Svinvallen

En sandig backe med lavar. En stig leder fram över marken och en liten tall växer intill. Tallskog i bakgrunden.

Svinvallen ligger mitt i Skandinaviens största fossila flygsandfält, det så kallade Morafältet. Här finns en vacker tallhedskog där det växer mycket lavar på marken. Här lever gråmyran och såpörtmalen tillsammans med den ovanliga växten såpört.

Här var Siljans strand för länge sedan

Svinvallen är en del av Morafältet, vilket är Skandinaviens största fossila flygsandfält. Den del av flygsandfältet som ligger väster om Orsasjön brukar kallas Bonäsfältet, varav Svinvallen är ett litet område mellan Bonäs och Myren. I öster begränsas Svinvallen av den s.k. Bonäslinjen som är Forna Siljans högsta och mest markerade strandlinje. Ovanför denna breder flygsandfältet ut sig med upp till 15 m höga dyner som sträcker sig i NO-SV riktning. Dynsanden härstammar främst från glacifluviala deltabildningar som bildades då inlandsisen smälte bort från Ovansiljan och isälvar avsatte sanddeltan.

Mager hedtallskog är första intrycket

Den typiska vegetationen i området utgörs av hedtallskog med föga eller inget buskskikt samt ett lavrikt bottenskikt. Fältskiktet, där det förekommer, består av lingon, mjölon, ljung och kråkris. Marken är näringsfattig samt har en liten vattenhållande förmåga vilket gör att mycket få blommor kan växa här.

Värmeälskande djur och växter

I områdets sydöstra del finns öppna sandmarker där bottenskiktet är sönderbrutet eller saknas helt. Endast spridda låga tallar förekommer på dessa marker. Här trivs djur och växter som gillar värme. Bland de växter som funnit sin nordligaste utpost inom Morafältet kan nämnas såpörten (Gypsophila fastigiata). Inom Svinvallen förekommer flera värmekrävande djurarter. Den mest kända är sandödlan som betecknas som utrotningshotad i mellansverige. Den har observerats tidigare i området men har på senare år inte återfunnits. På de öppna sandfälten har också gråmyran sin nordligaste lokal. Den har specialiserat sig på att leva i glest bevuxen sandmark.

Sandödlan fanns i Svinvallens naturreservat tills för några år sedan. Omfattande restaureringsåtgärder pågår för att få tillbaka arten i området. Sandödlan behöver mer öppen sand och mer solinstrålning än vad som finns i Svinvallen idag. Sandödlan ingår i de arbete för hotade arter som pågår på Länsstyrelsen Dalarnas.

Det finns tre ödlearter i Sverige, sandödlan, skogsödlan och den benlösa kopparödlan. Medan skogsödlan är vanlig och förekommer i nästan hela landet är sandödlan, Lacerta agilis, mycket sällsynt och finns bara i landets södra halva.

Sandödlan kännetecknas av att den är större och mycket kraftigare byggd än skogsödlan. Hanen har gröna sidor, vilket skiljer den från honan, som i likhet med skogsödlan är ljusbrun. En sandödlehona kan därför förväxlas med en skogsödla även om de två arterna är olika tecknade.        

Närbild på en grönbrun ödla

Vad sandödlan äter...

Sandödlan behöver både öppen solexponerad sand för att kunna lägga sina ägg, och ymnig hedartad ört- och risvegetation, för att kunna födosöka utan att exponeras för sina fiender (kråkor, grävlingar, tamkatter etc.). Födan utgörs framförallt av insekter och spindlar.

... och var den bor

Sandödlan hör vanligtvis hemma på sydligare breddgrader än Dalarna, men på de fossila flygsandfälten kring Mora och Orsa finns det några små populationer. Dessa är i dag helt isolerade och utgör ett levande fornminne från värmeperioden för 6000 år sedan. Då var klimatet mer gynnsamt för sandödlan än vad det är i dag. Förekomsterna i Dalarna är kanske de nordligaste i världen, och det är mer än 15 mil till de närmaste populationerna i Värmland.

Sandödlans aktivitetsperiod varar från mitten av april till mitten av september. Under resten av året ligger den i vinterdvala. Parningen äger rum under maj månad och några veckor senare lägger honan sina ägg. Vanligtvis kläcks äggen i augusti.

