Risk för skogsbrand i Gotlands länLäs mer på SMHI:s webbplats om aktuellt meddelande.

Publiceringsdatum:

Senast uppdaterad:

Gotlandskaninen – ett levande kulturarv

Gotlandskanin i snö.

Avelshonan Stumpan myser i vintersolen och snön.

En av våra älskade men hotade lantraser är Gotlandskaninen. Genom åren har den lokalt kallats för bland annat bonnkanin, lantkanin, stallkanin och kohare. Kärt barn hade många namn, men numera är det alltså gotlandskanin den heter. Varför de är viktiga att bevara ska jag försöka berätta här. Först börjar vi med ett förtydligande. Gotlandskaninen är en tamkanin och ska inte förväxlas med öns vildkaniner, eller rabbis som vi säger på ön.

Det är en gnistrande förmiddag med nära tio minusgrader när jag svänger ner med bilen på Malin Östmans gårdsplan. Här på gården bor familjen Östman med en hel rad djur, och det är inte så konstigt – för de driver en djurpark och sommartid kryllar det av besökare här. Jag har alltså hamnat på Stenkyrka Djurpark och B&M gård.

Redan innan jag kommit ur bilen har jag hunnit notera både kameler, hästar, åsnor och lamor. Undrar om det inte var en emu jag såg också? Och några myskankor förstås. Men jag får även direkt syn på kaninburen, en sådan klassisk variant på ben. Det måste vara där de bor, kaninerna alltså.

Så dyker Malin upp bakom en byggnad, och hon är lika påbyltad som jag själv. Vintern har verkligen Gotland i sitt grepp, och vi kommer genast att prata om hur krångligt allt blir med kylan. Även om det är krispigt och vackert, så för det med sig mycket merarbete för oss med djur; till exempel vatten som fryser i både slangar och baljor, och djuren som behöver och dricker mer vatten när det är kallt. En olycklig kombination konstaterar vi, Malin och jag. Och det är alltid lika intressant att höra hur andra djurägare löst vattenfrågan vintertid, det finns ju en uppsjö varianter, och lika många mer eller mindre smarta lösningar.

Men nu är jag ju här för gotlandskaninernas skull och vi går på knarrande snö bort mot kaninburen jag redan spanat in. Det är dags att komma igång med intervjufrågorna.

Vilka egenskaper har gotlandskaninen?
De är jättetrevliga! Och inte alls lika sprattliga som de flesta andra raser berättar Malin.
De är även väldigt tåliga och härdiga, till exempel som nu med kylan! Det är inget problem för gotlandskaniner, bara de har lä och rejält med halm att burra in sig i, så reder de sig fint fortsätter hon. Liksom de flesta andra djur behöver de såklart lite extra mat för att kunna hålla värmen när det är riktigt kallt, och vatten förstås. Så har vi moderegenskaperna också, utbrister Malin, de är jätteduktiga mammor. Lätta födslar, lagom stora kullar, oftast 6-8 ungar, och de tar väldigt fin hand om sina ungar. De är lättfödda och väldigt produktiva i förhållande till utfodring. Rasen kan fortplanta sig året om, och kan få nya kullar nästan varje månad. De är djur som alltid fått äta spill och rester. Rester från hushållet, något gammalt bröd, någon gammal kål eller sallad, och oftast spill av hö från kor och hästar, fortsätter Malin.

Det här är ju något jag känner igen från tidigare lantraser jag hunnit bekanta mig med och skrivit om, både russen och gutefåren – lättfödda men produktiva. Men att de kan få en kull nästan varje månad, det måste ju vara något rekord ändå!

De är oftast väldigt olika allihopa säger Malin och fortsätter; Färgen hos gotlandskaninen varierar jättemycket. I en kull kan det finnas lika många färger och mönster som det finns ungar. De kan vara enfärgade eller brokig i nästan alla färger och teckningar som finns hos kaniner. Ögonen är oftast bruna, men blå förekommer också berättar Malin. Det är viktigt med variationen och det är något man vill främja hellre än att alla skulle se likadana ut.

Kaninbur

Här huserar avelshanen Sixten i sin klassiska utebur.

