Kulturmiljöprogram: Rååns dalgång

Av särskild betydelse för området är de landskapspräglade fornlämningarna från olika tid, det av de medeltida godsen präglade slottslandskapet, plattgårdarna från 1800-talet, Råås gatunät och bebyggelse m m.                        

Sireköpinge

Råån skär i en djup dalgång genom den öppna odlingsbygden mellan Helsingborg och Landskrona och in i Svalöv. Sluttningszonerna består omväxlande av odlingsfält, betad mark och lövskogspartier. Våtmarkerna kring ån är i huvudsak betade. Det öppna landskapet vid öresundstrakten och dalgången utmed Råån har en lång bebyggelsehistorisk kontinuitet. Området genomskärs i nordväst-sydostlig riktning av ett markerat höjdstråk, sammansatt av Glumslövs backar, Hilleshögsåsen och Rönneberga backar. De mjuka kullarna övergår vid kusten i väster i branta stup av samma typ som Vens Backafall.  

Fornminnen

Ån med dess möjlighet till jakt, fiske och transport samt de översilade markernas saftiga bete och goda slåtterängar har utgjort viktiga förutsättningar. Stenkammargravar i form av dösar och gånggrifter, bland annat vid Gantofta och Kvistofta, är synliga spår efter tidig- och mellanneolitiska kulturer. En av landets bäst bevarade gånggrifter är belägen omedelbart norr om Ålabodarna. Flera anläggningar från samma tid ingår i det stora fornlämningsområdet öster om motorvägen vid Glumslöv.

Den vanligaste fornlämningstypen är dock de stora gravhögar från bronsåldern, vilka ensamma eller i grupper avtecknar sig vid krönen på åsryggarna. Särskilt framträdande är högarna vid Rönneberga gård samt vid ovannämnda fornlämningsområde vid Glumslöv, medan järnåldersgravfältet i Brödåkra numera ligger inbäddat i bokskog. Gravfältet omfattar såväl runda stensättningar som en hög, en domarring.

Märkliga till sin art och omfattning är sandstenshällarna med sliprännor vid Gantofta. Ovanför den branta bäckravinen norr om Vallåkra ligger den så kallade Borgen, en fornborg, som på grund av sitt läge och sin utformning daterats till järnåldern. Kolbrytning under 1700-talet inom och invid borgområdet har lämnat spår efter sig och delvis skadat den förhistoriska försvarsanläggningen. Andra minnen från forna orostider i trakten är den sten som är rest på Rönnarps bjär till åminnelse av det slag som stod här på 1100-talet. Utmed kuststräckan vid Öresund ligger ett flertal skansar, tillkomna under de dansk-svenska krigen på 1700-talet. De ingick i en försvarslinje som anlades utmed Skånes västkust. Till de större bevarade anläggningarna hör Råå skansar.  

By, gård och kyrka

Skiftet under tidigt 1800-tal gav landskapet dess nuvarande karaktär med utflyttade gårdar, ett tämligen rätvinkligt vägsystem samt alléer och trädrader vid vägar och ägogränser. Socknarnas kyrkor är av medeltida ursprung men präglas idag av 1800-talets om- och tillbyggnader. De gamla bykärnorna har splittrats och på de utflyttade gårdarnas plats återfinns bostadshus av växlande ålder och gestaltning.  

Kyrkbyarna

Kyrbyarna som kan föras tillbaka till äldre medeltid, ligger tämligen tätt inom området. Kyrkorna i Raus, Kvistofta, Fjärestad och Ottarp utgör samtliga till sitt ursprung medeltidsanläggningar. Bortsett från Raus, som har ett väl bibehållet medeltida utseende, präglas de idag framförallt av 1800-talets många om- och tillbyggnader. Till den ålderdomliga miljön till Raus kyrka hör gamla skol- och kommunalhuset, några korsvirkeslängor samt vadstället, vilket markerar den forna kyrkstigen. Kulturhistoriskt intressanta miljöer kring kyrka och prästgård har även bevarats i Ottarp och Kvistofta. Prästgården i Ottarp består av tre längor, varav två i korsvirke. Den anses härröra från 1600-talets mitt och är därmed en av de äldsta i landskapet. Kvistofta prästgård är byggd på 1840-talet i tegel och har två våningar. Byggnaden har en tidstypisk medeltidsromantiserad gestaltning i så kallad Bruniusstil.

I Vadensjö bildar kyrkan och närliggande skolhus och församlingshem, i samma Bruniusstil, en väl sammanhållen miljö liksom i Härslöv, där prästgården enligt traditionellt mönster är uppförd strax intill kyrkan. Byggnaderna är till största delen uppförda i tegel, med eller utan puts.