Inventeringar i Dalarna

Under 2001, 2006 och 2007 inventerades de flygsandsområden i mellersta Dalarna där sandödlan tidigare funnits eller borde kunna finnas. Sandödla påträffades enbart på fem lokaler fördelade på två områden; Bonäs, i Mora kommun och och Skattungbyn i Orsa kommun. Resultaten indikerar att sandödlan minskat med mer än 70 % i Dalarnas län det senaste 20 åren och på alla lokaler där den nu finns kvar är populationerna mycket sårbara.

Hot mot ödlan är brandbekämpning, igenplantering och vattenreglering

Anledningen till att sandödlan minskat så kraftigt i Dalarna är flera. En anledning är beroendet av ett öppet hedartat landskap med buskar och enstaka träd, ett välutvecklat fältskikt av ljung och örtvegetation samt stora partier med öppen sand. Fältskikt och buskar ger skydd åt ödlorna samt lockar till sig insekter som ödlorna kan äta. Solexponerad öppen sand är viktiga äggläggningsplatser. De stora sandfälten utanför Mora och Orsa har under årtusendens gång erbjudit dessa miljöer tack vare att återkommande skogsbränder hållit landskapet öppet. På vårarna skrapade isen dessutom bort vegetation från Dalälven och Oreälvens stränder. Dagens moderna brandbekämpning i kombination med igenplantering av flygsandsfälten och reglering av våra vattendrag har kraftigt minskat antalet öppna och lämpliga områden för ödlan. Hyggen är ofta öppna alldeles för kort tid för att sandödlan ska kunna dra nytta av dem, dessutom finns det ofta för lite öppen sand och nästan inget fältskikt av ljung. Även de sand och grustag som finns hinner sällan bli lämpliga miljöer eftersom tall växer upp och beskuggar grustagen innan fältskiktet hunnit etablera sig.

Åtgärder för att rädda sandödlan

Länsstyrelsen har i samarbete med Mora och Orsa kommun och energibolaget Fortum börjat genomföra åtgärder för att rädda sandödlan från utrotning. I en kraftledningsgata på Bonäsfältet utanför Mora, har Fortum huggit ner merparten av den ungtall som beskuggar stora delar av kraftledningsgatan. Endast små dungar av topphuggen tall har sparats. I sydvända branter har dessutom Länsstyrelsen i samarbete med kommunen skrapat fram sandblottor med grävmaskin. På så sätt har nya äggläggningsplatser för sandödlan anlagts. I ett par branter utanför Skattungbyn, har marken öppnats upp genom att skuggande ungskog avverkats. En del av den avverkade veden har sedan använts för att skapa lämpliga gömställen för ödlorna. Även i dessa slänter har små sandblottor grävts fram, men eftersom sandödlorna är så få i detta område har inga maskiner använts i slänterna, all sand har istället grävts fram för hand.

Det finns dock mycket kvar att göra innan det akuta hotet om utrotning mot sandödlan är undanröjt. De bästa lokalerna i Dalarna, kommer inom några år att vara så igenvuxen att sandödlan inte längre kan reproducera sig där. Då finns risken att de åtgärder som nu genomförs inte hjälper, eftersom antalet nya ”tonåringar” minskar. De vuxna sandödlorna flyttar nämligen ogärna på sig även om miljön där de finns försämras.

Länsstyrelsen hoppas nu att kunna få markägarens tillstånd att genomföra åtgärder även i de kvarvarande viktigaste populationerna, så att även framtida generationer kan få uppleva denna exotiska ödla. Många andra sällsynta och hotade arter gynnas av de åtgärder som Länsstyrelsen vidtagit för att rädda sandödlan, som exempel kan nämnas mosippa och nattskärra samt flera olika arter av hotade sandbin och sandsteklar.

Läs mer i rapporten som Länsstyrelsen tog fram om sandödlan 2004

Läs mer om övriga hotade arter här

Föreskrifter

I reservatet är det inte tillåtet att...
- köra motordrivet fordon,
- cykla i terrängen,
- gräva upp eller plocka blommor, mossor eller lavar,
- skada torra träd eller vindfällen,
- tälta,
- rida annan än på särskilt anvisade vägar eller stigar,
- göra upp eld,
- ha hunden lös.

Vidare är det utan Länsstyrelsens tillstånd förbjudet att insamla djur.

Serviceinformation

  • Stig Stig

Kontakt

Fakta

Bildades: 1990
Storlek: 29 ha
Kommun: Mora
Förvaltare: Länsstyrelsen