Kulturreservatet Linnés Råshult

Linnés Råshult

På Linnés Råshult pågår sedan några år ett projekt för att återställa landskapet som det såg ut på Linnés tid med småskaliga åkertegar, skogsbete och ängsmarker. Stegvis återuppbyggs också trägärdesgårdarna. Som utgångspunkt för arbetet har man Laga skifteskartan från 1841 men också Linnés egna beskrivningar från den Öländska och Gotländska resan 1741 och den Skånska resan 1749.

Det finns också bevarat ett antal syneprotokoll från 1751-1837. Det kräver försiktighet och tålamod att arbeta med återskapandet av ett historiskt och biologiskt autentiskt landskap. Linnés Råshult är öppet för besökare men är samtidigt ett levande jordbruk där ängarna skall producera vinterfoder till djuren. Det är därför viktigt att följa de iordningställda stigarna för att inte trampa sönder ängarna.

Ansvarsfördelning

Sedan 1999 ägs Råshults Södregård av Stiftelsen Linnés Råshult, där egendomsnämnden vid Växjö stift och Älmhults kommun ingår. Gården brukas av arrendatorerna Lena och Michael Michaelsson som följer den skötselplan som upprättats av Länsstyrelsen. Riksantikvarieämbetet bidrar med ekonomiska medel, vilka administreras av Länsstyrelsen. 1992 förklarades Södregården och en del av granngården Djäknabygd som kyrkoreservat. Linnéstugan är också byggnadsminne sedan 1977.

Åker

Åkermannen sågs här allmänt ute på åkrarna med sina oxar; sedan han kört åkren, gödt, harfvat, fjärjade [köra upp fåror med årder] han åkren med fåror, som gingo parallellt något mer än en famn emellan hvardera,efter hvilka han skulle så kornet i nästa eller sjette veckan, som allmän plägsed är här på orten, eller ock aldrasist i fjerde veckan." Idag bryts åkrarna åter upp i de former vi vet att de hade före laga skiftet 1841. Hittills odlas knappt hälften av 1700-talets åkrar. På åkrarna växer sexraderskorn, vårråg, svarthavre och lin.

Äng

"Ängarne likna mer de härligaste lundar och blomsterrikaste trägårdar, än det de själva äro, så att då man här sitter om sommartiden och hörer gökens samt de andre många särskilte fåglars sång, insekternas pipande och susande, och tillika ser på de lysande och präktigt målade blommor kan man icke annat än hissna vid Skaparens så präktiga inrättning".

På ängen skördades foder till djuren. Höet och löv från träden skulle djuren överleva vintern på. Ängen är idag ett försvinnande markslag. Det återstår bara en promille av den ängsmark som fanns i Sverige i början av 1800-talet. Till ängen hör många av de växter som i dagens jordbrukslandskap är hotade. Granspira, klockgentiana, svinrot, slåttergubbe och jungfrulin är hotade arter som förekommer rikligt i Råshults ängar.

Utmarken

På utmarken betade djuren hela barmarksperioden tills de fick efterbeta ängens återväxt efter höskörden. Fåren hästarna och korna åt upp i stort sett allt som växte på utmarken som de kunde nå upp till. I Råshult har utmarken börjat återskapas med hjälp av skogsfår, rödkullor och arbetshästar som betar i den gamla Söderhagen.

Hamlade träd

Löv skördades genom att man skar av grenarna nära stammen och buntade dem till kärvar som sedan fick torka. Lövet användes sedan som vinterfoder som komplement till höet. Oftast skedde lövtäkten mellan ängsslåttern och skörden på åkern. Nuförtiden hamlas både de gamla och nya träd, mestadels lind. Varje träd hamlas med tre till fem års mellanrum.

Linné

Carl Linnæus föddes i Råshult i maj 1707. Som liten blev han starkt påverkad av faderns stora trädgårdsintresse. Det sägs att Nils Linnæus hängde blommor över sonens vagga. När Carl var fem år fick han också en egen liten täppa i faderns trädgård. När han några år senare blev satt i skola i Växjö för att läsa till präst ville han hellre ut i naturen för att studera växter. Studierna gick så dåligt att lärarna ansåg att han var obildbar. Till slut beslöt sig föräldrarna för att låta Carl studera medicin trots att läkaryrket hade relativt låg status i början av 1700-talet.

Så småningom kom Carl till Uppsala för att studera vid universitetet. Redan 1732 gjorde han sin första forskningsresa, den Lappländska resan. Efter att ha avlagt doktorsexamen i Holland 1735 gav han ut det verk som kom att göra honom riktigt berömd nämligen Systema naturæ. 1739 gifte han sig med Sara Lisa Moræa som han träffat på sin forskningsresa i Dalarna fem år tidigare.

1741 utnämndes så Doktor Linnæus till professor i medicin i Uppsala. 1749 gjorde han sin sista stora forskningsresa vilken gick till Skåne. Han besökte då sin hembygd för sista gången. Längtan efter Stenbrohult följde honom dock hela livet. På en lapp som man fann bland hans tillhörigheter efter hans död 1778 stod det textat: Nostalgia=Stenbrohult.

Byggnaderna i Råshult

År 1705 utsågs Nicolaus Linnæus till komminister i Stenbrohults socken och han och hans nyblivna hustru flyttade in i komministerbostället Råshult Södregård. Sonen Carl föddes i maj 1707. Knappt två år senare flyttade familjen Linnæus till Stenbrohult. Carl von Linnés födelsehem brann ner omkring 1730. Den nuvarande byggnaden är troligen uppförd i slutet av 1700-talet.

Vid Laga skiftet 1841 fanns ett tiotal byggnader i byn. Av dessa återstår Linnéstugan som är Södregårdens gamla boningshus, Hembygdsmuseet som är Norregårdens gamla boningshus och linbastan. Sädesmagasinet är uppfört något senare.

Under årens lopp har Linnéstugan genomgått flera förändringar. På 1930-talet genomfördes en genomgripande renovering i syfte att skapa ett ålderdomligare utseende. Fasadens träpanel togs bort, liksom en utbyggnad på framsidan och taket som tidigare hade höjts, sänktes till en lägre nivå. Blyinfattade glasrutor sattes in och taket täcktes med torv. Byggnaden fick sin nuvarande utformning vid denna restaurering. Linnéstugan blev byggnadsminne 1977.

Ett bondehem på Linnés tid

Linné beskriver i sin Skånska resa hur en bondes hem kunde se ut i södra Småland vid mitten av 1700-talet.

Bostadshusen var byggda i timmer och oftast täckta med torvtak. Ladugårdarna täcktes däremot med halmtak. Byggnaderna var små och grå. Rödfärgen blev för övrigt inte vanlig på landsbygden förrän under andra hälften av 1800-talet.

I förstugan bodde ofta hönsen. Inne i stugan fanns en stor öppen spis med en murad bakugn. I allmänhet hade man bara ett takfönster. Nästan all inredning var väggfast. Utmed väggarna fanns träbänkar och ett stort bord. I högsätet satt bonden och hans hustru. Främst i stugan stod bondens säng. Tjänstefolket och barnen sov i de väggfasta bänkarna som var fyllda med halm och täckta med sängkläder och dynor. Under vintern kunde det hända att kalvarna togs in och bands i stugan nära spisen, både för att de skulle hållas varma och för att de skulle ge värme.

Kontakt

Serviceinformation