Hur kommer det sig att det blev just Gotlandskaniner för dig?
Jag kom i kontakt med rasen redan när jag gick på naturbruksgymnasiet. Där hade vi gotlandskaniner och jag minns att jag tyckte de var så himla trevliga. När jag sedan fick möjlighet att själv skaffa kaniner så var det ett helt självklart val. Att dessutom vara en bricka i det viktiga bevarandearbetet och hålla genbanksdjur känns väldigt bra.

Just nu har jag bara ett avelspar, Sixten och Stumpan. Nu bor de på var sitt håll, Sixten i den fina uteburen och Stumpan i ett alldeles eget litet hus. Det blir fort så väldigt många kaniner annars förklarar Malin, som vill ha planerade kullar. Troligen blir det minst en till sommaren i alla fall, det är planen.

Jag har läst mig till att man odlar kaniner. Så Malin, är du då en kaninodlare?
Malin säger det inte, men jag ser på henne att hon undrar hur det står till innanför toppluvan på mig… Hon skrattar och berättar att det inte är en titel hon känner igen sig i, eller ens hört
tidigare. Jag trodde man födde upp kaniner? Att man möjligen var kaninuppfödare, med det här att kallas odlare var något nytt, utbrister hon med ett skratt.

Och ja, visst känns benämningen lite udda? Men jag antar att det är ett ord som användes mer förr, liksom det även beskrivs hur kaninhonorna ynglar, när det föder ungar. Som till exempel att ”gotlandskaninen kan yngla också vid hög ålder”. ”En elvaårig hona i Mickelbys ynglade med någon kull om året. Hon fick sammanlagt över 120 ungar”. Och ”En hona från Garda blev tolv år och ynglade till sitt sista år”. Detta, och enormt mycket annat, står att läsa om i Håkan Hallanders fantastiska bok Svenska Lantraser, utgiven 1989. Men tillbaka nu till Malin och mina intervjufrågor!

På vilket sätt upplever du att gotlandskaninen skiljer sig från andra kaninraser?
Jag vet inte riktigt, de är väl som de flesta kaniner. Möjligen det här med att de är lite lugnare, och kanske lite mer lätthanterliga. Och förstås att de är så pass härdiga, som nu med kylan till exempel. Ett sätt de tyvärr inte skiljer sig från andra kaninraser är att de kan drabbas av de dödliga sjukdomarna myxomatos (kaninpest) och kaningulsot, precis som alla kaniner. Men med hjälp av vaccinationer går sjukdomarna att undvika på sina sällskapskaniner. Det kan däremot bli en kostsam historia om man har många kaniner, då man behöver vaccinera dem en gång per år. Här har vi nog en förklaring till varför det inte finns så många större kaninuppfödare (odlare!) numera.

De här eländiga och plågsamma sjukdomarna återkommer jag till lite senare. De är en oundviklig och trist faktor i de gotländska kaninernas historia och verklighet.

Vem skulle du rekommendera att skaffa gotlandskaniner?
Det borde verkligen alla göra som går i tankar att skaffa kanin, såklart! De är perfekta som sällskapskaniner, enkla och tåliga som sagt. Men ofta faller folk numera för andra mer framavlade kaniner, som antingen är jättesmå, har måttligt funktionella hängöron, eller är jättestora eller... Det är lite trist att de här lantraserna, eller så kallade ”bonnkaninerna”, inte är riktigt lika populära. Kanske ses de inte som riktigt lika söta, och har därför blivit utkonkurrerade? Men det är ju heller inte de här kaninerna man hittar i zoo-butikerna. Dessutom konkurrerar ju samtliga kaniner (kanske de flesta husdjur) numera med mobiltelefonerna om att få barnens uppmärksamhet.

Så var det inte när vi växte upp, konstaterar vi båda, möjligen med en uns bitterhet? Vi är ju båda föräldrar och känner till fenomenet. Det är i alla fall inte särskilt hett just nu att ha kaniner som sällskapsdjur erfar Malin, som liksom jag hoppas att fler nu ska få upp ögonen för de här ursöta små djuren!

Efter att ha knäppt lite bilder på både Sixten, Stumpan och Malin är det så dags att säga hej då, i alla fall till kaninerna. För det jag vill prata om nu med Malin, är inte för deras upprättstående små öron.

Malin Östman med en av sina gotlandskaniner.

Malin Östman tillsammans med Stumpan.

