Kulturmiljöprogram: Malmö-Simrishamns järnväg
Malmö-Simrishamns Järnväg (MSJ) började anläggas 1882 då en bana mellan Simrishamn och Tomelilla öppnade för trafik. I Malmö beslöt man något senare att bygga en bana österut till Tomelilla via Staffanstorp-Dalby-Sjöbo. Järnvägen Malmö-Tomelilla öppnade 1893 och tre år senare inkorporerades den äldre banan mellan Tomelilla och Simrishamn.
SJ tog över 1943
I samband med det stora järnvägsförstatligandet (se ”Järnvägar” under ”Kommunikationernas landskap”) införlivades MSJ med SJ året 1943. Trafiken utökades och såväl lok som vagnar moderniserades. 1954 var det premiär för Bornholmspilen med nya rälsbussar mellan Malmö och Simrishamn, där tågen gick ner till hamnen för att övergången mellan tåg och båt, eller omvänt, skulle bli så kort som möjligt.
Beredskapsbana fram till 1990
1960-talets trafikpolitik favoriserade vägtrafik som var billig och i konkurrensen med den ständigt ökande privatbilismen fick banan svårt att hävda sig. 1970 upphörde all persontrafik Malmö-Sjöbo-Tomelilla och det mesta av godstrafiken. Järnvägen låg kvar i hela sin längd som så kallad beredskapsbana fram till 1990 då Sjöbo kommun fick klartecken att riva upp rälsen i den egna kommunen. Därefter togs även rälsen mellan Staffanstorp och Dalby bort. En sträcka isolerad järnväg ändå kvar mellan Veberöd och Björnstorp. Dressinåkning förekommer dels på denna sträckning, dels från Tomelilla och ner i Fyledalen till Sjöbos kommungräns.
Pendlingstrafik
Kollektivtrafiken har de senaste decenniet ökat betydligt och Trafikverket utreder en upprustning av järnvägen Malmö-Staffanstorp och ny järnväg Staffanstorp-Tomelilla inför 2020-talet. Sträckan Tomelilla-Simrishamn har rustats upp och elektrifierats, så att man kan åka direkttåg Malmö-Simrishamn via Ystad.
Landskapet
Vid anläggande av järnväg har man alltid försökt att dra banan så rakt som möjligt och att undvika häftiga stigningar. Det huvudsakligen plana landskapet där MSJ går fram har inte erbjudit några större svårigheter, endast öster om Dalby, i kanten av Romeleåsen, och där banan letar sig ner i och upp ur Fyledalen slingrar den sig märkbart för att i möjligaste mån undvika branta stigningar. Banan är i hela sin sträckning synlig i landskapet då banvallen ligger kvar, med och utan räls. Landskapet den passerar är präglat av jordbruk.
Godstransporter
Jordbruksprodukter har också varit banans viktigaste godsslag, tillsammans med sten, makadam och cement från Dalby stenbrott och cementfabrik, tegel från Veberöds och Simrishamns tegelbruk samt gjutgods från Sjöbo bruk. Intill banan har det även funnits två sågverk, i Sjöbo och Sövdeborg, som även genererat en del godstransporter.
Järnvägsorter
Även stadsplanemässigt liknar dessa orter varandra då de tillkommit eller vuxit vid samma tid och i viss mån är baserade på A. W. Edelsvärds idealplaner för järnvägsorter. Vid en del av stationerna finns även annan bebyggelse som är lokaliserad dit på grund av järnvägen: sockerbruk i Staffanstorp, mejeri, silo och järnvägshotell i Dalby, såg, mekanisk industri och järnvägshotell i Sjöbo, slakteri i Tomelilla samt sockerfabrik och hotell i Gärsnäs.
Stationsbyggnader
Nästan samtliga stationshus finns kvar men husen i Östervärn och Sjöbo är rivna. Det har uppförts karaktäristisk bebyggelse för skånska stationssamhällen i närheten av station och järnväg. Detta gäller särskilt i Staffanstorp, Dalby, Björnstorp, Veberöd, Sjöbo, Tomelilla och Gärsnäs.
Stationshusen som byggdes av MSJ är av två typer, en mindre tegellänga för de små stationerna (Sege, Nordanå, Djurslöv, Kyrkheddinge, Björnstorp, Klostersågen, Sövdeborg, Eriksdal och Högestad) och en större tvåvåningsbyggnad för de större stationerna (Östervärn, Dalby, Veberöd och Sjöbo). Övriga stationshus mellan Malmö och Simrishamn byggdes av andra banor eller tillkom i ett annat skede. Enstaka banvaktsstugor längs banan är bevarade.
En mycket välbevarad stationsmiljö med stationshus, uthus, räls, perrong, lastkaj och armatur finns i Klostersågen. Denna station tillkom för Övedsklosters räkning och här uppstod aldrig någon annan bebyggelse, stationen ligger som en solitär i tallskogen.
Motiv för bevarande
I stationssamhällena är inte bara stationshusen viktiga, utan även övriga byggnader och anläggningar – järnvägshotell, godsmagasin, uthus, lastkajer, perronger, lokstall, vattenkastare, skyltar, signaler etcetera – har stor betydelse, liksom den öppna plats som anger stationsområde.
Även orternas struktur, där järnvägsdragningen främst ses i uppdelningen av en fram- och baksida, är viktig. Där tydliga stations- eller järnvägsgator finns har de ett stort värde. En bana som MSJ, en ”vanlig” privatbana, innebar ofta ett uppsving för jordbruket genom att större marknader öppnades, att mycket av industrin längs banan var helt beroende av järnvägstransporterna för sin existens, att stationssamhällen som Björnstorp, Sjöbo, Gärsnäs eller Tomelilla inte hade funnits och att kyrkbyar som Staffanstorp, Dalby och Veberöd inte hade vuxit med sådan hastighet om inte MSJ funnits.
Banan är en återspegling av samhällsutvecklingen i stort: det mödosamma och till stor del manuella anläggningsarbetet, etablerandet av moderna kommunikationer – järnvägen förde även med sig telegraf och telefon, folkrörelsernas ankomst, samhällsbyggande och industrialisering, det abrupta slutet och stationssamhällenas omvandling till pendlarsamhällen till stor del baserade på privatbilism.
Berörda kommuner:
Burlöv, Lund, Malmö, Simrishamn, Sjöbo, Staffanstorp, Tomelilla och Ystad.
