Kulturmiljöprogram: Eslöv
Få andra svenska orter är så förknippade med sin järnvägshistoria som Eslöv. Runt en järnvägsstation uppstod en ny stad på 50 år
Eslöv har utvecklats ur det stationssamhälle som växte upp kring den 1858 invigda stationen vid Södra Stambanan. Namnet kommer från den bondby som låg ungefär där stationen byggdes. På kort tid efter järnvägens tillkomst etablerade sig olika handelsidkare, hantverkare och industriföretag. Flera järnvägar anslöt efter hand, till Landskrona/Helsingborg 1865, Ystad 1866, Hörby/Kristianstad 1897 och Röstånga/Klippan 1898. Den nuvarande stationsbyggnaden från 1913 är ritad av SJ:s dåvarande chefsarkitekt Folke Zettervall, som även gestaltade tunneln från stationen till perrongerna samt perrongtaken.
Eslöv växte med ”vilda västernfart”. År 1866 uppfördes det första järnvägshotellet och vid samma tid tillkom bland annat läkarpraktik. År 1871 startade tidningen Framåt, som inte utan stolthet kunde rapportera att Eslöv med sina 1 300 invånare befolkningsmässigt gått om 18 av landets städer. Handeln med jordbruksprodukter blomstrade och flera jordbruksrelaterade industrier anlades, bland annat sockersaftstation, mejeri och slakteri. År 1875 fick Eslöv köpingsrättigheter och blev 1911 stad. Den första stadsplanen, upprättad av Malmös stadsingenjör, Erik Bülow-Hübe, presenterades 1913. I den fastslogs att ”byggandet i höjden ej vore eftersträvansvärt”, istället skulle man ”såvitt möjligt utbilda staden till en trädgårdsstad”.
Den äldre bebyggelsen är koncentrerad till området vid stationen och Stora torg samt utfartsvägarna Västergatan och Norregatan. Tegel är det dominerande byggnads-materialet. Flera byggnader har rikt dekorerade fasader och har tillkommit runt sekelskiftet 1900, exempelvis Eslövs Sparbank och de båda frikyrkorna. Byggnadsbeståndet utmed de äldre tillfartsvägarna består av mindre bostadshus som bildar en enhetlig miljö av gathus. Vid stadsparken och kyrkan, uppförd i nygotik (Eslövsgotik), ligger några byggnader av offentlig karaktär, som rådhus, tingshus, medborgarhus och tre skolor, samt en samlad villabebyggelse som stämmer med ambitionerna om en trädgårdsstad. Området öster om järnvägen – stadens baksida – kännetecknas av industrianläggningar, gamla vattentornet, det stora spannmålslagerhuset och spridd egnahemsbebyggelse.
Med järnvägarnas minskade betydelse från 1920-talet avstannade utvecklingen i Eslöv; staden växte inte längre. Först under efterkrigstiden upplevde Eslöv en ny glansperiod och stadens befolkning fördubblades på 1950-talet. Det moderna välfärdssamhället finns väl representerat i ett antal byggnader och anläggningar från denna tid: elverk 1950, medborgarhus och tingshus 1957, polishus 1966, ny skola och nytt vattentorn 1968, nytt badhus med utomhusbad 1969 och gymnasieskola 1970. Nya bostadsområden med huvudsakligen flerbostadshus uppfördes under perioden 1945 till 1975, medan bostadsbyggandet dominerats av småhus sedan dess.
Efterkrigstidens befolkningsökning i Eslöv var även en effekt av ett flertal kommunsammanslagningar. ”Storkommunen” Eslöv, så som den ser ut i dag, bildades 1971 och manifesterades i ett stort stadshus 1982. En annan förändring under efterkrigstiden är övergång från spårbunden trafik till vägtrafik. De flesta banorna är nedlagda och borta medan väg 113 och väg 17 numera går som en ringled öster och norr om Eslövs tätort.
Motiv för bevarande
Få andra svenska orter är så förknippade med sin järnvägshistoria som Eslöv. Runt en järnvägsstation uppstod en ny stad på 50 år. Eslövs stadsplan och uppdelning med station, hotell, olika affärsrörelser och annan service lokaliserade till framsidan och industrier, magasin, silor och vattentorn till baksidan är typisk för stationsorter. Denna uppdelning är fortfarande tydlig, liksom det tidiga 1900-talets rika tegelarkitektur, särskilt manifesterat i en handfull byggnader av offentlig karaktär: skolor, frikyrkor, järnvägsstation, bankhus. Det är också tidstypiska byggnadskategorier, som speglar uppkomsten av det moderna samhället.
Den första utbyggnaden av samhället skedde oreglerat, men i princip efter Edelsvärds idaealstadsplan för järnvägssamhällen, det vill säga efter en rutnätsplan. Eslöv blev köping redan 1875, så bebyggelsen kom omgående att styras av 1876 års byggnadsstadga. Detta ses mycket tydligt i kvarteren närmast stationen. Ambitionerna var att skapa en stenstad, om än i måttlig skala; två ibland tre våningar. Men storstadsambitioner saknades inte, tydliga exempel på det är kvartersbebyggelsen norr om stadsparken.
Trädgårdsstadsidealet, som kom att vara vägledande vid planering och byggande för merparten av de skånska stations- och industriorterna, kom även att prägla utbyggnaden i Eslöv från 1910-talet. Särskilt den första stadsplanen och villabebyggelsen väster om järnvägen bär tydliga spår av detta stadsbyggnadsideal.
Nästa utbyggnadsfas inleddes på 1950-talet då inflyttningen från omgivande landsbygd var stor och Eslövs industrier upplevde ett uppsving. Byggnadsverksamheten, särskilt av bostadshus, var omfattande under dessa rekordår. I likhet med tidigare expansiva period uppfördes även en rad offentliga byggnader, en del av mycket hög klass, som medborgarhuset. Ny bebyggelse har huvudsakligen anlagts radiellt utåt så att tydliga ”årsringar” uppstått. På så vis går det att följa olika arkitektur- och stadsplaneideal, liksom förändringen från stationssamhälle uppvuxet vid järnvägen till storkommun där privatbilismen varit en förutsättning för den spatiösa utbyggnaden av småhus.
Hitta hit
Eslöv ligger 12 kilometer nordost om Lund.
Se länsstyrelsens webbgis: Eslöv Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.