Kanin som mat

Jo det är ju lätt att hamna i beskrivningar om hur söta kaninerna är och vilka trevliga sällskapsdjur det är till barnen. Men här finns även ett helt annat användningsområde. Den kanske största anledningen till att vi har kvar de här kaninerna är att de haft oerhört stor betydelse som mat, liksom pälsen har varit viktig.

Naturligtvis har kaninen haft en betydande roll under hela självhushållningstiden, alltsedan kaninerna kom till Sverige under 1500-talet och vi började ha dem som husdjur. Under kärva tider, som de båda världskrigen, är det tydligt att dess betydelse ökar markant. Just nu kan de flesta av oss välja att bara ha dem som gulliga sällskapsdjur och känna att det är rätt främmande att vilja, eller behöva, äta dem. Både Malin och jag konstaterar att den dag våra affärer inte finns eller fungerar längre, ja då är det några tåliga lantraskaniner man vill ha hemma på gården!

Jag tackar Malin för besöket och pratstunden och lämnar henne i vintersolen för att få fortsätta med alla bestyr och sysslor det innebär att driva en hel djurpark. Själv vänder jag hemåt med en stark vilja att lära mig mer om kaninens betydelse genom åren, den vill jag försöka förstå.

Kaninens betydelse historiskt

När jag börjar läsa på mer framgår det väldigt tydligt vilken viktig roll kaninerna haft för oss människor under kärva tider, då mattillgången varit kraftigt begränsad.
Jag läser protokoll från 1917 där ”Stockholms Livsmedelsnämnds Kaninodlingskommité” hållit sammanträden i en tid av hungersnöd i staden till följd av första världskriget. Sammanträdena handlar helt om att skaffa fram material för ”kaninodling” och möjliggöra skapandet av ”kaningårdsanläggningar”. Här beslutas om nybyggnadsanslag, inköpande av avelsdjur, liksom ”erforderliga fodermedel”. Till exempel beslutade kommittén även att ”inköpa för kaninodlarnes räkning 100 stycken dräktiga avelshonor av omkring 8 månaders ålder från fru Almqvist till ett pris av 10 kronor stycket oberäknat frakt och emballage”. Sannerligen ett intressant tidsdokument tycker jag! Och det där med emballage? Mina tankar går ju direkt till frigolitkulor och bubbelplast, men vi kan anta att det inte var den typen av emballage som vare sig användes eller åsyftades där 1917.

Jag läser vidare kring kaninens betydelse historiskt och inser att detsamma gällde även under andra världskriget; kaninen var jätteviktig under Sveriges ransoneringsperiod. Kaninerna hade fördelen att vara kupongfria, och i den av veckotidningen Husmoderns framtagna receptsamlingen Man tager vad man haver från 1942, står att läsa ”en kanin kan vara bra att ha, om det blir köttbrist i vinter”. Därtill presenterades en rad recept på hur man tillagar kanin på olika vis.

Statusen har gått upp och ner

Det framgår tydligt att kaninen verkligen har åkt berg-och-dalbana i sin status som mat. Först när den introducerades i Sverige ansågs den som en lyxvara och mat för aristokratin, men snart därefter blev kaninkött klassat som fattigmansmat, och senare som ren nödmat under krigen.
Och nu? Jo, här i landet börjar vi se en försiktig ökning av kaninkött. Det finns ett fåtal restauranger där man faktiskt har kanin på menyn – och de återfinns alla på White Guide-listan!

I övriga Europa, framförallt i Sydeuropa och Frankrike, är kaninkött vanligt på middagsbordet och har en mycket lång tradition. Och vi som alltid vill vara så kontinentala och velat ta efter det franska och italienska köket?!

Framtiden som klimatsmart proteinkälla

Nu är jag ju ingen trendspanare, men undrar om inte folk snart kommer få upp ögonen för kaninkött igen. Jag hoppas verkligen inte att det skulle bero på matbrist och att kaninen skulle kvala in som nödmat igen, utan för att vi konsumenter skulle inse vilket klimatsmart och nyttigt kött det rör sig om. Jag kan inte gå in närmare på det här, det är en hel vetenskap med aminosyror, fett- och proteinhalter, klimatberäkningar mm. Men intressant forskning från bland annat SLU (Statens Lantbruksuniversitet) visar på att kött från kanin mer eller mindre är framtiden. Efter att läst rapporten Kaninkött – ett hållbart alternativ av Elisabeth Henrikson på SLU, är i alla fall jag ganska övertygad och mitt intresse är väckt. I synnerhet om det gick att styra mot en satsning med avel och bevarande av lantraserna, liksom en småskalig produktion.

