och bebyggelsebild som med bondesamhällets konservatism skulle komma att bibehållas fram till strukturförvandlingen i samband med 1800-talets skiften. En omfattande bybildning har av allt att döma skett kring 1000-talet och många av de byar, som finns inom området idag torde gå tillbaka till denna tid. I flera fall har detta konstaterats genom utgrävningar. Många av områdets byar bär dock namn, som kan ha använts sedan förhistorisk tid.

Jordägare i äldre tid

I samband med danska rikets administrativa omorganisation under valdemarstiden lades också grunden för herremannaklassens utbredning. Borgar omgivna av jordvallar uppfördes. Under senare år har flera nedplöjda och glömda borganläggningar lokaliserats: vid Fredriksberg, Fosie by, Bunkeflo by och Pile i Tygelsjö socken. Eventuellt kan Malmöområdets äldre landsvägar ha etablerats under den begynnande medeltiden.

Kyrkor, socknar och härader

Samtidigt med att sockenorganisationen under loppet av 1100-talet tagit relativt fasta former, anlades kyrkor i området. Kyrkorna i Oxie och Södra Sallerup har en bevarad medeltida prägel. Övriga kyrkobyggnader har till stor del byggts om under 1800-talet - Fosie, Husie, Lockarp och Västra Skrävlinge eller helt nybyggts som ersättningar för rivna medeltidskyrkor -Bunkeflo, Limhamn/Hyllie och Tygelsjö. I den nu helt försvunna byn Bastorp stod en medeltida kyrka, som på 1500-talet fick sin ersättare i Glostorps kyrka, också tillbyggd på 1800-talet. Öresunds handelsbetydelse kan utläsas ur bystrukturerna, vars ursprungliga gränser än idag till stora delar är bevarade.

Från Hyllie i norr och vidare söderut har byarnas marker sträckt sig ner till havet. Samtliga byar har en egen lång och rak byväg ut till kusten. Kustvägarna har slutat vid enkla landningsplatser. Ett tiotal sådana landningsplatser inom Malmöområdet är kända till namnet. En del av dessa har haft stenskoningar, "kåsar" vilka fortfarande kan skönjas. Vissa av landningsplatserna kan ha haft större betydelse än andra. Ett samband kan ha funnits med ringvallsanläggningar som ligger endast ett hundratal meter från vattnet. I Malmö kommun finns den ena av de två bevarande vallarna, Pile ringvall.

Skiften och folkökning under 1700- och 1800-talen

I Malmöområdet sammanslogs redan under 1700-talet på sina ställen mindre fastigheter till storgårdar. Här kan nämnas Petersborg och Katrinetorp. Den agrara bebyggelsen har bestått av gårdar, samlade i byar. Det första enskiftet i Malmöhus län skedde 1786 i Västra Skrävlinge. Mellan åren 1804-1816 enskiftades de cirka 30 byarna inom Malmö kommun. Husmans- och hantverkarhus växte efterhand upp på de gamla gårdstomterna. Industrialisering och tätortsutveckling

Den medeltida staden Malmö, som starkt befästs under 1500-1600-talen, utvecklades kraftigt i samband med 1800-talets industrialisering. I början av seklet revs befästningsverken och ny byggbar mark skapades kring de då anlagda kanalerna. Efter 1800-talets mitt, då södra stambanan öppnats, ökades stadsområdet även mot norr genom utfyllnader i Öresund. Den på 1700-talet anlagda hamnen utvidgades och regionens industri och administration koncentrerades till stadsområdet. Även i de gamla fiskelägena Limhamn och Klagshamn styrde industrierna nu utvecklingen.

Efterkrigstiden

Under efterkrigstiden har urbaniseringen slutgiltigt satt sin prägel på kommunområdet. Nya industri- och bostadsområden har framför allt under 1960- och 1970-talen tagit den gamla tätortens omgivande jordbruksmarker i anspråk och flera av de medeltida byarna har inlemmats i stadsbebyggelsen.