I Glumslöv uppfördes 1962-1963 ett nunnekloster av karmelitorden. Den diskreta byggnaden har släta fasader och små högt placerade fönster. Anläggningen är det första tillåtna klostret sedan reformationen.

Sireköpinge kyrka anlades under 1100-talet och från denna tid kvarstår koret och den halvrunda absiden. Vid restaureringen i början av 1900-talet försågs byggnaden med trappstengavlar och strävpelare. Bebyggelsen kring kyrkan omfattar endast några enstaka hus. Väster om kyrkogården på andra sida Råån ligger det äldsta skolhuset, numera bostadshus. Martina von Schwerins tegelbyggda skola uppfördes 1847 i medeltidsinspirerad stil norr om kyrkplatsen. Kring Sireköpinge finns ytterligare två skolor.   

Byarna

Byarna, i synnerhet kyrkbyarna, hade fram till skiftestiden under 1800-talets första decennier ett tätt bebyggelsemönster, varvid 15-20 gårdar inte var ovanligt. Många av gårdarna i norra delen av området utgjorde frälsehemman under bland annat Bälteberga sätesgård. Efter utflyttningen av flera gårdar bebyggdes de gamla gårdstomterna med gatehus.

Storgodsdriften med vidsträckta åkerfält, gles bebyggelse och allékantade vägar är kännetecknande för stora delar av trakten. De större gårdarna har ett varierat byggnadsbestånd representerande 1700-, 1800- och 1900-talen.

Sireköpinge

Sireköpinge säteri omnämns första gången 1231 i Kung Valdemars jordebok under benämningen Sygrithekiøp. Sireköpinge var kungsgård fram till 1547 och var under lång tid som pantegendom till olika adelsmän, som lånat kungen pengar. Idag präglas gårdens byggnadsbestånd av 1700- och 1800-tal. Mangårdens vitputsade huvudbyggnad och två flyglar härrör från tidigt 1800-tal medan ladugårdskomplexet i gråsten till sina äldre delar tillhör mitten av 1700-talet. Bland arbetarebostäderna och övriga ekonomibyggnader finns goda exempel på äldre lokalt byggnadsskick i korsvirke, putsat tegel och gråsten. Till anläggningen hör även holländarekvarnen på höjdryggen söder om gårdsbyggnaderna.   

Bälteberga

Bälteberga omnämns för första gången i källmaterial 1387. Den nuvarande huvudbyggnaden byggdes på 1730-talet och uppfördes i två våningar med två flyglar. Arkitekt antages vara fortifikationsbyggmästare G. Mochelten. Mittpartiet med kolonner på den ljusputsade byggnaden tillkom i början av 1800-talet. Hur sätesgården Belteberga såg ut under släkten Urnes tid på 1500-talet vet man inte. På Gerhard Buhrmans teckning från omkring 1680 syns ett litet barockslott, sannolikt uppfört av Axel Urup efter freden 1660. Gårdens äldre ekonomilängor är uppförda i tegel, korsvirke och gråsten. Parken, som omges av en hög allé och stenmurar, anlades under 1700-talets förra hälft och omnämns av Linné i samband med hans skånska resa 1749. Det omgivande slottslandskapet är präglat av vidsträckta åkerfält och allésystem.   

Säbyholm

Säbyholm, blev privatägt säteri på 1790-talet och fick då det nuvarande namnet. Äldsta belägg för Säby kungsladugård är från 1671. Vid 1500-talets början var Säbygård eget län men lades under Helsingborgs län 1527.  Herrgårdsanläggning har två mangårdsbyggnader varav den äldre stammar från tidigt 1700-tal och den yngre från 1800-talet. Norr om herrgården ligger Säbyholms mölla, en stor mölla av holländartyp med ett framträdande läge i landskapet. Mellan möllan och gården finns lantarbetarebostäder i gott skick. 