Gotlandskanin i sin bur.

Stilige avelshanen Sixten.

En till lantras

Lantraserna ja, det finns faktiskt två numera. I sammanhanget måste ju förstås Mellerudskaninen nämnas. Den vid sidan av gotlandskaninen är våra enda svenska lantraser. Mellerudskaninen kan kallas en ”ny” lantras som återfanns i slutet av 1990-talet i just Mellerud. Här hade en familj hållit rasen opåverkad sedan 1937. 2011 blev Mellerudskaninen officiellt en godkänd svensk husdjursras. Den är klassad som akut hotad, medan Gotlandskaninen är klassad som enbart hotad. Det betyder kort och gott att de båda raserna behöver fler människor som vill ägna sig åt bevarandearbetet och öka antalet besättningar och genbanker.

Kohare

På flera håll finns ett gammalt namn: ”kohare” dokumenterat som en benämning på lantraskaniner. Visst har de kallats för bonnkaniner också, stallkaniner och lantkaniner har också använts genom åren. Men namnet kohare sticker ut något, och syftar på att man förr hade kaninerna lösa i ladugården att äta spill ifrån korna. KOHAREN har därför kommit att få bli namnet på den medlemstidning för Gotlands- och Mellerudskaniner, som ges ut av föreningen Gotlandskaninen. Det är en jättefin tidskrift som kommer ut med tre nummer per år späckad med intressant länsning, fakta, genbanksinformation, och annonser. Här finns även fina recept på hur man kan tillaga sin kanin. Vad sägs om till exempel currykanin, pulled rabbit, kanin i senapssås eller kaninsoppa?

Tre exemplar av medlemstidningen Koharen.

Medlemstidningen Koharen ges ut av Föreningen Gotlandskaninen tre gånger om året.

Nära utrotning

Fast de här kaninerna funnits ute på bondgårdarna i århundraden tycks den första svenska beskrivningen av lantraskaniner vara en text från 1881, och det är inte precis i några fina ordalag. Det är nog bland annat här vi hittar anledningen till att de nära nog blev helt utrotade. Beskrivningen jag hittar är från en man vid namn Asperén och lyder: ”Den allmänna sk. bondkaninen; skinnet varierar i alla möjliga färgnyanser, men är sällan enfärgat. Han uppnår sällan högre vikt än 4 skålpund (ca 1,7 kg), har ett löst och sötaktigt kött och bör derför också helt och hållet utrotas” Asperéns ovilja till lantraser kan förklaras med att han själv var kommersiell uppfödare av raskaniner och ekonomiskt beroende av att sälja importkaniner… Och Asperén fortsätter: ”vidare vill jag tillråda hvar och en som ämnar idka kaninavfel, att aldrig odla denna inhemska sk. bondkaninen”. (källa Håkan Hallanders fantastiska verk Svenska Lantraser)

Ord och inga visor! Eller snarare klassiskt förtal och lobbyism man ägnade sig åt?

Att kaninaveln ändå fortsatt med varierande intensitet genom åren och haft särskilt stor betydelse under första och andra världskriget känner vi ju till. Men redan här blev alltså de inhemska kaninerna utsatta för en oerhört kraftig och förödande konkurrens från de importerade ”finare” raskaninerna. Och det här var ju något som rörde hela landet, inte minst Gotland. När 1960-talet infann sig ansågs gotlandskaninen helt utdöd.

Lantrasen återupptäcks

Under 1966 gjordes efterlysningar på gotlandskaniner i tidningen Kaninuppfödaren, men utan resultat. Drygt tio år senare 1977, gjordes ett nytt försök som denna gång gav ett positivt svar. Några djur av den gamla rasen fanns kvar i Endre, och ytterligare några små besättningar kunde senare lokaliseras i Västerhejde, Gerum, Östergarn och När. Den äldsta besättningen var Mats Anderssons i Gerum, som sade såhär om kaninerna: ”De fanns kvar hos äldre folk som inte hade bil och som inte kört runt, utan hade tid för sig själva och livet”. En fin beskrivning och tidsdokument? Jag gillar verkligen Mats ord.

