Axbergs-Berga

Naturreservatet Axbergs-Berga utgörs av en bergsrygg av urkalksten. På dess nordvästra sida stupar berget brant. Uppe på det hällmarksartade krönet växer en gles skog av barrträd och lövträd på ett det tunna jordlagret. Närvaron av kalk gör att vi hittar många ovanliga och hotade växter och svampar.

Ett kalkrikt område

Naturreservatet Axbergs-Berga består av två delområden. Den nordliga delen utgörs i huvudsak av en talldominerad bergsrygg av urkalksten som ligger i sydnordlig riktning. Den kalkrika berggrunden bidrar till en rik växtlighet. Skogen på det hällmarksartade krönet består främst av tallar och har under lång tid lämnats för fri utveckling med stor åldersspridning. Jordlagret är tunt. Österut i norra delen av reservatet är marken flackare och här har tidigare en ledningsgata gått fram vilket har gynnat hävdgynnade arter, som vi vanligtvis annars främst möter i ängar och betesmarker. Klasefibbla, nattviol, blåsuga, gullviva och jungfrulin är några typiska så kallade hävdgynnade arter som växer här. De kan även vara kvardröjande vittnen om äldre tiders skogsbete. Regelbunden röjning har bidragit till att hålla marken öppen och ljus. Det södra området är mindre kuperat, men även här går berg i dagen.

En fristad för hällebräckan

På de branta sidorna av åsen går urkalksten ställvis i dagen med öppna kalkhällar och kalkklippor där det växer kalkgynnade arter som hällebräcka, svartbräken, gaffelbräken och harmynta. Kalkstenen i området har en blågrå färg och som bergart påverkas den lätt av kemisk vittring då koldioxid i luften löser sig i vatten och bildar kolsyra. Kalken löses upp av kolsyran i vattnet vilket får berget att spricka och det bildas hålrum. I området kan denna vittring synas vilket öppnar upp för arter att etablera sig i sprickorna. Hällebräcka är exempel på en art som kräver lättvittrad kalk för att trivas, och är en av huvudorsakerna till att området skyddades. Hällebräckan är en så kallad endemisk art i Sverige och Norge. Sverige hyser större delen av världspopulationen mätt i antal lokaler och har följaktligen störst ansvar för artens bevarande.