Plattgårdar var en företeelse som hängde ihop med skiftesförordningar och 1800-talets början. Inom området är t ex Örenäs, Hildesborg, Rosenhäll, Vallåkra gård och Spargott exempel på sammanslagningar av enstaka hemmansdelar till större gårdar eller herrgårdar. Örenäs låg före skiftesreformerna uppe i Glumslövs by, men flyttades ut på fäladsmarken i början av 1800-talet. Gården såldes 1867 till häradshövdingen A. Anderberg som lät uppföra "Mariehild". Den nuvarande byggnaden är från 1914-17 då ett hus i två våningar uppfördes och som döptes om till Örenäs. Idag drivs anläggningen som semesterhotell och kursgård. Hildesborg anlades som plattgård av fem hemman i början av 1800-talet, efter att baron Stjärnblad köpt in tre frälsehemman i Hilleshögs by i samband med enskiftets genomförande. Rosenhäll är troligen en sammanläggning av flera hemman från Härslöv och Hilleshögsbyar.  Karaktärsbyggnaden vid Hilleshögs översteboställe är uppförd efter A P Bomans typritning från 1888. Vallåkra gård var anlagd redan på 1810-talet en bit öster om byn, se skånska rek.kartan 1810-talet. Spargott tillkom vid en senare tidpunkt.

Tågarp

Tågarps samhälle väster om Sireköpinge utvecklades kraftigt i samband med järnvägens tillkomst under 1860-talet. Orten har även gamla anor som skjutsstation och den därtill knutna gästgiverirörelsen. Sekelskiftets och det tidiga 1900-talets byggnader med bland annat bank, mejeri, bryggeri och affärsfastigheter ger idag samhällets dess karaktär.

Råå

Råå, känt som fiskeläge åtminstone sedan 1600-talet, utvecklades under 1800-talet till ett betydande kustsamhälle med skuttrafik och varv som komplement till fisket. Det gamla läget utmärks av ett oregelbundet gatu- och bebyggelsemönster. Tegel är det vanligast förekommande materialet i de äldre byggnaderna. De mindre fiskarestugorna, av vilka några är byggda i korsvirke, blandas upp med större kaptensgårdar i tegel, som är försedda med dekorativa detaljer. Förbindelsevägen till Helsingborg kom under årtiondena kring sekelskiftet att utvecklas till huvudgata med ett flertal affärer och hantverksrörelser. En del av de trånga gatorna har bibehållit den äldre stenbeläggningen. I samhällets östra del leder en gammal stenvalvsbro över Råån. Denna liksom flera andra broar över ån ingår som viktiga komponenter i miljön. I samband med att järnvägen drogs genom Rååns dalgång på 1860-talet växte mindre samhällen upp kring stationerna i Gantofta och Vallåkra. Genom de goda transportmöjligheterna knöts mindre industrier och hantverksrörelser till platserna.

Stenkärlsfabriker

Lerförekomsten inom området har gett upphov till keramisk verksamhet. Vallåkra stenkärlsfabrik uppfördes på 1860-talet och tillverkar fortfarande de traditionella kärlen. Den lilla fabriksbyggnaden är belägen vid ett biflöde till Råån, strax söder om borgen. Även Raus stenkärlsfabrik är i drift.

I Vallåkra, i anslutning till det gamla vägnätet, finns en skjutsstation bevarad. Skjutsstationer och gästgivaregårdar uppfördes utmed gatunätet från 1600-talet det nationella väg- och skjutsväsendet organiserades. (Se vidare ”Gästgivaregårdar” under ”Kommunikationernas landskap”). Stationsbyggnaden i Vallåkra är från sekelskiftet 1900.  

Motiv för bevarande

Området åskådliggör en kontinuerlig utveckling av kulturlandskapet från yngre stenålder till nutid. Den agrara inriktningen har varit dominerande. Av särskild betydelse för området är de landskapspräglade fornlämningarna från olika tid, det av de medeltida godsen präglade slottslandskapet, plattgårdarna från 1800-talet, Råås gatunät och bebyggelse, betesmarkerna och det öppna jordbrukslandskapet. Särskilt intresse är knutet till fornborgen samt även sliprännorna och järnåldersgravfältet. I Vallåkra finns även den gamla skjutsstationen som vittnar om det organiserade vägväsende som växt fram i landet från andra hälften av 1600-talet och därutöver finns stenkärlsfabriken från 1800-talets mitt. Det obrutna synfältet mellan skansarna och vattnet är viktigt.

Aktuellt för detta besöksmål

Just nu har vi inga nyheter. Men håll utkik här efter kommande nyheter.

Föreskrifter

Allemansrätten – det här får du göra i naturen

I Sverige har vi allemansrätt, det innebär att du får utöva friluftsliv och röra dig fritt i naturen så länge du inte stör eller förstör.

Friluftsliv och allemansrätt
Träd och moln. Illustration

Fakta

Hitta hit

Kontakt

Landshövding

Anneli Hulthén

Besöksadress

Östra Boulevarden 62 A, Kristianstad eller Södergatan 5, Malmö

Postadress

205 15 Malmö

Organisationsnummer

202100-2346

Följ oss