Dagens gotlandskaniner kommer från det tiotal små stammar som med rent detektivarbete kunde uppletas på ön under slutet av 1970-talet. 1985 bildades föreningen Gotlandskaninen.
För den som blivit nyfiken och vill fördjupa sig mer vill jag verkligen rekommendera Håkan Hallanders bok Svenska Lantraser (1989). Mycket av det jag skriver om här kommer från den boken.

Sjukdomarna och människans kreativitet

1907 lät man införa vildkaniner (rabbis) till Gotland. I den fascinerande skriften Vildkaninen på Gotland från 1952 (SLU) beskrivs hur man först hade enorma förhoppningar knutna till kaninerna, både sportsligt och ekonomiskt som det uttrycks. Men hur dessa vildkaniner sedan visade sig vara ”ett djur på mer ont än gott”. Det kom visst som en överraskning att kaninerna skulle föröka sig som bara kaniner kan göra… och plötsligt hade vi på Gotland ett enormt problem med stora skador och helt uppätna grödor över i stort sett hela ön. Många varnande röster hade höjts inför förslaget till inplantering, bland annat baserat på erfarenheter från kaninproblemen i länder som England, Australien och Nya Zeeland där man låtit plantera in dem. I Nya Zeeland lär hundratusentals får svultit ihjäl under sent 1800-tal, då de inplanterade vildkaninerna uppnått en oerhörd population och ätit rent fårbetena.

Under 1950 och 1960-talen kulminerade stammen och problemen även på Gotland, och hela skriften Vildkaninen på Gotland handlar om problemen, och ur man ska lyckas bekämpa dessa kaniner. Texten på över hundra sidor, redogör för olika bestialiska sätt att eliminera stammen, varför jag nämnde den som fascinerande tidigare. Det är ingen rolig läsning för en djurvän. Men även den här texten utgör ju ett tidsdokument, denna gång hur man resonerade under 1950-talet.
Sammanfattningsvis rekommenderar forskarna bakom rapporten att man inför den oerhört plågsamma virussjukdomen myxomatos, även kallad kaninpest. Det beskrivs detaljerat hur det ska gå till genom ”ympning”. Det vill säga, låta fånga in och smitta vilda kaniner med viruset, och sätta ut dem igen till sina kolonier att sprida sjukdomen.

Resultatet lät inte vänta på sig, viruset slog omedelbart ut stora delar av populationen. Initialt upp mot 95 procent. Sedan dess har vi myxomatos hos våra vilda kaniner och utbrott sker regelmässigt med några års mellanrum och håller populationen i ”schack”. Dock slår den inte lika hårt längre eftersom viss resistens har växt fram genom åren. En annan, lika dödlig och plågsam sjukdom som finns vitt spridd är kaningulsoten. Båda dessa sjukdomar drabbar både vild- och tamkaniner, varför de ställer till det och utmanar dem som håller kaniner idag. Vaccinerar man inte är risken stor att ens kaniner smittas, hastigt insjuknar och dör. Men, det finns ju i alla fall vaccin.

Hoten mot våra lantraskaniner är alltså inte bara att de måste konkurrera med de ”fina” raskaninerna som avlats extra små, ha söta hängöron, eller fluffig päls osv... (och mobiltelefonerna/skärmtiden!). Utan runt hörnet lurar även myxomatos och gulsot för den ovaccinerade.

Ändå finns de kvar, de här lättfödda, tåliga och ursprungliga kaninraserna. Och nog är det några Gotlandskaniner man borde ha där hemma, i dessa tider med fokus på kris- och beredskap?!

/ Mia Norderbrim

Fakta

Vikt: 3-4 kg
Längd: 40-50 cm
Färg: alla
Ålder: upp till 10 år.
Dräktighet: 28-32 dagar
Kullstorlek: 4-10 ungar, vanligen 6-8st. Ungarna dias i ca 3 veckor

För mer information och kontaktuppgifter till uppfödare med mera finns Föreningen Gotlandskaninen med sin fina medlemstidning och hemsida:
www.gotlandskaninen.se Länk till annan webbplats.

Logotyper för projektet Ett rikt odlingslandskap och EU:s jordbruksfond.

Kontakt

Dela sidan:

Landshövding

Anders Flanking

Besöksadress

Visborgsallén 4

Postadress

621 85 Visby

Organisationsnummer

202100-2312

Följ oss